Per Wirtén

Den banala ondskan

2010-03-25T09:18:00.000+01:00

Jag såg Uppdrag granskning i går. Ett av de mest obehagliga reportage från Sverige jag sett. Bjästa utanför Örnsköldsvik. En 14-årig flicka våldtogs på skolans toalett av en äldre elev. Senare våldtog han ytterligare en ung kvinna. Han har erkänt och är dömd. Men nästan hela orten har slutit upp bakom honom.

På nätet, i skolan, hemma i köken mobiliserades en lynchjustis av värsta slag. det påminner om Alabama på 1920-talet. Där var det vita privilegier som försvarades. I Bjästa 2010 är det manliga. Flickan tvingades till sist fly med sina föräldrar och bor nu i Stockholm.

Min yngsta dotter tittade en stund. Sedan sa hon: "Näe, jag pallar inte mer", gick upp på rummet, stängde dörren och slog på datorn. Jag förstår henne.

Lyssna till kyrkans präst. Iskall i sitt ställningstagande för våldtäktsmannen. Sedan: "Jag visste inte..." Samma ord som 1944, som så många gånger förut när man hukat under våldet.

Mest påträngande var hur övergreppet betraktats med den manliga blicken. Så här: "Det är så synd om killen." Sedan en paus. Och så ett hastigt tillägg: "... och tjejen också, förstås". Empatin hos våldtäktsmannen. Han som är så trevlig. Hur länge ska vi stå ut med detta kryperi inför mäns våld och övergrepp mot kvinnor?

På Moderna museets stora utställning med konstnären Lee Lozano finns en teckning. En man ser ut över världen med en penis som kikare. I Bjästa har både män och kvinnor stått där och kikat genom den. Acceptansen för mäns övergrepp handlar inte om kön på enkelt vis - det är försvar av en ideologi och maktordning.

Och så skolans rektor. Hon som inte förstått. Inte velat veta. Skolan har medvetet undvikit att ta ställning för det våldtagna barnet. Noll rättskänsla. Nu när hon får frågor börjar hon förstå, rakt in i kameran. Ännu en "som inte visste". Hon illustrerar Hannah Arendts formulering "Den banala ondskan". Alla såg hur lynchjustisen löpte amok. Men de vek sig: lärare, kyrka, fritidsgården, alla.

Vad tänker de nu - dagen efter att deras skuld redovisats i teve? Reportaget finns på SvT Play.

Folkmordsimport

2010-03-24T18:02:00.000+01:00

I dag har Carl Bildt mött unga med turkisk bakgrund i Stockholm. Dom är upprörda över riksdagsbeslutet om folkmordet på armenierna under första världskriget. I Ekot hörde jag Bildt säga att man inte kan hålla på och importera gamla historiska händelser in i dagens politik. Tänk om han skulle säga det om Förintelsen?

Folkmordet på Armenierna är inte bara historia. Det är dagspolitik. Att göra upp med den turkiska etnonationalismen och kemalismen förutsätter en historisk uppgörelse med folkmordet. Det är pinsamt att höra Bildt. Har han ingen ryggrad? Han sade att ett erkännande försvårar försoning. Menar han verkligen att en försoningsprocess kan bygga på lögn?

I Ekots lördagsintervju satt Fredrik Reinfeldt och pratade om att övergreppen kan tolkas på många sätt och kanske inte var ett folkmord. Sveriges statsminister förnekar i praktiken de mord och den terror som gav upphov till begreppet genocide.

I dagens SvD skriver historikern Dick Harrison om folkmordet. Bra för den som vill veta vad Bildt och Reinfeldt försöker tiga bort.

I israeliska Ha'aretz finns också en intressant intervju med Judith Butler. Hon berättar om sin judiska bakgrund och tillhörighet - och hur den bidragit till hennes queera och "postmoderna" skepsis till identitetspolitik. Men läs den mest för att hon förklarar hur den akademiska bojkotten av Israel funkar. Jag har varit skeptisk (ogillar bojkott av samtal), men Butler har fått mig att byta ståndpunkt.

Den konservativa svenska vänsterfalangen (Arena-ätarna) kan ju meditera extra hur kombinationen queer, postmodernism och politisk aktivism passar ihop fint hos Butler.

Skola 2

2010-03-24T08:13:00.000+01:00

I P1 Morgon för någon timma sedan hörde jag Sven-Erik Österberg understryka betydelsen av bättre yrkesutbildningar för att få ner ungdomsarbetslösheten. Han har kanske hunnit läsa Jonas Olofssons nya bok Krisen i skolan.

Det är svårt att förstå varför yrkesutbildningarnas egenvärde tappat. När den första moderna yrkesskolan byggdes i Huddinge stod den som ett utropstecken. Det bör ha varit tidigt 1960-tal. Huddinge var en socialdemokratisk kommun styrd som "enmansdemokrati" av Nils Eliasson - progressiv, framtidsinriktad, samhällsbyggare. Skolan reste sig som en liten skyskrapa i det ännu flacka förortslandskapet. När man kom med bil var skolan det första man mötte. Där började framtiden.

När jag gick gymnasiet på 1970-talet hade statusen förändrats. De teoretiska linjerna var i en ny fin byggnad. Dämpat ljud, konst på väggarna, sköna färger. Man blev glad av sin skola. Yrkesskolans höghus låg på andra sidan vägen - nu tungt trafikerad genomfartsled - för sig själv. Det hade blivit slitet, bullrigt, gammeldags. Yrkesskolan var dåtid. Min skola var framtid.

Nu skryter Huddinge inte längre med modern yrkesskola. En del program har lämnat skyskrapan och finns nu gömda i anonymt ombyggt kontorshus bakom torget. 2010-talets statusskola i Huddinge är förstås Södertörns högskola och Karolinska universitetssjukhusets forskningsavdelningar. Nu är det de husen som lyser av framtidstro.

