Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Migrationsledare

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-04-21 11:42

Det här är min ledare i Dagens arena. Brukar inte lägga utsådana på bloggen, men det här känns motiverat. Jag skrev den i söndags, innanjag nåtts av nyheten om den allra senaste båtkatastrofen:

 

Migration är en stor globalpolitisk fråga. Och den kommer inte försvinna. Inte ens om man blundar hårt och räknar långsamt till hundra. Migrationen har blivit ett normaltillstånd alla samhällen måste anpassa sig till.

                De senaste dagarna har situationen på Medelhavet återigen blivit akut. Tiotusentals människor är på väg, flera hundra har drunknat och de nordafrikanska smugglarna verkar vara lika hänsynslösa som de i Sinai för några år sedan. Europas migrationspolitik ligger i spillror. Italien gör en tapper insats — vilken skillnad mot Berlusconiåren! — men resten av EU:s medlemsländer låtsasblundar och skickar därmed budskapet: låt dom drunkna. Läget kan nu betecknas som ett "Brott mot mänskligheten".

                I det sista av Gläntas magnifika temanummer om migration (3-4/2014), finns en läsvärd intervju där Fabrizio Gatti, författare till den omtalade boken Bilal, drar slutsatsen att handlingsförlamningen hotar hela Europatanken. EU måste skapa ett gemensamt mottagnings- och kvotsystem för migranter och asylsökande.

                Den borgerliga regeringen hade en särskild migrationsminister. Det gav frågan närvaro i svensk offentlighet och Sverige en röst i EU. I den rödgröna regeringen finns inget sådant statsråd. Frågan har i ställets sorterats in mellan justitieministerns många pärmar. Det är ett misstag — och i värsta fall ett försök med det lönlösa "blunda-hårt-tricket".

                Migrationsfrågan är global. europeisk, svensk och kommunal på en och samma gång. Alla nivåer hänger samman. Och den är både brännpunkt och utgångspunkt för rader av svåra politiska frågor: asyl, diskriminering, medborgarskap, jämlikhet, rätten till arbete och bostad.

                Den handlar inte bara om gränspolitik, utan även om välfärdssystemen. Regelbundet kommer till exempel rapporter hur pensionssystemet inte fungerar för de som invandrat i medelåldern. De är chanslösa att få en anständig pension och dömda att åldras i fattigdom. Ingen "tänkte" på dem när systemet förhandlades fram. Det finns säkert fler exempel där små mekanismer i de stora systemen, ofta oavsiktligt, missgynnar invandrades möjlighet att få arbete och bostad. Även reglerna för medborgarskap behöver uppdateras.

                Den rödgröna regeringen bör reparera startmissen genom att tillsätta en särskild migrationsminister och sedan även en utredning som, med ordentliga resurser, ser över fördelnings- och välfärdssystemen för att bättre anpassa dem till en verklighet präglad av migration.

                Ingen född i Sverige ska behöva känna sig materiellt hotad av invandringen. Alla invandrade ska veta att de är rättvist inkluderade i systemen och att de kommit till ett land där de kan förverkliga sina ambitioner. Det är lätt att säga. Men det måste göras. Och det kan inte isoleras från det som nu pågår på Medelhavet.

                                                 

Varför så provocerande?

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-04-20 22:20

I går såg jag Roland Paulsen på Babel och påmindes om hur fantastisk hans bok Vi bara lyder är. Den får mig hela tiden att tänka på Susanne Lundins Organ tll salu från förra året. Jag kanske överdriver men betraktar ändå båda som banbrytande i betydelsen att två forskare där redovisar sin forskning med en suverän journalistisk och essäistisk stilsäkerhet. Så brukar inte böcker från universitetsfabrikerna se ut. Jag undrar hur deras kollegor uppfattar böckerna — meriterande eller motsatsen?

De senaste dagarna har Paulsen fått en del kritik. Den skjuter in sig på hans arbetskritik, som ju inte är särskilt framträdande i boken. Huvudpoängen är ju en annan: att arbetslinjen tvingat arbetsförmedlare att övergå från jobbförmedling till övervakning av arbetslösa. Sverige har fått entvångsneurotisk lösdrivarstadga.

