Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
mars (12 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Hej då, Skavlan

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-25 19:33

Jag hade ogillat men accepterat om Jimmie Åkesson varit gäst i Skavlan för att prata om sin sjukdom. Men att han nu får använda underhållnings-teve för utspel, som ett slags presskonferens i mysmiljö, är motbjudande. I synnerhet med Skavlans historia att ha klipp bort Özz Nujen från den norska sändningen. Företrädaren för ett oanständigt parti får tala, men anständigheter får inte sägas. Vad ger det för smak? SD:s spinndoktorer har visat hur de lurar byxorna av blåögda producenter.

För några veckor sedan stoppades granskningen av de helvita bolagsstyrelserna av SVT:s ledning. För att få sändas tvingades begrepp, analysredskap och verklighetsskildring borstas med såpa, för att bättre passa Timbroliberaler och Sverigedemokrater.

SvT verkar ha allvarliga problem med att tolka sitt uppdrag.   

Läs Daniel Mathisens skarpa ledare i Dagens arena om hur de danska socialdemokraterna spårat ur. De verkar nu anslutit sig till samma reaktionära sörja som nästan utan undantag tagit över dansk politik. Enhetslistan verkar vara den enda som fortfarande står för anständighet. Han avslutar så här: "Är främlingsfientligheten numera den danska socialdemokratins partilinje återstår bara ett alternativ för anhängare av en alternativ och progressiv politik: lägg ner – och börja om."

Det är med den påminnelsen man ska tänka på SvT:s flathet för Jimmie Åkessons behov av en talarstol inför sin deklaration på fredag.

Skrivna iskristaller

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-23 08:24

Karolina Ramqvists nya roman Den vita staden — Storstockholm i snö och is — kommer få stor uppmärksamhet. Kan inte tönka mig nåt annat. En bör väl vara försiktig med att skriva om tidigare arbetskamraters böcker. Senast vi sägs. för ett par veckor sedan, blev jag f ö biten av en hund. Bitmärkena är fortfarande kvar på benet. Men jag kan inte låta bli.

Jag gillar att hon är tillbaka i gangstermiljön från Flickvännen, men också att hon återvänder till den mer kallhamrade stilen. Hon håller på att bli en fantastisk stilist, med förmåga att göra händelselöshet laddad av mörk energi. Texten är som krispiga iskristaller. Om Flickvännen cirklade kring borgerligt hemmafruliv (men nedsänkt i gansterpengar) så är Den vita staden en roman om att vara nybliven mamma med bröstmjölk och bebisbajs. Berättelsen är en fin blandning av amning och vapen.

Romanen rör sig mot ett slags obeveklig apokalyps. Men jag uppfattar det inte som undergång, utan revolution: inga fler illusioner,frigörelse från mansfängelset, revolution. Fängelset brinner ner till grunden. Friheten och oberoendet ligger inom räckhåll.

Good news

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-21 17:49

Den så kallade tillitsforskningen fick fart för tjugo år sedan med Robert Putnams bok om Italien Den fungerande demokratin. Sedan skrev han också Bowling alone om hur den sociala tilliten minskade i USA. Teorin är att samhällen fungerar bättre om den sociala tilliten mellan invånarna är hög, om man helt enkelt litar på varandra. Forskningens fråga har varit hur tilliten skapas eller påverkas. 

I en studie ansåg sig Putnam senare kunna visa att tilliten sjönk när invandring gjorde städer mer mångkulturella. Det inledde i en lång kontrovers. Forskare har publicerat studier som ger olika svar. Putnam har med andra ord inte stått oemotsagd. Frågan om mångkultur och social tillit har förblivit oavgjord skriver Nicholas Charron och Bo Rothstein i en ny text i antologin Välfärdsgapet — EU:s sociala utmaning. Jag skrev nyligen en ledare på Dagens arena om antologin men nämnde inte deras artikel.

