Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2016
› Visa senaste 10
juli (3 st)
juni (10 st)
maj (7 st)
april (8 st)
mars (11 st)
februari (11 st)
januari (11 st)
Arkiv 2015
december (8 st)
november (13 st)
oktober (4 st)
september (13 st)
augusti (9 st)
juli (7 st)
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Semester

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-07-08 15:15   1 kommentar

Jag har semester från bloggandet. Jag är tillbaka i början av augusti, med ny design på hemsidan.

En (inte så) Bad Feminist.

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-07-07 23:57

De senaste dygnen har ytterligare några svarta män dödats av amerikansk polis. Värst i Baton Rouge, Louisiana (en delstat där kloka är lika rädda för poliser som för gangsters), där Alton Sterling, 37 år, ser ut att ha blivit skjuten på ett sätt som påminner om ren avrättning. I NY Times skrev Roxane Gay i går:

"It’s overwhelming to see what we are up against, to live in a world where too many people have their fingers on the triggers of guns aimed directly at black people. I don’t know what to do anymore. I don’t know how to allow myself to feel grief and outrage while also thinking about change. I don’t know how to believe change is possible when there is so much evidence to the contrary. I don’t know how to feel that my life matters when there is so much evidence to the contrary."

Jag är sen att läsa Gays essäsamling Bad Feminists. Antagligen för att inga recensioner väckte mitt intresse. Kanske för att så många engelskspråkiga antirasistiska skribenter på senare åt lämnat mig oberörd; det känns som att det mesta går i cirklar. Men Gay är verkligen inspirerande att läsa. Hon tacklar svåra frågor på ett lätt och alltid med personligt eller privat tilltal. Hon kan böja orden dit hon vill. Hon är exceptionell.

Roxane Gay är för perfekt för att vara Bad.

Jag är ambivalent till att hon alltid har sitt eget liv som referenspunkt. Men det är faktiskt då hon är som bäst. Berättelser om personlig framgång kan vara utmattande — och det är hon ofta. Men i många av de självbiografiska texterna finns ett starkt stråk av sorg och ångest. Hennes jakt på perfektion, behov att alltid vinna, att vara den perfekta verkar plågsam. Det är som om hennes idé om "Bad feminism", att acceptera det trasiga, alla misstag och tillkortakommande är ytterligare en bergssida som måste bestigas för att bli den segrande ikonen. Självmedvetenheten har svarta såriga kanter. Det är försonande.

I en läsvärd text förkastar hon behovet av roman- och filmkaraktärer som är "likable". I stället söker hon gestalter som är "unlikable" — dvs levande. Det är som om hon själv i sina texter känner sig tvingad att framställa sig som" unlikable", som om hon medvetet skapar sin egen persona. Det är både iriterande och fascinerande. Jag vet helt enkelt inte om hennes upptagenhet med sin egen historia är befriande eller begränsande. Men det är otroligt roligt att läsa. Hon både skriver och tänker förbannat bra, helt enkelt. Min bokbörjar fyllas av understrykningar.

I höst kommer hennes självbiografi. Hur ska det gå? Hon har väl redan skrivit eller pratat om det mesta som finns att berätta. Föräldrarnas krav, tonårsupprorets vilda år, kroppens frihet och förbannelse, tävlingsinstinkten, att kräkas av press på perfektion, den antirasistiska och feministiska filosofins relevans för att förstå världen hon brottas med.

De sörjbara och de mindre sörjbara

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-07-06 22:54

De senaste dagarna har varit förfärliga. IS har lyckats med oerhört blodiga attacker i Turkiet, Irak och Bangladesh, samt två mindre i Saudiarabien. I dag har NY Times en stor artikel som undrar var de internationella solidaritetsyttringarna tagit vägen. När det varit USA och Europa som drabbats har de varit många och markerade. Men inga irakiska eller bangladeshiska flaggor har projicerats på Eifelltornet eller andra byggnader. Hur många europeiska Facebooksidor har signalerat med ländernas flaggor de senaste dagarna? Bara i Istanbul aktiverade Facebook sin "Jag är i säkerhet-funktion", inte i de andra drabbade städerna. Ett av Europas två länder med muslimsk majoritet, Bosnien, lyste upp den omstridda bron i Mostar efter attacken mot Istanbuls flygplats, men det verkar ha varit den enda platsen i Europa som reagerade på terrordådet i en av kontinentens metropoler.

