Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2016
› Visa senaste 10
februari (3 st)
januari (11 st)
Arkiv 2015
december (8 st)
november (13 st)
oktober (4 st)
september (13 st)
augusti (9 st)
juli (7 st)
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

IS + S + Taikon

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 21:05

Senaste numret av Middle East Report var ett blekt tema om iS. Ovanligt blekt för att MER. Men även om den långa genomarbetade ledaren om IS bakgrund och nuläge inte säger så mycket nytt så tillhör den kategorin nyttiga texter för allmän tillnyktring, en sådan man sparar för att använda. Jag delar synsättet att man måste betrakta IS som en stat, eller åtminstone mitt i en övergång från revolutionär rörelse till statsprojekt. IS är t ex till största delen självförsörjande genom skatter, avgifter, oljeproduktion, utpressning och smuggling. I ledaren påminner MER om bakgrunden till IS gangsterekonomi. Där förs också ett intressant resonemang om att extremt våld och brutala utrensningar ofta tillgrips just när en stat konsoliderar sig — det har skett förr och upprepas nu.Läs här.

Men jag tror inte man kan förklara terrordåden i Paris på det viset. Jag delar samma förklaring som Barack Obama: att det var en provokation för att locka fram en euroamerikansk markinvasion i Syrien. IS vill ha krig mot rätt fiende. Hur hjältemodigt är det att varje dag terrorisera andra arabiska sunnimuslimer? Det skulle betyda att IS ändå vill fortsätta vara en revolutionsrörelse, inte ett statsbygge. Eller att de fortfarande vacklar fram och tillbaka.

I samma nummer finns också en läsvärd intervju med Yifat Susskind chef för kvinnorättsorganisationen MADRE om arbetet i Irak, i skuggan av IS, med att skapa skyddat boende för misshandlade och våldtagna kvinnor samt förföljda hbtq-personer. Den är lång och upplysande. 

Det har skrivits en del underhållande artiklar om S-krisen. Jag tänker i första hand på Åsa Linderborgs omtalade bokröjning. Men i går läste jag en mer eftertänksam och viktig och träffsäker text. Det är väl symptomatiskt att den skrivits av en liberal, Per T Ohlsson i Sydsvenskan. Den bör läsas som utgångspunkt för fortsatt diskussion.

I dag skriver jag om nyutgåvan av Katarina Taikons "Zigenerska" i Expressen.

Ja till brexit!

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-02-04 15:21

Den föreslagna överenskommelsen mellan EU och Storbritannien verkar vara en potentiell katastrof för vänstern. Att det förhandlats fram av Europeiska rådets ordförande och inte kommissionens är redan det ett tecken på unionens degenerering från överstatliga principer till mellanstatligt sönderfall. För EU:s skull hoppas jag att britterna röstar nej och att Storbritannien  sedan lämnar  den. Rimligen bör alla länder som saknar ambition att ansluta sig till euron också lämna EU under ordnade former. Socialdemokraternas brist på politisk hållning i Europafrågan är förfärlig — men man har vant sig.

Clinton for President

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-02-02 16:13

I dag är jag tillbaka som ledarskribent på Dagens arena efter att ha varit tjänstledig i fyra månader (för att få fart på arbetet med en ny bok). Jag har synpunkter på rapporten från regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare. Läs här.

Jag blir alldeles matt av den omotiverat omfattande bevakningen av första primärvalet i Iowa. Men naturligtvis har jag följt det. Amerikansk politik är ett gammalt intresse. Och de här primärvalen är väldigt speciells med sitt starka uppror mot de båda partiapparaterna. Republikanerna ser ut som ett parti nära ett historiskt sammanbrott. Jag undrar om partiet, så som vi känner det, kommer överleva det här presidentvalet. De centrifugala krafterna är enorma.

Om Ted Cruz skulle vinna nånstans så var det Iowa. Men han är antagligen helt chanslös i fortsättningen, med framgångar i enstaka delstater dominerade av kristen höger. Donald Trump visade att striden kommer stå mellan honom och någon av etablissemangets kandidater där Rubio har stor fördel men det kan ändras i New Hampshire där Bush och Kasich är starkare än i Iowa. Striden i republikanerna kommer bli lång skitig och kanske förödande. Det är inte omöjligt att konventet kastar ut Trump även om han vunnit flest elektorröster. Hela partiets framtid är hotad.

