Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

En motbjudande man

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-30 10:03

Jag är en aning fundamentalistisk när det gäller konstitutionella regler, ordningar och praxis. Därför var jag beredd att bita i det giftiga äpplet med en Sverigedemokrat som andre vice talman i Riksdagen. Men Björn Söder blev för mycket. Att SD nominerade just honom är ett hån mot Sveriges befolkning och moderna historia. I dag skriver DN:s ledare att den omständiga valproceduren var "infantil" och "meningslös". Jag delar inte den uppfattningen. Jag uppfattar den som en välförtjänt och plågsam förnedring av Björn Söder. Han är en funktionär utan förtroende som Riksdagen föraktar. Proceduren blev ett brännmärke som knappast kommer glömmas. Det är bra.

Esabelle Dingizian (MP) blev tredje vice talman. Jag har träffat henne några gånger. Hon verkar vara rakryggad. Jag hoppas hon aldrig pratar med Söder. Aldrig tar honom i hand.

Däremot delar jag helt DN:s åsikt att nomineringarna av talmän måste ske tidigare och helst följas av utfrågningar. Att slänga in namn några timmar innan valet är lågt. Vem visste i går att Urban Ahlin var kandidat till ett av landets viktigaste förtroendeposter?

Norsk kulturstrid

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-25 09:48

Jag har tidigare nämnt bråket kring att Ibsenpriset gick till Peter Handke. Det har utvecklats till klassisk kulturskandal. I dag skriver Knausgård stenhård kritik av kritikerna i VG. Den är principiellt viktig om yttrandefrihet och litteratur. Det handlar naturligtvis om Handkes ståndpunkt i de jugoslaviska krigen, en stark sympati för serbiska synsätt, som man också kan spåra rötter till i hans komplicerade författarskap. Handke är ingen ny stridsfråga. I det tyskspråkiga Europa, i viss mån även i Sverige, pågick en lång diskussion om hans ståndpunkter för snart tio år sedan. Men i Norge verkar det ha utvecklats ett osannolikt mediadrev. En av norska PEN:s mest kända företrädare har sagt att Handke överträtt yttrandefrihetens gränser. Det får Knausgård att explodera i dagens VG — med all rätt, tycker jag det verkar. Jon Fosse försvarar Handke genom att föreslå honom till Nobelpriset. Och Handke själv har lämnat tillbaka prispengarna.

Handkes böcker är krävande. Formen påminner om W G Sebalds, och därför också Teju Coles, men klart långsammare. Pröva den tålamodskrävande men underbara "förortsboken" Mitt år i Ingenmansbukten eller Upprepningen som delvis rör sig in i Slovenien och snuddar vid frågor om mark, arv, tillhörighet och historia; just de frågor som fick honom att hamna galet fel i Jugoslavien. Hans litterära betydelse är svår att underskatta, en hel generation europeiska författare läste och tog intryck. Ibsenpriset är inte alls fel.

Skulle en sådan här litterär moralpanik kunna drabba Sverige 2014? Jag är inte säker. Jag får utveckla varför någon annan gång.

Amerikansk aktivism, två vägar.

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-24 10:26

I senaste Arena (4/14) finns två artiklar om USA:s aktivistvänster. Ofta brukar sådana texter kännas uppblåsta. Men nu finns lite anledning att ha koll på den. I sommarnumret av Dissent finns en mer analyserande text av sociologen Ruth Milkman (som ofta är intressant och dessutom intervjuad i en av texterna i Arena). Hon jämför två väldigt olika rörelser: Occupy Wall Street och The Dreamers. Det utvecklas till en uppfriskande kritik av Occupy.

Occupy blossade upp snabbt och försvann sedan, men fick stort genomslag för sin kritik av de enprocenten. Att tala om de 99 procenten och de en procenten var en av rörelsens egna uppfinningar. The Dreamers är segare och uthålligare, men utanför USA nästan helt okända. Uttrycket kommer från Bushs DREAM Act, som var ett försök att reformera invandrings- och medborgarlagstiftningen, men som andra republikaner i Kongressen slog ut. Obama har sedan utvecklat och fortsatt driva liknande lagändringar. The Dreamers är en rörelse för migranters rättigheter, i första hand papperslösas.

Dreamers arbetar med mer traditionella folkrörelseformer. Sällan spaktakulära, men uthålligt och alltid inriktat på specifika reformförslag — lokalt och federalt — inte utan konkreta framgångar. Men även Dreamers har under senare år ibland valt "direkt aktion".

