Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2009 kom ett urval av hans artiklar i boken "Kosmopolitik nu!". I augusti 2010 ger Bonniers ut Per Wirténs nya bok "Där jag kommer från" om förorten och den fjärde stadsrevolutionen.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
Visa senaste 10
april (8 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
› november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Locket inte på

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-30 16:21

Jag ser att JK beslutat att tidningar får trycka artiklar där Jimmie Åkesson kallas rasist. Åsikten skyddas av tryckfrihetslagstiftningen. SD försökte lägga locket på i debatten genom ett förbud. De misslyckades. 

Det påminner om vad Guardians Gary Younge nyligen skrev i en kolumn: "We have moved to a place where accusations of racism, real or imagined, are routinely understood to be more egregious than actual racist acts."

Nu ska jag skaffa utgivarbevis för den här bloggen så att även den skyddas av tryckfrihetslagen.

Svenska bidrag

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-28 19:04   1 kommentar

Sverigedemokraterna säger att det finns en specifik svensk kultur – svenskhetens konst – som ska vara svenskarnas bidrag till den stora världskulturen. Sverige framställs som en homogen mosaikbit i den stora globala kulturmosaiken. Det låter fint. Men bara så länge man inte tänker efter.

Jag har många gånger funderat vad Sveriges bidrag skulle kunna vara. Romanen? Knappast. Måleriet? Inte alls. Filmen? Mest pekoral. Ja, det finns enskilda konstnärer förstås, som Bergman och Strindberg. Man jag tänker på större sammanhang där saker gjorda i Sverige har hög nivå och unikt tilltal.

Egentligen kan jag bara komma på två saker. Det ena är arkitektur och stadsbyggande under 1900-talet: Stockholms stadshus, stadsbiblioteket, Skogskyrkogården och andra statusbyggnader, men också de vanliga flerfamiljshusen, parkerna och torgen från 1940- och 50-talen; de som utmärker svensk stadsbebyggelse, i synnerhet så kallade förorter. Det andra är de hemlighetsfulla polskorna med sitt ofta vemodiga svårfångade skimmer. 

Men hur svenskt är det? Polskorna invandrade från Polen. Och arkitekturen lånade från Rom, Florens, Athen, Istanbul – de stora världsstäderna.

Konst har alltid varit på vandring. Den upphör aldrig. De bästa polskor jag hört på senare år har spelats av spelmannen Ellika Frisell och koramästaren Solo Cissokho från Senegal. Rötter kan aldrig skiljas från rutter. Konst kan inte skiljas från migration; de är sammantvinnade. Det är egentligen självklart. Men måste upprepas. Konsten är en migrant.

När SD vill förbjuda kulturstöd till "mångkulturella projekt" på skolor och muséer slår de krokben för just den svenskhetskanon de vill etablera. Deras jakt på äkta svenskhet är förgäves. Men kanske just därför så användbar för dem. Deras egentliga syfte är ju att inskärpa rädsla och att lägga locket på: vissa frågor ska vi inte få tala om.

I helgen såg jag Vredens druvor för första gången på säkert 25 år. Det måste vara John Fords bästa. En av få där filmen är bättre än romanen. Fotot. Ljuset. Skuggorna. Mmm. Jag älskar klassisk svart vit Hollywood. Även det ett epos om migration. Från Oklahoma till Kalifornien. Skrämmande nära de upplevelser en migrant 2010 på väg från Mali till Frankrike, eller från Afghanistan till Sverige, tvingas genomgå. Migranter och migranters fiender är återupprepningens historia.

När jag såg filmen påmindes jag att även amerikanska delstater på 1930-talet hade gränskontroller, med gränspolis. Familjen Joads bil blev genomsökt och kontrollerat. Vi tror USA alltid varit enat. Men de sista stegen togs ju så sent som 1960-talet med Medborgarrättslagarna och LBJ:s krig mot fattigdomen. Och slutligen av shopping och mallkulturen. Det finns en spännande historisk tillbakablick på delstaternas långa självbestämmande i senaste Dissent. Det ger lite perspektiv på EU och Europa.

Tidigare har vår trädgård genomströvats av vildkatter. Många. Nu är alla plötsligt borta. Var har de tagit vägen? 

