Per Wirtén

Summering Juholt

2011-10-15T10:09:00.000+01:00

Tidigare i veckan, i ett blogginlägg, identifierade jag tre allvarliga uppgifter om Juholt och bidragen. Jag skrev att om två är sanna måste han avgå. Sedan dess har läget klarnat.

Uppgifterna om den interna revisionen i SAP 2009 verkar inte stämma. Ja, ingen vet. Men den dementeras och ingen har lyckats belägga uppgiften.

Reglerna för den typ av bostadsbidrag Juholt sökte var inte alls särskilt klara. De verkar i själva verket ha varit obefintliga och mest handlat om ledamöters egna omdömen. Det framgår tydligt av åklagarens slutsatser.

I två fall stämde alltså inte uppgifterna. Men den tredje punkten, som är den mest allvarliga, är fortfarande oklar. Nämligen att Juholts assisten Peter Cervin fick en fråga från riksdagsförvaltningen om Juholts bostadsbidrag med frågan om han verkligen skulle ha hela bidraget. Enligt Cervin frågade han Juholt och fick besked att bidraget skulle sökas som vanligt. Åklagaren antyder att Cervin har rätt; det förkom sådana diskussioner. Men ord står mot ord. Vi kommer aldrig få veta sanningen. Juholt är kvar. Cervin har tagit time out.

Min slutsats blir att Juholt kan sitta kvar. Han faller möjligen på en punkt, men klarar två. Men innebär det att han bör fortsätta? Det avgörs varken av media eller kommentariatet, bara av medborgarna.

Fem minuter efter beskedet från Socialdemokraternas VU i går ringde en gammal vän, pensionär med mager inkomst. Hon var rasande. För första gången i sitt hade hon övervägt att i nästa val rösta på SAP. Nu var det otänkbart. I veckan hade hon för första gången fått hyresbidrag. 800 kronor. Men bidraget hade höjt hennes skatt så mycket att hon fick mindre kvar än utan bidrag. Men vem bryr sig om pomperipossa-effekter, marginalskatter över 100 procent, när de drabbar människor utan pengar?

Jag förstår inte de självutnämnda vänstersossar som lojalt försvarat Juholt. Är de blinda för det samhälle de lever i? I dag skriver Devrim Mavi en fantastiskt bra ledare om detta på Dagens arena. Läs den.

Edward Said skrev en gång att kritik alltid går före solidaritet. Det gäller även affären Juholt.

Berättarkvarnen

2011-10-13T09:04:00.000+01:00

I senaste Ord&Bild finns ett långt samtal om att skriva. Jag strök för en sak Sara Stridsberg säger. Nu när jag tittar på det en gång till har det blivit en viktig kommentar till (den välmotiverade) jakten på Håkan Juholt:

"I Darling River finns det en mening som lyder: "jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne." Allt jag skriver handlar om den meningen: så fort vi beskriver någonting börjar ju förstörelsen, förvridningarna, berättarmaskineriets förvandlingar till enkla, raka (förvridna), råa bilder av godhet och ondska, offer och förövare, skönhet och skärvor, katalogerna ligger redan färdiga, bilden av världen stelnad, människorna dömda till burarna, lådorna."

Ingen kommer undan berättarkvarnen. En författare kan vara på flykt från den. Men en journalist måste in i den. Det är det offentliga samtalets, kanske demokratins, ofrånkomliga öde. Den som inte drabbas av skuld, ånger och en upplevelse av otillräcklighet har antingen inte förstått destruktiviteten eller ägnat sitt liv åt att bara skriva trivsamma meningslösheter.

Niqabjakten

2011-10-12T13:23:00.000+01:00

22 september föll första franska domen mot en kvinna i niqab. Hon heter Hind Ahmas och måste böta 120 euro. I just det här fallet var det ett medvetet försök från henna att verkligen bli dömd. Ahmas tillhör de kvinnor som insisterar på rätten att vandra på franska gator med niqab. Hon är ensamstående med en dotter och bor i radhus. När hon går ut tar hon med pepparspray och överfallslarm. Hoten kommer inte från polisen, men från allmänheten.

Jag har hittat en intervju med Ahmas i en artikel i Guardian (finns inte digitalt). Jakten på kvinnor i niqab börjar sätta spår.

Sedan förbudet infördes har 91 kvinnor rapporterats av fransk polis. De väntar på möjlig rättegång och dom. Ahmas kommer ta sin dom vidare till Europadomstolen. Där avgörs om förbudet strider mot stadgan för mänskliga rättigheter, och därmed Lissabonfördraget. Belgien har också beslutat om förbud med 7 dagars fängelse som straff. I Italien finns lokala förbud och regeringen förbereder ett allmänt.

