Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
september (3 st)
augusti (9 st)
juli (7 st)
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Smugglingen

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 09:05

Jag har gjort som många andra: klippt ut bilden på Aylan och sparat den som en påminnelse. Nu är det viktigt att upprepa att det är rätt att smuggla flyktingar till säker mark. I Nordafrika har det förfallit till hänsynslös gangsterverksamhet. Så har det inte alltid varit. Och deras övergrepp får inte skymma det grundläggande ställningstagandet. Alla smugglare är inte hänsynslösa. De flesta är livlinor till trygghet och överlevnad. Det är misshandel, tvång och dödande som ska straffas — inte smugglandet som sådant.

Bära barn

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-09-03 11:27

De återhållsamma garderade recensionerna av Cilla Naumanns Bära barnet hem förvånade mig. Kanske ett teckan på att den milt skrivna romanen letar sig fram genom minerad mark. Jag minns att någon skrev att den försöker rädda "modern" undan alla populära angrepp. Verkligen? Jag uppfattar den som en helt annan undersökning och möjligen räddning, nämligen av att mödra utan att vara biologisk mor — men också av att vara ett bortlämnat barn. Jag gillar den utan gardering.

Dels är det en jagberättelse om att hämta ett nyadopterat barn i Colombia. Och tjugo år senare åka tillbaka när sonen vill träffa sin biologiska familj. Men den berättelse som fångar mig är den om barnskötaren Ana hos den borgerliga familjen i Bogotá.Hennes arbetsdag skildras noga.Men också hur hon blir mer "mamma" till barnen än den "riktiga mamman". Ja, vem är egentligen förälder? I hemlighet ammar hon familjens yngsta son. Stolthet och skam ligger tätt.

De båda berättelserna är var för sig inte alls märkvärdiga. Men tillsammans sätter de saker i svängning. Frågor, upptäckter, undran. Det är sällan jag verkligen ser det lästa framför mig som här, kanske för att Naumanns språk känns osynligt som ett nuputsat fönster.

Positiv särbehandling?

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-09-02 16:46

Att Expressen kultur i dag avslöjar att tidigare DN-journalisten Barbro Jöberger döljer sig bakom pseudonymen Julia Ceasar är bra och självklart. Det finns inga pressetiska invändningar. Jag förstå inte ens hur man kan ställa frågan. Journalister har alltid ägnat sig åt att avslöja pseudonymer. Vem på 1960-talet hade inte velat avslöja vem deckarförfattaren Bo Baldersson var? Jag förstår inte varför en rasist med rubbad verklighetsuppfattning ska särbehandlas. Jöberger är dessutom inspiratör för de terrorister som med hot och hat försöker skrämma fram tystnad.

Jag tycker mig se hur det på senare tid börjat smyga in en särbehandling av SD. Hoten och mailstormarna verkar urholka integriteten på olika redaktioner.

Jag har länge medverkat i Panelen i SR:s Godmorgon världen. Det är alltid roligt. Men det senaste året, fr o m valrörelsen 2014, har ett nytt mönster smugit sig in. När vi säger nedgörande saker om SD har programledaren flera gånger lagt till att SD inte har någon representant i studion. Än sen? Inget parti har representeanter i studion när Panelen snattrar. När vi sagt elaka saker om FP eller V kommer aldrig det där lilla tillägget. Aldrig. Varför är det så? Jag uppfattar det som att SR särbehandlar SD positivt. 

Betydelsefulla detaljer

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-31 18:37

 I söndags på DN debatt skrev Felipe Estrada och Henrik Tham en liten viktig påminnelse om att det dödliga våldet och det grova våldet faktiskt minskar. Hur många bekanta har jag inte mött som blankt vägrar tro mig när jag säger just det. De vet att våldet ökar. Alla vet ju det. Därför blir Estradas och Thams uppgift att männsikors rädsla för våld faktiskt minskar extra intressant. Själva känner vi oss trygga — men nån annanstans, längre bort, i andra stadsdelar, bland andra svenskar tror vi att våldet ökar,

Nyligen snubblade jag på en annan sån där rättelse av vad alla anser sig veta. Bland invandrade är andelen högutbildade (högskoleexamen) fler än bland alla som är födda i Sverige. 40 procent av de invandrade kvinnorna är högutbildade, men bara 35 procent av alla infödda män. Invandringen ökar alltså andelen välutbildade i Sverige.

