Sommar i Paris

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-18 20:53

Vi har hyrt ett litet hus inne på en gård i Maraiskvarteren, Paris, hela sommaren. Eva ska skriva klart en ny bok och sitter hela dagarna på Nationalbiblioteket. Jag ska skriva lite, läsa mycket men mest av allt ha en lång semester (för första gången på flera år).

Jag älskar att köra genom Europa; timma efter timma, mil efter mil på de stora motorvägarna. När jag var barn reste familjen ofta bil i Sverige under den korta sommarsemestern. Som vuxen har jag gjort samma sak, men i Europa. 

På hotell i Danmark, i söndags kväll, läste jag en artikel om matlagning. Innan människorna lärde sig bränna skålar och krukor av lera innebar det säker svältdöd om man tappade sina tänder. Utan att kunna koka kött och soppa, i en lerkruka, var det omöjligt att äta utan tänder. Helt uppskakande. Upplysningen förföljde mig genom Tyskland och ända till Paris tränga stadsgator.

Under bilresan lyssnade jag på Lana del Rey. Jag kan inte låta bli hennes cd. Rösten. Attityden. Livsledan. Märkligt att ingen jämför henne med Bruce Springsteens sånger från sent 1970-tal och tidigt 1980-tal, innan han blev grå och likgiltig. Han dyker upp i en av hennes sånger och skivan heter ju "Born to Die", i stället för "Born to Run".

The Bling Ring

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-14 19:21

Jag såg Sofia Coppolas nya film i dag, The Bling Ring. Efter en del svala recensioner hade jag skruvat ner mina förväntningar. Det skulle jag inte gjort. Den påminner om Marie Antoinette men öveträffar den. Visserligen saknar den Versaillesfilmens explosiva slutbild (jag antar att ni minns den...oförglömlig) men är inte alls lika seg. The Bling Ring vilar på autentisk grund. Och den är gjord med dokumentärfilmsestetik: kallt registrerande, utan medkänsla, och skådespelarna agerar som om de vore amatörer. Musik och ljudläggning är enastående.

Under kravallerna i London för något år sedan snodde man de eftertraktade märkesvaror man inte hade råd med. The Bling Ring gör samma sak, men i olika kändisars hem. Konsumtions- och mediesamhället förvandlar filmens kamratgäng till tomheter: de lever genom tingen och bilderna.

I en artikel i Tji fick du (se förra bloginlägget) skriver Agneta Klingspor om sig själv: "Det är jag som är den testosteronstinna kvinnan. Jag är aktiv, jag tar för mig, jag är framåtblickande och tycker om att tänka i stora svep, jag är snabb i huvudet som en nyss avskjuten spermie, målinriktad och bestämd. Jag är helt fel." I min värld är Klingspor helt rätt, men i The Bling Rings naturligtvis en omöjlig kvinna. 

När jag skriver lyssnar jag på en gammal klasisk lp: The Cures Seventeen Seconds. Det är musik från en gråare tid än 2010-talets falska glitz, men den fångar samma känsla av blankhet som Coppolas nya film.

Dagboksläsning

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-13 15:27

De senaste tio dagarna har jag ägnat mig åt Agneta Klingspors sexliv 1962-92. Inte bara sex, men mycket. Alla har väl hört talas om hennes genombrottsbok Inte skära bara rispa som kom 1977. Men hur många har läst den? Inte lika många. Eller hur? Gör det nu då. Ta med den på semsterresan. Den finns i Atlas nya pocket Dagböckerna tillsammans med fortsättningen Nyckelroman. Jag lovar. Det är roligt. Hennes längtan efter att smälta samman med en annan slits med hennes behov av absolut frihet. Det fungerar illa, ungefär som anarkismen. Men blir en dagbok som kommer finna läsare, antagligen mest unga kvinnor, långt efter att både Klingspor och jag försvunnit från den här världen. Jag tänker då i första hand på Inte skära bara rispa. Hon började skriva dagboken när hon var sexton år; vilken brådmogen skribent och stilist!