Svensk poesi

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-25 09:56   6 kommentarer

I går läste unga Sverigedemokrater poesi utanför Dramaten. De ville konkurrensutsätta Poesifestivalen och framhäva äkta svensk litteratur. SDU:s ordförande läste ansträngt storsvenska rader av Vilhelm Moberg – även i SR:s Studio ett. Fantastiskt att han valt just Moberg. VM skrev romaneposet som definierade "svenskhet" för min föräldrageneration. Svensken som migrant på väg mot nytt hemland, där de lät sina minnen, sin kultur och religiositet förändra och skapa USA. En kärleksförklaring till de människor som vågar flytta över gränser och kontinenter för att förverkliga drömmar och öka sina livschanser. I dag har eposet fått nya läsare: de som anlänt till Sverige och känner igen sig. Utvandrarsviten har fått helt ny aktualitet. Mobergs skildring av migranters olika strategier att hantera livet i nytt land påminner om de berättelser som nu kommer från Europas storstäder. Jag läste hela sviten för två år sedan och blev osäker om jag läste en berättelse om 1800-talet eller 2000-talet. 

Moberg var kulturradikal. Han älskade USA som invandrarkontinent. Jag har för mig han bodde periodvis i Kalifornien när han skrev Utvandrarböckerna. Han representerar allt SD avskyr. Nu läser de honom som försvarare av endimensionell svenskhet. När han i själva verket försvarade just det Sverige som finns utanför min dörr: ett land som förändras av invandring.

Samtidigt som SD läste poesi vid Nybroplan var jag på seminarium i Kulturhuset om hur Stockholm ska växa. I första hand om de renoveringar som nu väntar i miljonprogrammets stora stadsdelar. Där var bl a Magnus Andersson, "general" för det gigantiska Järvalyftet. Efter att först gått på pumpen när invånarna protesterade mot att bli överkörda har hela projektet fått ny riktning. Det låter rätt. De tiotals miljarder Svenska Bostäder fått in genom ombildningar till bostadsrätter i gammelstan ska nu användas för att bygga nytt och bygga om några av kommunens fattigaste, men mest dynamiska och myllrande, stadsdelar.

I dag skriver jag om Boultbeeskandalen på Dagens arena, som egentligen handlar om just det vi talade om i Kulturhuset.

SD:s förvirring om Moberg är betecknande. De verkar inte se det Sverige de hela tiden talar om. Sverigedemokrater är som främlingar i sitt eget land. De har ju noll koll på sin egen kärnfråga: Sverige och svenskhet. När jag rör mig i min hembygd, i Huddinge, möter jag ett universum av berättelser, minnen, språk och världsbilder. Det är Sverige.

Jimmie Åkesson lever i ett land som inte finns.  

GubbängenFields Forever

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-22 20:21

Bajen speedway är tillbaka i Elitserien. Nästa år kan man åka till Gubbis och spana in dramatiken i startkurvan.

Gubbängen torg har blivit fint. När 1950-talets små centrum längs tunnelbanan restaureras blir de precis så vacka som de var tänkta. Men nu med fem decennier erfarenhet i stenläggningen. Vid torget i gamla biografen City finns Teater moment. De spelar Ett drömspel, har fått ovationer i alla tidningar och när jag var där i fredags vill applåderna inte ta slut.

Strindberg är kraftigt remixad. Föreställningen börjar med "Strawberry Fields" men nu som "Gubbängen Fields" where nothing is real. Den slutar med U2. Och utspelas på torget framför Citybiografen. I början provokativt långsam – när Birgitta, alltid berusad i leopardtights – lyssnar på gammal svensktopp i åtta minuter utan att något annat händer blir publiken så nervös att den börjar fnittrar. Tid och rum flyter.

Det är tung melankoli – som det ska – men med snyggt avvägd lätthet. På slutet tar drömspelet språnget ut i det globala klassamhället med kort föreläsning till diabilder. Det är synd om människan. Men det inlåsta helvete Strindberg brottades med – äktenskap, grusade förhoppningar, tomma drömmar – framstår i skenet av diabilderna som i-landsproblem. Hela föreställningen kastas in i tvivel över sig själv. Men räddas tillbaka av Hasse o Tages sång om "Ett litet glas öl". Ja, det är skitsnyggt gjort. Jag får rysningar när jag minns.

Min yngsta dotter går i nian. Hon hade ont i halsen och var neggig innan vi kom fram till Gubbängen. Tre timmar senare hade hon fortfarande ont i halsen, men sken som en sol på vägen hem.

Teater Moment spelar tre dagar i veckan. Skippa Stadsteatern. Gubbängstorget är vackrare än Sergels torg.