Utvecklingen är inte så konstig. Den är framsteg. Men husen berättar också hur kunskap, och arbete, omvärderats. På 1990-talet greps vi av tanken att i det "postindustriella" globaliserade arbetslivet krävdes akademisk examen för alla. Ingen dålig ambition. Men konsekvensen blev samtidigt att yrkeskunskaper nedvärderades. Industriarbetena skulle ju slås ut och tjänstesektorn skulle bara bli genomströmningsjobb. Utbildningspolitiken lämnade en massa begåvade unga människor i kylan. Deras begåvningar och arbetspassioner var ju historia, skulle försvinna, hade lägre värde.

Att skriva om yrkesutbildning ger inga pluspoäng. Radikala människor couldn´t care less. Det säger en del om hur lågt idén om det goda arbetet står. Hur rent klassförakt präglat även socialdemokratisk utbildningspolitik de senaste två galna decennierna.

På Aftonbladet tycker Petter Larsson helt annorlunda än jag om Jonas Olofssons bok. Han varnar och tycker det är den farligaste bok han läst, i synnerhet som Olofsson är knuten till fackförbundet Unionen (förutom sin tjänst som ekonom-historiker vid Umeå universitet).

Skola 1

2010-03-23T13:52:00.000+01:00

Vem bryr sig om yrkesutbildningen på gymnasiet? Nästan ingen som har tillträde till offentlig debatt har nånsin satt sin fot på frisörsutbildningen eller programmen för fordon eller industri. Det är utbildningar som anses som något apart, av mindre betydelse. Bättre med en massa akademiker, då stärks Sverige i den globala konkurrensen - så har det sagts sedan mitten av 1990-talet.

Nu har sociologen (?) Jonas Olofsson skrivit en gedigen och torr undersökning av den nya gymnasieskolan. Krisen i skolan (Borea förlag) handlar mest om yrkesprogrammen. Hur man blir välutbildad arbetare. Det är en hård uppgörelse. Den ansluter sig till andra som rapporterat om de misslyckade skolreformerna från 1990-talet. Det mesta verkar blivit sämre.

Ambitionen med de nya yrkesprogrammen var att alla skulle få högskolekompetens. Fantastiskt bra. Jag tyckte det var helt rätt. Men facit säger nåt annat. Fler och fler började hoppa av. De blev drop outs. Ungefär 25 procent får inte examen. På många yrkesprogram ännu fler. Trots att alla nu går vidare till gymnasiet, tack vare gymnasiereformen, är det färre som fullbordar gymnasiet nu än före förändringen.

De som lämnar skolan utan examen får en skör prosition på arbetsmarknaden. Jonas Olofsson pekar på problemen med yrkesutbildningen som avgörande orsak till hög ungdomsarbetslöshet. Länder med en tydligare koppling mellan yrkesutbildning och arbetsliv - som Danmark och Holland - ger unga människor starkare ställning på arbetsmarknaden. Borgarna skyller på LAS, men problemen på yrkesprogrammen är nog viktigare förklaring.

"Strategin att betona utbildningens studieförberedande uppdrag på bekostnad av yrkesidentiteten har haft ett socialt pris", skriver Olofsson. Det stavas utslagning. Jag har skrivit om det här förut i Arena, men inskjutet i ett lite annat sammanhang. Jonas Olofssons bok bekräftar allt - och mer ändå.

Att justera en reform som inte blev riktigt rätt borde vara enkelt. Men då inträffar det intressanta bland socialdemokratiska vänner: de blir totalt tankeblockerade. Jag har hamnar i upprörda debatter. Det är inte populärt att jag skriver. Jag misstänks för konservatism. Nu blev det i stället Jan Björklund som faktiskt försökt förbättra den gamla socialdemokratiska reformen. Från 2011 kommer yrkesutbildningarna uppgraderas. Mer fokus på yrkeskunskap. Högskolekompetens som rättighet - men som tillval. Man får examen även utan sådan. Kanske kan utslagningen minskas.

Men socialdemokrater och vänsterpartister håller hårt i kartan: obligatorisk högskolekompetens till alla, utslagning eller inte. Det är en gåta varför sossar inte är mer intresserade av hur utbildningen ser ut för deras gamla kärnväljare; de som blir medlammar i LO-förbund. En röd-grön regering bör utveckla Björklunds reformer på just den här punkten.

Jonas Olofssons bok lägger sig i raden av akademiska studier som nu långsamt pekar på "det galna 1990-talet". Sanningen är ju att Göran Perssons socialdemokrater var med om det mesta. Perssons roll i boken är mörk: snabba beslut utan att först tänka efter och helst markera avståndstagande mot klokare företrädare. När tiden nu vänder (finanskraschens politiska effekter verkar långsamt) gäller det att kunna lägga gamla kartor åt sidan och våga orientera om sig när utvärderingarna trillar in. Det är reformismens anda.

Jag återkommer om Olofssons bok.

Medelklassen

2010-03-23T09:33:00.000+01:00

En dag förra veckan var jag i panel på seminarium om fattigdom, arrangerat av Institutet för framtidsstudier. I något sammanhang nämnde jag att det är dags att skylla allt ont på medelklassen. Att det som hänt med växande inkomstskillnader är att den gamla borgerligheten gjort come back, och att det är den gruppen vi borde intressera oss för när vi pratar konsumism och annat.

Jag fick mail från en i den stora publiken som lyssnat. Jag tycker det var intressant. Alltså kommer det här:

17 mar 2010 kl. 22.15 skrev Fredrik Gunnarsson:

Hej

Konservatismens återkomst

2010-03-18T15:36:00.000+01:00

I dag har Sydsvenskan min kommentar om den senaste månadens debatt kring den nya konservatismen. "Konservatismens återkomst är en stark tidssignal. I borgerlig debatt har den länge gömt sig i nyliberalismens skugga. Nu verkar rollerna på väg att skifta." Den fråga jag ställer är vad som då händer med liberalerna. Kommer det liberalkonservativa samboförhållandet slås upp? Läs här.