Hon skriver under det radikala 1960-talet, hon är feminist och socialist, men hon fyller sin dagbok med det mest privata: sex, ångest, längtan. Politiken skymtar mest i förbigående.Och hennes pappa, visst påminner han om Karl Ove Knausgårds? Och han efterlämnar också liknande sår.

Samtidigt har Klingspor också satt samman olika artiklar från 1978 till i dag i Tji fick du. Ja, det är ingen vanlig klippbok. Hon har klippt och klistrat och skrivit om lite och helt enkelt gjort ett slags re-mix, ett kollage som får eget liv. Det är skitkul. Och intelligent. Hon lyckas verkligen få fram tiden som en cirkelrörelse, tiden är inte linjär hos Klingspor, den lagras snarare vertikalt än rör sig horisontellt. Jag läser hennes Stockholmstexter från 1970- och 80-talen och inser att de handlar om dagens stad.

Jag håller fortfarande på med Tji fick du och njuter helt av hennes infallsrika stil. Det kan hända vad som helst i texterna. Agneta Klingspors senaste böcker har över huvud taget varit speciella upplevelser. Hon fick enormt mycket orättvis skit för Inte skära bara rispa. Då skrev hon som ingen annan. Det gör hon nu också — men med en säkerhet (och trygghet) som verkar nyvunnen. Jag måste försöka hinna läsa alltsammans.

Yoram och digitaliseringen

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-12 20:04

I dagens Expressen skriver Anita Goldman en fin nekrolog om den israeliska författaren Yoram Kaniuk som avled i helgen. Jag älskade hans roman Den siste juden när jag läste den för många år sedan. Där finns en underbar mening om den judiska koloniseringen av Palestina, ungefär (jag tar den på volley ur minnet): De förvandlade ett land av ädelstenar till ett Warszawa i kartong. Jag mötte honom en gång i Göteborg och minns honom som oerhört vänlig, men också temperamentsfull med kort stubin. Han var en författare man uppenbart skulle undvika att bli osams med.

Goldman berättar att hans sista strid handlade om att fåändra religion i sitt ID-kort från "jude" till "icke-troende". Han vann. 

I Expressen kan den som längtar efter kritik av dålig kulturpolitik läsa min artikel om (den nästan obefintliga) digitaliseringen av svenskt kulturarv. "I grunden handlar digitaliseringsfrågan om hur man ser på statens uppgift. Ska den aktivt bidra till ett digitalt nationalbibliotek där medborgarna har tillgång till dagstidningar, böcker, bilder, filmer och musik — ja, hela det svenska kulturarvet och det gemensamma minnet? I några europeiska länder har man börjat besvara frågan med ett ja. I Sverige är den ännu obesvarad."

Sista från Nairobi

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-11 21:17

Mitt sista Kenyabrev från Nairobi finns i dagens Expressen:

Hur erövrar man sin stad och gör den gemensam? Kravallerna i Husby ställde frågan i Storstockholm. I Nairobi möter jag människor som undrar samma sak.

                På ett seminarium berättar en kvinna från slummen i detalj hur polisen stänger ute unga fattiga från välståndets stadsdelar. De mer privilegierade i samma panel förstår inte vad hon säger. Lever de i samma stad? Sprickorna påminner om Stockholms.

                Nai ni who — Vem är Nairobi? är festivalen som vill ge alla stadsdelar jämlika röster. Några har valt fotvandringen som metod. De vill gå in sin stad. Megaslummen Kibera ska försöka ett långdistanslopp mellan skjulen. Om de lyckas är det en bedrift.

                 Vi går genom Buru buru där medelklass varvas med stråk av fattigdom. En bloggare berättar om sin globala publiceringsmarknad. En sliten fotbollsplan avslöjas som enastående socialt projekt. Marknadsplatsen Jericho har erövrats av 25-åriga entreprenörer med sprakande kreativitet. På gatan har stadens ökända matatus — kollektivtaxi utan regler — förvandlats till rörliga klubbar med dånande musik; på en läser jag ”The young and wild”.

                När jag senare berättar för en nairobibo från de stora villaträdgårdarna är det som att överbringa nyheter från en främmande värld.

