Färgfobier

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-20 18:12   1 kommentar

I helgen läste jag en liten märklig bok, bara 100 sidor, Chromofobia av David Batchelor. Jag var samtalsledare på ett seminarium under Arkitekturmässan i höstas där Batchelor föreläste. Det var en av de mest tankeväckande jag hört på ... länge. När jag kom hem beställde jag boken direkt. Sedan blev den liggande en tid. Men nu fick jag tid. Batchelor undervisar men är också konstnär, och gör helt underbara verk: starka färger, ofta "skräp" från bakgårdarna, typ plasthinkar och förpackningar, upplysta inifrån. Kolla.

I Chromophobia försöker han, framgångsrikt, visa hur färg genom västerlandets historia haft lägre status än vitt/svart/grått. "This loathing of colour, this fear of curruption through colour, needs a name: chromophobia." Färg har ofta tillskrivits "de andra": de fattiga, populasen, orientalerna, de koloniserade. Vithet är laddad med politik. Lyssna på det här från författaren Henri Michaux: "White without compromise, through exclusion, through total eradication of non-white. Insane, enraged white, screaming with whiteness."

Man kan naturligtvis inte dra enkla mekaniska slutsatser. Men efter föreläsningen kunde jag inte låta bli att fråga om den nyliberala epokens upptagenhet av vitt, svart och grått – tänk Fillippa K, vita café- och butiksinredningar, vita hem. Det hade han inga egentliga kommentarer till. Men med lite närhistorisk arkeologi upptäcker man hur starka färger dominerade de mer radikala 1960- och 70-talen. Nu säger trendspanare i min bekantskapskrets att det färgstarka är på väg tillbaka. Samtidigt som den nyliberala epoken kraschat. Batchelor noterade också hur starka färger återkommit i arkitekturen. Mitt i London ligger ett huskomplex med samma starka färger som Flemingsberg. I Högdalen finns ett nytt hus som lyser i olika färger när mörkret fallit – fantastiskt!

Men Batchelors bok är lite djupare än så. Färg bryter mot vår språk- och matematikbaserade kultur. Färg befinner sig bortom språket. Förmågan att beskriva färger är ytterst begränsad. Eftersom färg är odelbar och saknar yttre form går den inte att riktigt beskriva. Wittgenstein ställde frågan "How do I know this colour is red?" Han svarade: "Because I have learned English." Förekomsten av färg relativiserar alla påståenden.

Söndagsläsning

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-19 12:02   1 kommentar

I dag skriver Peter Wolodarski jättebra om Moderaterna och hotet mot demokratin i Europa. Han avslutar: "När det gäller antidemokratiska tendenser i Europa ser man fortfarande med ett enda öga – det högra. Och det är just nu stängt."

Det var bland annat den typen av ställningstagande inom borgerligheten jag efterlyste i går i Expressen.

I senaste New York Review of Books har Elizabeth Drew skrivit en klar och infotät artikel om presidentvalet i USA, konsekvenserna av HD:s domslut att öppna alla slussar för pengar i poltiken och även hur republikanerna på delstatsnivå målmedvetet minskar möjligheterna för vissa grupper att använda sin rösträtt. Klart läsvärt.

För övrigt: Socialdemokraterna har bestämt att inte ha någon åsikt om privata företag, vinster och offentlig verksamhet. Kommunerna ska själva få bestämma – och ha rätt att prioritera icke vinstdrivande företag vid upphandling. Det räcker inte. Varför ska det vara så svårt? Är det för att ledande socialdemokrater har för många bekanta och fd partianställda som nu är lobbyister för dessa "välfärdsföretag"? 

Kulturkriget i kyrkan

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-17 17:22

Den nationella högern i Europa utmärks av att den i land efter land provocerar fram ett kulturkrig med identitetspolitik som vapen. Det har varit Dansk folkepartis projekt, liksom de nederländska islamofobernas. Samma sak i Sverige. Men här är Sverigedemokraterna ännu för ointelligenta för att klara uppgiften. I stället sköts uppdraget av andra kretsar, som i allmänhet distanserar sig från SD och representerar en konservativ revival och i vissa fall även kommer från liberalt håll.

Om ni är intresserade av de här, utomordentligt viktiga striderna och debatterna, måste ni läsa de här två länkarna. Båda till den kristna progressiva tankesmedjan Seglora smedja, som startats av bl a Helle Klein.

