Per Wirtén

Libyen

2011-08-22T07:52:00.000+01:00

Jag kan inte varit ensam om att ha tvivlat. Länge såg det ut som att revolutionen i Libyen hamnat i ställningskrig. I början av juni skrev jag blogg där jag ifrågasatte Natos fortsatta bombningar (som jag naturligtvis ursprungligen stött till hundra procent). Men jag hade fel. Nu faller Ghaddafi. Att det sker med aktivt stöd från Europa och USA är ingen nackdel. I det här fallet är det en fördel. Mellanösterns revolutioner avgör Europas framtid. Ett Medelhav omgivet av olika slags demokratier förändrar hela uppfattningen om Europa och Mellanöstern, om gränser, hinder och vilka vi är.

Det viktiga nu är att årets "februarirevolutioner" inte övergår i "oktoberrevolutioner".

Hem igen

2011-08-15T00:23:00.000+01:00

Vad jag kommer minnas av Chicago: Hur tunnelbanan rullar över floden in mot Loopen; åskvädren som anfaller från de stora slättlandskapen i väster; skyskraporna längs Chicago river vackrare än Manhattan; vintageshopping under varma dagar i Wicker Park; i nattmörker från baren 104 våningar upp i John Hancock-buildning där gatljusen ligger som linjerna i kollegieblocket; en stad av många små städer man kan leva i och varje neighbourhood har egen histora; att sitta nästan ensam i Music Box's jättesalong från 1930-talet och se Miranda Julys nya film under konstgjord stjärnhimmel; picknick i Millenium Park på tisdagskvällar med symfonier från scenen; långa promenader längs raka gator utan slut; ljudet från tågen nedanför mitt arbetsrum; att varje dag påminnas att en stad blir en stad när de som invandrat kommer dit.

Tvåspråkig stad

2011-08-12T23:01:00.000+01:00

Sista helgen i Chicago. På måndag åker vi hem efter två månader med utsikt över järnvägsspår, skyskrapor och Chicago river. 1995 var vår första tur till USA, den gången sex månader i Durham, North Carolina. Inget har förändrat USA så mycket sedan dess som invandringen söderifrån.

Antalet vita amerikaner under 18 år har minskat med 10 procent det senaste decenniet och svarta med 2,3 procent. Men bland hispanics har samma åldersgrupp ökat med 39 procent. Stabil grund för vit raspanik - men som man märker ganska lite av.

Chicago har haft en stor community med hispanics sedan 1920-talet. Många i stadsdelen Pilsen, som innan dess var en tyskspråkig enklav. Men nu är det annorlunda. Chicago är tvåspråkigt: engelska och spanska. Många offentliga skyltar, bankomater, dvd-uthyrningsmaskiner, snabbmatsmenyer, bensinmackar, självbetalningskassor i mataffärerna har två språk.

Mångkulturalismens kritiker i Sverige skulle få panik. Här låter man folk vara i fred. Håller lite avstånd. I Europa är allt om invandring, språk och kultur så sönderstressat hypernervöst up in your face. Amerikaner litar mer på sitt samhälle. De vet att USA överlever extremt slutna kulturella enklaver som amish i Pennsylvania. Landets hela historia vilar på enklaver. Vem tror att kubanernas i Miami är ett hot mot USA?

Chicagos hela stadslandskap är ett kulturellt pussel av invandrare: gamla rester på väg att suddas bort och nya som ritar egna gränser och kartor ovanpå de gamla. Det blir konflikter, men so what, det löser sig med lite tid. Européer tror att hela kontinenten kollapsar av några moskéer och att demokratin går under när människor talar turkiska och persiska på torgen.

Det enda landet i Europa med liknande attityd är Storbritannien. I delar av East end är också offentliga skyltar och annat tvåspråkigt: engelska och bengali. Vad händer om delar av Storstockholm börjar testa svenska och arabiska?

Förortsmyten

2011-08-12T01:00:00.000+01:00

I kommentarerna om upploppen i UK hör jag människor tala om "förorter" och "förortsproblemet". Det är underligt. Som att vi blivit förprogrammerade att koppla samman sociala problem och brinnande bilar med så kallade förorter. När kravallerna bryter loss i traditionella gammelstäder, som nu London, reagerar vi reflexmässig: FÖRORT. Ordet har fått mäktigt värde i stadens politiska geografi, som symbol för det främmande och de andra: de som är läskigt nära, men ändå väldigt långt borta. Förorten ligger numera överallt.

Konservativa konsekvenser

2011-08-11T15:37:00.000+01:00

De starkaste bilderna och berättelserna från UK är de där människor, på egen hand och övergivna av staten, försvarar sina gator mot andra som säger sig bränna hus och plundra butiker i protest mot samma problem: att staten vänt dem ryggen.

Det är en helt annan obehagligt klaustrofobisk tidsanda än under innerstadsupploppen och raskravallerna på 1970- och 80-talen. Då var bränderna inneslutna i en stor politisk rörelse som på alla plan protesterade mot rasistiskt våld och strukturell rasdiskriminering.

I dagens NY Times skriver Saskia Sassen och Richard Sennet välformulerat om ett land där både välfärdsinsatser och polis nu fråntas resurser. Där staten lämnar staden. I London kommer olika välfärdsprogram skäras med 19 procent. Sånt får konsekvenser. De som tror annat lever i en snowglobe. Sennet och Sassen skriver om den gata i Hackney där deras son lever (och inte långt från där en av våra döttrar bott nästan två år): "A street of shuttered shops, locked playgrounds and closed clinics, a street patrolled by citizens armed with knives and bats, is not a place to build a life."