Siffrorna avslöjade också en hög andel lågutbildade. De invandrade är helt enkelt socialt polariserade och heterogena. Det bör naturligtvis alla veta. Men det finns en otroligt stark föreställning om att alla invandrade inte bara är sämre utbildade än etniska svenskar (och därför behöver bemötas omhändertagande) utan dessutom likadana allesammans.

Ibland behöver man påminnas om gapet mellan våra föreställningar och hur det egentligen är.

Sjutton procent

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-30 10:30

Sverigedemokraternas opinionssiffror efter sommaren kommer få konsekvenser. Att tro n annat är optimistiskt dagdrömmeri. Tre partier har börjat svaja: M, FP och KD. Centern verkar i stället försöka profilera sig som en svensk motsvarighet till holländska D66 eller danska Radikale. Det är klokt för dom och bra för Sverige. Mest förvånande, och glädjande, är Socialdemokraternas orubblighet — i de här frågorna gäller fortfarande Mona Sahlins linje.

Det mest anslående är ändå att SD trots 17 procent inte lyckats påverka debatt och politik mer än marginellt. De hörs mer i media, ganska naturligt, men de fortsätter vara isolerade. Läget är obehagligt och farligt. Men ännu finns inga tecken på en dansk eller norsk vindkantring. Men fortsätter SD:s framgångar kan allt förändras.

Mest skrämmande är m.a.o. inte det politiska etablissemanget eller journalistkåren, men den svenska befolkningen. Sjutton procent sympatiserar med ett parti helt utan demokratisk trovärdighet, som drömmer om att misshandla invandrade med järnrör och helt saknar politik — i synnerhet i frågor om migration, asyl och integration. Vad avslöjar det om Sverige? Nu säger alla att man inte ska moralisera över partiets symaptisörer. Det är möjligt. Men varje enskild har ett ansvar.

För alla som anser sig tillhöra vänstern bör uppdraget vara orubbat: kritisera orättvisor, angripa rasism och argumentera för global, europeisk och lokal kosmopolitik. SD och den nationella konservatismen kan bara övervinnas med bättre svar på frågorna om samhällets mening och mål — och vilka "vi:et" eller "folket" egentligen är. SD:s svar är en ond fantasi. 

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Det tredje världskriget är nu?

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-29 17:21

Det här är min ledare på Dagens arena i dag, lite lång för bloggen men jag vill lägga in den ändå:

I går presenterade Anders Ygeman nödvändiga åtgärder mot de svenskar som ansluter sig till ISIS. Men det är bara en detalj i ett större sammanhang. Situationen är mer skrämmande än de flesta verkar vilja förstå. Till exempel använder regeringen, och de flesta andra, fortfarande det vaga begreppet "terrorism", när de borde tala om en distinkt politisk fiende: den revolutionära islamismen.

                I SR:s Filosofiska rummet beskrev konfliktforskaren Wilhelm Agrell i våras läget som ett redan pågående tredje världskrig. Han följde sedan upp tanken i Aftonbladet (7 juni). Jag tror han har rätt. Det är där världen befinner sig.

                Krigsförklaringarna kom redan hösten 2001 och var ömsesidiga. Men det är först nu, efter den arabiska vårens nederlag och ISIS genombrott, som situationen expanderat. Konfliktlinjerna är oklara och röriga. Men det är den revolutionära islamismen som nu driver kriget framåt. De kontrollerar territorier i Syrien, Irak, Libyen och Nigeria. Och de är inblandade i offensivt gerillakrig i ett nästan sammanhängande landområde från Pakistan i öster till Mali i väster, med tillfälliga terrornedslag i storstäder över hela världen. De flesta stormakter är redan inblandade i strid: Saudiarabien, Turkiet, Iran, USA, Frankrike och Storbritannien. 

                För en tid sedan undrade Jenny Nordberg (SvD 16/8) varför svenska feminister tiger om den revolutionära islamismens övergrepp. Hennes anklagelse kändes onödigt tillspetsad. Men jag undrar också, inte om just feminister, men varför svenska radikaler i allmänhet verkar så loja. ISIS dödar allt vänstern står för. De drivs av våldsamt kvinnohat. De följer rasismens logik med etniska rensningar och mord. De hånar demokratin och idén om människans frigörelse. De är en totalitär rörelse som upprättat en egen stat. Deras kamp är inte antiimperialistisk, men imperiebyggande genom krig och folkfördrivning.