Den första är en kort text där Klein avslöjar hur hon i veckan censurerats av Kyrkans tidning. I hennes krönika klipptes de avsnitt bort där hon beskrev hur en präst deltar i sverigedemokratiska sammanhang. Finns här.

Händelsen är bara senaste kapitlet i en lång strid som blossat upp i svenska kyrkan. Den är ett exempel på ett identitetspolitiskt kulturkrig. Där finns trådar till både Axess, Humanisterna/Christer Sturmark och även Sverigedemokraterna. Kärnan är skräcken för "muslimen". Här hittar du Seglora smedjas bakgrundsberättelse.

Utbrytningen

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-17 09:59

Jeanne Cordeliers självbiografiska Utbrytningen kom första gången på svenska 1981. Jag minns den. Många läste och pratade om den. En skildring av livet som prositituerad i Paris var sällsynt, i synnerhet en som var så språkligt överväldigande. Sedan träffade hon en svensk, flyttade till Stockholm och flera av hennes romaner översattes. Jag läste några, och gillade dem. Sedan försvann hon från min radarskärm.

Nu har Utbrytningen oväntat kommit ut igen, i ny översättning."Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på."

Den är lång och ordrik, den påminner om beatgenerationens språkflöden, en Jack skriven av en kvinna i sämre läge, men från samma tid. Ibland blir man lite trött. Men om man kämpar vidare blir belöningen stor – efterklangen är nämligen stark. 

Cordelier träffar en perfekt ton. Det är en helvetesskildring, men inte utan märkligt ljusa stråk och absolut omöjlig att använda på enkelt sätt i politisk debatt. Det finns ingen egentlig "handling", men en ström av minnen, känslor och situationer som till sist, mycket skickligt, glider över i hallucinationer. Smärtan spränger realismen. Verkligheten flyter ut och blir oklar.

Hennes förlag – Elisabeth Grates – kommer ge ut en nyskriven fortsättning senare i år. Den tänker jag inte missa. (Om ni inte redan fattat är Grates bokförlag en säker kvalitetsgaranti, mest fransk litteratur, och nästan alltid överraskande bra, alla har samma formgivning och är enkla att hitta).

Olle Stenholm

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-14 08:31   4 kommentarer

I går fick jag pris. Det kändes inte bara roligt, utan även lite högtidligt eftersom det var ett pris till journalisten Olle Stenholms minne. Jag träffade honom aldrig, men han fanns väldigt nära under många år, ja faktiskt ända från den stund jag började bry mig om omvärlden – genom sin journalistik. Han var ett levande exempel på hur mycket journalister kan betyda, utan att vi egentligen tänker på det.

I dag läste jag tredje delen i SvD:s serie om massvaccineringen och de barn som fick narkolepsi. Det är också journalistik när den är riktigt bra. Genomarbetad men ändå till synes enkel och självklar. Då får den konsekvenser. Ingen kan läsa utan att börja tänka.

Alla turer kring kontrakten med vaccintillverkarna och beslutet att hela befolkningen skulle erbjudas vaccin är dunkla och märkliga. Men jag tycker ändå att beslutet var rätt. Det kommer att svepa in nya globala och dödliga influensavirus. Massvaccineringar kommer upprepas. Filmen Contagion var realistisk. 

Det är livsviktigt att människor vaccinerar sig och att de reaktionära konspirationsteoretiker som framgångsrikt driver generell kritik av all vaccinering inte vinner debatten. Just därför måste staten gör allt den kan för att de barn som drabbades av narkolepsi ändå får bra liv. Göran Hägglunds passivitet är pinsam och 50 000 kr i engångsersättning ett hån. Det minsta är att de drabbade får en statlig inkomstgaranti baserad på en medellön för resten av sina liv. De följde statens uppmaning. Då måste staten ta fullt ansvar.

Det är inte riskfritt att vaccinera sig. Inga vaccin är ofarliga. Inte heller de mot mässlingen och annat. Vid nästa massvaccinering kommer antagligen också en liten liten grupp drabbas av problem. Därför är det viktigt att regeringen nu sätter en standard genom stöd till de som drabbats. Annars kommer bortfallet bli enormt nästa gång larmet går och vaccinationssprutorna ska fram – och då kan konsekvenserna bli ännu värre.