Camerons kommentarer skärper känslan av avpolitisering. Orsaken är dålig uppfostran, bristande disciplin i skolan, urholkad moral och välfärdssystem som uppmuntrar slapphet och lata dagar. Den politiska kritiken som ändå kommer, från vänster, alltid från vänster, avvisar han med de häpnadsväckande orden: "phony concerns about human rights". Han bekräftar Sennets och Sassens artikel.

Storbritannien verkar halkat tillbaka till läget före Tony Blairs valseger 1997. Men nu med ett avpolitiserat samhälle. De som startade årets bränder är "driven by rage rather than an explicit political agenda," avslutar Sassen och Sennet.

Jane Addams

2011-08-10T22:30:00.000+01:00

Det återstår bara två hus av det stora komplex som i början av 1900-talet hette Hull House på Chicagos då fattiga West Side. Där finns ett litet museum om Jane Addams. Hon ligger högt på min långa lista över "Best of America". I dag kom jag äntligen dit.

Muséet är enkelt, men avslöjade att Jane Addams verksamhet vid Hull House var mycket större än jag föreställt mig. Det var ett slags kombination av ABF-hus, social forskningsverksamhet, politisk aktivism och hjälparbete. Här byggdes till exempel Chicagos första lekplats för barn, ordnades musikskola och konst- och hantverksutbildningar. Stadsdelarna präglades av ständigt nya vågor av invandrade. Barns, kvinnors och migranters rättigheter blev navet i verksamheten.

Räckvidden blev oväntad. En del jag ser på museet, i synnerhet synen på barn och utbildning, känner jag igen från folkhemsprojektet.Det finns en förklaring. I början av 1900-talet var John Dewey en ännu ganska aristokratisk filosof vid Chicagos universitet. Han lärde känna Addams och föreläste på Hull house. Mötet med Addams förändrade honom. Han radikaliserades av hennes idéer och utvecklade sin pragmatistiska politiska filosofi och fortfarande radikala syn på pedagogik utifrån det han såg på Hull house. Verksamheten läckte in i hans texter. I Sverige lästes de av en hel generation unga socialdemokrater, som Ernst Wigforss och Alva Myrdal. Från Hull house går en rak linje till den svenska grundskolan.

Genom att leva och arbeta i ett slags typisk amerikansk community blev Hull house en fristad för aktivister och fritänkare som bröt normer: kvinnor, svarta, mexikanska invandrare och andra. Huset blev ett skydd där Addams t ex kunde leva tillsammans med en annan kvinna utan att väcka annan skandal än för sina politiska åsikter. Konservativa män utnämnde henne till USA:s farligaste fiende.

Addams och Dewey fungerar fortfarande som ett slags grundfundament, i varje fall för mina politiska övertygelser. Deras egna böcker har blivit lite stabbiga med tiden, men det finns biografier. De är politikens verkliga "americana", men i USA framstår de nu som extremister - en slutsats som blir väldigt uppenbar i det lilla muséet.

Bränder

2011-08-09T22:16:00.000+01:00

Konservativ svångremspolitik, decennier av växande ojämlikhet, en regeringschef som korrumperats av det stora mediaimperiet och en lika korrupt poliskår — är någon förvånad att London brinner?

Plundrarna verkar präglas av samma hänsynslösa girighet som finansfirmornas spekulanter.

Ralph Ellisons klassiska roman Invisible Man från 1947 slutar med liknande plundringar en natt i Harlem efter att en ung man dödats av polisen. Den namnlösa huvudpersonen gömmer sig i en källare, med ungefär samma brist på respekt för plundrarna som jag har för dem i London 2011. I källaren bestämmer han sig för att bli en "osynlig människa". Han gör ett existentiellt val.

Jag läste romanen för kanske 20 år sedan, men läste om den för några veckor sedan. Jag hade glömt hur kafkaesk den är. Huvudpersonen hamnar i en rad situationer, där han får viktiga roller men inte kan påverka dem. Det är som en serie mardrömmar. I den sista, före kravallerna, blir han stjärnaktivist i kommunistpartiet i New York, men fortfarande fånge i en pjäs där någon annan skrivit manus.

När den kom ut var Ellisons känsla av absurdism vanlig. Vänsterintellektuella var besvikna över kommunismens urartning och i Ellisons fall även över rasismens järnhårda band. Runt hörnet väntade det kalla kriget. Att välja "osynlighet" - att vägra ta ställning och delta i det absurda dödsspelet - blev en vanlig utväg. Men också en bekväm och ofarlig.

Direkt efter Invisible Man läste jag Nicole Kraus bestseller The History of Love som kom för sex år sedan. Den handlar också om en osynlig man: Leo Gursky. Men en som förvandlades till osynlighet av historien och av att ha förlorat allt: sin familj, sin stora kärlek, sin son och sina bokmanus (som genom olyckliga omständigheter har publicerats av andra författare). Men Leo vill inte vara osynlig. Han gör allt för att bli synlig.

Båda männen tillhör minoriteter som förföljts och diskriminerats. Ellisons namnlöse antihjälte är svart från Södern. Leo Gursky är jude från Polen/Vitryssland - dödens fält - och även han en antihjälte som brottas med det absurda som öde och villkor.

De båda romanerna utspelas i samma stad men skiljer sig extremt. Olika temperament. Olika tilltal. Texterna till och med känns annorluna på ytan; den ena sträv, den andra glansig. Men de kommunicerar ändå med varandra: om att leva som osynlig, utan erkännande från majoriteten där ute, som tillflykt eller ofrivilligt öde. Ellison skriver med uppgiven trotsighet - Krauss med kärleksfull uppgivenhet. Den ena invävd i politik - den andra utan politik, eftersom den inte längre betyder något för människors existentiella val. 1947 - 2006.