Folkmordspolitik

2010-03-17T18:44:00.000+01:00

I dag skriver Björn Elmbrant träffsäkert på Dagens arena om Agneta Dreber som ny styrelseordförande för SR.
När riksdagen antog sitt uttalande om det turkiska folkmordet mot armenierna var min första tanke att riksdagar, regeringar och parlament ska akta sig för att besluta om sant och falskt i historieskrivningen. En upprepning av Forum för levande historia - som borde skapats som fristående stiftelse och inte statlig myndighet. Jag tyckte t o m Carl Bildt var bra i sina kommentarer.
Jag ansåg att uttalandet också var kontraproduktivt och mest stödde de turkiska kemalisterna och etnonationalisterna som landets hemska socialdemokratiska parti.
Men debatten som följde har fått mig att ändra åsikt. Läs t ex historikern och folkmordsspecialisten Klas-Göran Karlsson i SvD i dag. Folkmordet på armenierna är ju inte avslutad historia. Det är en lladdad fråga i dagspolitiken. Turkiet kan inte accepteras som medlem i EU innan de gjort upp med folkmordet. Riksdagens beslut var ett stöd till fortsatt demokratisering.
Dags att Bildt och Reinfeldt använder folkmordsbegreppet om händelserna. Inga omskrivningar. Det är bra att Sverige sätter ner foten. Det svenska stödet till fortsatt arbete för att få in Turkiet i EU upphör ju inte.

Det svåra

2010-03-16T13:31:00.000+01:00

I sin mäktiga The Idea of Justice skriver Amartya Sen om att vara en både god och smart människa. Det innebär enligt Sen att inte alltid låta egenintresset styra ens handlingar. Utan även leva efter de skyldigheter man har mot andra människor. Vackert men när jag skriver det här blir det en plattityd. När Sen skriver det låter tanken sofistikerad. Tricket när man skriver är ofta att få banala, och väldigt allmänmänskliga tankar, framstå som intressanta. Bara de bästa lyckas. Amartya Sen är otrolig på det.
Förkyld. Nässpray. Mycket jobb. "Hollywoodfruar" på teve. Ingen bra kombination.
I går eftermiddag ställde jag och Stefan Ingvarsson frågor på ett seminarium om bostadsegregation i Stockholm. jag trodde det skulle komma 15 vilsna själar till ABF-huset. Det blev fullsatt. I tre timmar. Först frågade vi en forskarpanel. Sedan en praktikerpanel. Både Joakim Larsson, ytterstadsborgarråd (M), och Peter Nyberg, byggnämndens ordf i Botkyrka (S), var intressanta. Nåt verkar faktiskt hända i Storstockholm. Joakim Larsson talade om fattiga stadsdelar i förort på ett sätt högerpolitiker inte brukar göra - och som den förfärliga Kristina Alvendal aldrig gjort. Fast han pratade hellre "bildsättningsproblematik" - hur förorter uppfattas - än reella ojämlikheter i storstaden.
Jag hade plockat fram lite sådana realiteter. Till exempel att skillnaden i medelinkomst mellan Skärholmen och innerstan är 123 000 kronor. Att skillnaden mellan 2003 och 2006 ökade med 29 000 kronor - och att utvecklingen knappast bromsats sedan dess - vilket innebär att den ökar 600 kronor per månad.
Som vanligt upprepades ändå en del gamla stereotyper. Som att det inte finns mötesplatser i "förorter". Well, well. Jag erbjöd att guida genom Huddinge.
Under veckan ska jag försöka skriva en artikel om tolerans. Jag tror Ian Buruma har helt rätt när han i sin nya bok konstaterar att tolerans håller på att förvandlas från upplysningens grundtanke till tecken på att Europa tappat arvet från upplysningen. Voltaire tolkas om från toleransens filosof till intoleransens (intolerant för att försvara tolerans). Det är mycket listigt. När jag skriver måste jag göra som Amartya Sen: ge "plattityder" angelägenhet.
I DN i dag anfaller Kajsa Ekis Ekman från annat håll med det häpnadsväckande påståendet att försvar av yttrandefrihet tystar debatt. Som om det inte pågår en väldigt omfattande debatt om rondellhundar, handskakningsvägrare, islamofober och burkor. Ekmans ståndpunkt blir en spegel av svenskdemokraternas gamla att "lyfta locket på debatten". Som om det inte sprängts bort för länge sen - tack vare yttrandefriheten.
Lyssna på dagens Vetandets värld i P1. Stefan de Vylder om hur nationalekonomin rubbats av finanskrisen. Tack att han finns.

Romanpriset

2010-03-13T13:47:00.000+01:00

Att lyssna till när läsarjuryn pratar sig fram till vinnaren av Sveriges radios romanpris är bästa radioprogrammet jag vet. Började i går. Som det bästa ur Expedition Robinson och klassisk kulturjournalistik. Nu hoppas jag på Karolina R förstås. Flickvännen är en roman man inte släpper efter att ha läst. Hörde juryn prata om den nu på sr.se. Underligt att ingen ser hur huvudpersonen Karin är en Betty Draper i Sverige 2010 och Flickvännen en Mad Men där mannen är gangster i stället för reklanguru.
Dokumentärfestivalen Tempo fortsätter. Jag såg flera bra filmer i går. Bland annat Bloody Sunday and Strawberry Pie en underbar holländsk essä om att vara uttråkad, om tiden, om livet och vad vi gör med det. Underbar. Salongen var full. Mannen i stolen bredvid somnade.
Att blogga är ett slags frizon. En plats där jag kan pröva tankar och slutsatser. Ha läsare, men ändå känna frihet. När jag skriver för papper, eller mer "oficiella" digitala som Dagens arena, är jag mycket mer försiktig och noga. Mediet påverkar skrivandet.
I går på Tempo lyssnade jag också på Susanne Björkmans nya radiodokumentär, som har premiär i radio i april. Vi packade in oss i två små bussar, åkte och lyssnade på dokumentären, stannade i Skärholmen Susanne och Gunilla - som den handlar om - satt och väntade på oss i kyrkan. Orginellt och lyckat.
Om fem minuter börjar nästa avsnitt av SR:s romanpris.