Milkman visar hur The Dreamers utvecklat det akademiska begreppet intersektionalitet till praktiskt politiskt arbete. De har identifierat sig med hbtq-rörelsen och börjat beskriva sig själva, i egenskap av rättslösa migranter, som queera. De har bejakat olikhet och identitetspolitiska tankemönster. Deras manifest inleds med citat från Martin Luther King. Och Milkman påpekar att kvinnorhela tiden haft framträdande positioner bland dreamers.

Milkmans kritik mot Occupy är att den i vissa avseenden var ett tillbakavisande av de intersektionella perspektiven, och ett återvändande till äldre synsätt. Så här skriver hon: "The original draft of the 'Declaration of the Occupation of New York City' state, 'as one people, formerly divided by the color of our skin, gender, sexual orientation, religion ...' This was successfully challengedby a group thet went on to form Occupy's People of Color caucus, and sexual harassment and assault later became issues in some of the camps."

Milkman är också kritisk mot den horisontalism som "Occupy cherished may have also contributed to the marginalization of people of color, women and sexual minorities. As one participant recalled, "You still had leaders, and it was the same people who end up rising in the systems that we're trying to adress ... The people who you would see on TV or as the quote-unquote leaders [of Occupy Wall Street] ... were often white, male, and highly educated." Indeed, Jo Freemans's classic 1972 essay The Tyranny of structurelessness circulated widely in Occupy circles."

Här finns senaste Dissent, men Milkmans artikel måste man betala för att läsa.

Kulturminister?

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-23 14:47   1 kommentar

På radion spekuleras det om vem som ska bli ny kulturminister. En massa kända namn paraderar förbi. Jag anser att valet är självklart: David Karlsson. Han var sekreterare i den senaste stora kulturutredningen men hoppade av med buller och bång. Sedan skrev han i stället en egen utredning En utredning. Pengar, kosnt och politik som naturligtvis var mycket bättre än den statliga. Han har varit med att bygga upp verksamheten runt Nätverkstan i Göteborg och är välkänd i hela "Kultursverige", men kanske inte utanför. Han skulle bli ett bra statsråd. Men Stefan Löfven läser väl inte min blogg ...

Knausgård + Handke

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-21 21:24

Att försvara, och uppskatta, Peter Handkes författarskap är inte svårt. Jag har kämpat mig igenom många av hans romaner och vill inte ha det ogjort. När han nu fick Ibsenpriset i Norge handlar kritiken därför om hans politiska omdöme och synsätt på mark, etnicitet och tillhörighet. Att Karl-Ove Knausgård verkar försvara Handkes orubbliga ställningstagande för Serbien och Milosevic både under och efter krigen i Jugoslavien, eftersom K verkar gilla "politiskt inkorrekta" röster, är kontroversiellt. Men i kvällens Babel ställdes inga sådana frågor. I stället fick vi höra honom spela trummor och berätta att han skriver ny roman.

Läs i stället en lång, som vanligt välskriven, och klart läsvärd essä av Knausgård i norska Samtiden från i våras (finns på Eurozine). Han skriver mest om sitt skrivande och hur viktig hans förläggare är för honom (intressant för alla oss som helt förfördes av Min kamp). Men på slutet börjar han utveckla, eller åtminstone beröra, sin romantiska konservatism (ja, så uppfattar jag ivf honom). Jag ska inte referera, läs själva, det är essän verkligen värd. Hans försvar av Handke får sin förklaring — om man inte redan förstått. De är inte så långt från varandra.

I sin bok om primitivismen Blod i salongerna lyfter Ingela Lind f.ö. fram Knausgård som exempel på samtida primitivist. Och i sin essä i Samtiden ägnar han, som av en händelse, en del utrymme åt DH Lawrence. 

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Slutanmärkningar

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-18 17:56   7 kommentarer

Här några avslutande strödda tankar om valresultatet.

1. SD:s framgång skapar välgrundad rädsla hos många svenskar. Den aggressiva rasismen kommer antagligen öka: våldet, hoten och hatkommentarerna. Även det som riktas mot personer i kategorin hbtq — och naturligtvis mot kvinnor i offentligheten. Sverige är från och med den här veckan ett otryggare land.