I London har vänsteropposition ersatts av begäret att roffa åt sig flest snygga varumärken.

Det finans-politiska komplexet

2011-08-08T22:50:00.000+01:00

Jag har ägnat hela sommaren åt det kalla kriget. I bakgrunden har det dagliga nyhetsbruset handlat om växande svallvågor i Europa och USA efter den finanskapitalistiska kaschen 2008. I går läste jag delar av Dwight Eisenhowers berömda avskedstal, tre dagar innan John F Kennedy installerades 1960. Man kan byta ut begreppet "the military-industrial complex" mot "det finans-industriella komplexet". Plötsligt blir hans tal brännande aktuellt:

"In the council of government, we must guard against the acquisition of unwarranted influence, whether sought or unsought, by the military-industrial complex. The potential for disastrous rise of misplaced power exists and will persist. We must never let the weight of this combination endanger our liberties or democratic processes. We should take nothing for granted."

USA 4

2011-08-01T23:17:00.000+01:00

Gentrifieringen av Europas och USA:s innerstäder sammanföll med den finansiella ekonomin och nyliberalismen. Stadsdelar som tidigare var i förfall renoverades och fick nytt liv.

För några innebar det att de togs tillbaka av sina invånare. Livsmedelsbutikerna och caféerna återvände, de kriminella gängen flyttade. Kvarter som varit no go-areas öppnades. Alla med långt minne minns Manhattan på 1980-talet. The bad old days, som man nu säger. Förra månader gjorde jag en lång promenad genom delar av Brooklyn som för bara tio år sedan ännu var klart olämpliga att vandra omkring i.

I andra stadsdelar innebar gentrifieringen att de snabbt också förvandlades till likriktade enklaver för människor med mycket pengar eller turistzoner. Gentrifieringen har varit på ont och gott.

Men vad händer i spåren efter 2008? I Europa ställer ingen den frågan. Men amerikanska innerstäder är mer bräckliga. I New York märks inget. I Chicago en del - många tomma butikslokaler, bostadshus med tomma lägenheter och fler egnahem som väntar på exekutiv auktion än i någon annan stad. Men ett besök i Memphis och andra mindre städer var en chock. Gentrifieringen har redan vänt.

Main street i Memphis har förvandlats till en spökgata. Mer än hälften av alla restauranger och butiker har stängt. Lokaler står tomma. Skyltfönster är svarta. Snart börjar människor undvika gatan. Då stänger resten. Tomma skyltfönster bommar igen. Om bara några få år kan gatan se ut som för 15 år sedan. Utan människor och verksamheter inleds förfallet.

Kompromissen om åtstramningar för att höja skuldtaket gör inget bättre. Läget i USA är mer bräckligt än jag trodde. Det märks när man ser sig omkring. Eller läser morgontidningen. Så här skrev NY Times i dag: The economy grew at an annual rate of only 0,8 percent during the first half of the year. Millions of homes remain empty. Twenty-five million Americans can't find full-time jobs last month. And even without the debt-ceiling deal, federal spending is in rapid decline. Little remains of the federal stimulus money. Payroll tax cuts are set to expire at the end of the year." I ett land utan egentliga skyddsnät kommer även stadsmiljöerna snart påverkas. En hel ideologi om staden och "det urbana" falla samman med medelklassen.

Jag har en tid varit lite trött på Paul Krugmans kolumner, men i dag träffar han hårt. Kompromissen är "a disaster". Inte bara för ekonomin, demokraterna och presidenten - men för hela det amerikanska samhället.

Kommer Barack Obama bli omvald? Jag tror inte det.

USA 3

2011-07-31T19:34:00.000+01:00

Det första jag lade märke till när vi installerade oss i Chicago, när jag började röra mig i stadsmiljön och när vi sedan åkte några dagar till New York var att alla flaggor försvunnit. Inte bara stjärnbaneret utan även andra patriotiska symboler var försvunna.

Jag såg dem sättas upp hösten 2001, hur de dominerade alla villakvarter och flygplatser sommaren 2005 och hur de slokande och slitna hängde kvar under valet 2008. Men nu har de tagits ner. På Chicagos och New Yorks flygplatser finns nu färre beväpnade vakter än i avgångshallarna på Londons och Paris.

USA verkar lagt den patriotiska hysterin efter 11 september bakom sig. Det är en betydelsefull förändring - och en lättnad. Det som återstår är att göra upp med övergreppen: att åtala de som beslutade om tortyr, upphöra med utomrättsliga avrättningar, stänga Guantanamo och återställa de övervakningslagar som beslutades. Så länge det inte sker kommer den rättsliga förruttnelsen fortsätta.

När Usama bin Laden dödades trodde många européer att det "räddade" återvalet av Barack Obama. I USA förstår jag att betydelsen var marginell. Det kollektiva mentala tillstånd som var förutsättningen för Kriget mot terrorismen hade blåst undan. Usama bin Laden var redan historia.

Den republikanska tepartyhögern vill ta hem trupperna från Afghanistan och avsluta kriget snabbare än Barack Obama vill. De har snappat upp förändringen.

USA 2

2011-07-30T17:21:00.000+01:00

En sommar i Chicago har fått mig att fatta vidden av den amerikanska ekonomiska krisen. Det är helt annorlunda än Europa. Det var inte bara den finansiella kapitalismen som kraschade 2008. En hel samhällsekonomi föll. En livsstil och statusjakt byggd på lånade pengar gick upp i rök. Nu har det förvandlats till en efterfrågekris. Människor har inte pengar att konsumera. Och när de har så väljer de att sanera sina lån och amortera.

