Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2009 kom ett urval av hans artiklar i boken "Kosmopolitik nu!". I augusti 2010 ger Bonniers ut Per Wirténs nya bok "Där jag kommer från" om förorten och den fjärde stadsrevolutionen.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

I stillhet

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-21 15:54

Min påsk blev stilla. Jag opererades akut i onsdags för näthinnelossning på höger öga. Fick åka hem på skärtorsdagen. Långfredagen blev svår. Men på påskdagen och i dag har svullnaden börjat gå ner. Jag kan ännu inte läsa, måste hålla mig i viss stillhet och är hänvisad till radio och musik. Synen kommer förhoppninsvis långsamt återkomma. Om knappt två veckor får jag veta om operationen lyckats. Tills dess blir bloggandet nog knapphändigt. Det är med möda jag skriver det här. Läget förvärras av att min andra öga sedan tidigare har en synnedsättning som inte går att korrigera ordentligt.

I morgon skulle jag deltagit i en stor debatt på ABF-huset om Stockholms fötätningspolitik som jag sett fram mot. Den och annat har jag nu tvingats ställa in. Jag skulle också åkt i Europa i maj för nästa bok. Det har jag nu skjutit upp till hösten. Trist.

Programförklaring

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-15 10:55

Tack för att Jürgen Habermas fortfarande lever. Nyligen publicerade Dagens arena ett tal han höll i februari för tyska SPD. Det är naturligtvis lysande, träffsäkert och angeläget. Han borde hållt det för svenska SAP också, men av dem hade han antagligen betraktats som byfåne.

Han slutar med fyra punkter, ett slags strategisk politisk agenda, som jag helt ansluter mig till (och berört i olika texter sedan eurokrisen bröt ut).

1. Det är dags att acceptera ett EU i olika hastigheter. Habermas formulerar det som att en Euro-Union behöver utvecklas. Det är redan ett slags de facto, men behöver formaliseras. Sedan kan man tänka en yttre ring för unionsmedlemmar som inte vill vara med i EMU, som Sverige och UK — som i praktiken därmed glider bort från EU:s kärnområde.Mitt tips har länge avrit att det är en helt oundviklig process. Euron har genom krisen blivit samarbetets motor. Valutan kommer inte försvaga EU, men stärka det.

2.  Det är dags att bryta med alla idéer om mellanstatligt samarbete, och i stället ansluta sig till gemenskapstanken. Dvs att stärka Europaparlamentet på Rådets bekostnad.

3.  Krishanteringen måste politiseras. Europavalen, med den nya ordningen där partigruppena utsett kandidater till kommissionens nya ordförande, är en chans. För första gången pågår nu verkligt europeiska val — men inte i Sverige där i synnerhet Socialdemokraterna skamligt bestämt sig för att inte låtsas om hur politiken nu förändras.

4. Habermas sista punkt är så bra att jag citerar (den engelska översättningen):  

"Lastly the political elites would have to accept that the current comfortable situation has to end. They have to stop sealing off their domestic electorate from their European policies (the undemocratic decoupling of policies from politics) and they would also need to put an end to the populist mixture of Brussels-bashing on one hand and Europe-friendly but non-committal platitudes on the other, which they exhibit at home. Deviating from their routines, they must not try to win the fight of opinions only in the wake of public opinion polls, but they have to structure the fight with the objective of creatingopinions. Because up to now there exist mostly prejudices in the national public, but no informed and tested opinions that can really compete with each other."

 P.S.   Jag hörde P1 Morgons intervju i morse med Guy Verhoftstadt som är den liberala gruppens kandidat till kommissionens ordförande. Jag gillar honom mer för varje år. Vilken suverän federalistisk populist han är! Lika uppmuntrande som grönpartisten Daniel Cohn-Bendit, som han ju skrivit en bok med: For Europe! — Manifesto for a postnational revolution in Europe. Den är bästa medicinen mot inskränkta svenska socialdemokrater och vänsterpartister.