Charron och Rothsteins nya studie är bra nyheter. Det är en stor undersökning av ett europeisk material. De pekar på två faktorer som visar sig vara av avgörande betydelse för den sociala tilliten. Dels hur de offentliga institutionerna, själva staten, fungerar. Dels inkomstfördelningen, ökad jämlikhet ökar människors tilltro. Den etniska mångfalden verkar däremot inte göra särskilt stor skillnad alls:

"Mer förvånande är att effekterna av etnisk mångfald visar sig vara försumbara när vi kontrollerar för de offentliga institutionerbnas kvalitet. Med andra ord, i regioner där de offentliga institutionerna uppfattas hålla en hög kvalitet leder hög etnisk mångfald inte till en lägre social tillit."

Robert Putnam verkar helt enkelt ha helt fel. I varje fall är sambanden annorlunda i Europa.

Deras rekommendation till alla som söker fungerande politik för att motverka invandringsfientlighet är enkel: högsta prioritet på hög kvalitet i de offentliga institutionerna, som t ex välfärdssystemen, polisen, sjukvården, skolorna, lagarna och rättssystemet i allmänhet.

Leviathan

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-20 17:40

I går såg jag ryska filmen Leviatan. Den var mäktig, dyster och dov. Jag har sett flera av Andrej Zvyagintsevs tidigare filmer, men den här tycker jag har en helt annan udd än de tidigare. Den skildrar med infernalisk långsamhet ett rättsövergrepp i en liten stad långt från Moskva, kanske i närheten av Murmansk. En rutten borgmästare utplånar en familj. Det känns som ett snapshot i mardrömsstil från dagens Ryssland. Bakom borgmästarens skrivbord hänger ett porträtt på Putin.

Leviathan var Thomas Hobbes beteckning på den absoluta staten där undersåtarna böjer sig eller sopas undan. Där skriver Hobbes att "ingenting som den suveräna representationen kan göra en undersåte, av vilken anledning det vara månde, kan kallas orätt eller oförrätt i egentlig mening, eftersom varje undersåte benyndigat varje handling som suveränen utför." Borgmästaren i filmen kan göra vad han vill. Han är folkvald, han har Gud med sig och stadens gangsters på sin sida.

I sista scenen viskar borgmästaren till sin son, under mässan: "Glöm aldrig att Gud ser allt". Är det allt undersåtarna kan trösta sig med? Att det åtminstone är någon som ser och minns övergreppen.

Saudiernas skräck

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-19 21:27

Varför reagerar Saudiarabien så starkt på Wallströms kritik? Det är svårt att förstå. I dag trappade de upp motåtgärderna två steg till. Träffade kritiken så rätt? Är de så oroliga att omvärlden på allvar, äntligen, ska börja tala om deras könsapartheid? Saudiarabien är en ekonomisk och politisk stormakt som utövar makt i tysthet. Sverige är ett litet land i marginalen. Situationen börjar påminna om USA:s reaktioner efter Olof Palmes kritik av Vietnamkriget.

Saudiarabien måste fått kritik för frånvaro av mänskliga rättigheter och demokrati förut.Men kanske tog det hårdare eftersom Sveriges regering var beredd att betala ett pris för sin kritik och avbröt ett militärmateriellt samarbete. Orden var kopplade till handling. Är de rädda att fler nu ska följa i svenska rödgröna fotspår? Eller är det så att diktaturens manliga kretsar blev kränkta för att kritiken kom från en kvinna? 

När Förenade Arabemiraten tar hem sin ambassadör känns det rätt bra att vara svensk.

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Min pappa

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-18 09:13

Min pappa Åke avled i höstas. Han hade levt med svår smärta sedan tonåren och under de sista åren malde sjukdomen till sist sönder hela hans kropp, under de sista månaderna också hans mentala förmågor. I helgen var det urnsättning. En märklig ordning: flera månader efter själva begravningen ska själva urnan med hans aska sänkas ner i ett hål i jorden.

Alla har komplicerade relationer till sina föräldrar. Det finns aspekter av min pappas förhållningssätt som jag inte velat upprepa — och som jag tror mig lyckats undvika. Men det finns andra värderingar som är enkla att uppskatta och försöka föra vidare.