Investeringar i hushållens infrastruktur - bil, kylskåp, tvättmaskin - har sjunkit med mellan 20 och 30 procent sedan kraschen. Den mer vardagliga konsumtionen av tjänster, det Federal Reserve kallar "discretionary services" som tex krogbesök, bio, försäkringar och utbildningar brukar under en lågkunjunktur sjunka med tre procent och snabbt komma tillbaka. Den här gången har den fallit med sju procent och fortfarande inte vänt uppåt.

Addera att den offentliga konsumtionen inte kommer hjälpa till. I Washington planeras för åtstramningar, inte investeringar. Även staten sitter fast i skuldträsket.

Statistik som publicerades förra veckan visade hur kraschen 2008 drabbade vanliga familjers ekonomiska tillgångar. Mellan 2005 och 2009 förlorade medelamerikanen 28 procent (!) av sina ekonomiska tillgångar.

I debatten har en fin allians av konservativa och marxister - både i USA och Europa - sagt att race-politics förlorat sprängkraft, identitetspolitik är omodernt och bara klassperspektiv har betydelse. Men kalla siffror berättar något annat. Vita tappade 16 procent av sina förmögenheter 2005-09. Svarta och Asian-americans drygt 50 procent. Och hispanics såg 66 procent av sina ekonomiska tillgångar gå upp i rök. Det är omskakande siffror.

Skillnaderna har inte varit så stora sedan amerikanska Census Bureau började mäta dem för 25 år sedan. Race matters. Intersektionalitet var inte en modefluga i pomovänstern, den är nödvändigt perspektiv för att förstå världen, till exempel krisens konsekvenser.

USA 1

2011-07-29T16:53:00.000+01:00

Ingen amerikansk president har återvalts med så hög arbetslöshet som nu, nio procent. Krisen märks i USA. Och inga goda nyheter kommer. Landet står stilla. Barack Obamas möjligheter 2012 är små.

Men tre saker talar ändå för Obama.

1. Att återigen gå till val på budskap om "Hope" och "Change" är dödsdömt efter fyra politiskt platta år. Men han kan med stor trovärdighet driva en negativ kampanj: allt blir bara värre om ni röster på "the other guy". I stället för Förändring kan han nu vinna på motsatsen: Trygghet. Det hänger samman med debaclet i det republikanska partiet.

2. Att republikanerna inte får fram någon stark motkandidat. Just nu är de en kombination av lyskraftiga politiska nötter och slätstrukna svärmorsdrömmar. Två personer har ännu inte bestämt om de ska ställa upp: Texas guvernör Rick Perry och, naturligtvis, Sarah Palin. Kommer primärvalen skapa en stark politiker, som skedde med Bill Clinton 92 och Barack Obama 08?

3. Sönderfallet i det republikanska partiet. Striden om lånetaket är dramatiskt. Det kan bli bestämmande för amerikansk politik det närmaste decenniet. Just nu handlar det inte om den mellan de två partierna, utan om striden inne i det republikanska. John Boehner har ännu inte fått med sig partiet i Representanthuset på ett förslag att rösta om. De nya unga tepartypolitikena vägrar. Det kan bli hans fall. Därmed hela partietablissemangets.

Den republikanska tepartyhögern är doktrinär och absolut kompromisslös. Helt enkelt realpolitiskt obegåvade. Men jag kan inte låta bli att känna respekt. De ignorerar opinionsundersökningar. De gå bara på sin egen övertygelse. De säljer sig inte.

Den nya generationen utgör 30 procent av republikanerna i Representanthuset. Det är en stor grupp. Nästan hälften av dem är politiska amatörer som aldrig tidigare haft heltidspolitiska uppdrag. De är medborgarna som stormade först sitt eget parti och sedan Capitol Hill. Man kan beklaga deras åsikter. Men inte deras patos. De är högerns medborgarpolitiker. Var finns vänsterns? Obama lovade nytt medborgerligt engagemang. Tepartyrörelsen framkallade det.

Föraktet mot den tepartygruppen är starkt. Inte bara mot deras idéer (som ju är motiverat) utan också mot deras bakgrund. Så här skrev en i kommentariatet, på websiten Politico för några dagar sedan: "Congress has become a fantasy baseball camp in which amateurs wander the halls pretending they are major leaguers, emboldened by the power they exert over the Republican Conference. There are nomore real leaders with real power."

Vad som helst kan hända i amerikansk politik nu. Tepartypolitikerna kan vinna det republikanska partiet och förvandla det till ett renlärigt men irrelevant parti. De kan spräcka partiet. Men de kan också vinna medborgarnas stöd eftersom de faktiskt återger politiken dess ursprungliga mening: personlig övertygelse och viljan till förändring. Michelle Bachman som USA:s nästa president? Då kommer den strid som präglat den här amerikanska sommaren förändra världen.

Tillbaka i Södern

2011-07-27T22:23:00.000+01:00

Fem dagars rundresa i Södern räcker för att minnas hur fäst jag är vid de delarna. Den förtätade sommarhettan. Historiens konflikter som gör sig påminda i varje gatukorsning, i varje stad, i varje familjs minnen. De svarta gamarna som cirklar ovanför motorvägarna. Den vänliga artigheten som fyller ut tidens långsamhet. Nätterna. Mörkret. Eldflugornas sekundkorta ljussignaler. De håglösa småstäderna med sina låga tegelhus omgivna av ödetomter där bilvrak ligger nersänkta i ogräs.