I protest har Rachid Nekkaz startat Don´t Touch my Constitution, med grundhållningen att förbud i offentliga byggnader är ok men att förbud på offentlig plats är ett konstitutionellt brott mot människans frihet. Han har haft kontakt med 290 kvinnor i niqab, många ensamstående föräldrar, som vägrar ta av sig niqaben. Varje gång de ska ut innebär ett risktagande. De möter glåpord och ibland våld.

Så här säger Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter: "The way the dress of a small number of women has been portrayed as a key problem requiring urgent discussion and legislation is a sad capitulation to the prejudices of the xenophobes."

I sin viktiga bok Europas skam beskriver Lisa Bjurwald hur den främlingsfientliga högern målmedvetet och tålmodigt flyttar fram gränserna för vad som är acceptabelt att säga och tycka. Skräcken för kvinnor i niqab är ett sådant exempel.

De kvinnor som bär niqab är mycket få i Europa. Men förbuden gör det viktigt att följa deras situation och de rättsliga processer som nu kommer vandra genom systemen. Det spelar ingen roll vad man tycker om niqab - jag avskyr den - men deras rättigheter är mina.

En sak till:

I Dagens arena ser jag att Håkan Juholt gav stöd till Ilmar Reepalus utspel att medborgarskapet ska ha en prövotid då nya medborgare (dvs invandrade) ska kunna utvisas om de begår brott. Det vill säga att medborgerliga rättigheter ska luckras upp. Förslaget tillhör Geert Wilders hjärtefrågor.

En sådan politiker kan aldrig få min röst.

En förlorad röst

2011-10-11T10:10:00.000+01:00

Jag har inte riktigt tänkt på Juholts undanglidande sätt att tala om sin girlfriend. Först är de särbo. Sedan är de kulbo, dvs varken särbo eller sambo. Nu visar det sig att de hela tiden varit just sambo.

Är inte detta ord från en man som hör en varningsklocka ringa i bakhuvudet? Han kan inte säga sambo eftersom han vet att det är något som inte stämmer med hans bidrag. Han kan inte säga särbo, eftersom de inte är det. Alltså måste han hitta på det omöjliga kulbo - ett ord från det dåliga samvetet?

Jag förstår att läget är en mardröm för SAP. Toleransnivån är hög för att slippa kaos. Men jag blir ändå förvånad över alla ryggradslösa kommentarer. Är det ett parti som förlorat alla reflexer för rätt och fel?

Som väljare har jag tappat förtroendet för Håkan Juholt. Men det är reaktionerna från det socialdemokratiska partiet som gör att de nu förlorar min röst i nästa riksdagsval. Jag tror inte jag är ensam.

Juholt

2011-10-10T16:10:00.000+01:00

Åklagarmyndigheten har inlett förundersökning mot Juholt. Jag hoppas det innebär att människor börjar inse hur allvarliga uppgifterna är. Jag tänker på tre stycken: 1. Att han på en enkel blankett kryssat i att han bor ensam. 2. Att en tjänsteman på riksdagens administration i somras frågade Juholts assistent om han verkligen skulle ha hela bidraget, och efter några dagar fick svaret ja. 3. Att det i en intern socialdemokratisk genomgång 2009 skulle upptäckts att han tog ut för mycket i bostadsbidrag från Riksdagen.

Min slutsats är enkel. Om minst två av dessa tre uppgifter stämmer måste han avgå. Juholt har kategoriskt avvisat uppgift nr tre som en lögn. De två första har jag inte sett kommenteras.

Det är viktigt att förundersökningen blir noggrann. Om den leder till att saken läggs ner måste vi få veta varför. Det är extremt viktigt fär både Juholt, socialdemokratin och hela det politiska systemet.

I en tid när även socialdemokrater trummar in arbetslinjen med högt uppdriven moralism, och försvarar även rent repressiva metoder som riktas mot arbetssökande, kan man inte ha en partiledare som verkar fifflat med bidrag i ett gränsland mellan slarv och medvetna beslut. Det är inte acceptabelt att säga att man inte förstått. Det räcker ju inte för en enkel medborgare när starka myndigheter ställer krav.

Jag är förbluffad att opinionsbildare till vänster nu ligger så lågt. Var är alla starka män som förfasade sig över Mona Sahlins väska?

Misstro Bildt och Juholt

2011-10-06T21:08:00.000+01:00

Miljöpartiet vill tydligen att Carl Bildt ska fråntas ansvaret för frågan om Martin Schibbye och Johan Persson på grund av Lundin Oil. Det kan de säkert ha rätt i. Men varför uppmärksammar ingen vad Håkan Juholt verkar ha sagt till DN? Han vill inte ens kräva att de ska friges. Och så säger han:

"Varje land ska lagföra de personer som man anser har begått ett brott. Man ska ha rätt till en rättegång, ayy få sin sak prövad. Det gäller Sverige och det gäller Etiopien. Om man nu är arresterad för en brottsmisstanke ska man få en rättvis rättegång."

