Per Wirtén

Solidaritetstanken

2011-11-23T14:27:00.000+01:00

I lördags skev jag om EU:s kris på Dagens arena: "Att den europeiska demokratin inte diskuteras är journalisternas, opinionsbildarnas och de intellektuellas svek. När klassiska frågor ställs på sin spets är deras intresse förstrött." Jag var tydligen inte ensam om tanken. I söndags skrev Karin Olsson i Expressen och i dag Per Svensson i Sydsvenskan. Båda mycket bra. I måndags skrev Johan Norberg euroskeptisk i klassiskt nyliberalt snitt i Expressen. Jag tänker ägna de närmaste dagarna åt att skriva en längre artikel till Expressen. Nu är ett läge när man måste ta ställning.

I Bryssel har Manuel Barroso i dag förklarat att euron inte går att rädda utan någon form av mer gemensam europeisk ekonomisk politik. Men Anders E Borg är mot euroobligationer, säger han i en kommentar, eftersom de skulle lätta på trycket för de utsatta länderna och tvinga rika länder ta ett slags fördelningspolitisk ansvar för krisen. Borg är mot solidaritetstanken. I praktiken innebär det att han inte fattat Europatankens innebörd och sällar sig till de historielösa.

Stockholms dynamik

2011-11-22T21:29:00.000+01:00

Två små exempel hur Storstockholm slits itu:

1. Gymnasieskolorna lämnar Skärholmen, skriver veckans Södra sidan. Flera har flyttat. Nu är det dags för kommunala Scengymnasiet som flyttar till S:t Erik vid Fridhemsplan. Skolan har samarbetat med Stadsteaterns scen i Skärholmen. Alla elever kommer från andra stadsdelar än Skärholmen. Bara genom att ligga där den legat bidrog den till en mindre socialt segregerad stad. "Jag tror skolan får högre status när den ligger i stan," säger rektorn på S:t Eriks gymnasiet. Naturligtvis har hon rätt. Innerstadens magi är stark. En förtrollning som blivit Storstockholms största problem. Det är inte Skärholmen som är ett integrationspolitiskt problem — det är stadsdelarna innanför tullarna. Bara genom att säga "i stan" ökar värdet, som i en geografisk spekulationsbubbla. Ligger inte Skärholmen också "i stan"?

2. Systertidningen Norra sidan berättar om hur invånare i Husby protesterar mot att trafiksepareringen ska bort i deras stadsdel, och därför ockuperat sina gångbroar. I framtiden ska barnen tvingas ut på trafikerade gator. Det är en dogm bland stadsplanerare som antingen inte har egna barn, överlåtit ansvaret till "barnflickor" eller bor på isolerade skärgårdsöar: trafikseparering förstör städer. Bara gator med fickparkerade bilar, obevakade övergåmngsställen och rädda föräldrar som inte vågar släppa ut sina barn skapar riktig "stadskaraktär" Vilket nonsens! Chefredaktören Rouzbeh Djalaieskriver om de uthålliga protesterna och hur borgarrådet Joakim Larsson (M) lovat att broarna ska bli kvar om invånarna vill. Nu rivs de trotsprotesterna. Förlegade expertdogmer går före människors erfarenheter. "Att ignorera det breda medborgerliga engagemanget i Husby skulle inte direkt bidra till ökat förtroende för folkvalda. För det är väl inte stadsarkitekterna som ska korsa Trondheimsgatan?" (Ledaren finns bara i papperstidningen).

De intellektuella, igen

2011-11-20T17:31:00.000+01:00

I dag skriver Karin Olsson väldigt bra om Europas politiska kris sedd från Aten på Expressens kultursida. Äntligen kan diskussionen kanske börja, tänker jag när jag läser. Hon drar ungefår samma slutsatser som jag gjorde på Dagens arena i går. Och naturligtvis har hon med sig Jürgen Habermas nya bok när hon är på vandring mellan olika möten i Greklands huvudstad.

"Ändå har mullret i Europas finanssektor inte intresserat de intellektuella i någon större utsträckning. Var befann sig alla när sista man släckte lyset, när luften till sist gick ur Europa?"

Efter att ha sett Cy Twombleys enastående målningar på Moderna museet träffade jag en kompis som börjat läsa India Times. Förra veckan läste hon där att antalet amerikanska studenter vid indiska universitet nu är fler än indier vid amerikanska universitet. En gammal kommunikationsled har bytt riktning. Om det stämmer är det ett litet, men väsentligt, tecken på hur världen nu förändras efter 2008.