Inget Facebook

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-22 08:03   1 kommentar

Ingen ska kunna mobba in mig i Facebook. Jag är inte med. Regelbundet får jag gliringar. Men i år har de blivit mer aggressiva. Det är som att min ovilja att vara med – som bara grundar sig i att jag varken har tid eller lust – uppfattas som en provokation. Mobbtendenserna har förvandlat mitt ointresse till en bestämd uppfattning att stå utanför.

Nu får jag fint eldunderstöd från Zadie Smith, som tänkt mycket mer än jag. Hon har sett The Social Network om grundaren Mark Zuckerberg. Hennes långa artikel landar i slutsatsen:

Shouldn´t we struggle against Facebook? Everything in it is reduced to the size of its founder. Blue, because it turns out Zuckerberg is red-green colour-blind. "Blue is the richest color for me – I can see all of blue." Poking, because that's what shy boys do to girls they are scared to talk to. Preoccupied with personal trivia, because Mark Zuckerberg thinks the exchange of personal trivia is what "friendship" is. A Mark Zuckerberg Production indeed! We were going to live online. It was going to be extraordinary. Yet what kind of living is this? Step back from your Facebook Wall for a moment: Doesn't it, suddenly, look a little ridiculous? Your life in this format?

Smiths artikel är lång. Men godis för diverse middagar i bekantskapskretsen. 

Läs kommentarerUppdatera
Stäng
 

Skrivet av Magnus Säll 2010-12-05 22:02

To be or not to be (on Facebook)

Jaha, då förstår jag varför jag inte har hittat dig på Facebook! Men jag kommer inte att mobba dig för det, lovar. Däremot tycker jag det är väl pompöst att som Zadie Smith skriva tre helsidor om varför man inte är med (nej, jag har inte orkat läsa). Det triviala ÄR ju faktiskt en del av själva grejen.

Anmäl
Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Rädslans tid

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-19 16:28

I dag har jag en artikel på Expressens kultursida. Karin O beställde en helt annan, som jag var inställd att skriva. Men när jag legat på soffan i vardagsrummet en stund, med anteckningsboken på magen, blev det nåt helt annat. Kanske för dystert. För svart. För apokalyptisk. Men det var en text som jag helt enkelt var tvungen att skriva. Den trängde sig förbi allt annat. "Vi har passerat in genom rädslans politiska portar. Nu hör vi hur de långsamt sluts bakom oss."

Fredag

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-19 10:47

Vi har skaffat Viasat sport. Kanske mitt livs misstag. Aurora, enda dottern som bor kvar hemma, vill se engelsk fotboll. Och jag vill kolla NHL. Hon har god smak. Jag har dålig. I går var det Montreal - Philadelphia. Jag vaknade i morse med huvudvärk. Jag har inte följt en hel NHL-säsong sedan 2001-02. Ser fram mot det.

God smak anses Cornelis Vreeswijk också vara. I dagens DN skriver Fredrik Strage fint om den dödliga Vreeswijk-hypen som utbrutit. "Tusentals musiker riskerar att berövas sin stil, smak och värdighet." Så sant. Svenska visor är "fint" men gud så trist. Jag har ännu inte lyckats lyssna en hel Vreeswijkskiva utan att lämna rummet och göra nåt annat i stället. Musikens mest överskattade. Bara Taube är värre.

DN avslöjar också att Anna Lindh informerades om amerikanska ambassadens registreringsverksamhet av svenska medborgare. Det finns ett brev hos UD. Nu vill vi veta vad som står i det brevet. Accepterade regeringen olaglig amerikansk underrättelseverksamhet? Och sen vill vi veta hur Säpo samarbetat med USA:s SDU-enhet i Stockholm.

Vinter i teve blir Hollywoodfruar och NHL. Intelligensutvidgande verksamhet.

Morgon med radio

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-15 09:00

Jag hör fromma förhoppningar i radion. När Sahlin nu avgått kan den riktiga diskussionen – den om politiken – ta vid. Är det nån som tror det på allvar? Inte jag.

Stig-Björn Ljunggren ligger nog närmare sanningen när han i P1 Morgon spekulerade i en konspiration från partiapparaten och mediokratin att ge Sahlin silkessnöret, men att hon förstod och förekom dem. De som blockerat hennes politiska arbete är de som inte vill ha ett parti med politik. De vill fortsätta lulla omkring i nollpolitiken från Perssons dagar. De vill skydda sina maktpositioner och lönekuvert. De vill inte ta risker. De har inga idéer. Och ingen vilja.