2. SD:s framtid i svensk politik avgörs av vilken partiledare moderaterna väljer. Ska hen välja den väg många borgerliga partier gjort i Europa: samarbete. Eller kommer hen fullfölja Reinfeldts linje? Man kan också tänka sig den "franska vägen", dvs fortsatt isolering av SD samtidigt som man tar över delar av deras politik.

3.  Efter V:s platta fall är risken mardrömsstor att frågan om vinster i välfärden tvärdör. En majoritet av befolkningen vill ha vinstförbud, men den ansågs uppenbarligen inte tillräckligt viktig för att rösta på V. Deras satsning på en enfrågekampanj misslyckades. Risken är att de därmed dödade själva sakfrågan. Träffade två gamla vänner i tisdags för att prata valet. En av dem var besviken på V. Han menade att vinster i välfärden är viktigt men, lite tillspetsat, en medelklassens fråga. V glömde sina klassiska frågor, mer motiverade än någonsin: ojämlikheten, otryggheten, pensionsbluffen. Han har en poäng. V borde valt en hårdare vänsterpopulistisk linje, ungefär den som Socialistiska partiet kör i Nederländerna.

4. Jag tror Stefan Löfven blir mycket bättre som statsminister än han var som oppositionsledare.

5. Jag hoppas att en rödgrön regering inte tillsätter någon integrationsminister. Men att de i stället skapar ett helt nytt departement med ansvar för antidiskriminering, rättighetsfrågor och jämställdhetspolitik. Gärna också med uppdraget att "mainstreama" jämlikhetsmål genom alla politikområden (ja, så illa tror jag det är ställt att SAP i den frågan måste börja om).Jag föreslår helt enkelt ett departement som gör politik av det svåra, men viktiga ordet, intersektionalitet — f.ö. Fi:s själva idégrund.

6. Nu röstar Skottland om självständighet. Vad ska man tycka om det? Ingen aning. Men jag förstår hur de tänker. De är ju helt alienerade från dne politik som dominerat UK i 35 år — och de kan aldrig förändra den. I väntan på resultatet föreslår jag att ni lyssnar på King Creosotes nya cd From Scotland With Love. Jag är inte så förtjust i brittisk folksång, men här kommer de som pärlor: melankoliska, bitterljuva och fyllda av saknad. Ett litet underverk. Helt oväntat får de mig att minnas Echo & the Bunnymen, som ju var mer folkmusikpåverkade än jag fattade på den tiden. Eller är det där lätta dansande trumspelet och de vackra stråkarren hos King Creosote som får mig att tänka på Echo? Lyssna.

Gränsbrytare

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-17 20:56

Jag hade tänkt skriva en tredje avslutande kommentar om valresultatet, men jag orkar inte. Jag har jobbat hela dagen och blir väldigt trött av den (förhoppningsvis tillfälliga) synskada jag kommer ha hela hösten.

Men länkar ändå till min recension i dagens DN av Erik de la Regueras bok Gränsbrytarna, om global migration som är en bok ALLA borde läsa, i synnerhet efter att SD frått 13 procent. Läs den här.

Integration?

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-16 13:28   2 kommentarer

Ett populärt svar på hur SD:s framgångar ska bemötas är mer debatt om integrationspolitik. I dag skriver till exempel Amanda Björkman så på DN:s ledarsida. Jag håller inte med.

I stället anser jag det viktigaste av allt är att försöka laga den misstro, det förakt, mot politiker, myndigheter, media och hela samhällsetablissemanget som varit viktig orsak att rösta på SD. Situationen är allvarlig. Vad jag menar mer precist skrev jag om i går på bloggen. Läs där. Sverige behöver  lagas. Det är en generell integrationspolitik för alla.

Integrationspolitiken behöver omdefinieras helt för att vara meningsfull. Dagens integrationstugg är mest terapi för bekymrade liberaler och socialdemokrater.

Nödvändigt är till exempel att försöka slipa bort den strukturella rasdiskriminering som vi vet påverkar både arbetsmarknaden och arbetslivet. Vi behöver inte ta reda på om den finns. Det vet vi. Men hur den bäst motverkas. Det är en meningsfull integrationspolitik.

Det behövs en ordentlig översyn av medborgarskapet i svensk lag. Att ge papperslösa formaliserade vägar till medborgarskap är helt nödvändigt. Människor som vill tillhöra Sverige och jobbar dygnet runt måste få ett hopp, en öppning, om framtida rättssäkerhet. Tala om integrationsfråga!