Demokratin, EU och Habermas

2011-11-19T16:51:00.000+01:00

I dag inleder SvD en serie om EU:s krisläge. I första artikeln får ett antal personer fundera kring Unionens möjliga vägar framåt och ut ur fällan. Ingen av dem nämner ordet demokrati. Det är signifikant för hur den ekonomiska krisen diskuteras. I dag har jag skrivit ledaren på Dagens arena. Den handlar om Europas demokratikris, pekar ut journalisternas och de intellektuellas svek och lutar sig mot den tyska rättsfilosofen Jürgen Habermas helt nya pamflett om Europas författning och det allvarliga läget. Ledaren är för lång att lägga ut på bloggen. Men läs den här. När jag skrev tyckte jag den var viktig — och till och med blev rätt bra! Läs sedan Habermas bok. Den är fin. Han är så arg.

Är det så svårt?

2011-11-16T13:58:00.000+01:00

I gårdagens Expressen läser jag i dag om Vänsterpartiets debattturné med partiledarkandidater (imponerande demokratisk process). Den här gången i Göteborg. Från publiken kom frågan vilket land som är mest demokratiskt: USA eller Kuba? En klassisk testfråga för V-politiker. Svaret borde vara enkelt. Men varken Hans Linde eller Rossana Dinamarca ville ta ställning. Det är fan inte klokt. Om uppgifterna stämmer låter de som det gamla vpk-träsket från 1980-talet. Att en partiledarkandidat 2011 inte kan se skillnad på demokrati och diktatur! Varför är det så svårt? Deprimerande. Tror de man ställer in sin kritik av USA om man säger att det är en demokrati? För mig är det tvärtom: en demokrati ska kritiseras extra hårt för övergrepp just för att det är en demokrati.

Nazistiskt Baader-Meinhof

2011-11-14T19:34:00.000+01:00

Dagens Herald Tribune/NY Times toppar med historien om hur en nazistisk terrorgrupp i Tyskland till sist håller på att nystas upp. Under flera år har de mördat minst tio personer, de flesta så kallade invandrare men även en polisman, plus rader av bankrån och ett attentat där de sprängde en spikbomb i Köln. Läs, det är stort.

De har kallat sig Den nationalsocialistiska undergroundrörelsen. I en lägenhet har polisen hittat filmer och bilder från terrordåden. Bland annat ett montage med Rosa pantern bredvid en affisch med texten: "Tysklandsturné. Nionde turken skjuten till döds". Och så ett foto på offret.

Det är dags att sluta underskatta den nationalistiska terrorn. I hela Europa har politiker, media och "intellektuella" framställt den revolutionära islamismen som det stora överhängande hotet. De har introducerat begrepp som radikalisering och i Sverige har regeringen pekat ut Rosengård som ett säkerhetspolitiskt hot. Utøya, den tyska terrorgruppen och skytten som härjade i Malmö (som vi ännu vet mycket litet om) avslöjar en annan realitet. Den nationella terrorismen har dessutom förbindelsemän i parlament över hela Europa - även Sverige.

Nu hör jag att Rapport har den tyska gruppen som kort nyhetsnotis. Annars har det varit tyst i svenska nyhetsmedier. Är det så svårt att förstå att även vita män till höger kan vara terrorister?

Hålet som växer

2011-11-13T18:35:00.000+01:00

144 000 kronor har pockat på min uppmärksamhet flera dagar. Det är Håkan Juholts månadslön. Jag har nog aldrig anslutit mig till klagokören över politikerlöner. De jobbar jämt. De har omänsklig press på sig. De ska ha bra betalt. Men 144 000 kronor? Det är frånstötande mycket.

På ett år blir det 1 miljon 728 ooo kronor. Det tar honom fyra dagar att nå min månadslön. Jag vet att det bara är en bråkdel mot en stordirektörs. Men det avspeglar samma problem: Hur samhället slits itu, hur det i inkomstklyftornas spår skapas misstro och liv i helt olika världar. Jag förstår inte argumenten varför en socialdemokratisk partiledare ska ha så orimligt hög lön. V:s och MP:s har mindre än hälften så mycket.

Det är inte ett "Juholtproblem". Jag antar att Mona Sahlins lön låg på ungefär samma nivå. Det är ett problem för Socialdemokraterna. Som riksdagsgruppens ordförande hade Sven-Erik Österberg 100 000 kronor. Hans efterträdare Carina Moberg ska få något mindre sägs det, kanske 90 000. Vad ska de ha alla sina pengar till? Var tog anspråkslösheten vägen? För att inte säga det arv av puritanism och enkelhet som manifesterades av Olof Palmes och Ingvar Carlssons livsstilar. Göran Persson bor nu i en herrgård.

Nu ser jag att Annie Lööf har 150 000 kr i månaden.

Jag vet att detta brukar anses vara kverulantiskt irrelevant missnöje. Ja, ren populism. Hur många gånger har jag inte sagt det själv? Men jag har helt enkelt inte kunnat släppa den där summan: 144 000 kronor. Den ligger och gnager. Jag märker hur den skapar ett hål - som växer. Har jag fel?