Jo, med priset till Olle Stenholms minne följde också ett ovanligt fint formgivet diplom. Det står nu på bokhyllan i mitt arbetsrum. Där står motiveringen: för att jag gett nya infallsvinklar på några av samtidens stora frågor – främlingsfientligheten i Europa, socialdemokratins kris och den arabiska våren. Nu ska jag inte skriva mer om priset – mitt behov av självhävdelse är mättat – men det var roligt att få.

Arga vita kvinnor

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-13 11:49

Jag har länge tyckt att bilden av Tepartyrörelsen i USA är förenklad. Det är en mycket mer intressant rörelse än man först kan tro. Och jag är rädd att den också kommer bli mer långlivad och få mer omvälvande betydelser än 99%-rörelserna, typ Occupy Wall street.

I senaste Dissent har historikern Ruth Rosen en artikel som diskuterar kvinnorna i Tepartyrörelsen. Rosen är specialist på kvinnorörelser inom högern. Hon beskriver en ofta bortglömd aspekt, nämligen att tepartyrörelsen i hög grad bärs upp av kvinnor och att den delvis fungerat som en ickefeministisk konservativ kvinnorörelse. Många ledarfigurer är kvinnor. Delvis för att män förstått att de är bra på att presentera en hårt reaktionär rörelse som mer sympatisk – men också för att kvinnor erövrat dessa positioner av egen kraft. "Many women in the Tea Party has long harbored resentment against their marginalization in the Republican party. Or they view the movement as a way to gain entry into political life. Sometimes their goal is to protect their families from perceived dangers, but often it is a way to become a leader, to be heard, and, through a new kind of conservative or evangelical feminism, to become active in the public arena or even to begin a new career. As one member put it, "In the Tea Party, women have finally found their voice."

Amerikansk politik är extremt mansdominerad och maskuliniserad. Att kvinnor nu använder tepartyrörelsen som hävstång ska inte underskattas. Det kommer förändra amerikansk höger – och därmed all politik. De senaste åren är det inom högern nya kvinnliga förebilder inom politiken trätt fram: Sarah Palin, Michele Bachman och andra.

Ruth Rosen beskriver hur kvinnliga konservativa nätverk arbetar, t ex Smart Girl Politics. Det är en exakt upprepning av hur "the modern women´s movement in the 1960´s within the New Left and antiwar movements" arbetade. Den enda skillnaden är internet och de politiska övertygelserna.

Rosen visar också på de föraktfulla reaktioner mot dessa nya unga kvinnliga politikerna som kommer från män som vant sig vid manligt maktmonopol.

Hon påpekar också att det även tidigare funnits starka konservativa kvinnorörelser i USA. Tepartykvinnornas betydelse är svår att förutsäga. Dom kan "repeat the changes that occured when feminists challenged the Democratic Party in the 1970s. Perhaps they will build a large base in the Teaparty and elect their own leaders. It is also conceivable, as in the past, that they may disappear into their homes and their churches and become a footnote in the history of American politics. Given the current economy, however, that is unlikely."

För att läsa Ruth Rosens artikel måste man vara prenumerant på Dissent.

Romer på flykt

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-07 16:09

Tro det eller ej. Ungern toppade 2010 den kanadensiska listan över asylsökande. Från inget annat land kommer så många flyktingar till Kanada, enligt Guardian. Nummer två är Kina. Flyktingarna består naturligtvis av romer. I Guardian säger en romsk familj: "We have no life here anymore".

Gunnar Myrdal 1944

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-06 21:08

Kriget gick mot sitt slut och Gunnar Myrdal skrev boken Varning för efterkrigsoptimism. Av en slump ligger den vid min soffa sedan några dagar. Omslaget är fint. Bokens budskap var en alarmistisk varning att efter kriget skulle följa extrem lågkonjunktur och att en bitter nationalism skulle svepa över Europa. Han fick sällsynt fel.

Men i ett avslutande kapitel hittar jag en intressant programförklaring från en då radikal keynesiansk Socialdemokrat. Den fångade mitt intresse. Jag kan inte låta bli att undra var Myrdals typ av vänster tog vägen. 

Så här skrev han:

"Vi [Sverige] eftersträvar en rättsreglerad och demokratisk, överstatlig ordning i världen. Vi vill ha trygghet för krig. Vi vill ha fri handel, ohämmade kapitalrörelser, stabila valutaförhållanden och en rationell arbetsfördelning mellan staterna.