Fredag

2010-03-12T10:13:00.000+01:00

Ska man alltid markera principer eller är det bättre att vara pragmatisk? Det är självklart att försvara Lars Vilks rätt att rita Rondellhundar och danska tidningar att häda Muhammed. För en del blir det livsviktigt att markera den principen genom att återigen publicera Vilks hundar. I sin nya bok "Taming the Gods" skriver Ian Buruma att för dem är "det alltid 1938". Att inte driva konfrontationspolitik innebär ett nytt München och tecken på svaghet och eftergiftsvilja. En pragmatiker ställer frågan: vinner yttrandefriheten - och den dagliga striden mot dess fiender - på att återigen publicera? Jag anser inte att den gör det.
Eli Levéns roman "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats" är vinterns mest hypade debut. Ända tills Åsa Beckman sågade hårt i DN: bildspråket är banalt och taffligt. Levén har skrivit en roman som unga män kommer läsa i decennier. Några kommer säkert lära sig långa avsnitt utantill. Jag gillar den inte. Men Åsa Beckman har fel. Det överlastade patetiska språket är stilens själva poäng. Man kan inte ta bort eller skruva ner. Då tappar den sin själ. Den är som Marc Almond, men i romanform. Jag älskar stilen som sånger. Men inte som litteratur. Ge mig det avskalade. Ge mig Marguerite Duras.
I fallet med den danska tidningen Politikens märkliga ursäkt till Muhammeds ättlingar blir jag principryttare. Jag tycker den var oacceptabel. I dagens Sydsvenskan publiceras en lång intervju med Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden om ursäkten, cancersjuk men fortfarande kulturradikal med attityd. Det är veckans viktigaste artikel. Läs en stridbar chefredaktörs tankar om Danmark, islamhat och vad som är rätt eller fel. Sydsvenskan har inte lagt ut den på nätet. Köp tidningen eller se om den dyker upp under dagen. Eller kontakta mig så mailar jag den, jag har den som pdf.
Ett urklipp ur intervjun:

Dreva Odell

2010-03-09T10:30:00.000+01:00

I dag på SvD:s Brännpunkt använder Mats Odell antisemitismen i Malmö för att stödja andra övergrepp, nämligen Israels mot palestinier. Jag vet inte vad som gör mig mest irriterad: de som aktiverar antisemitismen med hjälp av Palestinakonflikten, eller de som exploaterar europeisk rasism för att stödja israelisk politik eller misstänkliggöra kritik mot landets förakt för mänskliga rättigheter. Båda är värda förakt.
Jag brukar inte skriva under upprop. Eller sanningen är väl att jag mycket sällan blir tillfrågad. Men inför 8 mars var det självklart. Artikeln publicerades på DN debatt och krävde större politiskt engagemang, från Sverige, EU och FN, mot våld och övergrepp mot kvinnor i krig och konflikter. Läs här.
Nu smyger katterna som pumor över snötäcket. Äntligen skare som bär. De lämnar spår genom trädgården. Nästan alla är vildkatter. Livrädda för människor. De trycker under buskarna. Alldeles för många i vårt kvarter.
I morse fortsatte P1 Morgon jakten på Ilmar Reepalu i ett helt meningslöst inslag. Dags att lägga ner nu. Reepalu har visat okunnighet och dåligt omdöme med det ena klavertrampet efter det andra. För många för att vara acceptabelt. Men är det inte dags att låta Malmö stad få chansen att vara aktiva och återkomma om ett år med granskning. Men då har närsynta journalister säkert glömt.
Kommer någon starta drev mot Mats Odells cynism?

De nya konservativa

2010-03-07T11:20:00.000+01:00

Total kreativitetsförlamning de senaste dagarna. Kan inte ens blogga.
De senaste 14 dagarna har pågått en vinglig debatt om konservatismen i SvD och DN. Jag tror den signalerar viktiga saker. En krets intellektuella har klivit fram och sagt: Vi är de konservativa och vi är tillbaka. Det finns nu en stark våg av konservativa i kulturdebatten. Det är en scenförändring. Axess har varit viktig som isbrytare. Elise Claesson + en hord män i övre medelåldern.
Men debattens viktigaste drag har behandlat relationen mellan konservativa och liberaler. Helt uppenbart rör den sig (äntligen) från vänskap till konflikt. Johan Norberg skrev att det var hotet från socialismen som förenade dem. Men det är ju helt fel. Från kriget och långt in på 1970-talet fanns en liberal avsky för högern. Det som drev dem tillsammans var den nyliberala vågen och the Washington consensus. Det är från 1980-talets mitt man kan börja tala om en stark liberalkonservativ front med udd mot välfärdsstat och jämlikhetssträvanden. Nu knakar det i fogarna. Debattens underliggande ström har varit en uppgörelse mellan intellektuella liberaler och konservativa.
I dag finns en stark liberal strömning inom vänstern i Europa. Rättsliberalismen har förflyttat sig vänsterut. Personlig integritet, normkritik, fientlighet mot övervakningssamhället, kosmopolitik och andra frihetsfrågor är på väg att bli självklara och bärande delar av europeisk vänsteropposition. Dags för liberala skribenter att följa med?
The Washington Consensus och den marknadsliberala systemrevolutionen har förlorat sin lockelse. Ingen kan längre uppfatta staten, skatter och välfärdspolitik som hot. Nu kommer hoten i Europa från klassiskt konservativa värderingar: nationalism, kristen identitet, abortmotstånd, invandringsfientlighet, framstegsskepsis och misstro mot biovetenskaperna. Var tar liberaler vägen då?
En sak till: De nya konservativa kittas samman i gemensamt förakt/skräck för hela det postmoderna komplexet. Där förenas de med den konservativa vänsterns angrepp mot Arena.

