Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Hemligstämplade minnen

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-30 13:31

Lisa Hajjar är en alltid läsvärd skribent, chefredaktör för Middle East Report. Det dröjer nog inte länge innan hon publiceras av mer prestigemärkta tidskrifter, typ New York Review. I senaste MER har hon en lång artikel om Abd al-Rahim al-Nashiri, en av de hårdbevakade fångarna på Guantánamo och en sex misstänkta för att varit inblandade i 11/9. Hans fall mals i en evighetslångsam process genom militärdomstolen.

Hajjars berättelse om al-Nashiri är detaljerad och har mer allmän betydelse. Hon lyckas förklara varför han inte tillåts dömas i en normalt fungerande rättsprocess och varför han aldrig någonsin kommer tillåtas tala med omvärlden — men också varför Guantanámo inte stängs.

Om al-Nashiri tillåts tala kommer han kunna avslöja allt han utsatts för: tortyren, skenavrättningarna, fängelserna i andra länder (som Polen och Rumänien). CIA:s brottsregister skulle då bli offentligt. I rättegångssalen finns till exempel en"mute button, som aktiveras "should anyone say something about the CIA program that might be heard by journalists, who observe from a separate room in the back that has a 40 second delay on the audio feed." Det pågår två rättegångar. En öppen och en parallell som är mörklagd och hemligstämplad — inget olämpligt om CIA får komma ut. Hajjar skriver mycket träffande att al-Nashiri sitter på "classified information"; sitt minne.

"When people ponder why Guantánamo is still open or whether it will ever close, al-Nashiri is the embodiment of the answer: There is no exit until the CIA:s secrets are declassified or until the classified memories die with the man."

Läs också Paul Krugmans kolumn om Grekland i dagens NY Times. När man bombarderas av svensk journalistik om Syrizas valseger är det välgörande att läsa Krugmans mer sansade påpekanden. Det är inte Greklands regering som avgör eurons framtid. Det är makthavarna i Berlin, Paris, Bryssel och andra städer som gör det. Krugmans fråga är berättigad: kan de nu äntligen lämna moraliserandet och börja analysera?

Hägglund

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-29 12:07

Jag hörde just att Göran Hägglund avgår. Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. Trodde faktiskt han skulle hänga i ytterligare något år. Han tillhör de sällsynta: en sympatisk borgerlig partiledare. Efterträdare? Det finns bara en: Lars Adaktusson. En man som nyligen föreslog att staten ska få rätt att beröva medborgare deras medborgarskap (DN debatt 26/1). En osympatisk, med andra ord.

1914, 1985, 2015

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-28 22:03

I går träffade jag Håkan Lahger, som jag arbetade med på rocktidningen Schlager 1983-85, min första anställning som journalist. Han samlar material till en bok om Christian Falk. Jag hade nog inte så mycket att bidra med. I juni 1985 följde jag med Imperiet, där Christian spelade bas, till New York och skrev ett reportage. det var mitt sista jobb för Schlager eftersom jag sagt upp mig. Jag läste om det innan jag träffade Håkan. Det var sprängfyllt av romantiserande klichéer om New York, men var ändå rätt bra — antagligen den enda bra texten jag skrev i Schlager. Det var anmärkningsvärt att jag då, flera gånger i reportaget, använde ordet "neger". Jag antar att det betyder att det var ett ord manf ortfarande  använde då. 1985 känns på så vis väldigt avlägset. Det gör Imperiet också.

På kvällen lyssnade jag första gången på Einstürzende Neubautens "Lament" från i höstas. Smärtsamt vacker musik om första världskriget. De använder dokument, röster och dikter från krigsåren. EN tillhör de riktigt få som jag skrev om redan under Schlageråren och fortfarande följer med största nyfikenhet.

På "Lament" hör jag gamla röster. Det är krigsfångar i tyska läger. Tyska forskare dokumenterade deras språk och spelade in på rullar som finns kvar i ett arkiv i Berlin. De fann 250 olika språk bland fångarna. Frankrike och möjligen även England använde soldater från kolonierna — som ofta skickades upp först vid stormningar. Men de flesta fångar måste ändå ha varit européer. 250 olika språk. För hundra år sedan. Europa var sannerligen annorlunda. Sedan följde flera decennier som utplånade kulturella olikheter och homogeniserade nationalstaterna. Flera slags Europa utplånades. Tack för att invandringen nu återigen berikar Europa.