                De artiklar som nu skrivs i Europa och USA präglas av frågor och förundran. Varför är ISIS och andra revolutionära islamister så framgångsrika?

                De obesvarade frågorna hopar sig. Men jag blir ofta förvånad över hur några av dem sänkts ner i ett slags politisk minnesförlust. Världen har sett liknande rörelser förut. Och det är inte första gången frivilliga, utifrån politisk övertygelse, ansluter sig till revolutionskrig i andra länder. Det är i det sammanhanget jag misstänker att ord som "terrorister" och "hjärntvätt" lägger dimridåer i stället för att öka klarheten om lägets allvar.

                I sin klassiska The Origins of Totalitarianism förklarade Hannah Arendt nazismens framgång med att Europas nationalstater var otillräckliga för att tackla akuta problem och därför slutat fungera. Kan man inte se hur liknande mönster nu upprepas i Mellanöstern? Staterna har ruttnat inifrån och faller sönder. Och har alla glömt hur ett litet men målmedvetet parti lyckades få kontroll över hela det ryska imperiet med början hösten 1917? Det är inte så konstigt att ISIS möter riktigt motstånd från bara icke-statliga rörelser som kurdernas. Iraks näst största stad Mosul föll som ett korthus. Siktet är säkert inställt på Bagdad och Damaskus, det gamla kalifatets tvillingstäder — och i förlängningen Saudiarabien. Det kan inte uteslutas att de lyckas.

                Rapporter från Raqqa och andra städer antyder att den nya ordningen inte är populär bland sunnimajoriteten, men acceptabel eftersom den medför tydliga spelregler. De verkar i likhet med tyskarna på 1930-talet kunna leva med att oppositionella, minoriteter och andra motsträviga mördas. Det som nu sker har skett förut, på andra platser men är samtidigt oförutsägbart och unikt.

                Men den stora obesvarade frågan är hur den här totalitära rörelsen bäst övervinns. Än så länge finns inga trovärdiga svar. Rådlösheten är utbredd. Alla försök har misslyckats. USA:s krig i Irak har varit en direkt orsak till ISIS framgångar.

                Situationen påminner om den i Europa 1947-48, på tröskeln till det kalla kriget. Ingen visste vad som skulle kunna hända nästa år eller ens nästa månad. Rädslan var utbredd. Skenet från Kremls röda stjärna var lockande. Men den här gången, mitt i det tredje världskrigets upptakt, ligger skeendets centrum inte i Europa men i Syrien och Irak. Är det därför vi har så svårt att förstå allvaret? Det är än så länge inte européerna men de syriska flyktingarna som känt skräcken.

                Sverige kan spela en viktig roll för att formulera en hållbar strategi baserad på solidaritet och politik i stället för militär logik. Margot Wallström har alla förutsättningar att bli knutpunkt för sådana samtal. Inte för världens mäktiga statschefer. De klarar sig själva. Men för de mer maktlösa — för kvinnorörelser, människorättsaktivister, demokratiska islamister och andra i de omedelbart hotade regionerna. Det är i deras erfarenheter svaren kan ligga.

                                                                 

Det finns ingen god nationalism

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-26 10:31

På pendeltåget i går läste jag den österrikiska författaren Robert Menasses underbart onyanserade angrepp i Eurozine på den konservativa (så kallat pragmatiska) åternationalisering som griper omkring sig i Europa. Plötsligt kan annars kloka skribenter svärma för den goda nationalismen — det gör inte Menasses. Hans text är underhållande uppmunrtan för oss som fortfarande envisas med att arguemhetar för ett demokratiskt, och därmed federalt, EU.

Han påminner om att ursprungsidén att EU var ett fredsprojekt gjorts ointressant genom att man avsiktligt utelämnar mer än halva idén: EU är ett fredsprojekt genom att överskrida nationalismens institutioner och skapa en postnationell europeisk politik.

Att socialdemokratins intellektuella som Katrine Marçal med lätta sarkasmer förlöjligar idén om ett mer demokratiskt EU, med det folkvalda parlamentet som politikens centrum, är deprimerande. Bör en socialdemokrat åtminstone inte ta federalismens demokratiska ambitioner på allvar? I en recension av Thomas Pickettys nya bok avfärdar hon Europaparlamentet som en "snurrande cirkus". I stället försvarar hon den nationella  logiken: Hellre att EU slits sönder i geopolitisk strid mellan länders egenintressen än formar just den postnationella politik Europatanken alltid syftat till därstrider utkämpas mellan höger och vänster och olika politiska värdering.