I en sådan internationell ordning vore vi för vår del beredda att ta väsentliga inskränkningar i vår nationella suveränitet."

I dag skulle de orden brännmärkas som nyliberala – "ohämmade kapitalrörelser" – av de flesta som kallar sig keynesianer.

Rikedom som samhällsproblem

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-05 11:50

Det är intressant hur många känslosvallningar bussturen till Solsidan för att spana in överklassen satt i gång. I dag leder det Peter Wolodarski till ett (som vanligt i hans fall) vältempererat försvar av stora förmögenheter. Varje påpekande att de superrika är ett växande samhällsproblem framkallar reaktioner i Sverige. I resten av världen är rikedom nu ett självklart problemämne. Inte bara inom vänstern utan även bland ekonomer på IMF (det finns länkar i tidigare blogginlägg jag gjort) och föreläsare på World Economic Forum. I morse hade Godmorgon världen, i sin andra timme, ett bra sådant inslag med olika röster om kapitalismens kris – kallat Kapitalism 4.0.

Jag måste erkänna att jag lite glömt platsen där protesterna först tog fart. Nämligen Wisconsin, USA. Minns ni? När guvernören Scott Walker inskränkte de offentliganställdas fackliga rättigheter utbröt enorma demonstrationer. Han lyckades vinna sakfrågan. Men nu har oppositionen lyckats samla in en miljon namn – i en delstat som är två stora städer och resten gles glesbygd –som kräver omval av guvernören, en s k recall. Enligt delstatens regler räcker 500 000 namn. Så i höst blir det nyval. 

Upproret i Wisconsin var gnistan som tände 99%-rörelsen, som i sin tur tvingade in en rad samhällsfrågor i debatten. Utrymmet för vad som ansågs ok att säga, utan att anses som extremist, vidgades. Ojämlikhet är inte bara en fråga om individer utan om grupp, klass och struktur. 

Att fackliga och andra aktivister i Wisconsin lyckats samla in en miljon röster säger något om stämningen i landet. Men recall-processer är principiellt tveksamma. Liknande regler för folkomröstningar i t ex Kalifornien var från början redskap för att skydda vanligt folk från plutokratisk maktkoncentration. Men har de senaste åren vänts till motsatsen. Rika företagsintressen kan med anställda snabbt samla in tillräckligt med namnunderskrifter för att få folkomröstningar om gynnsamma ändringar i regelsystem. I dag växer därför kraven  att, med omsorg om demokratin och medborgares rättigheter, inskränka möjligheten till folkomröstningar.

De superrika vrider demokratin snett. Det extremt ojämlika skapar korruption. det handlar inte om elaka individer som spelar fult (dit Wolodarski vill ha debatten) men om kollektiva som handlar utifrån gemensamma och rationella gruppintressen. Det är en bland många orsaker till att de rika måste beskattas hårdare. Om bussresor kan utlösa sådana diskussioner även i den svenska ostkupan – och öppna den mot omvärldens diskussioner – är de bra.

Kontroll på rovdrift

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-31 14:18   2 kommentarer

I dag har Ella Niia, ordförande i Hotell- och restaurangfacket en urbra kritik på SvD Brännpunkt av reglerna för s k arbetskraftsinvandring. Att MP tillsammans med regeringen öppnade fönstret för invandring var naturligtvis bra. När resten av Europa gjorde allt för att stoppa den gick Sverige i motsatt riktning. Och i Niias artikel finns inte ens antydningar om att vrida tillbaka klockan. Men alla som läst dagstidningar eller lyssnat till reportage i SR:s Konflikt vet att reglerna var naiva. Människor har utsatts för rovdrift. Arbetsgivare är inte välgörare, bland dem finns massor av hänsynslösa profitjägare.

Niia sågar nu också de justeringar som beslutats. Hon sätter punkten på den avgörande frågan. Det räcker inte med hårdare tillståndsprövning. Man måste också ha kontroll. Därför föreslår hon att "Migrationsverket måste ha ett tydligt uppdrag att inte bara fatta beslut utan också att följa upp de beslut de fattar, ute i verkligheten."

Men borde inte fackförbunden dras in i kontrollarbetet – och få resurser att göra det? Det är ju där kunskapen finns.