                Chefen för Nationalteatern, som saknar både budget och skådespelare, säger: ”Man kan leva årtionden i en del och inte veta vad som pågår fem kilometer bort — det är Nairobi”. I min anteckningsbok rafsar jag ner: som i min egen stad. Storstockholm behöver en Nai ni who-festival. Hur många i Vasastan vet något om livet i Rågsved eller Bredäng?

Mer Nairobi

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-09 20:26

Jag kom hem från Nairobi i går. Rätt överväldigad av intryck från möten med människor och besök i olika stadsdelar, med enorma kontraster från ett av kontinentens största slumområden Kibera till de gröna inbäddade överklassdelarma. Jag blev inte särskilt betagen av Nairobi som stad, men av människorna jag mötte. Staden präglas av ett märkligt ointresse för den egna historien. Det är därför festivalen vi besökte, Nai ni who?, är så viktig. Initiativet till den kommer från kulturcentret Go down i några gamla mekaniska verkstäder i östra Nairobi.

Nairobi är bara hundra år. Innan britterna anlade den, vid den då nya järnvägen mellan Uganda och Indiska oceanen, fanns där ingen bebyggelse. Kenya blev självständigt 1963. Staden har alltså varit kolonial halva sin historia. Under britterna var bara vita tillåtna att bo den nyanlagda stenstaden. Indierna och afrikanerna tvingades bo utanför. De som arbetade i den vita staden tvingades bära synliga id-kort runt halsen. Huset där de fick sina kort finns fortfarande kvar. Där borde man ha ett museum. Men i stället ligger där en bank. Typiskt Nairobi, mycket business men ingen historia.

Men den bortträngda historien har nog djupa förklaringar. Det brutala mau-mau-upproret på 1950-talet — som satte p för de vita britternas planer på en fri stat efter sydafrikansk modell — har länge varit onämnbart i Kenya. Dels ledde brutaliteten till djupa sår även bland landets svarta. En person jag träffade berättade hur hennes egen familj sargades. Dels vände det självständiga landet mau mau ryggen. I stället tog en utbildad elit över, med Jomo Kenyatta i spetsen, som aldrig deltagit i själva gerillakriget. Många kenyaner har sedan dess talat om "förräderiets politik". De viktigaste händelserna i landets historia sopades helt enkelt under mattan och blev onämnbara.

I dag publicerade Expressen mitt andra "Kenyabrev". Det kan du läsa här.

På vägen hem, nattflyg via Istanbul, läste jag om den amerikanska övervakningsskandalen. Dags att släcka Facebook?

Från Nairobi

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-06 07:34

Jag är i Nairobi den här veckan på ett slags studieresa tillsammans med en liten grupp. Jag hade tänkt blogga, men programmet är så intensivt att jag helt enkelt inte hinner. Dessutom ska jag skriva små rapporter till Expressens kultur. Den första publicerades i går.

Vi är här för att kolla in Go Down. Jag vet inte hur jag ska beskriva Go Down. Dels är det en plats, ett slags kulturhus där konstnärer och verksamheter kan hyra in sig i en utrymd gammal mekanisk verkstad. Just nu finns där kanske 30-40 "hyresgäster". Men Go Down gör också projekt och arrangemang. Just nu kulturfestivalen Nai Ni Who?, som inte bygger på evenemang men är en gräsrotsbaserad utforskning av staden Nairobi. Fantastiskt intressant alltsammans.

Några svenska kulturinstitutioner samarbeter med Go Down. En av de ansvariga är Yvonne Rock. Där hon finns händer det alltid spännande saker. När hon frågar ska man alltid hänga på. Därför är jag i Nairobi.

Här kommer min första text till Expressen, publicerad i går:

Jag är i Nairobi, men påminns om kravallerna i Stockholm. Vad är det för slags städer vi vill leva i?

                Go Down är ett kulturkomplex i fint slitna bilverkstäder. Konstnärer, dansare, en enkel tevestudio för ett vasst och populärt satirprogram. Jag hör pianoklink från en öppen musikskola för fattiga barn. Dammet driver in från gatan. Maraboustorkarna cirklar på bilavgasernas varma termik.