I Memphis var Graceland något annat än jag trott. Européers förakt för USA, och Södern i synnerhet, har framställt det som ett tempel för smaklöshet. Jag såg ett hem. Elvis Presley verkar ha varit en sympatisk och omtänksam ung man. Det märks i hur han bodde.

Gamla Lorraine Motel, där Martin Luther King mördades, har byggts om till museum för medborgarrättsrörelsen. Stax studios i stadens fattiga delar har också blivit museum och musikskola. Har Södern äntligen börjat respektera sin egen historia? Det är som ett postkolonialt uppvaknande.

En sen kväll på en veranda i Harrodsburg, Kentucky, var värmen fortfarande bländande stark. Cikadorna och trädgrodorna surrade med öronbedövande mekanik. Bara då kan man förstå Ernest Hemingways ord från en tidig novell: "The night was loud".

Inte bästa sommaren

2011-07-26T23:10:00.000+01:00

Vi var på kort semesterresa, med bil, till Memphis och Kentucky när nyheten från Norge nådde fram. Det känns konstigt att vara långt bort när sådant händer.

I USA intresserar man sig för de politiska sammanhangen i Europa: islamofobin, kritiken av "mångkulturalismen" och den nya nationella högern (Wilders, Kjersgaard, Åkesson). NY Times ser självklar parallell till förra årets prickskytt i Malmö. Terrorn politiseras. Sammanhangen mellan massakern och vad som sägs i parlament - av sådana som Söder och Åkesson - klargörs. Man ställer frågor om kopplingar till amerikanska islamofober.

Slutsatserna är enkla: 1. Terrordådet kunde hänt var som helst i Europa - den är ett extremt uttryck för en tidsanda. 2. Högerns hat mot socialdemokrater har bytt brännpunkt, från socialiseringshot till mångkulturhot, från skräck för förlorad privat ägande av produktionsmedel till skräck för förlorad nationellt ägande av kultur. 3. Det finns samband mellan polemiska ord och ren terror. (Att just Johan Lundberg - konservatismens Jan Myrdal - känner sig träffad när Bengt Göransson i en försiktig kommentar efterlyser eftertanke innan man skriver är lite roligt).

Svaren är lika enkla: 1. Fortsätt argumentera för öppna gränser och fri invandring. 2. Fortsätt försvara kosmopolitiska värderingar. 3. Acceptera inte de debattpremisser som satts upp i kritiken av "mångkulturalismen". 4. Fortsätt betrakta det kosmopolitiska projektet som en naturlig aspekt av socialdemokratisk strävan efter frihet och jämlikhet. 5. Fortsätt arbeta för ett demokratiserat och politiserat EU.

Sedan - under vår roadtrip genom den amerikanska Södern - kom nästa dystra nyhet: Amy Winehouse död. Hon var den bästa brittiska sångerska jag nånsin hört. Bara Dusty Springfield är i närheten. Amy kommer bli 2000-talets första stora ikon. Hennes inspelningar är oförglömliga.

Bästa sommaren

2011-07-19T15:51:00.000+01:00

Det är en underbar tid. Murdochimperiets fall är som en dramaserie från HBO. Varje dag kommer nya detaljer, nya karaktärer introduceras, gamla huvudpersoner arresteras och statsministern svettas. The evil empire är nere på knäna. I nästa avsnitt ska Rupert Murdoch frågas ut av ett rasande brittiskt parlament. För första gången i sitt liv ska den gamla ställas till svars för sina onda handlingar.

Det enda av värde Murdochkoncernen gett mänskligheten är familjen Simpson. Allt annat har den förgiftat: nyhetsjournalistiken, samhällsdebatten (tänk Fox News), politiken. De senaste dagarnas bilder på Rupert Murdoch, James Murdoch, Rebekah Brooks och de andra gör gott: äntligen slår rättvisan till.

Skandalen avslöjar hur globala storbolag korrumperar och förstör demokratiska samhällssystem. Om jag inte minns fel har James Cameron träffat News Corps ledning hemma eller i sitt sommarresidens i genomsnitt var 14:e dag. Det är en chockerande inblick i kapitalets försök att utöva politisk makt och ett klockrent exempel på de fenomen den amerikanska filosofen Michael Walzer definierat som tyranni. Polisen har korrumperats (berättelserna från Scotland Yard är en egen dramaserie). Enskilda politiker - och säkert andra offentliga personer - har utsatts för utpressning och hot för att tiga.

Allt som nu avslöjas stärker de mönster som klarlades under den finansiella kraschen 2008: Hur globala storbolag och deras höga tjänstemän befinner sig utanför lagen. I USA har de som orsakade den pågående ekonomiska (och politiska) krisen genom bedrägeri och ansvarslöshet aldrig hållits ansvariga. I en artikel nyligen skrev Frank Rich att oviljan att ställa dem till ansvar är president Obamas ursynd.

På senare tid har Paul Krugman påpekat att avslöjanden om hur banker använt laglösa metoder mot medborgare i samband med exekutiva aktioner av bostäder inte lett till några som helst rättsliga åtgärder. Staten ligger platt för kapitalet. Bankerna har immunitet (som pamparna och krigsherrarna i Kabul).

I går träffade Ed Miliband rätt när han sade: "This was an organization that thought it was beyond responsibility. Its power was so immense, its influence so great, from primeminister downwards. Nobody confronted them. Nobody held them to account. Nobody seemed willing to challenge them. Not the police, not most front-line politicians, nor most of the press." ... "What does it say about our country?"

Ed borde veta. Det som nu drabbat Cameron gällde i lika hög grad Tony Blair, som också förnedrade sig för att Murdochs onda blick inte skulle drabba just honom.