Urban Exploration

2010-03-04T18:59:00.000+01:00

En 13-åring har hittats död i ett ventilationschackt i nån av Slussens prång. Han ägnade sig åt Urban Exploration. Vem förstår inte suget i att utforska storstadens hemliga rum?
För många år sedan tillbringade jag några dagar på Åhléns varuhus. En fastighetsskötare öppnade en dörr till underjorden. Den måste funnits i parkeringshuset. Vi kom ut på den märkligaste plats jag varit på i Stockholm. Om jag minns rätt gick vi på ett slags balkong. Under oss i sparsamt upplyst mörker låg urberget. Välvt som berghällarna på Södertörn. Slipat av inlandsisen. Berget föll rakt ner i mörker. Nerifrån hördes tunnelbanan bullra. Ovanför pågick shoppingbruset. Var hade jag tagit vägen om jag kanat ner för bergsidan och in i mörkret? Hade jag hittat stadens ursprungliga landskap? En annan värld?

Malmö igen

2010-03-03T17:13:00.000+01:00

Reepalu och antisemitismen börjar bli dålig såpa. Han fick hård rättvis kritik för flathet och märkliga kommentarer. Men han ryckte upp sig, skrev brev till SvD:s ledarredaktion och träffade judiska församlingen i Malmö. Det såg bra ut. Politiker måste få klanta sig och sedan reparera. I helgen kom Svante Weylers ursinniga angrepp i Godmorgon världen. I morse skulle herrarna tala ut med varandra i P1 Morgon. Det var två farbröder som talade tomt med gälla stämmor. Weyler med övertramp - lite reality-check SW, klart det finns samband mellan nyframkallad antisemitism och Israels brott mot folkrätten. Reepalu med ett annat övertramp - hans påstående att antisemitismen 2010 inte har nåt samband med den 1930 är uppseendeväckande okunnigt, som om rasismer saknar historia.
Jag träffade min redaktör i dag. Ska nu gå genom hennes ändringsförslag. Det sista finslipet är alltid tillfredsställande. En skön känsla.
Aftonbladet klandrar i dag oppositionspolitiker för att de utnyttjar RUT-avdraget. Det är märkligt hur just vänsterns politik alltid kopplas till personlig livsstil, till nåt slags alternativism. Vem skulle anklaga kristdemokrater för att lämna barn i den förskola de alltid varit mot? Klart att de som har städhjälp följer skattereglerna. Att Ekot gör frågan till huvudnyhet är tecken på hjärnbrist.

Konservativa luftningar

2010-03-02T13:43:00.000+01:00

Det pågår en svår debatt om konservatismen. Mest i SvD. Svår för att jag inte förstår riktigt vad den handlar om, mer än att markera att konservatismen ersatt nyliberalismen som högerns fasta grund.
Mest underligt är förstås Göran Hägglunds inlägg (1/10). En surfning över den schweiziske ekonomen Wilhelm Röpkes idévärld. Mycket död, ganska bortglömd men fundamental för europeisk kristdemokrati och tysk välfärdsstat. Konkurrens bryter ner samhället, menade han. Lite underligt att Hägglund medverkar i en regering som privatiserar och medvetet ökar inkomstskillnader - åtgärder som sliter sönder den samhällsväv Röpke drömde om. Men texten, texten ... den måste läsas ... Hägglunds, alltså. Och jag som trodde att partiledare inte längre läste. Röpke! Jag hör redan partiledarkollegornas avundsjuka tråkningar.
För övrigt har Axess förbittrade, alltid förföljda, chefredaktör Johan Lundberg yttrat sig. Liksom Lennart Berntson, f d marxolog, som helt riktigt påpekar att delar av vänstern är konservativ - men blandar sedan samma dess konservativa och kulturradikala sidor till allmän snömodd.
Bara män. Alla högstämda. Men samtidigt är den nya konservatismens viktigaste ledstjärna en kvinna: Elise Claesson. I sina krönikor i SvD leker hon fram högerns nya samhällsbild och -begrepp. Hon skriver inte om Röpke. Hon behöver inte luta sig mot döda vita män.
Röd tråd är att de konservativa efter 200 år upptäckt upplysningsarvets fördelar. Välkomna! PJ Anders Linder skrev (28/2) "Jag tror att upplysningen nu kan vila tryggare i konservatismens än radikalismens hägn." Ja, eftersom den omfattas av alla passar den fint för konservativ omvårdnad och "vila". Men bara radikaler kan föra arvet vidare till nya stridsfronter. Det är ju det alla debatter om postkolonialism, queerteori, kosmopolitik och annat handlat om. PJ Anders Linder lutar sig i stället mot Gösta Bohman som upplysningsarvets väktare - och plötsligt blev världen väldigt trång.
Nu vet vi att det finns konservativa män. No news. Dom håller på Winston Churchill, Wilhelm Röpke och Gösta Bohman. Intellektuell spänst.