Jag tycker som Paulsen. Låt till exempel Fas 3 blir frivillig. De som vill kan gå in i åtgärden. De som ogillar den kan lika gärna få pengarna och stanna hemma. Ingen egentlig skada är ju skedd. Varför är det en så provocerande tanke? Alla svärmar ju för individuell valfrihet. 

För övrigt är jag lika upprörd som jag hoppas alla andra är över döden i Medelhavet. Det är en fråga där jag börjar känna att hur många gånger ska jag behöva skriva samma texter om migrationsfrågan? Svaret är enkelt. Tills inga längre behöver riskera livet för att de vill bli européer. Läs gärna talet jag höll i Jönköping för några veckor sedan om migrationsfrågan. Finns här. Och i morgon kommer mer på Dagens arenas ledarplats.

Tel Aviv är inte cool

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-04-18 13:12

I senaste Electronic Beats finns en intressant artikel om klubb- och konstscenen i Tel Aviv. I varje nummer besöker tidskriften en stad i 72 timmar. Den här gången alltså Tel Aviv. Den röda tråden är BDS-rörelsen, den kulturella och akademiska bojkotten av vissa israeliska sammanhang (men inte alla). Den verkar betyda mycket mer än jag trott. Både artistbokare på klubbarna och kuratorer i konstvärlden berättar om effekterna, och hur de tvingas förhålla sig till dem. Många dj:s och konstnärer har helt enkelt, av olika orsaker, börjat undvika Israel. (En lustig detalj är  att Ha'aretz chefredaktör inledningsvis säger att bojkottrörelsen inte betyder ett dugg i landets kulturliv. Praktikerna ger sedan en annan version).

Men de 72 timmarna utvecklar också i en annan, för journalisterna lite oväntad, riktning. De har bestämt att bara träffa en palestinier, som dessutom verkar vara känd hbtq-aktivist, Muhammed Jabali. Han blir skitarg, kort sagt. Och påpekar att de använder honom som alibi för att förmedla bilden av det "coola , kosmopolitiska och liberala" Tel Aviv. Med sin berättelse får han dessutom de intervjuade klubbarrangörerna att framstå som både arroganta och rent obehagliga i sina atttyder till konflikten och krigen i Gaza. Han har rätt, utan hans röst skulle hela texten blivit ett snyggt inpackat bidrag till den israeliska PR-offensiven att utmåla Tel Aviv på just detta sätt, som "Cool Israel" — precis den PR-bild bojkottrörelsen föresatt sig att försöka rubba. 

Electronic Beats avsikter var säkert ärliga och allvarliga. De ville veta hur bojkottrörelsen fungerade i Tel Aviv. Men hade de inte träffat en välformulerad och upprörd Muhammed Jabali hade deras artikel om BDS-rörelsen i praktiken undergrävt den. Hela artikeln blir en rätt intressant lektion i journalistikens villkor mitt i en politisk konflikt.

Slutsats

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-04-15 17:11   2 kommentarer

Det är svårt att förstå vad Åsa Linderborg egentligen menar med sina ändlösa trassliga artiklar om Stalin och Röda armén under andra världskriget. Men det här är min slutsats: Hon anser att kritik av Stalin och den kommunistiska terrorn, under och efter krigsåren, innebär ett ställningstagande för en nazitysk seger. Den som vägrar visa tacksamhet mot Stalin drömmer i själva verket om en allians med Hitler. Så enkel verkar trasslets kärna vara.

När mötet antar ett uttalande

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-04-14 19:28   3 kommentarer

För en tid sedan var jag på Folkrörelsearkivet i Gävle. Vilket ställe! Nabila Abdul Fattah, som också var med, sade nåt i stil med att det var aktivistnördarnas heaven. Helt sant. Där finns hur mycket som helst om tidig väckelserörelse, arbetarrörelse och ... kvinnliga fotbollslag under första världskriget (sedan lades de ner och försvann innan senare återkomst). Vi var där och i Hudiksvall för att medverka i film om aktivism för Hälsingalnds museum (som jag de senaste månaderna lärt känna som ett jätteintressant museum där det händer saker).