Juholt låter som Bildt gjorde i somras: som att Schibbye och Persson är äventyrliga turister på olämplig resa och nu får stå för det. Men de är journalister som varit på plats för att rapportera om en konflikt. Är det så svårt att förstå att de ska friges och att den typen av reporterarbete måste skyddas? Man kan undra hur det är med Juholts demokratiska reflexer.

Utomrättsliga avrättningar

2011-10-03T19:13:00.000+01:00

Att USA dödade Usama bin Laden lämnade mig iskall. Jag har svårt att förstå protesterna. I synnerhet när de blir indignerade. Men i princip är invändningen naturligtvis korrekt. Att han dödades var exempel på de utomrättsliga avrättningar Barack Obama satt i system. Jag har kritiserat och uppmärksammat dem många många gånger, för det mesta i mina ledare på Dagens arena.

När USA i fredags dödade Anwar al-Awlaki med en drönbomb i Jemen passerade de en gräns. Han var nämligen amerikansk medborgare, ingenjör från amerikanskt universitet och sedan några år ett slags kommunikationsguru i al-Qaida. Nu börjar äntligen de kritiska frågorna sprida sig: har USA rätt att döda egna medborgare, i stället för att ställa dem inför rätta?

Tro inte att missilen mot al-Awlaki var slump. Hans död hade förberetts länge. Det amerikanska justitiedepartementet hade utrett det lagliga i att döda honom och i ett hemligstämplat pm uppenbarligen gett grönt ljus. Räkna med att Obama personligen varit inblandad i beslutet. Det påminner om de utredningar och beslut om tortyr som fattades under Bush. Han tvingades backa om tortyren efter protester. Hur länge ska de utomrättsliga avrättningarna få fortsätta utan att omvärlden protesterar?

Kapitalismkris

2011-09-27T09:18:00.000+01:00

Den brittiska vänsterekonomen Will Hutton är kanske inte så glansfull. Men det har alltid varit skönt att läsa honom. För mig gjorde han entré inför Tony Blairs första valseger och alla diskussioner kring tredje vägen där Hutton tillhörde vänsterfalangen. Alltid kritisk mot marknadsliberala drömmar, men också mot den då helt petrifierade och (liksom nu igen) sjunkande socialdemokratin.

Nu har han skrivit en skarp kolumn i sin tidning, The Observer, om eurokrisen som kapitalismens kris, en direkt fortsättning på sammanbrottet 2008. Alla letar ord som skuldkris, EU-kris, etc. Men verkligheten är det ingen vågar säga: en kris för kapitalismen som system.

Hutton har alltid varit positiv till EU och euron, i motsats till nästan alla andra britter. Hans text är en uppgörelse med alla EU-skeptiker som nu hoppas på sönderfall. "The existence of the euro has, until now, been a bulwark against disaster. Suppose it had not been created and that the financial crisis in 2008 had broken over a Europe with multitude floating exchange rates and no central European bank - the eurosceptic utopia."

Det är skönt att läsa en ekonom med andra slutsatser och lite historiskt perspektiv, en som skiljer sig från kören.

Men om den grekiska regeringens förslag på skattehöjningar inte går genom i dag och i morgon i landets parlament återstår nog bara konkurs.

Maltes dikter

2011-09-25T12:47:00.000+01:00

Man skulle kunna göra bra musik med Malte Perssons tunnelbanesonetter i samlingen Underjorden:

... ett envist samplat rykte repeterat / i denna loopsång som jag övertagit / från skilda håll och cyniskt sammanslagit / med annat lösryckt, knyckt och kopierat

Lite Ferlinskt där, men oftast med en otroligt lekfull språklig uppfinningsrikedom. Jag brukar tycka poesi är svårt att läsa. Men Malte Perssons är som snabba smarta poplåtar. "En övervakningskameras memoarer," skriver han i samma sonett som raderna ovan. Han drar sig inte för att bli lätt sentimental, aningen banal och milt melankolisk. I like it.

Ett sådant lugn som uppstår när allt är / för sent att ändra, när ens sista tåg / har gått och man är kvar och ensam där

på plattformen och i sig själv och ser / det som man kanske alltid sett och såg: / att "kanske" kanske inte duger mer.

Optimistisk berättelse

2011-09-24T09:24:00.000+01:00

Veckan före årets 11 september skrev Dagens arena ledare om hur världen förändrades. Jag skrev om tortyrens återkomst, men påpekade att det mest intressanta var att Bushadministrationen faktiskt också tvingades retirera. De olagliga tortyrmetoderna upphörde och de hemliga fängelserna som fanns utspridda i världen stängdes (så vitt vi vet). Jag menade att de globala nätverk och institutioner i slutändan stärktes under de tio åren efter terrorattacken.