                Svenska storstäder borde upprätta direktlänk till Go Down. Här finns saker att lära, och bli glad av. Under tolv veckor rullar nu deras festival Nai Ni Who — Vem är Nairobi? Det är därför jag är här.

                Nairobi är nästan söndersliten av etnisk segregering, obegripliga klyftor mellan rika och fattiga. För fem år sedan skakades den av vandalisering, våldtäkter och dödande längs gamla etniska skiljelinjer. I en av Go Downs verkstäder hänger en affisch: ”Never forget. Never again”. Festivalens symbol är ett stort frågetecken — Nairobi. Stadens mentala kärna har blivit ett tomrum.

                Nai Ni Who? är en undersökning av staden, varje stadsdel har en egen vecka, med ambitionen att de ska tala på egna villkor — i bästa fall med varandra. Konceptet är lågmält genialt. Ett erkännande av de lokala berättelsernas betydelse för att reparera det trasiga. Har inte deras synsätt länge behövts även i Storstockholm? Att framkalla en stad där pertiferierna får bli de nya utgångspunkterna.

                ”It´s all about connections,” säger Joy M´boya, som för tio år sedan tog initiativ till God Down. På gatorna strömmar Nairobi i kvällsljus: sikher, masaier, kikuyer, invandrade, inflyttade, muslimer av olika slag, den nya medelklassen passerar de fortfarande fattiga. Frågetecknet är alla moderna städers.

                En hip-hopartist spetsar till festivalens namn: ”För vem är Nairobi?” Jag svarar honom med samma fråga om min egen hemstad. Jag ser Stockholm genom Nairobi.

Är någon förvånad?

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-01 17:01

Nyheten att skolkoncernen John Bauer tänker sälja eller stänga sina skolor kan inte komma som en överraskning. Skolorna ägs av ett danskt riskkapitalbolag, dvs ett företag som aldrig äger nånting särskilt länge. De svenska skolorna har uppenbarligen "förädlats" klar — eller med mer uppriktigt språk: plundrats. Många av kedjans skolor har varit dokumenterat usla. En annan skolkoncern Praktiska Sverige gör tydligen samma sak: säljer eller stänger.

Så här kan det inte fortsätta. Man kan inte spela sällskapsspelet "Börsvärde" med tonåringars utbildning och framtid. Att S och MP redan verkar vara på väg bort från Friskolekommitténs blocköverskridande översenskommelse är good news. Den bör nämligen glömmas — nu.

Grundutbildning tillhör statens kärnverksamhet (jag har skrivit det förut och kommer skriva det igen). Vinster får inte lämna verksamheten och förvandlas till utdelningar eller annat. Skolkedjorna måste avvecklas.

I en av vårens New York Review of Books hittade jag en intressant artikel om drönarna (också en fråga jag tjatat länge om som nu blivit stor, åtminstone i USA). Den är en recension skriven av den pakistanska författaren Mohsin Hamid. Artikeln tillför faktiskt en hel del nytt, särskilt som den är skriven i ett pakistanskt politiskt perspektiv.

Hamid reovisar också en del intressanta facts. Drönarattackerna har i ytterst få fall dödat ledande befälhavare eller "militanter" — mindre än 55 stycken vilket är två procent av alla som dödats av drönare. I själva verket är det "low-level insurgents" som dödats. Eller civila som funnits i samma område som dem genom så kallade "signature strikes".

Hamid: "Among the most pernicious aspects of the US drone campaign in Pakistan is therefore this: that it facilitates the refusal of the Pakistani state and Pakistani society to do more to confront the problems of extremists who threaten Pakistanis and non-Pakistanis alike." Läs artikeln här.

I morgon åker jag till Nairobi. Ska kolla in en kulturfestival och ett spännande kulturhus: Go Down. Ska försöka hinna blogga därifrån.