Jag har underskattat det hot Mona Sahlin utgjorde mot den här trygghetsknarkande partiapparaten – de som drömmer om Sven-Erik Österberg som partiledare fram till den dag när någon trevlig ung man med slips kan ta över administrationen av den egna folkhemshistorien. 

Sahlin var den enda i SAP:s ledning som hade en idé om framtiden. Och som vågade säga den – först i sitt installationstal och sedan i sin bok. Jag har skrivit blogg om boken förut och tänker inte upprepa mig. Men vem annan i det Socialdemokratiska partiets ledning har sagt någonting, ens det allra minsta? Kan någon tipsa mig. Finns det nåt jag missat?

Mona Sahlins misstag var att hon hade ambitioner att förändra. Och att hon ville vara en demokratisk ledare. Det var uppenbarligen en omöjlig kombination. 

Slutsats

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-14 20:00   1 kommentar

Mona Sahlins avgång är en anklagelse mot en partiapparat som inte vill förändring, inte förstår allvaret och inte klarar att tänka politik.

Sahlin Sahlin

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-14 18:04

Klockan fem minuter i fem i dag tog Sahlin slut. Vad finns nu? Vem finns nu? Jag träffade henne senast på Helle Kleins avskedsbubbel. Hon smög och sade "Hallå där" och jag svarade, ganska taktlöst och utan omsvep, att hon inte ens fick tänka tanken att avgå. Mitt inflytande var som vanligt obefintligt.

Kalifornien röstade knappt nej i folkomröstningen att legalisera marijuana. I Expressen beklagar Mario Vargas Llosa nejet. Jag ansluter mig. Kriget mot narkotikan har nått vägs ände. Det måste prövas nya vägar. Kalifornien hade varit lagom stort för ett sådant skifte. Och marijuana är rätt drog att testa öppenhet med. 

Nyligen kom ny rapport i UK. Den har presenterats av David Nutt och andra som kickats från regeringens Advisory Council on the Misuse of Drugs. Den visar att alkohol. heroin och crack kokain är landets farligaste droger. Spriten låg i topp. Förvånad? Någon? Studien har publicerats av tidskriften Lancet. Ett antal droger listas utifrån en rad skadeverkningar på användare och omgivning.Man kan notera att tobak hamnar före cannabis.

Jag pratade om min bok på Akademibokhandeln i går. Jag bar hem en hög med vinterläsning: Bengt Ohlssons Kolka, Jenny Erpenbecks Hemsökelser, Karl Ove Knausgårds Min kamp och Marie Ndiayes Tre starka kvinnor. Ser fram mot att börja så snart jag klarat av Jonathan Franzens Freedom som är precis så underbar att läsa som kritikerna sagt.

Men vad är det som händer i Socialdemokratin? Ja, vem vet. Sapologi är nu sysselsättning med högkonjunktur. Alla säger att Sahlin tappade kontrollen. Får jag säga mot? Jag läser i stället frustration och uppgivenhet i hennes beslut. Först sade hon upp hela ledningen, mot deras vilja (den enda som verkat ha samma åsikt var Ylva Johansson). Några dagar senare avgår hon. Jag tolkar det som bristande mandat att förändra partiet och partiets politik. För mig har personproblemet aldrig varit Mona Sahlin, men alltid resten av gänget – dvs den socialdemokratiska mediokratins spjutspetsar. Det som utspelas är en tragisk roman i den klassiska skolan.

Amerikanska kristna

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-12 11:52

Robert Putnam skrev en av 1990-talets viktigaste böcker: Making Democracy Work som var en empirisk studie om varför demokratin och staten fungerade i norra Italien men inte i södra. Den stora skillnaden han upptäckte var betydelsen av människors självorganisering. Där det fanns föreningar, organisationer, formaliserade nätverk – egentligen oavsett vad de sysslade med – skapades det han kallade socialt kapital, ett slags ömsesidigt förtroende som uppstod när människor handlade kollektivt, och då fungerade också demokratin – kanske även välfärdsstatens fördelningspolitiska ambitioner.

Nu är Putnam ute med ny bok. Jag har bara läst recensioner. American Grace är en fet studie av religion och kyrkor i USA. Naturligtvis handlar det om hur socialt kapital utvecklas i församlingar – oavsett om de är konservativa eller radikala. 

Men det som fångar mitt intresse är andra noteringar som stjälper vår förenklade bild av USA som plats för växande evangelikala högerkristna kyrkor. Föreställningen är föråldrad. Boken ställer Tea Party-rörelsen i annat ljus – mer som uttryck för pressad minoritet än växande folkrörelse.