Det har växt till allmänt omfattad sanning att de mänskliga rättigheterna var de stora förlorarna efter 11/9 2001. Jag är som sagt inte säker. Det som hänt är mer sammansatt.

Till min stora glädje skriver nu en av de verkliga experterna, David Cole, ungefär samma sak i senaste NY Review of Books. Jag kanske inte var helt ute och cyklade när jag, lite osäker, skrev den där ledaren. Cole är juridikprofessor och antagligen den som skrivit både bäst, mest övertygande och envist om tortyr och kraschade rättigheter under Bush. Men även han drar optimistiska slutsatser. Det som tvingade administrationen på reträtt var inte det politiska eller juridiska systemet, men den offentliga debatten och det stöd mänskliga rättigheter fått bland vanliga medborgare, i media och de aktivistgrupper som byggts upp.

Cole jämför också med hur rättigheter kördes över under andra skeden i USA:s historia: första världskriget då motståndare fängslades, andra världskriget då runt 110 000 amerikaner med japanska bakgrund internerades, kalla kriget med mccarthyism i USA och tortyr med amerikansk ledning i Vietnam och Sydamerika. Övergreppen under Kriget mot terrorismen blev tack vare motståndet ändå begränsade, menar han.

Läs. Coles artikel är väldigt bra - hans texter är alltid skarpa.

Dags för konkurs nu?

2011-09-19T08:50:00.000+01:00

Den grekiska regeringen ska ha haft krismöte i natt. Statsministern har ställt in sin resa till USA. I Europa fortsätter åtstramningsdoktrinen diktera villkoren. Anders E Borg verkar tillhöra hökarna. Det är kanske dags nu. Kommer Grekland lämna eurozonen och gå i konkurs? Inte om tre månader. Men nu. Den här veckan. Konsekvenserna för grekiska löntagare kommer isf på kort sikt bli förfärliga. Reallönerna kollapsar. Offentliga sektorn slutar fungera. Inom ett år kommer 50 000 greker emigrerat till London. Konsekvensen för EU blir att de konservativa och feta vunnit en maktseger. Idéer om solidaritet och fördelning förtunnas. En grekisk konkurs är en seger för de Paul Krugman kallar "moralister" och för den skadeglatt EU-fientliga högern: Wilders, Åkesson + i Sverige även V. Jag hoppas jag har fel.

Ekonomen Stefan de Vylder har länge förordat grekisk konkurs. Han brukar använda Argentina som exempel. Men jag tycker han glömmer två saker. 1. De omedelbara konsekvenserna av mänskligt lidande i samband med konkursen. 2. Att den argentinska återhämtningen underlättades av landets storlek och sydamerikanska sammanhang. Grekland är ett litet land i ett läge av utbredd depression över hela kontinenten.

De Vylder menar att på medellång sikt mår Grekland bättre utanför eurozonen. I teorin håller jag med. Men i praktiken?

Ironiska moderater?

2011-09-18T11:41:00.000+01:00

I dag skriver PJ Anders Linder i SvD om moderaternas förslag till nytt idéprogram. Där verkar innehållslösheten förvandlad till dygd. Det är svårt att förstå om Linder är nöjd eller ironisk när han förklarar det med att "idéprogrammet" inte har sin grund i idéer, men i Reinfeldts maktutövning. Med andra ord tomt på politik och fyllt av ansvar.

Reinfeldt är ett påskägg som efter fem år fortfarande saknar färg eftersom inga barn vill måla det. Rubriken i SvD är "Moderaternas sista idéprogram?"

PJ Anders Linder skriver: "Vägen till makt och framgång tycks i högre grad gå via duglighet och förtroende än via trofasthet mot värderingar som ligger fast över tid."

De nya moderaterna är ambitionernas död. Det påminner om hur Göran Perssons tömde socialdemokratin på energi. Alla vet hur det gick sedan.

Det förlorade decenniet

2011-09-16T17:52:00.000+01:00

I somras skrev jag från Chicago hur synliga konsekvenserna av finanskraschen blivit i amerikanska städer. I veckan kom den officiella fattigdomsstatistiken. Den är katastrofal. Hushållens medianinkomst fortsätter falla. Den är nu nere på samma nivå som 1996. Det drabbar inte bara de redan fattiga, utan har fått stora delar av medelklassen att rasa. Det är det som märks när man reser i USA.

15 procent ligger nu under landets fattigdomsnivå, så hög andel det inte varit på nästan 20 år. Och räknar man antalet fattiga, 46 miljoner, är det den högsta siffran sedan man började mäta för 52 år sedan.

Ojämlikheten ökar. De fattigaste har drabbats tolv gånger mer än den rikaste tiondelen. Och naturligtvis har de med svart och brun hudfärg fallit djupare än de med vit. Är någon förvånad?