Lägesrapport

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-27 18:19

För någon vecka sedan fick jag veta att näthinnan i höger öga nu verkar sitta på plats. Den är skakig. Den kan gå sönder igen, om 20 år eller 20 dagar. Men jag kan inte längre påverka skeendet genom att röra mig försiktigt, inte lyfta tunget, etc. Nio månader av operationer, oro, försiktighetsregler och ibland ren skräck verkar vara över.

Under hela den tiden har jag hoppats att synen ska återvända när ögat läkt. Men dessvärre är läget som jag länge befarat. Skadorna är så stora att synen kommer vara begränsad. Exakt hur synen kommer fungera vet jag inte ännu. Jag behöver ett litet laseringrepp först och sedan gå till optikern. Men med all säkerhet kommer jag aldrig kunna läsa med ögat. 

I sin oförglömliga roman De utvalda, om de barn som under naziståren spärrades in på kliniken Spiegelgrund i Wien berättar Steve Sem-Sandberg om, bland många andra, Julius. Han hade hela tiden kvar hoppet om att släppas ut. Han levde i det. Men med det följde också rädslan. "Rädsla var det pris han fick betala för sin tro på att det fanns något där ute att tro på eller längta till." Jag kände igen mig i det där. Så länge jag kunde hoppas var jag rädd. När hoppet bleknade dämpades rädslan. 

Problemet är att även vänsterrögat är dåligt, och långsamt (än så länge mycket långsamt)  kommer bli sämre. Min framtid är tilltagande dis. Det gör varje dag, varje månad, varje år mer viktiga än tidigare. Jag kan inte slarva bort tiden. I dag har jag därför beställt flygresa till Paris i april. Det kändes som en liten frihetshandling. Jag har ju inte kunnat resa under hela den här processen med näthinneproblemet.

Europeiska genombrott

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-26 11:20

Förra veckan var bra för Europa. Grekland är ett litet land, men Syrizas kompakta valseger är betydelsefull. Och i torsdags kom beskedet från ECB om en mer offensiv och tillväxtorienterad hållning. Båda händelserna är viktiga genombrott mot den konservativa försvarsvallen. Två - noll till förnuftet.

Det har varit roande att se hur borgerliga opinionsbildare — och reportrar — försökt frammana uppfattningen att Syriza och grekerna vill lämna både euron och EU. De har uppenbart inte förstått EU:s politiska landskap. Det är ju de "fattiga" länderna i östra och södra unionen som är starkast övertygade om eurons och EU:s värde, som slår vakt om institutionernas makt. Det som hänt efter eurokrisen är ju att motståndet till hela projektet finns i norra Europa. Det är dom rika länderna som svajar. Vägrarfronten — de länder som med fanatisk inskärnkthet — sagt nej till vidgad demokrati och ökat gemensam ansvar är ju Storbritannien, Nederländerna, Danmark och Sverige. Även Socialdemokraterna verkar ha delat frontens värderingar. EU:s växande problem är att de rika länderna ropar: VI vägrar betala!

Det kan naturligtvis gå illa för Greklands nya regering. Alexander Tsipras utgångsläge är sämsta möjliga. Är han lika bra på att styra och ta ansvar, som han är välsmord i käften? Politik är att vilja, men också det möjligas konst.

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Förminska inte revolutionärerna

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-13 18:37   2 kommentarer

I dagens DN skriver Ian Buruma klokt, som vanligt, om attacken mot Charlie Hebdo. Han upprepar det han många gånger påpekat: att det stora arvet från upplysningen inte är provokationen men kompromissen och att yttrandefriheten förutsätter ömsesidigt ansvar. Lika viktigt påpekande varje gång. Charlie Hebdo kan inte likställas med demokrati, skriver han. Det är riktigt. Men i söndags stod jag naturligtvis på Sergels torg med en penna i mösskanten.

I senaste Bang hittade jag en nyttig genomgång hur muslimen, i första hand sedan 11/9 2001, framkallats som den stora fienden. Läs och spara. Den är skriven av sociologen Evin Ismail, som ska bli ny ledarskribent på Dagens arena — det ser jag fram mot! I slutet av artikeln skriver hon väldigt välformulerat om varför unga män lockas till den revolutionära islamismen. Bland annat så här:

"Inom sociologin kan dessa män beskrivas tillhöra en social kategori som är utsatt för en så kallad dubbelbindning: förkastade av sitt ursprungssamhälle och utestängda från sina drömmars samhälle på grund av påstådd otillräcklighet."