Jag minns mina första sex månader i amerikanska Södern 1995. Jag såg kyrkor överallt. Till vänner sade jag att det var fler kyrkor där än moskéer i Gaza. Men det jag såg var slutet på en stor fundamentalistisk konservativ boom. Putnam: "In twenty-first century America expansive evangelicalism is a feature of the past, not the present".

Sedan har vinden vänt. Det är sekulära attityder som växt de senaste 15 åren. En lika stark, kanske starkare, ickereligiös vind som på 1960-talet. Unga amerikaner har identifierat kyrkorna som "judgmental, homophobic, hypocritical and too political". De beskrivningar av USA som dominerar samhällsdebatt i Sverige – särskilt från antiamerikansk apokalyptisk vänster – har inte hängt med. Den är 15 år efter.

Putnam beskriver hur evangelikalt kristna, abortmotståndare och andra i takt med förlorad mark identifierat sig helt med bara ett parti: republikanerna. Deras röster har blivit starkare. mer alarmistiska. I takt med svagare bas har de paradoxalt nog på så vis fått starkare inflytande.

Tea party-rörelsen är , ungefär som islamister i andra länder, en defensiv motreaktion mot sekularisering, relativism, demokrati, globalisering och öppenhet. Aggressiviteten är utslag av social marginalisering. 

Lediga platser

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-10 21:18   1 kommentar

Mona Sahlin har bestämt att Socialdemokraternas ledning ska ställa sina platser till förfogande. Kanske bäst så. Partiets kris handlar ju både om politik och personer. De flesta i toppskiktet är ju, handen på hjärtat, pappfigurer. De har inga idéer om politiska vägval och kan inte prata så folk blir intresserade. Om man knackar lite ekar det tomt. Om man knackar mer går de sönder. Ja, det finns några undantag från pappregeln. Mona Sahlin verkar vara den enda som har något slags strategisk överblick och egen idé om vart partiet ska ta vägen. Det sorgliga är att ingen hittar någon nya våg begåvade socialdemokrater som stormar in och städar ut pappfigurerna. Den inre kraften är svag ... svagare ... snart bara en viskning.

Obamas krig

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-10 11:02

Bob Woodwards berättelse inifrån maktens slutna rum i Washington – Obama's Wars – hör till det märkligaste jag läst. Man hamnar mitt i de diskussioner, uppgörelser och gräl som mejslade fram USA:s strategi i Afghanistankriget under förra hösten fram till Obamas tal där han ökade antalet soldater med 30 000 och satte sommaren 2011 som datum när samma soldater ska börja tas hem. Repliker är exakt återgivna. Man får höra Obama muttra "I´m pissed off" om generalerna maktanspråk. Woodward är som en avlyssningsbugg. Alla källor är anonyma. Och man läser den med samma sug som Jonathan Franzens nya roman.

Flera saker är uppseendeväckande och kritiken av Bushadministrationen förödande. När Obama samlar rådgivare och militär upptäcker de att kriget gått på autopilot sedan 2001. Det finns ingen strategi. Inget mål. Inte ens en definierad fiende. 

Samtalen utvecklas till en seg maktkamp mellan politiken och militären, formerade i två tydliga block. Generalerna är som barn. De har vant sig vid att få allt de pekar på. Nu kommer en president som ställer frågor och säger nej. De blir chockade. Ja, de förstår inte ens vad han säger. De lägger hård press, de obstruerar beslut, de ignorerar Obamas önskemål, de lägger sig i politiken. Till sist blir det som en uppgörelse med bara knogar på bakgården. 

Det politiska lagets grundackord är: Vi tvivlar på allt. 

"This was a contest that pitted the president against the military establishment. Donilon [nyckelspelare i det politiska laget] was stunned by the political power the military was exerting. But, he reasoned, the White House had to be the longdistance runner in the contest."  Nyckeln var att presidenten måste ha stenkoll på alla detaljer och veta precis vad han ville – annars skulle Obama nu upprepa Lyndon B Johnsons misstag i Vietnam. 

Joe Biden är den som hårdast ifrågasätter generalerna. Hillary Clinton den som alltid står solidarisk med samma generaler och faktiskt helt lämnar det politiska laget i stridens hetta. Mellan Obama och Clinton skönjer man en avgrund.

Och Obama? Han förblir berättelsens blanka mittpunkt. Han framstår som kontrollerad, intellektuell, extremt seriös och en misstänksam främling inför hela den militära krigskulturen.