Frånvaron är en illustration av Judith Butlers kända formulering att vissa människor verkar mer sörjbara än andra. Det är en signal på hur människovärdet viktas olika utifrån platsen där man bor. Européer verkar anse att människor i Orlando och Paris har högre värde än de som bor i Istanbul och Bagdad. När Stefan Jonsson i ett tidigare sammanhang uppmärksammade samma fenomen ryckte de griniga åsiktspoliserna på DN:s ledarsida ut med full kraft. Varför det? Mönstret är väl uppenbart? Likaså att NY Times är en mer vidsynt tidning än Dagens nyheter.

Bye Bye UK

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-24 15:14   1 kommentar

Brexit? Jag tänker (och känner) samma sak som jag gjorde för några dagar sedan när jag skrev i Expressen:  "Varför plågas av panik för en Brexit? En känsla av lättnad är mer motiverad för Europatankens anhängare. Är det inte bäst för alla inblandade att Storbritannien tar konsekvenserna av sin egen motvilja mot unionen och lämnar den? De slipper sin beröringsångest med kontinenten. Och EU slipper schackrandet med London."

De gick med när samarbetet i stort sett bara var en frihandelszon med större ambitioner (EEC), men när ambitionerna började materialiseras och EEC blev EU blev de mer motsträviga. Inga brittiska regeringar har gillat EU:s färdriktning mot mer politik. Ja till Brexit är konsekvensen av ständig opposition sedan ungefär 1988 när Thatcher jöll sitt berömda tal i Brügge.

Jag har nästan skrivit färdigt stommen i min bok om EU och drömmen om Europas förenta stater. Brexit innebär inga stora förändringar. Jag gissar att de största konsekvenserna inte blir för EU, men för Storbritannien. Katolikerna i Nordirland kommer kräva anslutning till Irland (och EU), skottarna har redan börjat mullra om nya försök att lämna UK för att fortsätta vara med i EU. London kommer långsamtåtergå till att vara den rätt sömniga, insulära och grå storstad som den var fram till 1990-talets början. Men om det är så de vill ha det, så är det helt ok för mig. (Jag undrar om hatet mot London är större än det mot Bryssel?)

I svensk debatt kommer man nu säga att EU misslyckats. Verkligen? Jag är oerhört kritisk mot hur EU fungerar. Men Brexit är inte EU:s fel. Det brittiska resultatet och EU representerar två sätt att uppfatta Europas framtid som inte är förenliga. Det är ingens "fel". Två idépolitiska värderingsbaserade komplex har kraschat. Invandring och fri rörlighet för människor (i synnerhet för fattiga och låginkomsttagare) blev en naturlig brännpunkt. Varken EU eller de brittiska nationalisterna kan kompromissa om den.

Kommer det bli fler folkomröstningar? Kanske. Man Brexit kommer bli en enormt stark varning till alla konservativa regeringschefer att inte leka med frågan.  Camerons öde kan bli deras.

I dag skriver jag om Bo Strömstedt i Expressen. Jag hoppas det blev fint, för det ville jag.

Ascherson om Brexit

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-21 19:47

Den brittiska folkomröstningen närmar sig. I helgen skrev Neal Ascherson läsvärt om läget i NY Times: "Cynics predict that Britain will spend five years trying to get out, and the next five trying to get back in." Kan bli så. Men då hoppas jag EU har ryggrad att säga nej till fortsatt brittisk utpressning och ger beskedet: nu är ni med fullt ut eller inte alls, inga fortsatta undantag, take it or stay out.