Och så här: "IS-krigare erbjuds att skenbart ta makten över sin livssituation och försöker på så sätt skriva berättelsen om sig själva, den om en hjältekrigare som dog i strid för en god sak. För vem vill leva och dö som ett problem, som en ”loser”? Det är det alternativet som samhället i många fall har erbjudit dem. IS erbjuder hjältedöden. "

 Jag håller naturligtvis med. En viktig orsak till att de tre unga männen i Paris blev terrorister står att finna i Europas ovilja och fientlighet att se muslimer som européer. Deras våldshandlingar är ett europeiskt problem.

Men i den här typen av förklaringar, som även Buruma presenterar, saknas något. Det finns en allvarlig risk att man berövar dem deras politiska övertygelse. Jag anser att man måste ta dem på allvar. De omfattar, och är besjälade, av ett politiskt projekt: den revolutionära islamismen. De är inte bara offer för ett orättvist system. De är mer än så. De bejakar ett annat system.

I olika förklaringar till dödandet som nu presenteras lurar ett slags ny eurocentrism förklädd i postkolonial språkdräkt. Jag tänker inte på Evin Ismails artikel, men på andra mindre genomarbetade kommentarer. De som verkligen dödas, varje dag, av den revolutionär islamismens män befinner sig ju inte i Europa, men i Syrien, Irak, Nigeria och andra platser. De får inte göras "osörjbara" genom en ovilja att betrakta den revolutionära islamismen som en politisk ideologi med djupa historiska rötter, genomtänkta företrädare och övertygade militanter. Den uppfanns inte av "Kriget mot terrorismen" som en annan skribent i samma nummer av Bang antyder. Fråga algerier, egyptier och iranier. De som dödades under det algeriska inbördeskriget får inte glömmas.

Den revolutionär islamismen har fått uppsving av USA:s krig i Irak och rasdiskrimineringen/islamofobin i Europa. Men den lever av egen kraft. 

Minnet och elden

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-11 16:14

I september kom Pierre Schoris memoarer Minnet och elden. Den har fått väldigt lite uppmärksamhet. Kanske är förklaringen att den är 700 sidor. Det är för många, i synnerhet som de första 200 är rätt svaga. Sedan växlar den upp och bli bättre för varje kapitel. Då har nog en del läsare hunnit tröttna. Men den egentliga förklaringen är nog Persson- och Reinfeldtårens nationella isolationism. En internationalistisk socialist som Schori passar inte in i tidsandan. Hans memoarer blir en obekväm påminnelse om vidare synsätt.

I bokens första delar kan man inte låta bli att fascineras av den kommunikativa triangeln mellan Schori/Palme, Kissinger och Castro. Men det är när Schori så småningom i mer kronologisk ordning redogör för sin karriär som mitt intresse på allvar väcka. Mitt ex har fått flera hundöron och noteringar.Boken är inte bara en historielektion, utan också en viktig påminnelse om den fredssträvande diplomatins huvudregel: tala alltid med din fiende. Samtal, förhandling och ickevåldsarbete når för det mesta längre än väpnad konflikt.

Ingen nu levande svensk har sådan utrikespolitisk erfarenhet som Schori. Bildt är bara en fis under middagsbordet. Först internationell sekreterare i SAP (han beskriver SAP:s internationella kontaktnät som en parallellvärld till UD, med liknande status), rådgivare åt Palme på statsrådsberedningen, kabinettsekreterare på UD, statsråd på UD (dock aldrig utrikesminister), EU-parlamentariker,  FN-ambassadör (under kriget mot terrorismen) och sedan Kofi Annans sändebud i det ohyggliga Elfenbenskusten. 

Här finns massor av intressanta avsnitt om t ex den portugisiska revolutionen där svenska socialdemokrater spelade en viktig rolll för att rädda en demokratisk utveckling. Man jag blir också fascinerad av ett helt annat spår: IB och Säpo. Man förstår IB:s centrala roll. Som partiets int sekr blir han snabbt introducerad för chefen Birger Elmér. Vid en lunch något år innan avslöjandet säger Elmér att han vill ha Schori som sin efterträdare. Rätt sesnationellt. I synnerhet som Schori hela tiden (tillsammans med Sverker Åström och Olof Palme) misstänkliggjorts av Säpohögern som möjlig spion. Inför arbetet med boken försökte Schori få ut sin personakt från Säpo, som omfattar flera tusen sidor, men får bara se fragment. Under en kort period verkar han ha varit telefonavlyssnad. Det är en berättelse som säger en hel del om det krig vissa Säpokretsar fört mot socialdemokratiska regeringar och diplomater. 