Skandalen säger inte bara något viktigt om UK. Det säger något om hela världen. Det avslöjar en universell regel för fungerande demokrati och samhällsliv, nämligen att privat maktkoncentration och superrika individer är ett hot. I välfärdsstater, som Sverige, är de riktigt rika ett större samhällsproblem än de fattiga. Det är hög tid att fatta.

Murdochskandalen har gjort sommaren till en ovanligt lycklig.

Gaza

2011-07-17T18:33:00.000+01:00

Jag har recenserat två böcker om Gaza och Palestinakonflikten i Sydsvenskan. Joe Saccos enastående seriebok och en bok med Gideon Levys kolumner från Ha'aretz. Läs här.

Det kommer många böcker om Gaza nu. All rapportering från Palestinakonflikten har Gaza i centrum, så har det inte alltid varit. Så här skriver jag i recensionen:

"De senaste åren har Gazaremsan på så vis förvandlats från bortglömd städskrubb till konfliktens symboliska centrum.

Man kan säga att Gazas palestinier nu utsätts för ett outhärdligt tryck, både utifrån och inifrån, men samtidigt också återupprättas genom att deras öde, deras historia, deras minnen äntligen värdesätts."

Symfonier

2011-07-16T05:06:00.000+01:00

I kväll hörde vi Beethovens tredje symfoni på utescenen i Grant Park, nedanför världens vackraste skyskrapor. När den spelades första gångerna hade ingen hört något liknande. Hur reagerade de på första satsens obrutna känslovågor? De passerade porten till en ny epok. På andra sidan följde begravningsmusik. Varje symfoni är en roman. De stora symfonikernas verk är romansviter. Lyssna till Bela Bartoks Konsert för orkester. Det är en ensam man i exil som snart ska dö och från ett bullrigt hörn av Manhattan fullbordar sina memoarer. Sergei Prokofievs sju symfonier är en dagboksroman med all sin storhet och låghet från 1900-talets dårskap. När vi gick hem skimrade Chicago river av stadens ljus. Måsarna flög lågt.

Chicagorapport

2011-07-14T18:40:00.000+01:00

I dag är kriget bland republikanerna, om skuldtaket, helt öppet. På morgonen hördes röster i radion skjuta skarpt på varandra. Från tepartyhögerns unga garde är orden om Boehner nu lika oförsonliga som de om Obama.

Opinionsundersökningarna är motsägelsefulla. En visar att en stor majoritet skyller dödläget på republikanerna. Men en annan att en majoritet av medborgarna inte vill höja skuldtaket alls (tepartylinjen). En tredje att bara 20 procent stödjer republikanernas orubbliga ståndpunkt att balansera budgeten utan skattehöjningar.

I dagens nyhetssändningar på NPR och i NY Times ställs frågan om Murdochskandalen kommer spridas till USA: till New York Post, FOX News och Wall Street Journal. Politiker i NY har börjat ställa frågor om Murdochpressen hackat in sig till anhöriga till omkomna vid 11 september.

Murdochs beslut att dra tillbaka budet på BSkyB ser inte ut som en reträtt, men ett offensivt försök att släcka elden. Det vill säga att det finns mer, kanske ännu större skandaler, att gräva fram. FOX News är kronan i hans politiska mediaimperium. Den måste skyddas, även till priset av BSkyB.

I julinumret av New York Magazine finns en lång artikel om Bradley Manning - den fängslade amerikanen som läckte alla dokument till Wikipedia. Den fördjupar bilden av människan, men knappast politiken. Men all uppmärksamhet på hans situation är viktig. Tystnaden måste brytas. Sprid den.

Snart augusti

2011-07-13T20:15:00.000+01:00

Augusti verkar ha blivit återkommande krismånad. Snart är vi där igen. I Europa närmar sig sanningens ögonblick. Och samma sak i USA. Om kongressen inte höjer skuldtaket före 2 augusti slutar den federala ekonomin fungera som den ska och ställer in massor av betalningar.

Republikanernas ledare i Senaten, Mitch McConnell, föreslog i går att Obama ska få höja taket. Ett tecken på att republikanerna slits sönder av inre strider och inte klarar kompromisser. I dag visar det sig att tepartyfraktionen inte verkar acceptera förslaget från sin egen senatsledare. Obama har också avvisat det, som ansvarslöst, och fortsätter därmed pressa republikanerna.

Jag har påpekat förut (bloggen i går) att det här politiska spelat är intressant, kanske avgörande vattendelare för amerikansk politik de närmaste åren. I dagens NY Times finns en artikel som förklarar en del.

Om USA inte löser läget och Europa (Italien och Grekland) faller samman ungefär samtidigt blir det en ny ekonomisk härdsmälta, i grunden orsakad av finanskapitalismens krasch 2008 - men den här gången blir konsekvenserna nog värre.

Skuldtak

2011-07-12T23:44:00.000+01:00

Underskatta inte spelet om det amerikanska skuldtaket. Det som nu händer i Washington kan avgöra utgångsläget för nästa års presidentval. Obama är mer aktiv än någonsin i medierna. Han har placerat sig där han vill vara: som den förnuftiga och ansvarstagande medlaren i mitten. Räcker det? Han valdes med förhoppningen att efter 40 år av republikansk dominans ändra landets rörelseriktning och förflytta den politiska diskursen åt vänster. Men i stället har den dragits ännu längre mot höger. Att stå i politikens mitt har blivit att vara till höger om Bill Clinton.