Dry Martini

2010-02-26T11:01:00.000+01:00

I går kväll var jag på förläggaren Lars Hjalmarssons 65-årsfest. Lars stöd och entusiasm var nog avgörande för att Arena kom igång för snart 17 år sedan.
Där mötte jag en legend, Olof Ruin. 80 år eller så. Vi löste Greklandskrisen, gnällde över den europeiska socialdemokratins tomhet och övergick till spekulation om Herbert Tingstens favoritdrinkar. Olof dricker en dry martini varje kväll. Jag nöjer mig med en varje fredag. Det imponerade inte. Olofs blick var skeptisk.
I går kom också spännande ny statistics från Eurostat. Siffror i kolumner och klara kurvdiagram kan få mig i spinn. Här har de jämfört BNP per capita i olika europeiska städer och regioner. Vilka skillnader! Europas fattigaste del Severozapaden i Bulgarien når fram till 26% av EU:s genomsnittliga BNP per capita. Londons innerstad är rikast på 334%. Spannet är svindlande.
I Expressen i dag kommenterar jag krisen i Grekland. Poängen är att en valutaunionen behöver sprida välståndet jämnt för att fungera. Fattiga länder blir annars lätt inlåsta i fattigdom av euron. Men också att krisen knuffar EU framåt. Den ekonomiska krisen är också en politisk. Jag tror det var statsvetaren Sverker Gustafsson som inför euron sade att den kommer innebära antingen europeiskt sönderfall eller en politisk federation. I Expressen skriver jag: "Krisen har uppenbarat Unionens svaga demokratiska grund och har gett Lissabonfördraget underkänt. Europa måste bli en demokratisk federation."
Europastatistiken visar också att skillnaderna mellan EU:s huvudstäder inte är så monstruöst stora (undantag Bulgarien och Rumänien). Där verkar det ske utjämning. Stockholm har lägre BNP per capita än Prag och bara marginellt högre än Bratislava (Det var en nyhet, eller hur?). Men att skillnaderna går mellan dessa städer, präglade av statsbyråkrati och finansindustri, och resten av länderna. Även i Sverige. Stockholm ligger 164% av EU:s genomsnitt. Överiga Sverige mellan 110 och 120%. Klyftan är mäktig.
George Soros skriver om Grekland och EU i DN i dag. Han efterlyser ett finansdepartement till euron, en aktiv unionspolitik. Han är smartare och mer precis än jag i Expressen. Men vi är nog ense. Krisen kräver nya institutioner i unionen, mer gemensam politik.
Olof Ruin och jag enades om att Herbert Tingsten nog drack både dry martini och manhattan.

Handskakningskrisen

2010-02-24T13:23:00.000+01:00

Det knakade i arbetsrummets tak i går. Helt hastigt. Men det var andra gången., i ena hörnet, ovanför bokhyllan med biografier. Där uppe ligger 55 cm snö, enligt pensionerad granne som varit uppe. Rasar det snart?
Har ni sett kommentarerna till mitt blogginlägg 11/2 om Arbetarens förre chefredaktör Rikard Warlenius? Om de som skriver är representativa för syndikalisterna 2010 så bekräftar de vad en person konstaterar: syndikalismens urartning till ett nytt KPMLr. Dystert för en rörelse med sådan frihetstradition. Mina år på 1980-talet som medarbetare på Arbetaren präglade mig - där fanns människor som var både öppna, nyfikna och radikala.
Förra veckan skrev jag ledare i Dagens arena om handskaksvägraren i Småland. I dagens SvD finns en understräckare av juristprofessorn Reinhold Fahlbäck som den intresserade måste pressa sig genom. (Den finns ännu inte utlagd, dåligt, kolla senare om den dyker upp). Han skriver om religionsfrihet i internationell rätt och drar slutsatsen att tingsrättens dom till mannens stöd var fel. Att vägra skaka hand är inte en religionsfråga i juridisk betydelse. Det har alltså inte förekommit religiös diskriminering.
Jag menar fortfarande att domen ändå är rimlig ur samhällsperspektiv. Jag skrev att vägra skaka hand innebär att man diskvalificerar sig för en hel del arbeten. Att inte anställa är knappast diskriminering. Så långt är jag med Fahlbäck. Men principfrågan gällde ju om staten har rätt att på den grunden neka en person olika arbetsmarknadspolitiska stöd, utbildningar och bidrag. Det tycker jag inte staten kan få göra. Det är skillnad på arbetsgivare och en stat. Arbetsförmedlingens avstängning är ju i förlängningen ett slags bannlysning ur välfärdsstaten. Det är orimligt. Oavsett hur juridiken definierar vad som ska skyddas som religion.
Ännu inga knakningar i dag. Har noll lust att gå upp genom takluckan i badrummet, ut på taket och skotta. Det är högt och läskigt. Jag har läst att tak ska klara 80 cm snö.

Dyster överraskning

2010-02-23T15:39:00.000+01:00

Ser att Joseph Stiglitz är pessimist. Krisen är inte över och har inte ens nått botten, som "börsanalytiker" upprepar dagligen för att prata upp humöret, utan är möjligen på väg i nytt skede. I USA har republikanerna framkallat total handlingsförlamning i det politiska systemet, genom att blockera allt, allt, allt. Gösta Bohman-linjen. Och i EUropa går nu Grekland, Spanien, Italien och Portugal - Club Med - in i en totalkris utan motstycke sedan fascismens dagar. Det är inte bara eurons kris. Det är hela Unionens kris. Våren och sommaren kan bli en chock för alla optimister.
I dagens Sydsvenskan recenserar jag Étienne Balibars bok om det frånvarande medborgarskapet i EU. Utan ett sådant och en helt ny typ av politisk identitet, en utan utestängande gränser, blir det ingen demokrati. "Det europeiska politiska projektet verkar omöjligt, men är nödvändigt."
Det som nu händer i Club Med och kring euron är mer akut. Jag gissar att de politiska konsekvenserna kan bli stora, kanske katastrofala. Will Hutton har skrivit än riktigt bra och viktig artikel i Observer. Den ska ni läsa. Hutton hörde till New labours vänsterflygel under de tidiga kreativa dagarna innan allt stelnade i kampanjpolitik. Hutton var alltid för mycket sosse för att falla Blair i smaken. Till skillnad från andra britter har han alltid bejakat EU och t.o.m. euron.
Även nu skriver han att eurosamarbetet är bästa alternativ. Men att det kräver en europeisk politik för att lyfta länder som Grekland. Han gör det med politiska rättviseargument. Och varnar för Stefan de Vylders alternativ med flytande nationella valutor.
När jag läser borgerliga kommentarer till krisen i Sydeuropa drabbas jag av samma pessimism som Stiglitz. De som skriver nåt har inget att säga annat än att Grekland måste städa upp. Det räcker inte. Det som händer nu är allvarligare och mer dramatiskt.