 Från arkivet fick jag med kopior på två brev som jag tänker spara som påminnelser om demokratins innebörd. De kommer från det tidigare enormt aktiva Metallfacket i Hofors, avdelning 169. 

Det finaste är från 17 november 1965. De skriver med adress: President L. Johnson, Vita huset, Washington. De kräver ett slut på terrorbombningarna och att USA drar tillbaka sina trupper. Brevet är skrivet på svenska. Det är fantastiskt. De ansåg att det var ett uppdrag att ta ställning till ett uttalande, skriva det och skicka det till USA:s president.

Först tyckte jag det var rörande, deras tilltro till sina egna röster och ställningstaganden. Men insåg att det är ett nedlåtande synsätt. I stället bör jag känna stor respekt.

Jag har för mig att Herbert Tingsten någonstans skrev om hur lätt det är att förlöjliga en ensam tunnhårig  ledarskribent i Piteå som en snöig torsdagskväll upprört hamrar ner en protest mot övergrepp i Bolivia för morgondagens lokaltidning. Men det är inte löjligt. Det är med sådana handlingar vi förändrar oss här på hemmaplan. Men också skapar den världomspännande vetskapen att det alltid finns människor som bryr sig, även i Bolivia om Sverige skulle hamna i diktatoriskt godtycke.

Det andra brevet skrev de 1934 och skickade till Tyska legationen i Stockholm. "Det internationella proletariatet kan och får icke stillatigande åse att våra tyska klassbröder slås ned i blod, av dessa avskyvärda Hitlergarden."

De skrev en strid ström sådana protestskrivelser under sina storhetsår. Mörkrets hantlangare kunde alltid vänta brev från Hofors. Det spred  nog en känsla av trygghet i Hofors. Telenumret till avdelning 169 var 123. De var ortens mittpunkt.

Läs kommentarerUppdatera
Stäng
 

Skrivet av Tony 2015-04-15 18:04

Du kanske känner till Pansarkryssaren, av Molly Johnson, en märklig roman direkt sprungen ur Hofors under 1950-talet.

Anmäl

Skrivet av Per W 2015-04-15 18:30

svar med fråga

Nej, inte alls. Är den bra?

Anmäl

Skrivet av Tony 2015-04-16 16:16

Skriven av en drygt 20-årig Hoforsflicka efter att hon han sett Pansarkryssaren Potemkin på bio. Melodram, realism, satir, sjövild montageteknik, ömsom vin ömsom vatten. Men djärvt globaliserad roman om kapprustning, kapitalism och klasskillnader där på 50-talet.

Anmäl
Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Tunbjörk är död

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-04-12 11:06

Ett minne av Lars Tunbjörk har etsat sig fast. Det kan ha varit 1981 eller 1982. Tunis var anställd på Stockholms Tidningen, där han fick sitt stora genombrott. Jag skulle skriva nåt från legendariska Ultrahuset i Handen. En liten rivningskåk som förvandlats till rockklubb med nybakade bullar i köket och "proffefientliga" principer. Det var en söndsgskväll. Jag minns inte vilka som spelade, kanske KSMB eller Ebba Grön, men det var trångt och varmt som tusan. Tunis kom sent, trött från ett annat jobb. Men han kastade sig in i Ultrahusets vardagsrum med en energi som var störstav alla. Han krälade på golvet, ålade sig fram och knäppte hela tiden med kameran. När alla gått hem var han fortfarande kvar. Då för att fota allt underbart klotter som täckte väggarna. Han var inte besatt. Det var mer som att han lekte. Och älskade varje ögonblick. Efteråt var han svettig och glad. Reportaget var inne på tisdagen, när mina texter om rockmusik brukade publiceras. Som vanligt blev det en stor och en liten bild. Det visste naturligtvis Tunis när han kastade sig in i Ultrahuset. Att fotografera verkar ha varit något mer än att bli publicerad.