Kritikerpriset

2011-11-12T10:59:00.000+01:00

I går fick jag ta emot Sveriges arkitekters så kallade Kritikerpris för 2011. Väldigt pampigt i Stockholms universitets stora vackra aula. Orsaken var förstås min bok "Där jag kommer från". Jag trodde jag skulle få kritik från arkitekter för bokens försvar av förorternas stadslandskap, i stället fick jag pris. Det känns både roligt och lite - oroande. Men mest himla kul.

Sfinx

2011-11-11T10:37:00.000+01:00

Jag undrar varför Christine Falkenlands nya roman heter Sfinx. Jag fattar inte. Och jag undrar varför den inte nominerades till Augustpriset. Jag fattar inte det heller.

Ni vet säkert att romanen är brev skrivna av en ensamstående kvinna med ett barn. De är adresserade till hennes tidigare pojkväns nya fru. Men de fungerar som en dagbok. På ytan ett svartsjukedrama. Men egentligen ett om avundsjuka — och om klassamhället. De båda kvinnorna är fastlåsta i varandra som Hegels berömda slav och härskare. Hon som skriver är fattig. Hon som möjligen får breven är välmående övre medelklass. Breven utvecklas till en mikrostudie av stora samhällsskeenden, det tysta ituslitandet, utan att texten blir platt programatisk. Maktlösheten och nedsjunkandet i upplösning och möjlig psykisk sjukdom gör så ont att man vrider sig av obehag. Falkenland skriver hårt skruvat, med en yta kall som marmor. De båda kvinnorna är fast i det hegelska greppet av beroende, hat och skräck — men de kan aldrig nå varandra. När klassamhället vidgas övergår dialoger till monologer. "Jag kan inte nå dig. Jag kan inte nå dig ens om jag förgör dig," skriver dramats proletär.

Falkenland skriver alltid bra, med ett slags brutal uppriktighet. Men i Sfinx är det bättre än någonsin. Hon måste läst varje mening högt för sig själv. Putsat och slipat tills rytmen fulländats. Jag blir så uppslukad av den där rytmen att jag märker hur jag börjar läsa högt, inne i mig själv utan att ge ifrån mig minsta ljud. Texten blir fysiskt berörande.

Men jag förstår fortfarande inte varför den heter Sfinx. Jag måste ha missat nåt när jag läste.

Herr B drar sig tillbaka

2011-11-10T22:48:00.000+01:00

Jag är precis tillbaka från ett samtal jag lett på Kulturhuset om Berlusconi och Italien. De som pratade var Lisa Bjurwald och Anders Bergman. Båda verkligt intressanta att lyssna till. Men orsaken till seminariet var en ny bok Berlusconi och den auktoritära demokratin, som är den italienska historiken Antonio Gibellis summering av epoken herr B. Det är en utmärkt bok: nykter, klargörande och skriven med lätt hand. "Berlusconis epok har varit och är skådeplatsen för ett mycket långt gånget experiment med auktoritär demokrati, det första i västvärlden sedan andra världskriget." Han kallar systemet bonapartism: "en auktoritär regim kring en person grundad på folkets bifall". Gibellis bok är också bra startpunkt om man vill förstå Italien efter herr B:s fall - om han nu faller, eller möjligen återkommer som president, slutet är inte skrivet.

Rapporter från St Paul, London

2011-11-09T18:16:00.000+01:00

I dagens DN skriver Henrik Berggren ambivalenta ord om Ockupera Wall Sreet-rörelsens filial utanför St Paulskyrkan i London. Han noterar det jag själv hela tiden befarar med rörelsen: "Alternativrörelser har en benägenhet att bli besatta av sin egen gemenskap." Protesterna riskerar övergå till terapeutiska former att tala till varandra utan att lämna någon i gruppen utanför. Men för det mesta innebär det att de utan att märka det lämnar resten av världen utanför - den de skulle förändra.

Men i åtminstone USA, kanske i Spanien och även UK, tycker jag nog ändå att deras blotta existens är ett fall framåt. Jag hittar några träffande rader av Andrew Rawnsley i Observer:

"They have already done something fairly remarkable. My congratulations to the encampment outside St Pauls for sending almost the entire British establishment into a tizzy every bit as confused as some of the protesters are themselves. Amazing what you can achieve by occupying a small, albeit famous, patch of the capital with a few nylon tents and some amateurish banners expressing well-mannered rage about capitalism. It is twisted knickers time among pundits, politicians and prelates. Imagine what might be achieved if this movement can get really serious and starts taking its ptotest more directly to the avaricious bankers, corporate larcenists and crony capitalists who are the central source of their discontent with how we live now."

Rawnsley refererar en amerikansk undersökning som visar att de som protesterar är unga. Den unga generation som nu ser sina livschanser om inte brända så betydligt trängre. Både jag och Henrik Berggren tillhör en äldre generation, vi är över 50, och i det läget ska man kanske hejda sina moraliseringar överyngre människors försök att organisera sig.