Hårda franska ord

2010-02-21T18:23:00.000+01:00

Jag skrev tidigare att Marguerite Duras stod på listan. Jag var och lånade några och fattar inte varför jag inte läst tidigare. Har nu klarat "Älskaren" från kolonierna och "Smärtan" från nazitysklands sista dagar - båda från skeenden som definierat Europa. Och hon skriver så skoningslöst hårt. Inte coolt som andra med korta meningar. Hos hennes skapar kompressionen i stället maximal expressivitet. När jag läser och ser tillbaka på passerade meningar ser jag hur de förkolnats. Att läsa är som att vandra genom ett språk som förstör sig självt. Hårt och totalt utan kompromiss. Ellroy är en sentimentalist bredvid Duras.
I senaste Flamman läser jag ledaren och börjar undra. Aron Etzler argumenterar för schyssta samhällsvärden: inflytande över meningsfullt arbete, dagar utan stress, ökad jämlikhet, etc. Men han gör det utifrån nåt slags program han kallar naturalism: värdena stämmer överens med människans natur. Menar han att detta alltså sitter i människors gener? Jag som trodde att vi kommer fram till vad som är bra genom att reflektera, prata, leva och dra slutsatser. Att vi gemensamt kommer fram till vad som är bra för människor, t ex jämlikhet och frihet, genom diskussion - så kallad demokrati (remember?).
Den som hänvisar till "natur", "vetenskapliga sanningar" eller "gud" ger upp människans självbestämmande. Det goda blir förutbestämt. Upplysningens idé var däremot att människan kan ställa sig över ödet, oavsett det kallas gener eller tradition eller annat arv.
Det är alltid frestande att hänvisa till "människans natur". Men farligt. Man åker snabbt på pumpen. Det är fullt möjligt att idén om jämlikhet ligger i "människans natur". Men nästa dag kommer nån biolog och säger att mäns dominans, människans vilja till våld eller annat olustigt också är bestämt av "människans natur". Bättre att lita på människors förmåga att tillsammans dra slutsatser om hur världen ska ordnas, vad som får oss att må bra - och skita i vad som är människans natur och inte människans natur.
Nu rullar en trygghetsvåg där många vill ha en fast "natur" att vila sig mot. Vi kan enas om olika politiska värderingar. Men jag väljer nog att grunda dem annorlunda.
Nu ska jag fortsätta med Duras kallhamrade romaner. Där finns ingen nåd, varken från gudar, öde eller natur. Ingen rolig värld. Friheten är en tung börda.

Ahmed Rashid

2010-02-20T12:19:00.000+01:00

I en kommentar till mitt inlägg om Afghanistan här om dagen skrev "Jacob" kommentar där han länkade till lång ny intervju med Ahmed Rashid i NPR:s program Fresh air. NPR är amerikansk public service-radio. Massor med info om den senaste händelseutvecklingen. Tack "Jacob". Missa inte.

Dagens nyheter

2010-02-20T11:17:00.000+01:00

Ingen DN i dag. Snö igen. Eller är det för att Maria Schottenius slutat som kulturchef? Nyheten i dn.se i går kunde bara förstås som en konflikt. Maria har antingen tvingats sluta eller sagt upp sig för att hon vägrar ta ansvar för lågbudgeterad nyordning. DN har som bekant i praktiken inte längre någon chefredaktör - första gången i tidningens historia. Gunilla Herlitz är ingen publicist, bara vd. Chefredaktörstiteln är smink.
När jag började skriva för Expressen kultur hade kulturchef hög prestige. Han behövde inte ens vara på tidningen. Leif Zern var aldrig där. Aldrig. Arne Ruth som då var på DN var också frånvarande från daglig produktion - alltid på möte eller konferens nånstans i Europa. När Maria kom till Expressen ändrades det. Hon var alltid närvarande.
DN är i kris. Upplagan sjunker. Journalistiken tunnas ut. Förlusterna växer. Euron är också i kris. Kan man ha en valutaunion med ett så svagt politiskt centrum? Grekland, Spanien och Portugal sitter surrade i en underordning svår att ta sig ur. Nu måste det akuta redas ut. Det blir ett sydeuropeiskt helvete några år. Men sedan kommer Unionen förändras. Lissabonfördraget förhoppningsvis justeras som konsekvens av finanskrisen. Men inte som gamla EU-motståndare vill. Parlamentet borde nu ta initiativ till att arbeta fram hur en europeisk fördelningspolitik kan se ut som jämnar ut olikheterna mellan starka ekonomier och svaga. Det är enda vägen framåt. Unionen blir starkare. Men måste också bli mer demokratisk. Det är därför parlamentet måste ta spets. Det har det gjort förut.
Björn Wiman som ny kulturchef på DN. Hur ska det gå? Han präglas av att instinktivt ogilla kultursidornas förnäma snobbism. I synnerhet den som vilar över DN:s. Blir det Wiman re-make eller DN re-make?
Herbert Tingsten skulle aldrig märkt om morgontidningen snöat inne. Han var chefredaktör på DN 1945 - 1958. I sina memoarer, 1500 sidor, skriver han i förbigående och ganska sensationellt att han före 1945 aldrig läste dagstidningen. Aldrig. Som chefredaktör tittade han som hastigast på några nyhetsartiklar i sin tidning, inte mer. Tingsten var Sveriges mest fruktade ledarskribent, alltid lika uppskruvat arg, men han läste inga nyheter. How about that?