Menasses utgår från ett tal EEC:s första kommissionsordförande Walter Hallstein höll once upon a time. Det är skrämmande aktuellt i eurokrisens skugga, i synnerhet om man i första hand uppfattar krisen som politisk och inte ekonomisk:

"As Hallststein said, "we must not limit ourselves to lifting outdated borders and allowing freedom of movement for people, goods and capital. Instead, we must take on the traditional imbalances between the regions, not to mention the imbalances that have developed more recently. Otherwise we would end up contradicting the goals of the Treaty of Rome, which demanded that economic gaps between individual regions be lessened while at the same time protecting cultural differences. The regional-political responsibility of the communities pertains not only to those areas where there is danger of over-development, but also to those areas that are economically under-developed. This means that when we carry out economic or social policy, there must always be a regional-political element in our actions. Regional politics must enter all these policies. However, the reverse is also the case: whenever we do regional politics, it involves European economic and social policy as a whole."
 

Black LIves Matter

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-23 14:27

Inför förra presidentvalet i USA lyckades Occupy Wall Street tvinga in frågan om ojämlikheten i politikens centrum. Att framställa problemet som de en procenten mot de nittionio procenten var ett genidrag, som fortfarande biter sig fast. Den här gången kan kanske Black Lives Matter spela liknande roll. Kanske kan de äntligen lyckas formulera rasistiskt polisvåld i USA och rasism i allmänhet som frågor om mänskliga rättigheter i den offentliga debatten. Det finns en potantial att skaka om nästa presidentval. Men då behöver alla invandrade och minoriteter engageras — då slår landets nya demografi till och gör rörelsen mäktig.

I senaste Dissent — som bara blir bättre och bättre — skriver Fredrick C Harris om hur rörelsen fullföljer de intentioner både Malcolm X och Martin Luther King uttryckte under sin sista tid innan de mördades. I USA skulle det innebära att stort steg att gå från medborgarrätt till mänskliga rättigheter — inte minst genom att frågan då "globaliseras".

Jag har visserligen följt nyhetsflödet om Black Lives Matter men varit dålig på att försöka förstå rörelsens inre arbete och tänkande. Jag är nog inte ensam om det. Harris artikel är därför läsvärd. Och lika bra är en intervju i samma nummer med aktivisten Marcia Chatelin.

BLM har brutit med en tradition där antirasistiska rörelser byggts runt starka ledare. Den är mer modern där ledarskapet är friare, mer flytande och allmänt. Många tar ansra. Många tar beslut. Ingen talar ensam för hela rörelsen. Men den verkar också uppmärksammat Occupy Wall Streets misslyckande, där en icke-hierarkisk idé banade väg för ett läge där rörelsen ändå kom att "ledas" av de gamla vanliga: unga vita välutbildade män (som sedan återupptog sina studier och nu är på väg mot välavlönade arbeten, kanske på Wall street). BLM verkar lärt sig mer av det intersektionella och feministiska arbetssätt, som t ex Dreamers (papperslösa hispanics) länge utvecklat.

Men det är inte enkelt. Medborgarrättsrörelsens arv har t ex sexistiska, manschauvinistiska och homofoba drag som lever vidare. I intervjun med Chatelin diskuteras den märkliga situationen att alla de svarta som dödats av poliser och blivit världskända är män. Det finns även kvinnor som dödats, men deras namn är inte lika spridda. Detta samtidigt som BLT:s drivande kretsar i många städer är kvinnor.

Chatelin diskuterra också den intressanta frågan om polisvåldets konsekvenser för de svarta kvinnor som utsätts för mäns våld, eller våldtäkter i äktenskapet. Hur ska de förhålla sig till en ofta rasistisk polis? Ska de polisanmäla eller inte? 

Hur kan en rörelse, som utgår från ett uppror mot polisens rasistiska våld, utvecklas till en inkluderande, intersektionell, feministisk och queer antirasism för mänskliga rättigheter som är mer hållbar än Occupyrörelsen? 