Henrik slutar sin artikel med ord som kunde vara mina: "Politik är inte problemet utan lösningen." Underförstått att de i tälten utanför St Paul inte skapar politik. Det är möjligt Henrik får rätt. kanske t o m sannolikt. Men det leder ändå tillbaka till en fråga jag ställt förut i blogginlägg: Hur skapar man egentligen politik? Och var går gränsen mellan moralisk indignation och politisk kraft?

Dagens Grekland

2011-11-08T21:23:00.000+01:00

Man får vara glad över det lilla dessa dagar. Fast egentligen tycker jag det är ganska stort att Attacs gamla huvudkrav - Tobinskatt - nu drivs av EU-kommissionen och Europaparlamentet. I dag har Europas konservativa regeringschefer därför diskuterat frågan. Inför mötet sade Anders E Borg att Sverige är emot. Jaså? De rödgröna från Sverige röstade ja i Europaparlamentet. Det är Moderaterna som är motståndare - inte Sverige.

Man blir mindre glad över Stephen Castles artikel i NY TImes om hur konservativt EU agerat i Greklandsfrågan. IMF slog tidigt larm. Men Jean-Claude Trichet var orubblig bromskloss mot skuldavskrivningar. Och ingen lyssnade till Bernankes och Geithners amerikanska råd: Ni måste göra mer och större. Artikeln är lite lång, men klargörande.

I vilket europeiskt land kommer demokratin falla först: Italien eller Grekland?

Isobel

2011-11-07T16:55:00.000+01:00

Jag gillar verkligen Isobel Hadley-Kamptz komprimerade lilla bok om liberalism: Frihet & fruktan. Jag känner på mig att jag kommer gå tillbaka och bläddra i den många gånger. Hon tänker självständigt, skriver öppet och hittar fina koncentrerade formuleringar. Såna böcker är sällsynta.

I morgon ska hon diskutera kritiken av "mångkulturalismen" på ABF-huset i Stockholm tillsammans med Devrim Mavi och Peo Hansen. Hon skriver en del i boken, och jag delar hennes slutsatser helt (så befriande mer frihetliga än Dilsa Demirbag-Stens och Per Bauhns i Till frihetens försvar):

"I stället för att se liberalism som ett antal principer kan man se det som ett försök att leva tillsammans utan att vi delar samma värdehierarkier, samma livsmål. [John] Gray och andra kallar det modus vivendi, ett sätt att leva, en tillfällig hantering av en komplicerad situation som dock inte är mer tillfällig än att man hela tiden måste göra om, förhandla om, hantera vidare. Vi lever alla i mångkulturalismen, antingen i köttet (oftast) eller digitalt. Vi konfronteras ständigt med människor som inte tycker som vi, som inte delar våra drömmar. Värdekonflikter uppstår och måste kunna lösas utan våld. Målet med liberalismen blir då att skapa institutioner där detta kan ske, att försöka bygga strukturer där man kan jämka intressen."

Hon kritiserar den "rättighetstroende" liberalismen för att vara för enkel. "Det finns ett facit. Det är så lockande". Och längre fram i sama avsnitt skriver hon: "Det är värt att påminna sig om att det viktigaste i staten inte är sanning utan fred."

Det är klart jag har invändningar mot hennes idéer också. I första hand hennes skepsis mot möjligheten att planera samhällen, och hennes tilltro till "spontan ordning". Jag tycker det rimmar lite illa med hennes vältänkta försvar av staten (och välfärdsstaten), det finns en ouppklarad motsägelsefullhet där nånstans i gränsmarkerna mellan liberalism och socialdemokrati. (Ja, socialdemokrater behöver också lära om "spontan ordning").

Reformism och social ingenjörskonst skapar alltid oförutsedda problem, konsekvenser och även missförhållanden. Men det är för mig bara argument för fortsatt reformism, fortsatta sociala experiment i den lilla skalan. Men ett absolut argument mot utopism och föreställningen om historiens slut i det harmomiska "färdigställda" samhället.

Contagion

2011-11-05T14:44:00.000+01:00

"Contagion är helt säkert den politiskt mest intressanta Hollywoodfilm jag sett på ett decennium." Läs mer om Soderberghs film och Isobel Hadley-Kamptz nya, och lika uppmuntrande, bok i min ledare på Dagens arena: "Institutionerna räddar världen".

Not Papandreou Fan Club

2011-11-04T08:54:00.000+01:00

Aldrig får man vara glad. Det blir ingen folkomröstning. Eller kanske ändå? Ingen vet. Ingen vet. Varje dag kommer med nya överraskningar. Vad blir morgondagens?

Papandreou Fan Club

2011-11-03T14:02:00.000+01:00

Jag blev spontant glad av nyheten om grekisk folkomröstning. Nu har det gått några dygn och jag uppskattar fortfarande beslutet. Naturligtvis ligger det ren maktkalkyl bakom. Papandreaou insåg att regeringen skulle falla. Alternativen var nyval eller folkomröstning. Det senare känns både hederligare och mer sympatiskt.