När vi slumpmässigt träffades, med mycket långa mellanrum, brukade jag påminna om den där kvällen på Ultra. Han kom också ihåg — och skrattade. Den var speciell.

Jag såg Stig

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-04-11 17:35

I går kväll såg jag tevedokumentären om Stig Larsson, 60 år. Jag blir så lessen av att en så begåvad person på så dumt sätt demolerar sin egen begåvning. Jag minns fortfarande exakt var jag befann mig när jag första gången läste Autisterna. Då var det som att äntligen läsa en svensk roman som stod i samklang med min samtid. Jag tänkte alltid hans romaner som litterära motsvarigheter till The Cures musik (alltså deras tidiga, typ "Seventeen seconds", ja. ni vet hur det lät). Bäst gillade jag Introduktion. Någon gång ska jag läsa om den, men jag vågar inte, tänk om den faller platt.

Vi skrev en kort tid på samma kultursida, Stockholms Tidningen. Stig om film. Jag om musik. Första gången vi träffades var på kulturredaktionens mingel. Han glänste. Han kunde prata om vad som helst så att alla lyssnade,som  förhäxade. Jag kände mig smärtsamt bortkommen och visste inte vad jag skulle säga eller göra. Han var alltid rätt. Jag var alltid fel.

Jag intervjuade honom vid ett par tillfällen i hans lilla lägenhet på Kungsholmen. En gång för Schlager. Lars Torndahl fotade honom i ett bubbelfyllt badkar. Det var nåt demoniskt över honom. Och han var exceptionellt självmedveten. Han var en manipulatör. Det gick inte att värja sig.Horace Engdahl har helt rätt när han i dokumentären sade att Stig uppfyllde alla kriterier för det unga manliga geniet. 

Sedan gick det åt helvete. Varför? Det var ju inte bara amfetaminet. Det var nåt annat också — men vad kunde dokumentären inte besvara. Vem kan göra det?

Jag är ungefär lika gammal som Stig, några år yngre. För trettio år sedan beundrade jag honom, med nåt slags skräckblandad häpenhet. Nu är han en lallande farbror. Hans texter, som då och då dyker upp på kultursidorna saknar all glans. Han vet det. När han satt framför datorn i filmen och försökte skriva gjorde det ont, det skar som akut karies genom hela mitt huvud.

Well, well. I veckan har jag haft lite ledigt. Men läste en viktig artikel av Carl Josefsson i Svensk Juristtidning om domstolarna och demokratin. Den ledde till en ledare i Dagens arena som publicerades i dag. Skärningspunkten mellan juridik och demokrati intresserar mig, men jag vet alldeles för lite. Jag har samma ingång i frågan som Carl J, nämligen Jürgen Habermas. Carl var med och tog initiativ till Arena. Nu är han hovrättsråd.

Bragdguldet går till Glänta

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-31 15:49

Gläntas tre biffiga nummer om migration är nog den största bragd någon kulturtidskrift lyckats med under mina år som skribent. 400 sidor med artiklar, samtal och infall. Första numret fick väldigt mycket uppmärksamhet, men då var jag inte så impad. Men det andra hoppade upp ett snäpp och det tredje som jag precis läst (nr3-4 2014) är enastående.

Jag fastnade bl.a. för den långa intervjun med journalisten Fabrizio Gatti som skrivit Bilal — på slavrutten till Europa. Han framträder som pragmatisk. Att kräva helt öppna gränser är totalt kontraproduktivt, påpekar han. Det är i stället viktigare att argumentera för små men avgörande och viktigare förbättringar av gränspolitiken, för att öka migranters rättigheter och motverka alla dödsfall. Han nämner också den katastrofala bristen på en stark gemensam EU-politik. EU har inga verktyg, inga pengar, inga resurser. Att makten fortfarande ligger kvar i nationalstaterna gör läget så oerhört rörigt. Jag tror han har helt rätt att migrationspolitiken kan sänka hela Europaprojektet: "Lagen har utformats för att skydda den europeiska nationalismen, och det är därför Europa kommer falla, det europeiska projektet kommer att falla om vi inte sätter stopp för detta mycket snart."