Aarons nya land

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-20 17:30

Nu ska jag försöka skärpa mig och komma igång med bloggandet igen. Jag har ägnat hela sommaren åt att skriva en rätt lång artikel om den reaktionära danska prästen Søren Krarup. Han är en av den nya nationalistiska högerns få intellektuella och har hamrat fram sin kontrarevolutionära konservatism sedan 1960-talets början och varit inspiratör för Danskt folkeparti. Han satt i Folketinget hela 00-talet för Kjersgaards parti. Han är länken som förenar den nya, mer eller mindre rasistiska, högern med den hårda konservatismens idéhistoria ända tillbaka till den franska revolutionens motståndare. Han för vidare avskyn mot mänskliga rättigheter, mot humanismen och mot alla idéer om människans självförverkligande och frigörelse. Jag var först lite skeptisk att ägna så mycket tid åt honom, men det blev mer och mer intressant. Texten kommer publiceras av Arenagruppen som en rapport. Søren Krarup — konservatismens tredje våg.

I går var sista avsnittet av teveserien "Aarons nya land" om judarnas historia i Sverige. Jag har sett alla fyra avsnitten med stort intresse. De är enkla, men kanske just därför berörande. Det är pinsamt hur lite jag visste, trots att jag vet att den judiska erfarenheten är så viktig att förstå om man argumenterar för olika kosmopolitiska och antirasistiska värderingar. Den finns på UR:s hemsida.

I avsnittet från Norrköping hade någon nyligen kastat en sten genom synagogans fönster. I Malmö, i sista avsnittet, går programledaren på gatan med kippa, plötsligt hör man en röst som ropar "Free Palestine". Den äldre malmöbo som intervjuas påpekar enkelt att man inte längre kan ha kippa på gatan. Själv har han övergått till att bära keps. Programmet fångar i två enkla, till synes oansenliga, incidenter samma rasistiska förakt som drabbar kvinnor med slöja.

Man ska ha en sak klar för sig. Om Sverigedemokraterna ingick i en regering skulle den här typen av teveprogram inte kunna göras. Søren Krarups samhällssyn, som SD i stort sett delar, utesluter alla idéer om minoriteters rättigheter.

Tidskrifterna

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-08-08 13:55

Mina tidskrifter vill jag också läsa på papper. Men inre för att jag har något romantiskt förhållande till dem, som till böckerna (kolla mitt förra bloggavsnitt). Tidskrifterna är rent hårt arbete. Utan dem skulle jag förstelna. De är ett hav av ord, tankar, slutsatser och analyser som håller mig vaken. De ger mig fler impulser till ledare för Dagens arena än vad dagstidningarnas nyhetssidor gör. Det är därför jag behöver dem på papper. För att den ständigt växande högen av olästa tidskrifter inte ska lämna mig i fred, ska påminna mig om att de måste läsas, att det sällan överdrivet roliga jobbet måste göras — helst en liten stund varje dag.

Men samtidigt tror jag tidskrifterna är mer identitetsbestämmande än böckerna. Min politiska hemvist bestäms av Arena, Bang och Expo. Det är mitt "hemma". Samma sak med de amerikanska: Dissent, New York Review, n+1 och American Prospect. Jag tråkas ut totalt av högerns tidskrifter. Dom ägnar jag ingen tid. Det på vänsterns olika arenor jag gillar att både bekräfta mina åsikter och rubba dem, bråka med slutsatser jag ogillar och få helt nya impulser av infallsvinklar och synsätt jag tidigare inte mött.

Det måste läsas. Om jag slutar skulle mitt eget skrivande stanna av.

Men det händer att tidskrifter är ren njutning. I dag läste jag Ulrika Dahls underbart slingrande essä i senaste Glänta där hon grubblar över sig själv (som moster), moderskap och barnlöshet. Så här slutar hon: "Moderskapets tunga krav och betydelse för den lyckade femininiteten hemsöker oss. Täta nät som vävs och växer, fångar oss som de gör med spindeläggen när de kläcks, vi följer och fastnar i dess trådar. Känslorna, intimiteten, det delade blodet är både ingredienser och resultat av hur vi släktskapar och släktskriftar tillsammans om 'våra' familjer; deras ursprung, ritualer och minnen."

Om Glänta inte legat där, hela sommarne, i högen med olästa tidskrifter och genom sin närvaro tvingat mig att ta jobbet på allvar och börja läsa, hade jag inte läst Dahls essä och därmed inte fått den energi som får mig att öppna datorn och börja skriva. Att läsa tidskrifter är ett dagligt arbete för att göra världen runt omkring mig lite större och rörligare.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)