Beslutet innebär att demokratin invaderar eurokrisen. Det är ett stort framsteg. Att det samlade svenska kommentariatet (nästan) aldrig ställt demokratifrågan under alla spekulationer kring euron och möjlig europeisk finanspolitik är ett svek. Nu har grekerna ställt den i centrum. För det ska de ha uppskattning.

Folkomröstningen för ner demokratin på nationell nivå. Det är bra. Men den behövs också på Unionsnivå. Det mellanstatliga har återigen visat sig ineffektivt, långsamt och med låg demokratisk legitimitet. Jag känner mig som en gammal papegoja: men Europaparlamentet måste bli Unionens politiska centrum - även i sådana här kriser.

Men folkomröstningen gör mer. Den ifrågasätter åtstramningspolitikens dominans och anspråk på att vara den ENDA lösningen. Och i någon mening innebär allt detta att eurokrisen politiseras på helt nytt sätt.

Jean Pisani-Ferry, vid nåt forskningscentrum i Bryssel, fångade förändringen så här: "This is clearly the return of politics. The management by all this by the europeans has been fairly technocratic. But now we see the gamble of a politician, which creates uncertainty again, but in a different form. It was bound to come at some point."

Och den franska ekonomiprofessorn Jean-Paul Fitoussi sade så här: "This is a democracy. In Greece, and even in Italy, you cannot expect to rule without the support and consent of the people." Det är så självklart när man läser. Men ändå glöms det hela tiden bort.

Papandreou har pekat på elefanten mitt i rummet. Den alla vet finns där. Men ingen vill låtsats om. Nämligen den fortfarande olösta frågan: Hur ska EU egentligen styras och hur ska besluten fattas? Eurokrisen är också den ständigt återkommande konstitutionella.

Digitalt dårhus

2011-11-01T21:28:00.000+01:00

Tidigare i dag skrev jag ledare om det sk Stasiarkivet till onsdagens Dagens arena. För att hitta Reinfeldts inlägg i Riksdagen googlade jag på lämpliga sökord. Resultatet var omskakande. På Googles förstasida fanns bara en enda normal träff: en artikel från SvD. Resten av antingen direkt från Sverigedemokraterna på Youtube eller länkar till deras egna eller närstående bloggare. Bara extremister. De verkade äga Google. Tänk om S, MP och V kunde jobba lika effektivt.

Besök hos Högern

2011-11-01T10:07:00.000+01:00

Samtidigt som Moderaterna försöker manipulera Sveriges historia, med syfte att förflytta sig själva från den politiska historiens ytterkant till dess huvudfåra, satt jag lutad över mitt nu halvfärdiga bokmanus om Herbert Tingsten. Det kastade annat ljus över Högerns historia.

1930 kom Herbert Tingstens uppgörelse med fascismen i Italien Från parlamentarism till diktatur. Det är en lysande bok och han fick uppskattande recensioner. Men Högerns tidskrifter skiljde sig från andra. Även där var mottagandet positivt, men med viktiga markörer att man inte helt delade Tingstens kritik.

I medlemstidningen Medborgaren omfamnade man människors längtan efter en stark ledare i parlamentarismens epok. I den mer djuplodande Svensk tidskrift skrev de i en redaktionell kommentar om boken att: "På frågan om tvånget och våldet från praktisk nödfallsutväg skall upphöjas till legaliserad styrelseprincip eller ej, torde det i främsta rummet bero om den fascistiska regimen i längden skall kunna räknas till de uppbyggeliga krafterna."

Svensk Tidskrift lämnade sedan boken för recension till Per Engdahl, blivande fascistledare och den Ingvar Kamprad fortfarande uppfattar som en stor man. Han avslutade sin långa recension med en förhoppning om det nya Italien där staten och folket "med förenad styrka går att beträda de vägar, vilka en gång trampats av det romerska imperiets legioner."

Det ger en fin inblick i Högerpartiets idédebatt, hur de pratade och tänkte, ett decennium efter den allmänna rösträttens seger. De var ett ytterkantsparti.

Staten är tillbaka

2011-10-30T11:24:00.000+01:00

Man kan kritisera veckans överenskommelse om de fortsatta krisåtgärderna i EU för en hel del. Kritiken är knappast tyst. Jag hörde inte någon som hade positiva saker att säga.

Det finns en invändning mot kritiken som är viktig: EU:s krispolitik är inte nyliberal. Från vänster hörs ibland påståenden om att regeringscheferna nu chockar genom nyliberala systemskiften. Men det som händer är motsatsen.Vi ser inte statens reträtt, men statens återkomst och renässans.

Den nyliberala lösningen är, som Johan Norberg (Sveriges sista doktrinära nyliberal) envist påpekar, att i stället låta Grekland gå i konkurs tillsammans med de banker som lånat ut pengar till landet. Då överlåter man ju på de fria marknadskrafterna att hela såren och med den osynliga marknadshanden skapa ny ordning. EU har valt motsatt riktning: statliga stöd, regler och kontrollmekanismer.