Jag tvivlar inte en sekund att Hillary Clinton blir demokraternas kandidat. Sanders kommer göra bra resultat i vita delstater, men de är som bekant en krympande del av USA och det räcker inte. Han pressar partiet åt vänster (underbart) men skulle bli en svag president (ja, vad har han nånsin uträttat under sina 25 år i Washington?). 

Om Hillary Clinton inte blir USA:s nästa president skulle jag bli förbluffad. Demokraterna har numera automatisk fördel i presidentvalen och republikanerna uppförsbacke. Det är möjligt att Rubio kan besegra henne med minimal marginal. Men Trump? Knappast.

Jag kommer vara i Philadelphia under demokraternas konvent i staden och i Washington under valdagen i november. Härligt.

Houellebecq

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-28 13:38

I julas läste jag Michel Houellebecqs Underkastelse (översättn: Kristoffer Leandoer).  Den är ett litet mästerverk. Svår att avkoda till entydig debattroman. Var befinner sig författaren egentligen i den här högpolitiska berättelsen? Ingen riktig aning. Han gömmer sig bakom den skickliga kombon av minutiös realism, giftiga ironier och ren hyperbol. Att Marine Le Pen kan vara nära ett maktövertagande 2022 är synnerligen sannolikt. Men att England, Belgien, Holland och Tyskland ska regeras av islamistiska partier och Frankrike välja Muslimska brödraskapets kandidat till president samma år är naturligtvis vrickat — men Houllebecq lyckas framställa det som  helt normalt.

Jag har aldrig gillat Houellebecqs romaner. De har varit litterärt stumma. Och hans konservativa antimodernism och antikapitalism har stött bort mig. Hans huvudsakliga problem, mäns fall från sina maktmonopol, har varit lite rörande men utmynnat i total reaktion. Men den här gången faller allt på plats. Det grälla har blivit mångtydigt. Plötsligt läser jag honom, en aning överrumplad, men en känsla av akut aktualitet.

Jag undrar vad det egentligen är för roman han skrivit. Jag tvivlar på att den är en dystopi om "islamiseringen av Europa". Det enda verkligt frånvarande partiet i romanen är Nationell fronten. De passerar bara förbi i marginalen. Är den tysnaden betydelsefull? Är det i själva verket om deras högst sannolika maktövertagande han skriver, men projicerat på islamismen? Nej, kanske inte. Men Underkastelse kan absolut läsas på det viset. För vad den egentligen handlar om är en epoks undergång, och hur den ersätts av en radikalt konservativ där auktoriteten, gudomligheten och manligheten återupprättas.

Romanens första del beskriver ett slags apokalyptiskt skymningsläge i Paris. En typiskt radikalkonservativ fantasi av gammalt snitt. Men jag fångas av att det är en trovärdig skildring av hur de sista veckorna kan vara innan Nationella fronten övertar makten i Frankrike, eller Sverigedemokraterna i Sverige. Känslan av förlust, tomhet och även etargi. Människor har lämnat Paris. Några emigrerar. I de fattiga förorterna pågår skottlossning. Tevenyheterna har tystnat. Motorvägarna ligger öde med döda kroppar vid plundrade bensinstationer.

Hans beskrivning av den vinnande islamistiska ordningen (i koalition med både gaullister och socialister) är träffande. Den är patriarkalt konservativ. En gammal fransk katolsk höger återvänder med muslimsk yttre form. Männen finner sig väl tillrätta. Normerna återinförs. Den värderelativistiska, kosmopolitiska, feministiska, postmoderna, rättighetsvurmande, identitetspolitiska, liberalsocialistiska vänstern sopas ut. 

Underkastelse ringar in den obehagliga samtidsandan. Jag skymtar Anders Ygeman mellan raderna.

Det förfärliga Danmark

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-27 13:20   2 kommentarer

Nu har Danmark beslutat att konfiskera flyktingars egendom. I EU:s Stadga om de grundläggande rättigheter artikel 17 står det: "Ingen får berövas sin egendom utom då samhällsnyttan kräver det". Jag har väldigt svårt att förstå att konfiskering av näst intill all personlig egendom någonsin kan försvaras med samhällsnytta. Konfiskeringspolitiken har andra orsaker — och den måste prövas rättsligt. Den påminner om konfiskering av judisk egendom i nazityskland och masskonfiskeringarna i Sovjetunionen. De som utsätts för övergreppet har inget inflytande, de har inte variot med om att besluta om lagen.