Gatti nämner också ett gammalt EU-direktiv — 2001/55/EC — som anger att "om Europa står inför stora flyktingtillströmningar så ska unionens gränser öppnas och visum beviljas." Det måste kollas upp, och användas!

Förra veckan var jag i Immanuelskyrkan i Jönköping och talade — iform av ett slags "predikan" — om migranter, de som dör och de som kommer fram. Jag inledde med den brittiska utvecklingsekonomen Paul Colliers ord. "Varje individuell exodus är en triumf för den mänskliga viljans, modets och uppfinningsrikedomens förmåga att överlista de byråkratiska barriärer som lagts på plats av de rika och rädda." Läsvad jag sade här.

I går såg jag "Timbuktu", en stad längs rutten Gatti följde, men i filmen ockuperad av revolutionära islamister. Den är enkel men enormt vackert filmad. Där finns scener som är helt oförglömliga. Som när de unga männen spelar fotboll i sanden. Men eftersom revolutionärerna förbjudit fotboll så spelar de utan boll, som en skön balett. När de oanständiga kommer med motorcykel och gevär börjar alla "spelare" genast att stretcha. Det finns många sådana scener. Vackert men sorgligt.

Hej då, Skavlan

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-25 19:33

Jag hade ogillat men accepterat om Jimmie Åkesson varit gäst i Skavlan för att prata om sin sjukdom. Men att han nu får använda underhållnings-teve för utspel, som ett slags presskonferens i mysmiljö, är motbjudande. I synnerhet med Skavlans historia att ha klipp bort Özz Nujen från den norska sändningen. Företrädaren för ett oanständigt parti får tala, men anständigheter får inte sägas. Vad ger det för smak? SD:s spinndoktorer har visat hur de lurar byxorna av blåögda producenter.

För några veckor sedan stoppades granskningen av de helvita bolagsstyrelserna av SVT:s ledning. För att få sändas tvingades begrepp, analysredskap och verklighetsskildring borstas med såpa, för att bättre passa Timbroliberaler och Sverigedemokrater.

SvT verkar ha allvarliga problem med att tolka sitt uppdrag.   

Läs Daniel Mathisens skarpa ledare i Dagens arena om hur de danska socialdemokraterna spårat ur. De verkar nu anslutit sig till samma reaktionära sörja som nästan utan undantag tagit över dansk politik. Enhetslistan verkar vara den enda som fortfarande står för anständighet. Han avslutar så här: "Är främlingsfientligheten numera den danska socialdemokratins partilinje återstår bara ett alternativ för anhängare av en alternativ och progressiv politik: lägg ner – och börja om."

Det är med den påminnelsen man ska tänka på SvT:s flathet för Jimmie Åkessons behov av en talarstol inför sin deklaration på fredag.

Skrivna iskristaller

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-03-23 08:24

Karolina Ramqvists nya roman Den vita staden — Storstockholm i snö och is — kommer få stor uppmärksamhet. Kan inte tönka mig nåt annat. En bör väl vara försiktig med att skriva om tidigare arbetskamraters böcker. Senast vi sägs. för ett par veckor sedan, blev jag f ö biten av en hund. Bitmärkena är fortfarande kvar på benet. Men jag kan inte låta bli.

Jag gillar att hon är tillbaka i gangstermiljön från Flickvännen, men också att hon återvänder till den mer kallhamrade stilen. Hon håller på att bli en fantastisk stilist, med förmåga att göra händelselöshet laddad av mörk energi. Texten är som krispiga iskristaller. Om Flickvännen cirklade kring borgerligt hemmafruliv (men nedsänkt i gansterpengar) så är Den vita staden en roman om att vara nybliven mamma med bröstmjölk och bebisbajs. Berättelsen är en fin blandning av amning och vapen.

Romanen rör sig mot ett slags obeveklig apokalyps. Men jag uppfattar det inte som undergång, utan revolution: inga fler illusioner,frigörelse från mansfängelset, revolution. Fängelset brinner ner till grunden. Friheten och oberoendet ligger inom räckhåll.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)