Men bland republikanerna ser läget oväntat värre ut. Efter att 2008-2010 varit imponerande samlade verkar partiet nu vara på väg mot inre sönderfall. I helgen avbröt John Boehner förhandlingarna med Obama, hårt pressad från den republikanska högern som (antagligen korrekt) börjat misstänka att han var på väg att acceptera vissa skattehöjningar. Partiets nr 2 i representanthuset Eric Cantor positionerade sig plötsligt öppet till höger om Boehner. Alla republikanska presidentkandidater har sagt blankt nej till alla kompromisser: Hellre att USA ställer in betalningarna än att ge vika i skattefrågan.

I eftermiddag kom ett oväntat utspel från republikanerna i senaten. Förslaget är krångligt. Men om jag förstår rätt innebär det i praktiken att president Obama får höja taket och att kongressen avsäger sig rätten att besluta och ta ansvar. Det är ett möjligen smart sätt att dölja ett inre sammanbrott i det republikanska partiet. De kan helt enkelt inte ena sina två falanger: den unga tepartyhögern och det gamla partietablissemanget. Obama får göra vad han vill och republikanerna kan till synes gå obefläckade, och ideologiskt rena, till nästa val. Men de har också bevisat att de inte kan ta ansvar, inte kan styra ett land och inte har nerver att stå för sin ideologiskt rigida politik när det blir skarpt läge. De har blivit plakathögern.

För bara några veckor sedan rämnade republikanerna på liknande vis i utrikespolitiken. Tepartyhögern vill att USA slutar engagera sig i Libyen och så snabbt som möjligt lämnar Afghanistan. De neokonservativa var plötsligt i minoritet i partiet.

Nu är frågan vad Barack Obama säger i morgon. Antingen accepterar han republikanerna och vinner en kvartsseger eller också fortsätter han pressa dem för en uppgörelse - och möjligt öppet inbördeskrig bland republikanerna.

Svart och vitt

2011-07-12T01:07:00.000+01:00

Jag såg Syl Johnson i går kväll på en stadsdelsfest där man stängt av gatan med två scener (typiskt Chicago). Han jobbade hårt på liten scen med blåssektion och kördamer. Det är nåt speciellt att se gamla överlevare på hemmaplan. Men också lite deppigt. Vi kan ha varit max 200 som lyssnade. Jag vet att det är en utsliten reaktion, men det är något djupt motbjudande att en massa vita åldrade rockmusiker som profiterat på svart musik förvandlats till miljardindustrier, samtidigt som en av dem som "gjorde det" står på en trång scen i Chicago.

Klart spelningen inte kan jämföras med hans enorma inspelningar på Hi. Men det höll fint, med hög energi och hårt arbete.

Mina barn hade kvällen innan köpt t-shirts med Blues brothers. Men jag har ännu inte nånstans i den här staden sett ens spår av merchandise kring alla svarta musiker som hamrat fram musikhistoria här.

En av Martin Luther Kings sista kampanjer gällde bostadssegregeringen i Chicago. Ingenstans mötte han så lynchgalna vita som här. "Ni borde åka till Mississippi och lära er bättre uppförande," var hans beska kommentar till Chicagos vita befolkning (citerat från mitt opålitliga minne).

Delors talar ut

2011-07-08T18:28:00.000+01:00

Tyska Mittelweg har publicerat en lång intervju med Jacques Delors, nu 85 år, om tillståndet i Unionen. (Finns på Eurozine). Han för ett resonemang med ett historiskt perspektiv som helt saknas när det som bäst behövs: nu när krisen känns akut. Delors är skarpt kritisk mot dagens regeringschefer, mot Rompuy, mot kommissionen - och han är pessimistisk med fingret på larmklockan. Den enda institutionen som han tycker växer och tar ansvar är parlamentet. Annars gäller ineffektivitet, nationell egoism och kortsiktighet: brist på historisk kunskap och framtidsperspektiv.

"What our summits lack today are true European militants. [ ... ] We don´t just need firefighters; we need architects too. And there are no architects left - and no visionaries either. The Europe of the founding fathers were exemplary in terms of morality and spirituality. [ ... ] From it [Europatankens anda att lägga nationella särintressen åt sidan] we have derived a series of economic and institutional structures. But the sense of conviction and commitment has gone. We no longer even have the courage to argue in order to reach a resolution. This is a Europe that is psychologically an politically sick."

I citatet jag klippt låter han gammalgnällig, men intervjun i dess helhet överglänser allt jag sett från den styrande generationen.En gammal generation européer håller på att försvinna. Den som tagit över - Merkel, Sarkozy, Reinfeldt - gör mig mörkrädd.

Och vad har svensk socialdemokrati (utanför Europaparlamentet) bidragit med sedan kraschen 2008 i frågan om Unionens framtid? Jag antar att man kan svara med ett enkelt ord: ingenting. Det är tragiskt att se hur ett parti med stark, ibland självgod, tradition av förutseende internationell politik har förvandlats till en håglös mellanstadielev som varje dag försöker gömma sig bakom mer flitiga klasskamrater.

Cupcakes

2011-07-07T21:53:00.000+01:00

För mig har cupcakes alltid varit små enkla sockerkakor med ljusblå eller rosa icing och sprinkles. Torra. Inte särskilt goda. Ofta i tjugopack som man köper billigt på snabbköpet. Därför förstod jag aldrig riktigt hur cupcakes kunde bli symbol för hemmafrukultur på Södermalm i olika debatter förra året. Cupcakes köper överarbetade föräldrar färdiga och tar med till skolklassen när egna barnet har födelsedag. Inget man bakar själva. I stället själva symbolen för likriktad masskonsumtion av livsmedel.