Men mest skrämmande är nog att en vanlig industriarbetare fortfarande har samma reallön som 1973. Under Bill Clintons lyckliga år rörde sig reallönerna uppåt. Men det vara bara en tillfällig lucka i muren.

Jag har skrivit det förut: Barack Obamas största fiende inför nästa val är inte republikanerna, men verkligheten.

I väntan på trean

2011-09-15T21:00:00.000+01:00

Knausgård beskylls ibland för att flörta med radikalkonservatism. Hm. Jag har lite försenat avslutat del två. Är inte det en ganska högt uppskruvad kritik? Jag hittar mest en brottning med det Zygmunt Bauman kallat "flytande rädsla", ett tillstånd där det fasta upplöses, som till exempel vita mäns privilegium att inte bli ifrågasatta. Det flytande livet. Sammanhållet bara av det orubbliga: död, förlossning, åldrande. Jag tänker på när deras första barn föds. Det är Karl Ove, inte någon barnmorska, som med sina händer drar ut och tar emot barneti det sista momentet. Det är idealbilden av den moderna familjen: man och kvinna med delat ansvar och det offentliga på tillbakadraget avstånd.

I slutet av boken börjar författaren skriva del ett, i desperat flykt från litteraturens krav på berättelse, eftersom berättelserna växt till samhällslögner, eller ett slags slöja mellan "det äkta" och återgivningen. Litteraturen likriktar världen och gör livet serieproducerat, skriver han. Det enda värt att ta vara på är den enskildas röst och blick.

Tror jag på äktheten? Nej, inte här och inte något annat konstverk heller. Knausgård är dessutom mer kärleksfull än uppriktig om sin familj och sina vänner. För det har han min uppriktiga respekt. Men så "sant" blir det inte. Och bilden av romangestalten "Karl Ove Knausgård"? Ja, självgod är ett alldeles för stark ord. Men finns det inte något kokett över honom?

Snart kommer del tre. Jag kan inte sluta läsa.

Bromsmaskinisterna

2011-09-14T19:25:00.000+01:00

Åtstramningsdoktrinerna håller på att kasta ner Europa i total katastrof. Grekland fortsätter sjunka. Italien och Spanien pressas - och Europa tvekar att fortsätta hjälpa. Franska storbanker, som lånat ut pengar till den grekiska staten svajar. I dag hör jag att Kommissionen äntligen börjat ta fram konkret förslag om euro-obligationer.

För någon dag sedan skrev Paul Krugman vasst och rättvist om Europas konservativa bromsklossar i NY Times. Om de som hela tiden verkar trumfa genom åtstramningar och bestraffningspolitik. Krugman kallar dem "moralisterna" - de som hänger kvar vid gamla konservativa föreställningar. De verkar finnas över allt just nu, som överlevare från en passerad epok; marknadsromantikens dinosaurier.

De påminner om de konservativa socialdemokrater som under 1980-talet sade nej till samtiden. Jag minns när Sten Andersson kämpade hårt mot föräldrakooperativa förskolor, som han menade hotade landets samlade välfärd. De banade med sitt bromsmaskineri väg för den nyliberala reaktionen, som slog till långt in i SAP.

Så här slutar Krugman: "So will the ECB do what needs to be done - lend freely and cut rates? Or will European leaders remain too focused on punishing debtors to save themselves? The whole world is watching."

Europas konservativa

2011-09-12T12:56:00.000+01:00

Jag hörde på SR Ekot att regeringens Birgitta Ohlson tillsammans med ytterligare några (rika) medlemsländer gör uppror mot den försiktigt expansiva EU-budgeten. Det är politik för fortsatt ojämlikhet, fortsatt social och ekonomisk obalans och fortsatta eurokriser ad infinitum. De rika slåss för sina privilegier, mot fördelningspolitiska ambitioner.

Göran Perssons regeringar drev samma hårda linje tillsammans med hela den EU-fientliga falangen av svensk "vänster". Nu har den intressanta situationen uppstått att S Europaparlamenteriker vill expandera budgeten medan S i Sverige står för fortsatt svångremspolitik.

Ohlsons uppror aktualiserar att EU behöver egen beskattningsrätt för att slippa utpressningsläget när rika medlemsländer vägrar betala högre avgifter. EU-parlamentet har föreslagit skatt på företag eller finansiella transaktioner (sk Tobinskatt). Europeiska S är för. Svenska S (Juholt etc) är mot. Anti-EU-vänstern är säkert också mot, deras kampanjer för Tobinskatter för tio år sedan var bara ett skämt. När det blir aktuellt tystnar de i skräck för övernationell politik - och i förlängningen möjlig federal demokrati..

EU:s budget behöver naturligtvis växa mycket mer, inte mindre, än nuvarande förslag. Krisen kan inte bekämpas med bara nerskärningar. Den måste bemötas med investeringar och regional fördelningspolitik. Det är en självklar ryggmärgsreflex om man är vänster. Jag har skrivit ledare på Dagens arena i dag. Där finns länkar till andra intressanta artiklar om eurokrisen.