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Min nya filmstjärna

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-21 00:10

Greta Gerwig är min nya skådespelare nummer ett. Jag vill se allt hon gör. Allt. För någon dag sedan såg vi nya "Maggies Plan" här i Philadelphia. Den är som de tidigare hon spelat huvudrollen i. Hoin kan nog bara spela ett slags roll, misstänker jag — sig själv. Och det är det som är poängen. Hon är som en kvinnlig Woody Allen för 2010-talet, och då tänker jag på de klassiska filmerna där han själv spelade huvudrollen som självupptagen neurotiker  i olika relationer i romantiserad storstad. Gerwig spelar samma typ. Underbart. "Maggies Plan" är regisserad av Rebecca Miller, som jag inte har nån koll på. Inte lika fingerfärdig och kvick som Noah Baumbachs filmer där Gerwig spelat huvudrollen, typ "Frances-Ha", men ändå gedigen i den där vardagligt sprirituella stilen som jag älskar: Francois Truffaut, Woody Allen och ja ni vet. Greta Gerwig känns som en riktigt människa på vita duken. Med andra ord: en återkomst för det jag kallar filmstjärna.

Brexit

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-19 18:20

I dag skrivar jag i Expressen om den omotiverade paniken över Brexit: "Varför plågas av panik för en Brexit? En känsla av lättnad är mer motiverad för Europatankens anhängare. Är det inte bäst för alla inblandade att Storbritannien tar konsekvenserna av sin egen motvilja mot unionen och lämnar den? De slipper sin beröringsångest med kontinenten. Och EU slipper schackrandet med London." Läs hela artikeln här.

 

Sommar med Baldwin

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-17 17:03

Ingen annan författare än Ja,es Baldwin får mig att längta efter sprit. Inte lätta snapsar eller dry martinis. Utan tung sprit som bourbon och mörk rom. Det finns alltid en flaska i närheten i hans romaner. Andra meningen i Giovanni's Room: "I have a drink in my hand, there is a bottle at my elbow". Men Baldwins gestalter är sällan alkoholiserade och han klarar inte att skildra fylla på samma sätt som kollegan William Styron kunde. Men det är nåt annat med slkoholen hos Baldwin. Det är som om hans romaner ofta beskriver samma nedåtfallande tyngd som spriten: en mörk och depressiv huvudvärk.

Jag läste hela Baldwins författarskap för snart 20 år sedan. Det var fantastiskt. Jag har alltid uppfattat honom som en underskattad romanförfattare och en överskattad essäist. Då tyckte jag minst om hans mest kända berättelse, Another Country från 1960. Det är svårt att förstå. De senaste dagarna här i Philly har jag läst om den. Tyngden och intensiteten i den är ju oemotståndligt drabbande. Han skriver grällt, med starka uttryck, på spänd nervlina — och är en mästare på just det. Så fort prosan slappnar av till mer normala tillstånd tappar den styrka. Hans språk är förtvivlams språk.

Ofta reduceras Another Country till en bok om USA och rasfrågan. Det är en otillåtlig förenkling. Det är i själva verket en mycket mer komplicerad berättelse om den omöjliga kärleken. Med Vivaldos ord en natt hos en annan man: "Eric. How's one going to get through it all? How can you live if you can't love? And how can you live if you do?" Han avromantiserar den sedvanliga berättelsen om unga med konstnärambitioner i Greenwich Village vid den tiden. Kvar är desperationen. De springer hela tiden någon meter framför en storm som kommer bakifrån och river upp all fast mark. Deras framtidsutsikter är dystra.

Det som står i vägen för kärleken är inte bara rasismen, det är också könsuppdelningen och den skarpa åtskillnaden mellan hetero och homo. I Baldwins roman upphävs gränserna. Erotiken och sexet vill befria sig från dem, men klarar det inte. Normerna, de andras blickar, de egna rädslorna står hela tiden i vägen. Inget är enkelt. De vill älska oberoende av hudfäreg, och ändå dras till varandra just på grund av hudfärgernas löften om makt, dominans och karriär.

Another Country var en modig roman. Nu kan man säga att den blivit mer mainstream, men ställer fortfarande besvärliga existentiella frågor. Jag tror aldrig den översattes till svenska. Det förvånar mig inte. 1960 var Sverige inte moget för den typen av osäkrat bisexuellt begär som präglar den. Alla har sex med alla — men långt från den senare berömda "svenska syndens" helvita heterosexuella kroppar.