Prekariatet

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-13 21:53

Socialdemokraterna går med på moderaternas förslag att stryka avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar. Det låter säkert bra. Många med höga inkomster sparar nog extra. Men det finns en till grupp som åtminstone försöker göra det: vi som tillhör prekariatet — utan fasta tjänster, f-skattare, frilansare av olika slag. De flesta har nog inte råd, men vet att de måste. Hur ska man annars klara sina sista år? Magdalena Andersson försvarar beslutet med att allt fler nu har avtalspension. Well, good for them. Men för oss finns inte sådana. De rödgröna borde skaffa en prekariatspolitik, åtminstone börja tänka ordet och hitta idéer hur vi kan inkluderas bättre i trygghetssystemen — och kanske börja med just pensionsmardrömmen. Är det inte sånt som är socialdemokraternas ursprungliga uppdrag?

Portalmusik

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-12 15:04

Gustav Mahlers sjätte symfoni är portalen in till 1900-talets första fem europeiska decennier. Jag vet ingen roman, inget konstverk som är det med samma mörka kraft. Man vandrar rakt in i mörkret. EU har valt en bit från Beethovens nionde symfoni som "nationalhymn", men det är Mahler som berättar Europatankens bakgrund.

När jag var ung var Mahlers symfonier alltid närvarande (efter mitt första sommarjobb lade jag alla pengarna på en box med alla nio), sedan tappade jag bort honom men nu har jag återigen börjat känna mig hemma i hans värld.

I gär hörde jag den sjätte igen, för första gången på flera år, på Berwaldhallen. Valthornen flög lågt som svarta metallsvanar, stråkarna svirrade nedåt mot inferno och de legendariska hammarslagen slog in medvetslösheten. Daniel Harding är ingen magiker, men det är kul att han gillar Mahler och i går gjorde han den mäktiga sista satsen totalt mindblowing. Ljuset pressas långsamt ut. Men det är inte mörkret som vinner, som man brukar säga. Det är värre än så. Även det slocknar. Kvar blir bara ett gråvitt ogenomträngligt ljus. 

Mitt högra öga påminner just nu om samma ljus, men med lättare karaktär. Jag fick en blödning inne i ögat förra vecka. Ögonläkaren säger att jag just nu lever med allvarlig risk för näthinnelossning. Det känns rätt läskigt. Mina ögon började först krångla när jag avslutade boken om Tingsten — som ju levde sina sista år i tilltagande grått ljus och slutligen helt blind. Man kan bli vidskeplig för mindre.

Fasorna, glömskan, tystnaden

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-11 14:53

För en tid sedan lämnade jag ett antikvariat med diktsamlingen Avfall, från och till från 1974 av Elsa Grave. Jag hade aldrig läst henna. Jag läser rätt lite poesi, men har börjat ändra mig. Vilken diktsamling! Vilket fynd! Vilken språklig politisk musikalitet!

Där finns den flera sidor långa "De väntar", skriven om dåtidens militärjuntor. Men nu läste jag den som en rop om Syrien — och jag blev förtrollad och berörd.

Den börjar så här:

"De förföljda väntar / de väntar / och har ingen tid / ty deras tid är obegränsad / ingen mer / än den väntande / kan föreställa sig / den obegränsade / tidens fasor / och vi som har tid / förmår inte fatta / dessa fasor / och kunde vi det / skulle våra ord förlamas / men vi vänder oss inåt / förvånade över vår vridbarhet / efter demonstrationens värme / utåt / och vi vänder oss / in mot det som räddar oss / för tillfället / som ser ut som ett avvaktande / förnuft vid förhandlingsbordet / i kongresser i debatter"

och längre fram:

"Till förtvivlan / skall du höra / att beslut kan inte fattas / med det som vi kallar / hjärtat / ibland sentimentalitet / ibland dalt / alltefter graden / av vår laglydiga likgiltighet / som breder ut sig / över kongressbordens avstånd / där vår numera / anpassade medkänsla / stormade förbi / medan vi hörde skotten."

Den borde publiceras igen, i sin helhet, som samtidskommentar fyrtioett år senare.

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Tips

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-10 16:03

Bara ett enkelt tips i all hast. Läs Stig Fredrikssons artikel om Ukraina som publicerades i SvD i måndags. Klart intressant. I slutet kommer en uppgift som är helt ny för mig. "Enligt UNHCR, FN:s flyktingorgan, låg Ryssland förra året på andra plats, efter Syrien, bland de länder som folk flyr från," 2012 sökte 25 000 från Ryssland asyl i EU-länder. Antalet ryska flyktingar som beviljas asyl i Sverige ökar. Läs artikeln här.