England igen

2011-09-08T20:51:00.000+01:00

Jag kan inte släppa upploppen i London i augusti. De tränger sig på. Ett nummer av Guardian Weekly har legat på skrivbordet rätt länge nu. Där stod att den brittiska krisbekämpningen via hårda åtstramningar inte fungerar så bra. Ungdomsarbetslösheten stiger. TUC, som är brittiska LO, har visat samband mellan just unga arbetslösa och upploppen. Några av de stadsdelar som drabbades hade också mest sökande på varje ledigt jobb i landet.

I samma nummer skrev Polly Toynbee om vikten att börja se ojämlikheten inte bara genom klassperspektiv utan också med uppmärksamhet på olika generationer."Historians will, I hope, be shocked that we let austerity bear down hardest on the young." Nu skyddas medelålders och äldres välfärd på unga människors bekostnad i UK. Ja, kanske i hela Europa.

Vem blir inte störd av David Camerons oblyga försök att förklara upploppen med dåliga föräldrar och skilsmässor, i stället för att förstå dem som ett samhällsproblem. Han har lärt det i Phillip Blonds bok Red Tory. Den är grundbok för den nya europeiska konservatismen, och kan bli 2010-talets motsvarighet till Anthony Giddens Beyond Left and Right.

Men var upploppen politiska? Jag tror bara ytterst få svarar ja. Det krävs stora och långa sammanhang av gemensamt handlande, samtal och debatt, för att kravaller ska kunna förvandlas från bara våld till politik. De stora raskravallerna på 1980-talets början var på ett helt annat sätt insvepta i år av politiskt arbete, av konst och kultur (inte minst rock- och reggaescenerna), av akademiskt arbete, teoretiskt antirasistisk grubblande och en radikal offentlighet. Frågan är: när uppstår egentligen politik?

PS. Dagens recensioner av skilsmässoboken Happy, Happy är väldigt intressanta som markörer av ny tidsanda. Nina Björks i DN är naturligtvis mest välskriven. Hon säger att författarnas försök att omge skilsmässor med mer positiva värderingar är kopplad till en individualistisk och nyliberal världsordning. Hon tänker som Phillip Blond, hon också.

Vinstförbud

2011-09-05T18:43:00.000+01:00

Till höstterminen start öppnas nu de första friskolorna - free-schools - i England. Sverige har varit förebild. I dagens Guardian ser jag hur regeringen argumenterar precis som friskolornas vänner gjort i Sverige: att friskolor ska minska den sociala segregeringen. Men på en punkt skiljer sig läget. Nick Clegg lovar att aldrig tillåta ägarna ta ut vinster. Han har tydligen nämnt Sverige som avskräckande exempel. Den brittiska liberal-konservativa regeringen är alltså, i en principiellt viktig fråga om ett av statens viktigaste uppdrag, mer radikal än de svenska Socialdemokraterna och Miljöpartiet. När jag träffade Maria Wetterstrand under valrörelsen 2010 och ifrågasatte hur skolföretagen delade ut vinster till ägarna fick jag en iskall uppsträckning. Dags att vakna nu. Jag fattar inte att Socialdemokraterna ska ha så svårt att fatta.

Centrums makt

2011-09-04T18:48:00.000+01:00

Det rullar en viktig debatt om Stockholms kollektivtrafik just nu, mest i SvD som ligger på bra. Den utlöstes av den livsviktiga frågan om man ska prioritera spårvagnar innanför tullarna eller tvärbanor utanför dem, exemplifierat av extremt dyra NK-expressen contra ständigt uppskjutna Spårväg Syd. Men det är som att all debatt måste föras på innerstadens villkor. Nu handlar den plötsligt bara om vilket som är bäst på Ringvägen och S:t Eriksgatan: spårvagn eller buss. Från att ha handlat om var i staden man ska satsa dyra investeringar i kollektivtrafik - där nästan inget finns eller där allt redan finns - handlar den nu om vilket som är bäst för lilla innerstaden och inget annat. Ännu en gång är den så kallade förorten, och därmed befolkningsmajoritetens intressen, bortspelad. Den avgörande frågan skymd. Centrums makt är en förbannelse - i staden såväl som i världen.

Och för allt i världen, missa inte Mikael Färnbos artikel på Dagens arena om SL:s höjda biljettpriser och Stockholms misskötta kollektivtrafikbusiness. Marken börjar röra sig under borgarrådet, och ordförande i SL, Christer Wennerholm (M).