Pappa var besatt av sitt arbete. Och han gjorde en klassisk karriär och klassresa. Men samtidigt drevs han av  övertygelse och engagemang. Jag tror inte han gjorde sin yrkeskarriär för pengarna eller ens prestigen. Han arbetade alltid i kooperativa företag — i jordbrukskooperationen. Det innebar att han aldrig hade särskilt hög lön. Jag tror att han drevs av tanken att driva samhällsnyttiga projekt. Som medborgare har man ett uppdrag att göra en samhällsinsats, liten eller stor. Bredvid yrket var han alltid engagerad i en massa idésammanhang. Han kunde gå från styrelsemöten till att ha nattpass på kyrkornas härbärge för hemlösa. 

Mina föräldrar bodde i Karlshamn. Min mamma bort fortfarande där. När pappa gick i pension upptäckte han att det inte fanns något bra hus för aktiva "seniorer". Kommunen var helt ointresserat av att bygga ett "lyxhus" för äldre. Så pappa startade en förening. De lyckades. I dag finns ett nio våningar hus med snygga bostadsrätter för äldre i fantastiskt läge. Under de första åren kom det olika delegationer och grupper varenda vecka för att lära sig hur det fungerade, bland annat från EU-apparaten. Det är typiskt pappa.

Jag är inte alls den typen av idé-entreprenör. Men jag har aldrig prioriterat pengarna, utan känslan att jag gör rätt saker. Det är inget jag bestämt. Det har bara blivit så. Jag tror det är sånt som kallas socialt arv.

I helgen hjälpte jag till och slängde de sista papprena (han sparade allt) i hans arbetsrum. Nu är hans skåp och jättestora skrivbord tomma. Först begravningen, sedan ursättningen och snart hämtar stadens idella loppmarknad möblerna i hans arbetsrum — mittpunkten i hans rike. Det är som tre avsked. Det som finns kvar är minnena och allt bestående han lyckades uträtta. Mamma bor kvar i deras fantastiska lägenhet i det höghus som ibland kallas "Åkes hus".

Making Marie Curie

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-11 16:13

I går kom min frus, Eva Hemmungs Wirténs, nya bok från förlaget: Making Marie Curie. Den är utgiven av University of Chicago Press, bättre kan det inte bli. Man kan beskriva den som en okonventionell biografi om vetenskapspersonen Marie Curie; hur hon skapade en egen persona, en egen plats i offentligheten, och på så vis kunde stärka sin position som forskare men också indirekt kontrollera sina egna upptäckter — som hon och maken Pierre inte patenterade. Eva har under flera år skrivit om upphovsrättens kultur- och idéhistoria. Den här gången vrider hon lite på perspektivet för att fånga in vetenskaplig forskning, laboratoriet och patenten.

Marie Curies ställning var speciell eftersom hon var kvinna — och därmed även formellt en andra klassens medborgare utan fulla rättigheter. Efter Pierres tidiga död i en trafikolycka utbröt en rad kontroverser runt Marie Curie. Vänster- och högerintellektuella utkämpade  flera dueller om henne, några av dem finns filmade och är utlagda på YouTube. För den nationella franska högern uppfattades hon som kvinna och invandrare som ett hot. Och Svenska akademien tvekade om hon verkligen skulle kunna få ta emot sitt andra nobelpris på grund av skvaller kringe hennes möjliga kärleksliv. Men här finns också, den rätt okända, berättelsen om en av världens första framgångsrika crowd-fundingkampanjerna, när USA:s kvinnor samlade in en enorm summa pengar för att trygga hennes forskning.

Jag vet att jag är partisk, men det är en strålande bok. Amerikanska Library Journal har pekat ut den som en av vårens "bokval".

Emmylou forever and ever

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-10 17:31

Fint att Emmylou Harris fick Polarpriset. Hennes röst är en integrerad del av mitt vuxna liv. Joni Mitchell och Emmylou Harris. De sjunger inneslutna i det vita USA:s centrala nervsystem. Harris är ju ingen bra låtskrivare, tvärtom. Hennes styrka är att göra andras sånger till sina egna — och även mina — på samma vis som Nina Simone, Juliet Greco och många andra.