Bort från borgarklassen

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-09 10:35

Det kan vara en tillfällighet. Men de två senaste filmerna jag sett har båda varit ett slags farväl till Europas borgerlighet. Men på olika sätt. Först var det Wes Andersons obehagligt nostalgiska The Grand Budapest Hotel. Jag skriver obehagligt för filmens charm kan inte dölja historieförfalskningen att det varit kontinentens borgerliga dygder som upprätthållit toleransen. Då är italienska Den stora skönheten, som jag såg i går, i alla avseenden mer egenartad. En två och en halv timma långsam elegi över hur rika italienare förslösat sitt liv på Roms nattklubbar. Tvetydig. Vacker. Obestämbar. Men inte nostalgisk, bara melankolisk. Borgerligheten som tjechovska luftmänniskor, förflyttade från skamfilade gods till stripklubbar. En längtan bort från det efemära, tillbaka till allvaret. Europeisk zeitgeist 2014?

Skoldebattens tomhet

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-08 14:53

Varje dag kommer nya utspel och opinionsmätningar om skolfrågan. Men ändå känns det som att man lyckas undvika de hetaste frågorna. I går, när jag letade i mina högar efter en annan sak, hittade jag en rapport från Skolverket, en kunskapsöversikt om "Vad påverkar resultaten i svensk grundskola?". Den kom 2009 — för fem år sedan. Jag verkar ha läst noga. Rapporten är full av mina anteckningar. Redan där stod det helt klart att huvudorsaken till sjunkande resultat inte var "flumskolan", men de stora skolpolitiska reformerna under 1990-talet. Skolan kidnappades av nyliberala illusioner och socialdemokratiska drömmar om decentraliseringar.

Här kommer snabb lista på vad jag tycker skolpolitikerna borde diskutera och ta ställning för:

1. Förvandla skolpengen till annan finansieringsform där marknadsmekanismerna inte får samma förödande snabba genomslag för enskilda skolor.

2. Säg klart och tydligt att avsikten nu är att förbjuda vinstutdelning till aktieägare. Ska friskolereformen räddas måste de stora skolkedjorna demoleras och religiösa friskolor avskaffas. Den fria etableringsrätten måste avskaffas.

3. Mindre klasser är säkert bra. Men det är viktigare att nu lägga pengar på höjda lärarlöner. För att komma upp i samma nivåer som jämförbara länder behöver de höjas med 30-40 procent. Det finns forskning som (oväntat) visar att lärarlönerna är nyckeln till bättre resultat. Lärare ska ha karriärvägar, men de ska inte baseras på resultat/betyg (då river man sista barriären mot total betygsinflation) utan på tjänsteår, vilja att ta ansvar och att vidareutbilda sig. 

4. Därför behöver lönerna bli statens ansvar. Lärarfacken ska förhandla med staten. Kommunerna klarar inte löneansvaret.

5. Stopp för kontroll- och övervakningsfrenesin. Inga sänkta betygsåldrar. Inga fler nationella prov. Skolan ska bygga på förtroende och tillit. Kontrollmani, låga löner och privata vinsmotiv bidrar till att lärarnas status och auktoritet sjunker.

6. Hur gör man med lärare som är olämpliga, som inte klarar jobbet, som är mer frånvarande än närvarande? Alla föräldrar och elever vet att det är den "eviga" frågan ingen vågar diskutera, men ändå ofta är den stora frågan på föräldramöten. En lärare som inte fungerar orsakar skada som kan vara omöjlig att reparera. Hur räddar man eleverna från sådana lärare? Snabbt, innan det är för sent.

7. Skolan som arbetsplats. Lärarna som kollegium. Rektorn som pedagogisk ledare och inspiratör. Skolans inre arbete. 

8. Det fria skolvalet är den svåra frågan. Det är attraktivt. Nästan omöjligt att avskaffa. Man glömmer att de är en av få utvägar för arbetarklassens barn i stora segregerade städer. Men de dåliga konsekvenserna — sjunkande skolresultat — är uppenbara. Tillsätt en utredning som undersöker olika möjliga utvägar med social rättvisa och lika villkor som måttstock och mål: åtgärder för att kompensera förlusterna, avskaffa det fria valet helt och hållet alternativt nya bättre valformer.