Ofta koncentreras uppmärksamheten på "striden" mellan Frankrike och Tyskland. International Herald Tribune gav en helt annan bild av de dramatiska förhandlingarna. Enligt deras rapport stod den stora stridne mellan å ena sidan politikerna och institutionerna (staten) och å den andra storbankerna. Merkel ställde ultimatum om 50 procent skuldavskrivning som storbankerna först inte ville acceptera. Regeringscheferna gav inget utrymme för kompromisser. Efter några timmars interna överläggningar kastade bankerna in handduken.

Men statens återkomst behöver inte innebära en politisk förflyttning till vänster. Under de senaste decennierna har statskramarna, modell Göran Greider, dominerat svensk vänsterdebatt. Det har lett till den vanliga missuppfattningen att staten = vänstern. Men staten är också gammal stomme för konservatismen — och fascismen.

Den stora konflikten i europeisk politik kommer inte fortsätta gå mellan de som vill rädda staten och de som helst vill avskaffa den genom total avreglering. Konflikten kommer i stället börja handla om vilken sorts stat vi ska ha: en repressiv som försvarar privilegier eller en demokratisk som försvarar solidaritet och frihet.

Den stora tystnaden i alla kommentarer om europeisk krishantering — det stora sveket från opinionsbildarna — är att ingen nämner demokratin.

Den stat som nu stiger fram är den europeiska. För att accepteras måste den demokratiseras. Det finns bara ett sätt: att Europaparlamentet blir politikens centrum.Varför ska en så enkel sak vara så svår att förstå för alla som kallar sig vänster? Det är väl lika självklart nu som på Hjalmar Brantings tid. Nu som då kommer konservativa vara motståndare till demokratin.

Dags för Azar Mahloujian

2011-10-23T12:55:00.000+01:00

Azar Mahloujians debutroman De sönderrivna bilderna kom 1995, men då skrev hon under pseudonymen Nahid. Det måste ha varit den första svenska romanen om flyktingsmugglarnas rutter från Iran till Europa. Hon berättade helt enkelt om sin egen väg. Hennes roman lämnade djupa spår hos mig. Nu har hennes tredje roman kommit: Möter dig i Larnaca.

Jag har alltid tyckt att Mahloujian är en skicklig berättare. Nu har hon verkligen hittat rätt. Möter dig i Larnaca utgår från en sann händelse, hur en ledande iransk kommunist - boende i Sverige som flykting - mördades på Cypern. Boken har tre avsnitt. Mordet, hur hans dotter som vuxen börjar undra vad som egentligen hände och sedan i den avslutande delen åker till Teheran för att träffa sin farmor. Det är en enkel bok. Men fint berättad. Hon skriver med lätt hand, till synes utan ansträngning. Jag hade svårt att släppa den, blev berörd och engagerad - även av gestalter som bara figurerar i bakgrunden. Med andra ord hög tid att läsa Azar Mahloujian.

Änglarnas stad

2011-10-21T17:16:00.000+01:00

Christa Wolfs roman Änglarnas stad är nog den bästa jag läst i år. Här är min recension i dagens Expressen.

I veckan försvarade Maria Schottenius Håkan Juholt i DN. I dag gör Flammans ledare samma sak. När man läser verkar han inte gjort något fel alls med sitt Bostadsbidrag. Problemet verkar mest vara hans egna förvirrade krishantering.

Samtidigt åker Juholt själv runt, ber om ursäkt och rullar sig i aska för att han faktiskt gjort fel och visat dåligt omdöme. Respekt för Håkan Juholt.

Menar försvararna att han därmed gör fel? Kanske ljuger? Eller är medgivandet av skuld ett PR-trick, kanske exempel på politisk spin?

I augusti tog Riksdagsförvaltningen kontakt med hans assistent och undrade om han verkligen var berättigad till pengarna. Den 13 september skickade Juholt ändå in sin ansökan. Förutsatt att dessa uppgifter stämmer - problemet är att vi fortfarande inte riktigt vet - kan man väl enas att här föreligger ett moraliskt (och därmed även politiskt) problem? Ja, till och med att han visat riktigt dåligt omdöme. Att han gjort fel. Eller?

The Grand (Hip-Hop) Chessboard

2011-10-21T11:36:00.000+01:00

I en lång vindlande artikel i senaste Middle East Report skriver Hisham Aidi, vid Open Society Institute, om hur USA använder hip-hop i försöken att pressa tillbaka radikal islamism i länder över hela världen. De använder muslimska hip-hop-artister för att vinna unga muslimers hjärtan för "Västvärlden". Historien upprepar sig. Det är en repris av hur USA under kalla kriget använde jazzmusiker som kulturella ambassadörer. Så fort det blev kris och antiamerikanska protester skickade man Dizzy Gillespie, som i en vacker ironi då var medlem i USA:s kommunistparti.