Den är värd en renässans. Nu har jag börjat med Giovanni's Room och sedan väntar en intervjubok med författaren. Det verkar bli en sommar med Baldwin.

Orlando

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-12 23:41

Revolutionära islamister kommer fortsätta döda människor i Europa och Nordamerika. Att tro något annat avslöjar en brist på förståelse för situationens allvar. De har sedan lång tid hotat samhällsordningen i Mellanöstern och Nordafrika. Men brutaliteten och omfattningen av våldsdåden gör att de nu indirekt också hotar de demokratiska och fria samhällena i Europa och USA, genom att framkalla reaktioner från staten som inskränker fri- och rättigheter för att skydda människors liv. De närmaste åren kommer vi ställas inför frågor och dilemman som blir svåra. Hur skyddar man oskyldiga mot deras totalitärt motiverade våld?

Deras hat riktas mot minoriteter, hbtq-gemenskaper, kvinnor, migranter och alla uttryck för kosmopolitiska värderingar. Omar Mateen tillhör samma slags globala fascism som Anders Behring Breivik och Peter Mangs. Stödet för alla dessa emancipatoriska rörelser och värderingar får inte svikta.

För att de revolutionära islamisterna ska kunna besegras är det helt nödvändigt att alla andra konservativa muslimska rörelser, som t ex Muslimska Brödraskapet, väljer demokratins sida. Det är alla demokraters ansvar att bidra till det valet. Annars är striden förlorad, inte för Europa, men för folken i Mallnöstern och Nordafrika.

Precis när jag avslutar den här texten slår klockan sex här i Philadelphia. Det är nu en tyst minut för offren i Orlando. 

Den franska vänsterns självmord?

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-12 17:20

Jag läser att soporna samlas på gatorna i Paris. Även den beundransvärt minutiösa parisiska renhållningen har rubbats av strejkvågen. Tåg och flyg verkar gå hackigt på grund av andra strejker. De protesterar mot regeringens förslag till arbetsrättsliga förändringar. Det är möjligt att de  åtminstonei vissa avseenden har rätt i sak, men jag börjar tro att det som nu händer är den franska vänstervänsterns sista strid. Sedan tar den slut.

Sopor, översvämningar, strejker, hög arbetslöshet, låg tillväxt. Läget påminner om det när Margaret Thatcher och den hårda högern tog över Storbritannien, och vann stöd bland medborgarna. En känsla av apokalyps. Vad är det som kommer efter det här? Marine Le Pen? Jag tror CGT och det obetydliga kommunistpartiet begär ett ödesdigert misstag med att ta striden så långt som de gör nu.

Jag såg protesterna i Paris i våras. Bland annat en av de "stora" protestdemonstrationerna spm drog genom stan en lördag. Jag blev inte imponerad. Demonstranterna var många. Men inte i närheten av hur de har varit vid tidigare liknande protester. Det fanns nämligen inte minsta känsla av folklig mobilisering. Det var bara aktiva i CGT och andra rörelser från den radikala vänstern som deltog. Och det var gelst bland de som stod längs gatorna för att titta på. Det jag såg var en sammanbitet sammansvetsad men isolerad planet. 

Att ekonomiminister Macron, sompersonifierar reformerna, har högre popularitet än president Hollande säger också en del om var opinionen i just den här frågan befinner sig. Vänsterfacken har nog mer av folket emot sig än med sig.

Men det avgörande misstaget är nog ett annat. Frankrike och i synnerhet Paris befinner sig i en känsla av hot efter terrordåden. Det finns ett uppenbart behov av samling för att komma ver chocken, läka såren och skapa bättre skydd mot nya mord. Att i just det läget skapa en så tillspetsad strid är dömt på förhand. Utan starkt folkligt stöd kommer yttersta vänstern uppfattas som ett slags "förrädare" som sätter sina egna fackliga intressen före allmänhetens. Det spelar mindre roll om det är sant eller inte. Effekten blir densamma. Vänstern öppnar nu porten för Marine Le Pens entré.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)