Men nu måste jag ändra mig. Tidigare i veckan fyllde min äldsta dotter 23. Hon gillar cupcakes och är här i Chicago några dagar. Alltså åkte vi till butiken för pimpade cupcakes: Phoebe´s Cupcakes i Boystown, Chicagos traditionella hbt-stadsdel.

Jag gav snabbt upp mitt motstånd. Där fanns till exempel de som kallades "Pancakes" med lönnsirap och en bit stekt bacon som topping. Jag vill ha fler såna.

I den gentrifierade staden kan allt pimpas. Dunkin Donuts finns över allt i Chicago. Men i kvarteret brevid vårt finns ett hål i väggen där några entusiaster säljer enkla, men uppenbarligen omsorgsfullt gjorda, donuts. De öppnar 8.30 och stänger när de sålt slut. varje morgon ringlar kön runt kvarteret. På lördagar står folk i över en timma för några donuts!

I tidningen läste jag om hur den nästan glömda amerikanska traditionen med soda-fountains börjar återupptäckas av unga fans. I Durham, NC, där vi bodde för snart 15 år sedan, fanns en drugstore med ett gammalt par där man kunde få Coca-cola gjord på koncentrat (syrup) och sodavatten + de godaste milkshakes jag någonsin smakat. De är säkert döda. Men nu öppnas nya ställen där man tillverkar egen syrup, med olika smaker och provar fram nya milk-shakes (säkert även floates av olika slag). De återupplivar de kunskaper det gamla paret i Durham förmodligem lärt sig på 1940-talet, men som sedan sopades undan av McDonalds och annan snabbmat.

Man kan skriva sarkastiskt om gentrifieringen av innerstäder. Men de här fenomenen kan också tolkas mer optimistiskt. Nämligen som en nyväckt flykt från det massproducerade och likriktade (samma varumärken, samma restaurangkedjor, samma donuts i varenda stad) som plågat USA i snart fyrtio år. De upptäcker att även enkla - uramerikanska - saker kan vara goda och gjorda med omsorg, att olikheter och annorlundaheter gör livet roligare. Kanske kan amerikaner återerövra konsten att njuta - inte bara längta efter det bekväma och motståndslösa; den eviga upprepningen.

Lokalt tillverkade cupcakes, donuts och milkshakes känns rätt ... europeiska. Snart kanske amerikaner börjar kräva mer ledig tid, ordentlig semester och inser att livets mening inte är att jobba ändlösa timmar, utan att försöka leva "det goda livet". Här kan pimpade cupcakes kanske bli symbol för kortare arbetsdagar - inte för hemmafrukultur som de blev på inskränkta Södermalm.

Jag har ännu inte prövat donutsen från hålet i väggen. Men snart.

Ändrad migration

2011-07-06T22:59:00.000+01:00

Varje morgon ligger NY Times utanför ytterdörren. Vilken skillnad en riktig morgontidning gör. I dagens fanns ett exempel på journalistik som bäst. Sådan som inte längre görs i Sverige, eftersom det inte finns pengar och kanske inte ens vilja längre.

Artikeln handlar om invandringsströmmen från Mexiko till USA. Den var jättelång. Men eftersom jag skrivit om migration i flera år läste jag direkt. Bättre journalistik finns inte. Där fanns en stor nyhet: den illegala migrationen från Mexiko till USA har upphört nästan helt - ja, det är kanske fler papperslösa som nu återvänder än trixar sig in. Där fanns en genomarbetad nyanserad analys som svarade på frågan varför. Och där fanns den mänskliga vinkeln, genom berättelsen omhur en mexikansk familj i flera generationer migrerat, arbetat tillfälligt i USA och på så vis fått ett bättre liv. Sån här journalistik - det måste tagit veckor av heltidsarbete - ger mig rysningar.

Vad är det som hänt?

Hårdare gränsbevakning och knarkmaffian har gjort illegal migration farligare och svårare. USA har ökat antalet utvisningar enormt och är nu rekordhöga. Samtidigt har msn öppnat gränserna för legal invandring från Mexiko på helt nytt sätt. Det har blivit enkelt att få tillfälliga visum för t ex jordbruksarbete. Man behöver inte längre smuggla sig över gränsen för att plocka frukt.

Men den största skillnaden är en ännu välbevarad hemlighet: Mexikos sociala och ekonomiska uppsving. Skolorna fungerar, utbildningsnivåerna höjs, lönerna stiger, arbetstillfällen skapas, befolkningsökningen har bromsats (färre barn i varje familj), levnadsstandarden är högre och människors optimism stiger. Att åka norrut för att arbeta blir då en valmöjlighet bland andra, inte som förr ett tvång eller en flykt från städer som inte erbjöd öppningar för bättre liv.

Det som nu händer längs gränsen mellan Mexiko och USA är en möjlig spaning in i framtiden. Samma sak kommer helt säkert hända många stora utvandringsländer söder om Europa. Det kan gå snabbt. Forskare har länge sagt att inom förutsägba framtid kommer rika länder ändra princip, från att hindra invandrare till att tvingas locka dem att flytta.

Mikael Löfgren

2011-07-05T15:53:00.000+01:00

Läs Mikael Löfgren i Aftonbladet om Ship to Gaza och den israeliska imperiepolitiken om ni inte redan gjort det. Här i USA är mediebevakningen mager trots att en amerikansk båt finns med. Hur kommer det sig att regeringar i andra länder fortfarande tolererar Israels maktanspråk och allmänna arrogans?

(Det är tekniska problem med min blogg nu. Om man öppna med Safari ser den väldigt konstig ut. Pröva Firefox i stället. Jag hoppas felet snart kommer vara fixat.)