Artikeln är otroligt intressant.Den närmar sig en av de stora globala konflikterna snett nerifrån och berättar en hel del som jag inte visste.

Roligast är hur Wikileaks avslöjade amerikansk kritik av europeisk islamofobi eller åtminstone senfärdighet och passivitet inför segregering och rasism. Det finns många fina kommentarer från amerikanska ambassadörer i Europa. Hårdast (och mest välmotiverad) är naturligtvis kritiken av fransk politik. Så här skrev ambassadör Craig Stephenson under upproret i Paris förorter hösten 2005: "The real problem is the failure of white Christian France to view its dark-skinned and Muslim compatriots as citizens in their own rights." Den franska politiska eliten gick i taket när Wikileaks avslöjade rader av liknande telegram.

Så här fortsätter Hishaam Aidi: "The French media, in turn, was riled by revelations that the US had since 2003 been deeply involved in the integration process— pushing to shift the media discourse, to get French leaders to rethink their "terminology" and "intellectual frameworks" regarding minority inclusion, to generate public debate about "affirmative action", "multiculturalism" and hyphenated identity, to reform French history curricula and to encourage French museums to exhibit the contributions of minorities."

USA började helt enkelt kanalisera olika projektstöd till sk moderata muslimska nätverk och organisationer i Europa. De bjöd in franska hip-hopartister till USA på studieresor där de fick träffa svarta aktivister i fattiga stadsdelar. Samtidigt tog de skådespelaren Samuel L Jackson till några av Paris fattiga stadsdelar där han jämförde invånarnas kamp för jämlikhet med sina erfarenheter som barn i segregerade Tennessee. Bland de artister som bjöds in till USA fanns Ekoué Labitey från gruppen La Rumeur, som stämts av Sarkozy för några textrader där han hårt kritiserade fransk polis.

I vissa viktiga frågor har alltid USA, genom sin egen historia, blivit mycket mer upplyst och pålitligt än Europa. Jag har sagt det förut. Jag säger det igen.

Men Aidis artikel innehåller väldigt mycket mer. Till exempel den lite roliga upplysningen att imamen Faisal Abdulraouf, som lett projektet att skapa ett muslimsk kulturcentrum på södra Manhattan nära Ground Zero, samtidigt som protesterna rasade var engagerad av USA:s UD i en diplomatisk turné runt Persiska viken för att med Vita husets ord ge: "a moderate perspective to foreign audiences on what it´s like to be a practicing Muslim in the US".

Det kalla kriget var späckat med märklig motsägelser och ironier. Samma sak verkar gälla kriget mot terrorismen.

Tyvärr måste man betala för att kunna läsa Aidis artikel. Det är den värd. och Middle East Report är en utmärkt, om än lite grå, tidskrift (jag har varit prenumerant i säkert 20 år).

Min ledare

2011-10-18T08:29:00.000+01:00

Någon enstaka gång känns det viktigt att lägga ut artiklar även på bloggen, inte bara sortera in dem under rubriken Artiklar. Den här är en sådan. Skriven efter diskussion i går morse på Dagens arenas redaktion. De röster som journalister fångade upp under första dagen på Juholts turné gör det viktigt att påminna att sanningen fortfarande ligger dold i dunkel. Juholtaffären handlar om Juholt - inte om mediadrev, höger-vänsterkonflikter eller annat.

Det här är dagens ledare på Dagens arena:

Håkan Juholt lyckades överleva fredag förra veckan. Först ett sju timmar långt möte med Socialdemokraternas VU. Sedan åklagarens utredning. Men den viktigaste frågan om hans bostasdbidrag är fortfarande obesvarad. Affären Juholt är inte slut.

Under de senaste dagarna har tre olika strategier för att avleda diskussionerna från Håkan Juholt till andra aspekter av affären prövats. Alla verkar kortsiktigt framgångsrika.

I en stor debattartikel i SvD (14/10) lanserade partifunktionären Daniel Suhonen den häpnadsväckande teorin om Juholtaffären som en konspiration från socialdemokratins högerflank, närmare bestämt partiets medlemmar i Storstockholms förorter. Juholt var med andra ord offer för en dunkel uppgörelse mellan höger och vänster.

En mer framgångsrik manöver har varit att rama in striden som i första hand en mellan politiken och medierna. Med alla drev följer naturligtvis övertramp och tanklöshet. Men kan man verkligen säga att drevet mot Juholt varit det värsta i modern historia? De som gör det verkar själva vara offer för drevpsykologins kortsynthet. Har de glömt den helt vettlösa agressivitet reportrarna riktade mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären?

Det tredje försöket att slippa prata Juholt är att anklaga resten av partiledningen för inkompetens. Alla kan hålla med. Socialdemokraterna är ett parti med oklar riktining och utan styrsel. Men utser inte partiledaren sina egna medarbetare? Kaos i en organisation brukar hänga samman med chefens oförmåga att skapa ordning.