I december ska strategin utvärderas. Beslut ska tas om truppnedskärningar. Det blir en rysare. Del två är given.  

I  dagens Expressen skriver jag kort om Thomas Sjöbergs kungabok, Woodwards presidentbok och alla anonyma källor.

Middag med Pol Pot

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-08 21:29

I fredags drack jag en kaffe på Café Dantons uteservering vid uppgången från metrostationen Odéon i Paris. Bästa stället att se staden i rörelse. I morse var jag tillbaka i Huddinge. Åtta minusgrader. Magnus Linton ringde, en man i ständig köldflykt, och påpekade att det åtminstone var sol.

I högen av samlade dagstidningar upptäckte jag att JO riktat hård kritik mot utställningen "Middag med Pol Pot" för att Forum för levande historia i sin reklamfilm förlöjligat Jan Myrdal och andra Pol Pot-beundrare. Det är rätt och viktig kritik. Att hänga ut Myrdal är aldrig fel, alltid rätt, varje dag året runt. Men en statlig myndighet kan inte/får inte göra det. JO skriver att Forum "saknar insikt om de rättsliga begränsningar som gäller för en statlig informationsmyndighet".

Dags att äntligen ombilda Forum för levande historia från en statlig myndighet till en oberoende stiftelse. Jag hoppas JO:s kritik blir den nödvändiga knuffen. Ska man syna medlöpare till folkmord måste namn kunna nämnas och bilder publiceras. Jag skrev det när utställningen öppnade. Jag skriver det igen. 

Paris, USA

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-11-01 09:12

I morgon åker jag till Paris. Vi har hyrt en liten lägenhet en vecka. Nina Bouraouis senaste roman Kärlekens geografi är liten och parisisk. En kärlekshistoria, med nätkontakt, helt utan komplikationer, utan dramaturgi, utan olycka. Kan man skriva så? Känns som hon gjort ett experiment och försökt. Bouraouis tidigare romaner har varit hårt laddade med just konflikt: migration, sexualitet, kön, klass och berättare sönderslitna av alla dessa tillhörigheter och längtan bort från dem, ut ur den egna kroppen till befrielse från inlåsningar. Nu bara sensualism och glädje. Fungerar lite så där som bok, men ändå fin som ren läsnjutning. Sensualismen är så påtaglig att man känner den i egna kroppen. Bouraoui skriver så man dör. Nu också.

På tisdag mellanårsval i USA. Kommer bli en massaker på politiskt förnuft. USA uppskattar populistiska rörelser som nu Tea Party. Populismen har många gånger varit vänster, men under senare decennier mest höger. Det finns en reflex att gilla sånt bland amerikaner. Jag uppskattar den reflexen. En genuin skepsis mot "de som bestämmer". Men Tea Party är en samhällsfara. 24 procent av republikanernas väljare anser det möjligt att Obama är "Antichrist". Paradoxen är att Tea Partys egentliga politik bara har marginellt stöd. I stora sakfrågor har demokraterna de senaste årtikondena haft klart stöd från befolkningen. Samma sak med grundläggande värderingar – moralhögern förlorar mark varje år. Men känslan att rösta mot makten i Washington är alltid stark i USA.

I Nina Bouraouis roman hittade jag en av de vackraste meningar jag läst: "Vi var alla Andra människor".

Sittande president förlorar alltid första mellanårsvalet. Det är regel. bara två gånger under 1900-talet – de exceptionella åren 1934 och 2002 –  har motsatsen inträffat. I genomsnitt tror jag presidentens parti brukar förlora 32 platser i representanthuset och 2 i senaten. Men i morgon kommer bli mycket värre. Bästa stället för opinionsmätningar är Realclearpolitics.com. Och nyligen skrev Michael Tomasky väldigt bra analys (som vanligt) i NY Review of Books: "How Bad for Democrats?"

Om du ännu inte läst Nina Bouraoui är det dags. Jag vet ingen europeisk författare i hennes generation jag läser med större nyfikenhet. Allt översätts till svenska (tack vare Elisabeth Grates bokförlag) och hon har snabbt fått hög status bland författare och kritiker. Mina onda tankar från 2006 är klart bäst, men kanske inte den man börjar med. Pröva Pojkflickan eller den nya Kärlekens geografi.

"Andra människor var inte andra människor. Deras liv var inte ett liv. Vi var alla Andra människor. Vi var alla Livet." 

Men nu laddar jag för Paris med gammal Maigret – Paris i höstdimma och en död man i gula skor. 

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)