9. Man kan inte ändra allt på en gång. Då drabbas skolan av nytt kaos. Men man måste peka ut en riktning. Tydligt. Lika tydligt som på 1990-talet då alla sade: valfrihet och privata alternativ. Nu måste man säga: lika villkor och samhällsansvar.

10. Grundutbildningen tillhör statens kärnverksamheter. Den ska varken tillhöra riskkapitalister eller andra kapitalister. Men gärna besjälade pedagoger som vill driva egna friskolor. Politiker bör hålla sig på "armlängds avstånd". Den ska styras av de yrkesverksammas erfarenheter och öppen forskning.

Tingsten, Greider och Sahlström

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-04-07 13:34   2 kommentarer

Blev dåligt med bloggtexter förra veckan. Tiden räckte inte. Bland annat var det kollationering på Stadsteatern (dvs inledande genomgång med alla inblandade) för Tingstenmonologen Ansvaret är vårt som bygger på min bok. Det kan bli en fullträff. Joakim Sten har skrivit en lysande text, en dramatisk  morgon och vändpunkt  i Tingstens liv. Robert Fux kommer spela Tingsten och Carolina Frände regisserar. Scenografin och hela idén med uppsättningen känns spännande — samtidigt allvarlig och lekfull. Premiär 16 augusti i Kilen på Stadsteatern.

Jag recenserade Göran Greiders nya bok i Expressen om människans natur och "den solidariska genen", som är inspirerande att läsa. Tyvärr är jag en aning missnöjd med recensionen, eller rättare sagt med ett ord i den. I näst sista meningen står det "bakvänt" men jag borde skrivit "oavsiktligt". Jag grämer mig. Sådana småsaker kan förstöra flera dagar för mig. (Nej, jag är inte ironisk).

Ungefär samtidigt läste jag också Olle Sahlströms fina bok Vi möts i lärkans sång om vandrarprästen David Petanders korta liv i början av 1900-talet. Olle arbetade länge på LO, bland annat med den viktiga Rättviseutredningen på 1990-talet och han tillhörde länge i högsta grad kretsen runt Arenagruppen. Han har skrivit flera böcker, bl a om socialdemokratisn röda patriarker och manliga hierarkier. Jag har läst alla.

Vi möts i lärkans sång är egentligen en "omöjlig" bok; en lång fotvandring i Petanders fotspår. En bok om befrielse från förtryck, om olika frihetsspråk: politikens och kristendomens. Jag undrar om någon enda kultursida kommer skriva om den. Hur många kulturskribenter kan i dag diskutera frågor om religion, tro och befrielse? Det är existentiella erfarenheter som försvunnit bort i en stumhet — typ Lena Anderssons. Men jag tycker det blivit hans bästa bok. Den är störande. Vad ska man göra med en fattigpräst som David Petander? Hur ska man förhålla sig? 

Det är också lite fascinerande att se hur socialister som Greider och Sahlström letar nya fasta värdegrunder att vila mot när själva den politiska grunden svajar. Greider söker sig till biologi, evolutionshistoria och "människans natur". Sahlström till Gud.

Jag föredrar fortfarande den radikala osäkerheten. Jag vill inte ha någon annan fast grund för min övertygelse än mitt omdöme, det jag anser vara rätt och fel. Jag säger som Tingsten: "Vi är ensamma och ansvaret är vårt". En del säger att det är stumt och kallt. Jag svarar att det är ett äventyr.

Soul

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-03-30 15:45

Härligt att SvT börjat visa Treme igen. Jag älskar den. Den har både "heart and soul" och är på riktigt, nästan gjord som en politisk handling. Helt annat än House of Cards, med sin perfekta yta men tomma kropp. Och hur fint är det inte att se en teveserie oldschool; ett avsnitt varje vecka. Och musiken? Ja, vad ska man säga om musiken. New Orleans forever...

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)