Min historia med Emmylou Harris började väl, i likhet med många andra, med "Wrecking Ball" 1995. Den trasiga rösten. Den svåra bluesen. Det djupa mörkret. Den sammanföll med att vi bodde en första vända i North Carolina. Jag gick till cd-butiken, då fanns fortfarande sådana, och köpte mer, mer, mer. Där hittade jag hennes bluegrassskiva "At the Ryman" som sedan blev en ständig favorit. Det var en typ av musik jag aldrig gillat. Men hennes röst fick mig att långsamt upptäcka amerikansk vit folkmusik. Hon blev porten till en ny värld: Iris DeMent, Gillian Welch och allt annat.

När jag skriver det här lyssnar jag på "Cowgirl's Prayer" från 1994. Där finns bland annat den underliga "Jerusalem Tomorrow". Jag har alltid velat fråga henne om hennes religiositet, som alltid är närvarande i allt sorgkantat. Är hon troende eller är det i stället så att hon använder religiositeten som språklig berättarram för de stora livsfrågorna? 

Och nu kommer mäktiga sången "Prayer in Open D" på cd:n som snurrar. Håret rser sig på armar och ben:  "There is a river of darkness in my blood, and in every vein I feel the flood." Och efter den lättnaden och det stilla New Orleans-svänget i "Crescent City".

Varje gång jag lyssnar till hennes sånger drabbas jag av svår längtan tillbaka till USA, och i synnerhet till Södern — värmen, ljuden, människorna, dialekten, småstäderna, den förfärliga historien.

Förintelsepolitik

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-09 19:34

Varför bry sig mer om gamla statyer i sten än människor? Det är lätt gjort att raljera över  historikers, kulturarvsforskares, arkeologers och framför allt de kristna urkyrkornas vrede när IS demolerar kyrkor och monument. Men vreden är motiverad. Rapporterna från bl a Nimrod påminner återigen om den revolutionära islamismens rasistiska rensningar av landet runt Eufrat och Tigris. Allt som avviker från det de pekat ut som "äkta" ska utplånas. De fördriver och dödar människor som anses avvika från maktutövningens norm. Och när människorna försvunnit ska också varje minne, varje påminnelse om deras tidigare liv raderas. Kvar ska bara den utpekat "ursprungliga" kulturen, språket och tron vara kvar. IS försöker förverkliga en fantasi om ett samhälle som aldrig funnits. Att riva statyer är utslag av samma förintelsevilja som att bränna böcker skrivna av judar.

Jag har skrivit det förut: IS drivs av samma logik, samma längtan, sammar skräck som gömmer sig längst inne i Sverigedemokraternas samhällsprojekt. Det mångkulturella ska rensas ut. Städerna läggas till rätta efter en så kallat ursprunglig kultur. De som inte anses vara "riktiga svenskar" ska göras osynliga, utvisas eller "anpassas" — de som inte anses vara "riktiga" muslimer ska göras osynliga, utvisas eller "anpassas".

Det som nu rensas ut från Syrien och Irak är bl.a. urkyrkorna. De församlingar och gemenskaper som bevarat gamla föreställningar och liturgier. De flesta kristna européer har antingen varit okunniga, arroganta eller föraktat dem. Det är ett världshistoriskt arv som nu får dödsstöten. I decennier har utvandringen varit stor. De kristna kyrkorna på den ockuperade Västbanken står snart tomma. Den israeliska ockupationen har långsamt kvävt alla möjligheter att leva kvar. Det som nu sker är så himla sorgligt. En tidigare mångkulturell region blir fattigare. Det mångfärgade vitmålas, som när svenska landsbygdskyrkor vitkalkades på 18oo-talet.

Jag vet att jag är tjatig. Men de revolutionära islamisterna och de högerextrema nationalisterna i Europa rör sig inneslutna i samma politiska projekt. Det måste upprepas och upprepas igen.

(Litet PS. Guldmedalj till Margot Wallström i dag.)

Nalin Pekgul i dag

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-06 10:52

I dag skriver Nalin Pekgul bra i Expressen om antisemitism. Läs det här. Rasism kan aldrig ursäktas.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)