Läs Schoris tegelsten! Vissa avsnitt kan man läsa extensivt, andra mer noggrannt. Jag lovar att helheten efterlämnar ett rätt starkt intryck. Den blir till en anklagelseakt mot en svensk — även socialdemokratisk — reträtt in i nationell förnöjsamhet, tillbaka till  ett slags Per Albin-anda. Schoris avslutande anmärkningar om Sveriges svek mot FN väger tungt.

Att ledarsidor tigit om hans bok är kanske inte så konstigt ändå. Han aktiverar deras dåliga samvete.

Jag är Charlie, men vem är Hillersberg?

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-08 12:26

Det är roligt att se hur alla nu ställer upp bakom Charlie Hebdo. Stödet är starkt — och det är fantastiskt. Men man kan samtidigt, lite syrligt, påpeka att den typen av hänsynslös satir tidningen representerar inte alltid varit så omfamnad. I Sverige fanns under en kort period en liknande tidning, präglad av samma slags rebellattityd och humor. Det var Puss, avskydd av hela det borgerliga och socialdemokratiska etablissemanget. Den svenska tecknare som personifierade, inte bara Puss, men också "Charlie Hebdo-andan" var Lars Hillersberg. (Jag har en av hans elaka teckningar  på väggen vid mitt skrivbord, alldeles under en socialistiskt-utopisk från Babar). Hillersberg gjorde några usla antisemitiska teckningar som jag inte kan förlåta. Men innebär det att hela hans livsverk ska giftstämplas? Några av dem som nu säger "Jag är Charlie" deltog antagligen för några år sedan i olika försök att stoppa utställningar och annan uppmärksamhet kring Lars Hillersberg. Elak satir är inte enkel. Tolerans är för det mesta selektiv — även hos mig.

Charlie Hebdo

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-07 16:22   1 kommentar

Vem blir förvånad om ögonvittnesuppgifterna stämmer att terroristerna i Paris är revolutionära islamister? Charlie Hebdo är en antirasistisk vänstertidning. Den står för allt radikala islamister hatar, mest av allt ett förakt för alla auktoriteter: från nationen till gud.

Attacken skärper det jag skrivit flera gånger på Dagens arena och här om att det behövs en gemensam global strategi för att bekämpa den revolutionära islamismen. De är inte längre en asterisk i kanten. De för nu krig i ett helt band av länder: från Pakistan till Mali och norra Nigeria. De kommer fortsätta hota radikala tidningar, NGO:s och människorättsaktivister i Europa. Den svenska regeringen borde tillkalla en konferens för kunskap och informella samtal, med politiker och aktivister (inga generaler) från de mest berörda länderna. Hur ska vi göra?

Nu gäller det att envist påpeka likheten mellan de revolutionära islamisterna och den rasistiska högern. De förenas av samma hat mot feminism, antirasism, kulturradikalism, kosmopolitik, mångkultur, värderelativism och individens frigörelse — mot både socialism och liberalism. SD och IS växer på samma träd. De riktar sin bitterhet mot samma motståndare.

Det nya året

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-01-07 09:53

Min magkänsla för det nya året är inte bra. Försvarsvallen mot SD:s rasism och nationalism sviktar. Börja därför alla dessa dagar efter alla dessa helger med att läsa Per Svenssons och Ola Larsmos artikel om SD och de historiska sambanden i DN i dag. Den är ett måste. Jag delar helt deras uppfattning att SD är ett demokratifientligt parti förankrat i gamla gränsmarker mellan nationell radikalkonservatism och fascism. De upprepar en gammal rättighetsfientlig politik. Isoleringen av SD måste fortsätta. Argumentet att man måste lyssna på tretton procent av väljarna är ohållbart. Det är obegripligt att både en del politiker, opinionsbildare och journalister verkar ta det på allvar.

Det är viktigt att klarlägga SD:s antidemokrati. Men lika viktigt är det att söka fram motståndslinjerna: kulturradikalismens. I julas läste jag Olle Svennings nya biografi om Hjalmar Branting. Han visar framgångsrikt på Brantings kulturradikalism. Läs den! Jag var som uppslukad från första till sista kapitlet. Den är skriven i samma anda som Henrik Berggrens Palmebiografi och värd ett liknande öde: att få stort genomslag. Traditionen vi kan luta oss mot är mäktig: Branting, Key, Wägner (i vissa avseenden), Tingsten, Palme, Ehnmark och (Tiina) Rosenberg, för att nämna några.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)