Afghanistan

2010-02-18T13:12:00.000+01:00

Ahmed Rashid har följt krigen i Afghanistan under många år. Han har hög trovärdighet. Senaste boken är tegelstenen Vägen mot kaos. Jag blev förvånad när han sågade Barack Obamas beslut att börja dra tillbaka militären i juli 2011. Nu kan man läsa en ny viktig artikel av Rashid i NY Review of Books. Där presenterar han 7 punkter för en förhandlingslösning med talibanerna inom de ramar Obama satt upp - som han återigen påpekar är riskabla.
Förra året dödades 2412 civila. En ökning med runt tio procent. 2/3-delar av dem dödades av talibanerna. Rashid konstaterar läget: det är inget folkligt uppror (som i Irak), de flesta vill ha kvar NATO och mycket få v ill leva under talibanskt styre. Men talibanerna finns nu över hela landet. De står på höjden av sin styrka, skriver han en aning tvetydigt. Kriget kan inte vinnas militärt av någon sida.
Alltså förhandlingar. Talibanerna har antytt intresse. (Bekräftas kanske av den underliga "arresteringen" i Pakistan av en av deras ledare i veckan) Karzai har velat länge. Det finns en öppning just nu. Det gäller att ta den, innan den stängs, skriver han.
Bland de sju punkterna finns att FN tar en resolution där Karzai får entydigt mandat att förhandla med talibanernas ledare. Att en sådan process förankras bland grannländerna. Att alla talibaner stryks från FN:s terroristlista. Att NATO ska garantera säkerheten för de talibaner som vill återvända. Att de stöttas i att bilda ett politiskt parti så de kan inlämmas i politiska processer i Kabul. Att talibaner involveras i humanitärt arbete och återuppbyggnad. Att en försoningsprocess inleds.
Är det skrivbordsdrömmar? Kanske. Men det är som Rashid också skriver: om sådana förhandlingsinitiativ inte kommer nu i vår eller sommar drar säkert talibanerna slutsatsen att ligga lågt till juli 2011 och vänta att USA börjar ta hem trupper.
Men inget tyder på att Barack Obama har kraften och modet att följa Rashids sju punkter. (Ja, det är min slutsats, men jag läser den också mellan Rashids rader).

Guld - för en del

2010-02-16T10:21:00.000+01:00

I går såg jag skidor från Vancouver. Samtidigt läste jag om diskussionerna i staden om vem som egentligen vinner på partyt. Det har kostat nästan fem miljarder dollar. Samtidigt kommer statistik från staden som visar att antalet hemlösa ökade med ofattbara 137 procent mellan 2002 och 2008. De som försvarar spelen säger att idrottarnas inkvartering sedan kommer omvandlas till enkla billiga bostäder.
Det är märkligt hur starka känslor frågan om handskaksvägraren i Småland väcker. Jag skrev ledare på Dagens arena i dag. Får hem mail om att jag är "en skam för vänstern". Får ibland känsla att en del helst vill slåss. Helst slå ihjäl alla som har fel - till exempel de som bär slöja eller vägrar ta människor av andra könet i hand. Jag tycker också de har fel. Men finns det inte mer civiliserade sätt att förändra samhället och påverka människor? Arbetsförmedlingen bestämde att han skulle bestraffas och förlora sitt arbetslöshetsstöd. Det var samma mentalitet. Järnrörspolitikens.
I Vancouver är det Eastside som är fattigt, nergånget och förslummat. Märkligt med öster i anglosaxiska städer: Lower east side på Manhattan, East end i London och Glasgow.
Rimfrosten är på väg tillbaka. Förorten är vacker nu. Tack till de som såg till att förorterna inte byggdes som Kungsholmen, utan att man lämnade mellanrum mellan husen: träd, buskar, skogsbackar, sly och allmänningar.
På Sydsvenskans kultursida har det pågått en tillspetsad diskussion om dödshjälp mellan Cecilia Bornäs och Ann Heberlein. Bornäs skrev att ny forskning visar att medvetslösa människor i respirator, "vegetables", faktiskt har ett medvetande och kan kommunicera med omvärlden. Jag undrade vad hon menade. Men nu har jag hittat en ganska häpnadsväckande artikel om den där forskningen. De tror att minst 20 procent har fungerande medvetande och kan kommunicera, bara man hittar "språket". Det är lätt mind-blowing läsning i Guardian.

Missa inte Lee Lozano

2010-02-15T17:52:00.000+01:00

Dagen har fått sin speciella färg av Ekots avslöjande om sexuella trakasserier och direkta övergrepp inom teater och film. Inte så överraskande. Men omfattningen!!
Ekot bekräftar Lee Lozanos bilder av den radikala konstscenen i New York i början av 1960-talet. De legendariska åren. I helgen öppnades den första ordentliga utställningen med hennes konst. Inte bara först i Sverige - i världen. Den är explosiv. Alla dessa män och nu äntligen också Lee. Hon kom till New York 1960. Målade "självporträtt" som en pistol riktad mot NY, med en knuten näve i ena mynningen och ett kvinnobröst i den andra. Hon var inte bara arg, hon var "filled with rage". Hennes konst rasade över män. På en tavla ser en man världen genom en hård fallos. På en annan täcks hans ögon av samma penis, som en ögonbindel.
Efter tolv år avslutade hon sin karriär med konceptverket "Dropout Piece". Hon lämnade helt enkelt New York och hela konstscenen. "Mitt livs svåraste verk," lär hon ha sagt. Sedan lever hon anonymt fram till sin död 1999. Hennes konst är ett tolv år explosivt statement.
Det låter boring, men se en visning. Det är en berättelse, och man behöver den för att känna tryckvågen.
Samtidigt som hon arbetade i New York pågick Moderna muséets mytomspunna pionjärepok. Egentligen mest manliga lekar. Unga män i busiga frisyrer, vita skjortor, smala svarta slipsar och mockaskor. Om man granskar alla söndersågade flyglar och andra upptåg misstänker jag man finner en hel del kvinnoförakt, till och med hat. Fint att det är just i dessa rum Lee Lozanos verk hänger. De justerar historiken. Även den svenska.

På dödens fält

2010-02-14T14:02:00.000+01:00

Sista delen av mina tre artiklar om 2010-talets globala frihetsfrågor är i Expressen i dag: "Förra året hörde jag första gången talas om Calton, en stadsdel mitt i centrala Glasgow. Det var i en artikel av statsvetaren Göran Therborn med rubriken "Ojämlikhetens killing fields". I Calton är medellivslängden 54 år, mycket kortare än i krigshärjade Irak eller Gaza, men i Lenzie, bara tilv kilometer bort i en annan del av staden, är den 28 år längre. [ ... ] Jag var tvungen att åka dit."
Läs de två första här: Om männens globala krig mot kvinnorna och migranters rättslöshet. Och missa inte Isobel Hadley-Kamptz kritik av svenska liberalers inskränkta frihetsbegrepp som publicerats i samma tidning.