Men medborgarskapet behöver också ses över på annat sätt. Jag vill anknyta till de principer som i det avseende var vägledande under 1970- och 80-talen, men sedan försvann. Medborgarskapet behöver bli öppnare för att fungera i en epok som präglas av migration. Låt t ex de barn som föds i Sverige erbjudas medborgarskap, oavsett föräldrarnas status,efter amerikansk modell. Och ge alla med permanent uppehållstillstånd rösträtt i Riksdagsvalen. Om man öppnar och vidgar medborgarskapet på det här viset kan jag tänka mig formaliserade krav på svenska språkkunskaper som motprestation, också det efter amerikansk modell.

Men när jag kommit så långt brukar de liberaler som efterlyser integrationspolitisk debatt börjat prata om nåt annat.

Missnöjets högervåg

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-15 15:49

Under året har många, mest borgerliga ledarskribenter, talat om en vänstervåg. Gårdagens valresultat avslöjar något helt annat: att även Sverige svepts med i den mäktiga nationalkonservativa våg som sveper fram genom Europa. Man är mot EU, mot globalisering, mot invandring, mot rörlighet och för alla möjliga gränsmurar. 2014 är möjligen den största högerlavinen sedan demokratins genombrott — och ändå blir det rödgrön regering, i varje fall så länge de borgerliga vägrar samarbeta med SD.

Det finns anledning att känna oro och även rädsla. De rasistiska hoten , hatet och våldet kommer öka i skuggan av SD:s framgångar.

Många undrar över orsaken till SD:s framgångar. Jag tror man måste ta väljarna på allvar. De har röstat på SD för att de ogillar invandring, invandrare och det mångkulturella Sverige de redan lever i. Inte för att de känner sig rädda eller små. De är myndiga. De får ta ansvar för sina val.

SVT:s vallokalundersökning visade att tillsammans med invandringsmotstånd drevs deras väljare av misstro mot politiker och myndigheter. Jag tror det handlar om det lite klyschiga uttrycket att Sverige gått sönder; sprickor som började uppträda på 1990-talet och rämnat under alliansens åtta år. 

De myndigheter som tidigare ansågs garantera trygghet som instanser för hjälp, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, har genom arbetslinjen (men även tidigare) förvandlats till myndigheter för kontroll, övervakning, förnedring och ren terror riktad mot bräckliga medborgare. De flesta av oss har vänner eller bekanta som råkat ut för det där. Det föder misstro och rädsla.

Samhällsdebattens och journalistikens totala fixering vid storstäderna, och Stockholm i synnerhet bidrar också till en välmotiverad misstro. SD:s framgångar är 08-hatets politik. Nyurbanismen är en förbannelse.

Åtta procents arbetslöshet är en katastrof. Men landet har haft en statsminister som förnekat att det ens är ett problem. 

Hela den ekonomisk-politiska modell som dominerat sedan 1980-talet har gått in i väggen. Det har blivit oerhört tydligt efter finanskraschen och under eurokrisen. Ingen har trovärdiga svar på massarbatslösheten (inte S heller). Ingen kan erbjuda möjliga vägar ut u r denna till synes ändlösa depression. Massarbetslöshet och osäkra anställningsförhållanden med sämre a-kassa anses av de flesta som ofrånkomliga. Rådlösheten breder ut sig. Hopplösheten griper omkring sig. Sverige och Europa upprepar 1930-talets stora misstag. Vem tror på en bättre framtid? Vem vågar lita på några politiker eller partier?

Och vilka svar har SD? Absolut inga alls. Deras trovärdighet är bara stor i en enda fråga: stoppa invandringen. Jag tror SD:s väljare misstror SD lika mycket som de misstror alla andra, men de framstår åtminstone som partiet mot etablissemanget. Cynismen är total.

Inte som jag tänkt

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-09-14 15:11

Jag har verkligen grubblat över hur jag ska rösta i dag. Det blev inte som jag först bestämt, och skrev om för någon dag sedan. På väg till vallokalen bestämde jag mig till sist för Fi. Det kanske blev en bortkastad röst, men det känns som jag gjorde helt rätt. Jag tror en stabil röd-grön regering är helt osannolik om inte Fi kommer in i Riksdagen.

Men i kommunal- och landstingsvalen röstade jag naturligtvis på S, precis som jag brukar göra.

Nu ska jag lägga mig på sängen och läsa Ingela Linds bok Blod i salongerna — om sex, primitivism och längtan efter det naturliga. Det ska bli roligt. Jag har länge sett fram mot att göra det.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)