Ai Weiwei har beslutat att stänga ner en utställning i Köpenhamn och hämta hem ett konstverk i Århus i protest. Men vad kan vi andra göra? Vi som inte har den möjligheten till uppmärksammade stora protester? Vi kan samlas till protestmöten och demonstrationer. Och jag kommer inte längre resa till Danmark. Jag kommer bara använda det som genomfartsland till andra och friare länder. Jag kommer undvika att köpa danska varor. Jag kommer inte delta i några samarbeten eller utbyten med danska myndigheter (inte för att jag någonsin fått sådana möjligheter, men ändå ....). Ja, jag vet att det låter lite löjligt, men man får försöka svara med det lilla man har.

Varför denna vansinniga lag? Den oficiella förklaringen att konfiskeringarna skulle bidra till kostnaderna för flykringpolitiken är uppenbart nonsens. Jag tror orsaken är en annan. Många flyktingar från Syrien är välutbildade och inte utfattiga. Men den danska invandringsfientligheten kräver att de invandrade uppfattas som hjälplösa människor utan egna resurser och egen vilja. De ska vara beroende. De ska ligga på knä och be om välvilja. De ska vara som nakna barn inför den danska staten. Därför måste deras egendomar konfiskeras. 

Man kan se samma mekanism bland Sverigedemokrater. Alla påståenden att många syriska flyktingar är välutbildad medelklass bemöts med raseri. De är analfabeter, ropar mobben. 

Att en högre andel invandrade kvinnor har eftergymnasial utbildning än Sverigefödda män uppfattas som en kränkande verklighet.

Läs kommentarerUppdatera
Stäng
 

Skrivet av Martin H 2016-01-28 02:46

Tyskland då?

Kommer du nu även att undvika Tyskland och inte köpa tyska varor, eller är det bara lilla Danmark, ett av Europas minsta länder som inte har mycket att säga till om, som det ska hackas på och hånas och bespottas? Kommer du att skriva en artikel om "Det förfärliga Tyskland"?

http://www.dn.se/nyheter/varlden/sodra-tyskland-konfiskerar-vardesaker-fran-asylsokande/

"Bayerns inrikesminister Joachim Herrmann säger till den tyska tidningen Bild att man stöder sig på den federala lagstiftningen och att gränsen går vid 750 euro (cirka 6.950 kronor).

– När asylsökande kommer till mottagningsenheten genomsöks de på dokument, värdesaker och pengar, säger Joachim Herrmann till Bild.

I Baden-Württemberg kan polisen beslagta värdesaker över 350 euro (cirka 3.240 kronor).

I december konfiskerades i genomsnitt fyrsiffriga belopp per person i de södra delstaterna, rapporterar Bild."

Anmäl

Skrivet av Per W 2016-01-28 09:07

Ja, vad ska vi göra?

Läs det jag skrev som ett uttryck av förtvivlan. Vi måste protestera mot den politik som sprids, mot Europas ovilja att ta ansvar, mot det nationalistiska mörker som sänker sig över kontinenten. Det viktiga är att fortsätta försvara migranters rättigheter och de mångkulturella samhällena, argumentera för lagliga vägar till Europa och avslöja de negativa lögner och halvsanningar som sprids om migrationens konsekvenser. De partier och politiker som går åt annat håll kan inte längre räkna få våra röster.

Anmäl
Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Kulturskillnad?

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-25 20:17

I Skåne byggde en 38-årig läkare mödosamt och på egen hand en betongbunker som fångcell på sin tomt. Sedan planlade han i detalj en avancerad kidnappning av en ung kvinna — och genomförde den. Hon låstes in i bunkern. Möjligen våldtogs hon. I dag uppmärksammas rättegången mot mannen. Mönstret känns igen. Vi har sett liknande fall i Belgien och Österrike. Varför är det inga med invandrarpanik som nu skriver ledare om kulturens betydelse för just den här typen av mäns övergrepp? Är det ett särdrag för norra Europas välfärdskulturer? Varför utbrister inte Ivar Arpi att vi nu äntligen måste få befrias från bojorna för att kunna tala om kulturskillnader? Som tur var klantade sig mannen och kunde avslöjas redan efter någon vecka. 

Till Europa

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-20 13:28

I dag hittade jag ett fint citat från Jean Monnet, på engelska: "Why should there be a border beyond which I treat men differently from those on my side?" Så skrev en av Europtankens banbrytande gestalter. Det borde stå på varje gravsten över varje okänd migrant som drunknat i Medelhavet, som en anklagelse.