Trots ivriga försök att diskutera annat försvinner ändå inte frågan om Håkan Juholts omdöme. Den står kvar och väntar, ringer på dörrklockan och knackar på fönstret. Affärens mittpunkt är bostadsbidraget. Inget annat.

Vi vet nu att alla påståenden inte stämde. Det fanns till exempel inga klara regler eller någon enkel blankett. Men den allvarligaste uppgiften har fortfarande inte klarlagts. Att Riksdagsförvaltningen efter sommaren ställde frågor om bidraget har bekräftats av Juholts assistent Peter Cervin. De undrade om han verkligen var berättigad till hela summan. Men partiledarens besked blev ändå att det skulle betalas ut som vanligt. Var det så det gick till? Inga avledande manövrer kan någonsin radera den frågan. Medborgarna kommer fortsätta undra och reportrarna att leta svar.

Förra veckan skrev vi att Socialdemokraterna måste lägga alla kort på bordet. Det gäller fortfarande. Det hjälper inte att Juholt reser landet runt och ber om ursäkt på partimöten. Hans omtalade kampglöd är inget argument. Den avgörande frågan ligger kvar. Ännu obesvarad. Juholtaffären handlar om Juholt.

Fransk favorit

2011-10-17T21:52:00.000+01:00

Varje gång jag börjar läsa Nina Bouraoui händer samma sak: jag förs i väg av en stark vind. Hennes nya Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grates bokförlag) har fått ljumma recensioner. Men jag tycker det är en återkomst efter två svagare böcker. Små sammanfogade texter om åtrå, om kvinnor och män hon älskat, om längtan att förlora sina yttre gränser, om rädslan att lämnas utan åtrå, utan att vara åtrådd, utan förmågan att skriva. Om havet som alltid funnits i hennes böcker som omöjlig längtan efter frihet utanför egna begränsningar: "Jag trodde havet var ett djur som kom springande mot oss."

Bouraoui skriver från en plats alla känner igen, men bara några få kan frammana i text.

Mitt i boken finns ett avsnitt från barndomen i Alger. En man försöker locka med henne och lyckas nästan, ända tills storasystern modigt ingriper. Ett kort ögonblick som kunde gjort henne till en helt annan, kanske inneburit ett plågsamt slut. Jag får för mig att bokens syfte är att ge sammanhang och möjlighet att äntligen släppa fram just detta minne.

Egentligen är det förunderligt att en så egensinnigt udda röst som Nina Bouraoui fått så stark status i Sverige.

Heidari är tillbaka

2011-10-16T18:11:00.000+01:00

Amir Heidari är Sveriges mest kända flyktingsmugglare. Tusentals iranier och andra har fått hjälp att ta sig hit genom honom. Jag visste att han plötsligt utvisades i vintras, från svenskt fängelse där han suttit i många år till Iran. Ett brott mot internationella rättsregler; om den utvisade riskerar tortyr är utvisning förbjudet. I Iran försvann alla spår efter Heidari.

I går hörde jag Konflikt och blev väldigt glad. Randi Mossige-Norheim hade hittat Heidari någonstans i Europa. Han har lyckats fly Iran, via samma rutter han själv skapat åt andra, och är tillbaka.

Jag har träffat honom två gånger. Första gången på café i Uppsala. Han hade med sig "kontoret", dvs mobilen. Det ringde oavbrutet. Vi kunde nästan inte föra ett sammanhängande samtal. Sedan träffades vi igen på Norrtäljeanstalten för en lång intervju i Arena. Heidari är väldigt speciell och pratar ganska öppet om sin verksamhet som människosmugglare. Han drivs av en politisk och existentiell övertygelse. Klart han tjänat en massa pengar på sin verksamhet, men i grunden ligger ett politiskt ställningstagande.

Under decennierna sedan han började smuggla har han blivit en legend. Hatad av myndigheterna. Respekterad av de han hjälpt. När historien skrivs kommer han helt säkert tillhöra de som försvarade människors rättigheter. Precis som de bakom "den underjordiska järnvägen" från slaveriet i Södern till norra USA, eller de som smugglade människor ut ur Nazityskland eller Östeuropa.

Heidari lärde mig mycket. Mötena med honom tvingade mig tänka annorlunda. Hans personliga exempel ställde frågor om rätt och moral. Han rubbade indoktrineringsmaskinen. I radioinslaget framgår att hans mamma tycker han borde skaffa mer normalt jobb. Jag minns att han berättade om mamman när vi träffades och att hennes oro bekymrade honom.

Jag blev jätteglad att höra hans röst igen. Jag hoppas han orkar fortsätta med sin verksamhet. De smugglare som respekterar migranternas rättigheter gör rätt och är ibland människors enda livlina. De har mitt stöd.