Det började inte bra

2011-08-31T17:24:00.000+01:00

Jag hörde Annie Lööf bli utfrågad på Studio ett i dag. Påpassligt undrade programledarna varför hennes gamla boktips plötsligt raderats på hennes hemsida, det vill säga böcker av de ultranyliberala ikonerna Ayn Rand och Robert Nozick. Då svarade hon: "Jag har aldrig varit nyliberal". Att förneka sig själv för att nå makten är ingen bra början.

Kollektiv trafik

2011-08-30T08:38:00.000+01:00

Om någon dag höjer SL biljettpriserna till absurda nivåer. Om jag inte tar fel var Stockholm redan innan dyrast bland Europas storstäder. Det kunde möjligen accepteras om Stockholm satsat på nya spårvägar, bättre service och fler bussar. Men nej. Kollektivtrafiken missgynnas hela tiden. Stora delar av staden är helt bilberoende.

När Svd i dag enkelt testar restid mellan Årsta och Centralen så glider bilisten fram snabbt och bekvämt. Den som reser kollektivt får längst restid.

Ett rimligt politiskt mål är att det alltid, i hela Storstockholm, ska gå snabbare att resa kollektivt än med bil. Det är svårt, egentligen omöjligt att uppnå, men ändå inte särskilt radikalt eller konstigt. Det skulle peka ut en omläggning av politiska prioriteringar i staden.

Dags också att tredubbla biltullarna och lägga alla intäkter, oavkortat, till investeringar i spårvägar: tunnelbanor, pendeltåg och tvärbanor. Biltrafiken i Stockholm kommer undan alldeles för billigt.

I söndags skrev en grupp trafikforskare bra i SvD. Jag tillhör verkligen inte tomtarna som hatar biltrafik och rörlighet i geografin, men sedan några år är obalansen i Storstockholm orimlig. Den kollektiva trafiken, som gör en stad mänsklig och alltid varit Stockholms stolthet, har misshandlats svårt av både moderater och socialdemokrater.

Ossian

2011-08-28T21:30:00.000+01:00

Ossian var den första av Walter Ljungquists romaner jag läste för kanske 25 år sedan. Jag blev aldrig fri från hans värld: ett fiktivt landskap i norra Småland, ungefär som William Faulkners, där byar, familjer och berättelser snodde sig kring varandra; en landsbygd på väg att upplösas och försvinna in i det moderna. De bästa har Jerk Dandelin som berättare och brukar därför kallas Dandelinsviten.

Förra veckan läste jag Ossian igen. Det var omskakande att upptäcka hur bra den faktiskt är. Jag förstår inte varför Walter Ljunquist är så helt bortglömd. När jag började läsa honom hade han en mild kultstatus. Nu verkar den också sopats undan.

Ossian är en gestalt som tillhör den svenska litteraturens mest oförglömliga. Ljungquits skrev ofta om särlingar, de som bröt normer och uppfattades som lite eljest. Ossian är inget undantag. Han är en gestalt som många författare skrivit om: "konstnärssjälen" som av bryts ner och stöts ut av en oförstående och intolerant omgivning. Men Ljunquist gör det bättre än de flesta. Kanske för att han var noga med att alltid göra varje människa mångtydig, till en med många inre jag. Ossian, Ossian. Denna storslaget hopplösa person. Hans biologiska mamma som han envist tar ansvar för i sin resa mot förnedringens nollpunkt, trots att hon lever en helt egen värld: stolt och elak. Och hans fostermamma: snäll men också kall som is.

Jag har många gånger funderat på varför jag blir så uppslukad av Ljungquiets romaner. Är det den exakta dialogen? De sammansatta människorna? Inte kan det vara "handlingen" för den finns ju knappast (tack och lov). Eller är det att han skapat en hel värld, som man aldrig riktigt förstår, mitt i svenskhetens mytologiska hjärta: grusvägar, vitkalkade kyrkor, sågverk och ensliga gårdar omgivna av krolliljor och lönnar? Jag vet inte. Men hans romaner rymmer en hemlighet. Den blir aldrig avslöjad. Men jag tröttnar aldrig på att leta.

Frukost med DN

2011-08-25T08:33:00.000+01:00

1. En rad superrika franska företagsledare har i en artikel bett om högre skatt för höginkomsttagare - i samhällssolidaritetens namn. I USA har Warren Buffet sagt motsvarande. Men inte ens när överklassen BER om högre beskattning kan liberalerna på DN:s ledarsida fatta. Annika Ström-Melin skriver i en kommentar att nackdelarna med skatt på superrika är stora. I stället föreslår hon ett öppet konto för frivilliga bidrag till staten! Så kallad välgörenhet. Menar hon att staten ska börja anställa experter på fundraising? Kanske ordna middagar där överklassen får lite underhållning mot en nota på, låt oss säga, 250 000 kronor? Som dessert kan Reinfeldt mumla några dystra ord, snegla med tung blick över bordsdukarna och sucka djupt; då somnar alla över glassen och staten slipper servera cognac.