Kjell Alinge

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-19 13:30

Om jag inte minns fel sändes "Hemma hos ... (följt av dagens namnsdagsnamn) sändes på tisdagkvällar, mycket sent. Jag hade lagt mig. Bara den gamla röradion, som jag ärvt efter morfar, strålade av svagt ljus. Att lyssna var som att tillhöra ett underjordiskt sällskap. Ingen i min klass lyssnade. Ingen jag kände lyssnade. För första gången vandrade jag in i känslan att vara annorlunda än andra. Jag verkade ju gilla saker ingen annan hade koll på. I skolan kunde jag börja fnittra hejdlöst mitt under lektioner för att jag mindes något från veckans program. Och det var sedan omöjligt att förklara vad det var som var så roligt. Alinge och Forsells dialoger var ju bara underbart frigörande trams: bröl, gråt och viskningar. De var en motståndsrörelse mot 1970-talet grå ljus.

Nu sägs det en massa om Alinge och "Eldorado". Men för mig ligger hans stora betydelse tidigare. Inte bara "Hemma hos ..." utan också "Asfaltstelegrafen" där han varje vecka spelade ny musik med sitt underliga, vackra och inspirerande musiksnack. Han var något helt annat än de proggiga, vänsterdoktrinära träskallar som gjorde andra radioprogram om rock. Alinge öppnade på annat sätt fönstret mot omvärlden och in i musikens fantasiriken. Jag kommer aldrig glömma hans långa intro, som en novell, innan han första gången spelade Dire Straits genombrottslåt "Sultans of Swing".

När han började sända "Eldorado" tappade jag långsamt intresse. Tidigare hade han varit mot samtidsandan. Då blev han med samtidsandan. Han förvandlades också från underground, en "hemlig vän", till att bli excentrisk mittfåra.

Kjell Alinge lärde mig att vara mot är roligare än att vara med.

Läs om Podemos

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-19 10:52

I förra årets senaste Arena finns en fantastiskt intressant (och uppmuntrande) artikel om Podemos, partiledaren Pablo Iglesias och deras radikala populism av Jonas Elvander.

Podemos är något så sällsynt som ett intellektuellt förankrat och genomtänkt vänsterparti. Berättelsen om deras anknytning till de båda postmarxististerna Ernesto Laclaus och Chantal Mouffes analyser har skrivits många gånger. Men Elvander gör det bättre  än de andra jag sett.

Mouffe och Laclau var tidiga med att fundera över hur nya sociala rörelser  och det som pejorativt och förenklat kallas identitestpolitik utmanat och ifrågasatt den gamla vänstern. De förkastade marxismens ekonomism. Så här skriver Elvander: "I motsats till många traditionella marxister och postmarxister tar Laclau och Mouffe avstånd från "ekonomismen", det vill säga tanken att de ekonomiska förhållandena i grunden är bestämmande för hur olika identiteter och konflikter tar sig uttryck. I en allt mer komplex kapitalism går det enligt dem inte att förklara alla fenomen utifrån ett renodlat ekonomiskt perspektiv. I stället tar de sin utgångspunkt i det sociala." För dem blev politiken det centrala: idéerna, förklaringarna, orden, offentligheten, projekten.

Ernesto Laclau återvände till populismens radikala ursprung för att hitta ett nytt ramverk för vänsterpolitik. Podemos har på den punkten följt honom. Det är inte ett socialistiskt, men ett populistiskt parti. De beskriver inte motsättningarna som mellan höger och vänster utan i första hand mellan folket och "la casta". (I det här sammanhanget är jag partisk. Elvander skriver generöst om min gamla bok Populisterna). Men Laclau definierar inte "folket" etniskt, som den nationella högern gör, utan anknyter till den ursprungliga amerikanska populismen från 1880-talet men i mer sofistikerad form.

Elvander: "Folket uppstår som politisk kategori när de socialt lägre stående delarna av samhället börjar identifiera sig med samhällsgemenskapen som helhet, det vill säga när en serie partikulära krav antar en universell identitet. Men jag vill då tillägga att det också krävs att deras anspråk på jämnlikhet och rättigheter erkänns av medelklassen i en ömsesidig process. Det är först då folket kan uppstå som politiskt subjekt i konflikt med eliten eller de en procenten eller vad det nu kan vara man pekar ut.