Det stora bakslaget

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-26 11:45   1 kommentar

Veckans stora överenskommelse om privata skolor är bakslag för hela debatten. Jag uppfattar den som en cementering av dagens system. Lite mer kontroll, men i grunden ingen förändring. Privatiseringen av den svensk grundutbildningen kan fortsätta. De stora kedjebildningarna — skolornas ICA och Hemköp — får fortsatt fritt fram.

Nu gäller det att inte sluta kräva förändringar. Frågan måste tillbaka till politikens mittfält. De stora partierna får inte komma undan. Vem som ska kontrollera svensk grundutbildning är alldeles för viktig. Den är en av statens kärnområden. Privatiseringen av skolan är en viktigare fråga än de om vård och omsorg.

I helgen verkar MP:s kongress beslutat att alla vinster i offentlig sektor ska återinvesteras. Partiledningen åkte på nyttigt nederlag. Men hur stämmer det beslutet överens med överenskommelsen om skolpolitiken?

Göran Perssons förslag om totalt stopp för fler skolor ägda av vinstdrivande företag är en bra startpunkt. Sedan kan man börja diskutera regler för vinstuttag. Och till sist förslagsvis besluta om att samma företag bara får äga kanske tre skolor. Gärna friskolor, men drivna utan vinstintressen utifrån en vilja att förverkliga pedagogiska idéer, ha särskild kulturell eller språklig inriktning, etc. Det vill säga som friskolorna var tänkta från början. Kunskapsskolan och alla andra liknande kedjor måste bort från svensk skola. 

Jag förstår inte varför S tycker frågan är så svår. Obegripligt.

Rätten att tala

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-25 14:32

I början av veckan skrev jag en ledare på Dagens arena. Jag ville uppmärksamma att Husby direkt efter söndagsnattens kravaller talade tillbaka genom Megafonen. Jag uppfattar det som något delvis nytt: att stadsdelar med låga inkomster och hög arbetslöshet fick en så tydlig röst som med självklar auktoritet försökte berätta, förklara och rikta politiska krav mot Stadshuset. Det som hände var viktigt. Kanske en vändpunkt eller milstolpe eller vad man nu ska använda för metafor.

Men en del kan inte läsa innantill. I dag skriver Sanna Rayman på SvD:s ledarsida att jag därmed försvarade, eller t.o.m. kanske förespråkade, våldet. Trots att min text var en tydlig markering för talet och orden mot bilbrännarna. (Jag blev så häpen av hennes text att jag inte kunde låta bli att maila och undra hur hon läser). Det är intressant hur dessa röster från Husby verkar skapa oro. Ska de "accepteras" av borgerliga opinionbildare och programledare måste de säga det den moraliska makten vill höra, annars buntas de samman med våldet.

Jag var i Hagsätra i dag, satt på caféets uteservering och lyssnade till gubbjazz från torget. Det var en sommaridyll, men med ärr i form av krossade rutor som ännu inte hunnit lagats, bland annat till biblioteket. Räden i veckan mot Rågsved och Hagsätra framstår som en overklighet, en tornado som drog förbi, skapade förödelse och sedan försvann. 

Det har börjats skriva bra texter om veckans händelser. I går i Sydsvenskan pekade Ove Sernhede och Johan Söderman på just de "förortsrörelser" jag uppmärksammade i min ledare — de som talar tillbaka — och jämför dem med de klassiska folkrörelserna. Det kanske är lite tidigt, men inte helt fel. Jag tror inte det är en tillfällighet att det ofta är just gamla folkrörelsemänniskor som insett deras betydelse (och i vissa fall supportat dem).

De politiska strukturerna står nu inför ett val: att knyta an till de här rörelserna, lyssna, samarbeta och ta till sig — eller att ta avstånd och stöta bort. Jag gissar att det är ett ödesval.

Och i dag skriver Viktor Barth-Kron oerhört intressant i DN "Det går att ge Husby en starkare röst". (Jag antar att Sanna Rayman tolkar rubriken som uppmaning till mer våld). Han försöker svara på frågan hur demokratin i Stockholms kommun kan börja fungera bättre och föreslår helt enkelt "konstitutionella" förändringar som är så tänkvärda att de pockar på allvarlig diskussion. Läs den!