2. Stockholm vill bygga massiva spårvagnslinjer genom gammelstaden. Och i dag rapporterades att SL inte tror på tvärbanor i så kallade förorter - som till exempel den efterlängtade Spårväg Syd. Mönstret upprepas: allt till de som redan har det mesta, inget till dem som saknar allt. SL menar att för få skulle åka på Spårväg Syd. Men hela poängen med spårvägar, i motsats till busslinjer, är att de skapar staden, får staden att växa, strukturerar den och bestämmer dess framtida geografi. Hur många åkte de första tunnelbanelinjerna genom park och skog ända till Hagsätra? Men linjerna byggde staden. De såg framåt. De manifesterade en idé om en stor och öppen stad. Om Spårväg Syd inte byggs cementeras Stockholm som en omodern och tillbakablickande stad där allt gott koncenttrerats till några små men rika kvarter i det gamla centrumet. Staden utanför tullarna - där de flesta bor och all jobbtillväxt sker - kommer förbli helt bilberoende. Vill vi ha en sådan "amerikansk" stad? Det finns de som påstår att"kriget mot förorten" inte längre finns. Läs DN för info om hur den fortfarande härjar. Det är inget fel på spårvagn i gammelstaden, tvärtom, men med begränsade resurser måste man prioritera sina investeringar. Valen speglar en bild av staden och samhället: i det här fallet ge de redan privilegierade ännu mer och glöm den stora majoriteten.

Naken stad

2011-08-23T08:36:00.000+01:00

Sociologen Sharon Zukin har skrivit Naken stad, som är en berättelse om gentrifieringsprocesser och upprustningar i New York. En enormt intressant och rolig bok. Jag läste den i somras efter ett kort besök i NY. Plötsligt fick jag veta hur några av de platser jag gillar blivit som de är: Williamsburg, East side, Harlem, Union square. Om striderna mellan medborgarna, staden, spekulanterna, storbolagen och småföretagen - och hur de utmynnar i den postmoderna gammelstaden. Hon skriver detaljerad och levande stadshistoria. Den som ska till NY måste helt enkelt ta med Zukins bok på planet.

I dag skriver Mark Isitt en obegåvad sågning i DN. Han kommer bli konservatismens nya mediafavorit. I våras skrev han gammaldags föraktfullt i GP, som en Stanley i Afrika, om Göteborgs fattiga stadsdelar. Men hans tid i kulturdebattens sol kommer bli kort. Han saknar skills.

Zukins projekt att försök att återupprätta begreppet autenticitet, den äkta staden, är naturligtvis dödfött, även om hon försöker omtolka det till ett om både social rättvisa och historia. Längtan efter äkthet är grunden till modern ondska. Det kan hon aldrig fly. Men hennes kritiskt respektfyllda brottning med stadsteoretikern Jane Jacobs är fin. Hennes kritik träffar rätt. Men man kritiserar inte en ikon ostraffat - då får man spö av Isitt. Jacobs ställning bland kosnervativa stadsromantiker är lika fördummande som Lenins var inom vänstern för 30 år sedan.

Absolut intressantast i Zukins bok är hennes diskussioner - nyanserade, mångtydiga, konkret politiska - om hur politik, civilsamhälle och storkapital samverkar (och bråkar) kring att nyskapa offentliga platser i New York. Många av de platser och torg som vi uppfattar som offentliga och öppna symboler för demokratin administreras och upprätthålls av privata intressen. Det är en förändring som är påtaglig även i Sverige.

I den digitala världen rasar striderna om det offentliga, det gemensamma och den kulturella allmänningen. I diskussionen om staden är den föråldrad och torftig.

I S:t Eriks årsbok, som kommer i höst, skriver jag om förorten och det offentliga: "Offentlighet skapas genom att platser tas i anspråk, genom att medborgare erövrar dem. Det är hög tid att någon politisk rörelse driver frågan om gallerian och inomhustorget till högre rättslig instans - har vi samma rättigheter innanför som utanför svängdörrarna [dvs på det öppna torget i Skärholmen respektive i stadsdelens stora galleria, båda är allmän plats]? Vad är det egentligen för skillnad mellan privat och offentligt ägd allmän plats, mellan torg med respektive utan tak?"

Det är om dessa viktiga frågor - alltid frågor om makt - som Zukin spanar i sin bok om New York. Den är förvisso störande kvartersstadsromantisk, men ändå rolig att läsa.

Sverigedemokrater och islamister

2011-08-22T21:11:00.000+01:00

1978 skrev Tomas Tranströmer några enkla rader i samlingen Sanningsbarriären som summerar hur Sverigedemokrater och radikala islamister sammanfaller i delad rädsla:

Herr X vågar inte lämna sin våning.

Ett märkt staket av mångtydiga människor

står mellan honom

och den ständigt bortrullande horisonten.