Det som intresserade mig mest i Elvanders artikel var Iglesias kritik av "den kosnervativa vänstern". Den som håller fast vid ekonomismen, som talar med begrepp ingen längre riktigt förstår och bara alienerar den från befolkningen. Jag tänker då i första hand inte på den hyperakademiska vänstern, som i varje fall inte har politiskt inflytande, utan den vokabulär vänsterpolitiker har: socialism, arbetarklass, maktordning. Iglesias: "Det är vad fienden väntar sig att vi ska göra: använda ord ingen förstår, förbli en minoritet, falla tillbaka på våra traditionella symboler. Och de vet att så länge vi gör det utgör vi inget hot mot dem". 

Dt är träffande. Men jag anser att vänster fortfarande kan fungera som en öppen kategori med plats för en massa idétraditioner, politiska projekt och sätt att tala. Jag uppfattar socialismen och marxismen som det verkliga hindret. Det är döda språk. Problemet är också att socialister och marxister av olika slag i decennier försökt, och tyvärr lyckats, att skaffa monopol över vänsterbegreppet och därmed slutit och låst det. Den "konservativa vänstern" har fortfarande inte gett upp de försöken. Jag tror det var därför Arena under några år blev så kontroversiell inom vänstern och som en kritiker skrev: gjorde att hon fick ont i magen. Arena försökte just öppna upp kategorin vänster. Det uppfattade jag som ett magasinets viktigaste uppdrag. Det är f ö ingen tillfällighet att vi redan i ett de första numren i början av 1990-talet publicerade en lång artikel av Chantal Mouffe.

Finns det något Podemos i Sverige? Ja, det skulle vara FI, men som fortfarande känns svajigt och oklart. Men där finns, utifrån feministisk grund, spår av samma impulser.

Läs och spara Jonas Elvanders artikel. Den finns här. Den är bra hjälp när man funderar över 1. Socialdemokraternas identifikation med det bestående och 2. V:s oförmåga att växa trots ett gynnsamt läge.

Våld och svenskhet

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-01-14 12:57

Efter avslöjandet av sexövergreppen i Kungsträdgärden har föreställningar om "svensk kultur" och "svenska normer" fått nytt politiskt liv. Det är llla.

I gårdagens riksdagsdebatt talade Jan Björklund om "svenska normer" och att det är dom som ska gälla. Han menade jämställdhet och respekt för unga kvinnors kroppar. Men det är ju inga specifikt svenska normer. Däremot har det blivit dominerande normer i Sverige. Det är en jävla  skillnad. Kvinnors rättigheter är en internationell och invandrad frihetsidé. Den är inte uppfunnen i Sverige men fck styrka — importerad via böcker och politisk kamp — genom kvinnorörelsen. På 1960-talet drevs lrav på jämställdhet av en liten men övertygad minoritet. De hånades av den stora majoriteten. De flesta manliga journalister, opinionsbildare och politiker var fientliga.Tage Erlander var ett slags svenskhetssymbol men sannerligen ingen jämställdhetsivrare. Jämställdheten sprang inte upp ur någon folksjäl. Den fick sitt genombrott genom att gamla själsliga föreställningar nedkämpades med hårda metoder. Det är självklart men måste tydligen påpekas igen.

Jan Björklund försvenskade ett internationellt idéarv. Det innebär en nationalisering  och etnifiering av politiken. Han löper utan eftertanke med samtidens nationalistiska vindar.

I samma debatt påstod Jimmie Åkesson att övergreppen var en kulturfråga. Försvar för jämställdhet (som SD i ajälva verket är motståndare till) är ett försvar av svenskheten. Men det innebär rimligen att även andra vanliga fenomen måste tolkas och försvaras på samma vis. Våldtäkter, våld i nära relationer och mäns näthat är vanliga i Sverige. Jag antar att de också är kulturfrågor.

Norm och kultur är inte samma sak. Våldtäkter strider mot rådande normer och lagar i Sverige. Men de kan med Jimmie Åkessons kulturalism ändå uppfattas som rester av ursvensk kultur som gör motstånd mot de rådande pk-normerna. Ungefär som att hans etnonationalism befinner sig i ett slags frihetskamp mot dominerande normer. Antirasismen har ju utvecklats till en norm i Sverige — men absolut inte en specifikt svensk norm.

Efter 20 år av intensiv debatt kring rasismens idéer, språk och strukturer kan man ställa krav på Jan Björklund och andra med tvärsäkra åsikter i svåra frågor. Skärp er. Av Jimmie Åkesson kan man däremot inte begära nånting. Han förstår ordens innebörd alltför väl.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)