Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Med missnöjesframkallning som politik

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-26 09:01

De borgerliga + SD har nu bestämt att kräva ändringar i utredningen om vinster i välfärden. Det känns rätt barnsligt. Jag kan inte minnas att den rödgröna oppositionen agerade på samma vis mot den förra borgerliga minoritetsregeringen. Ska en regering inte ens kunna utreda samhällsfrågor?

I senaste American Prospect finns en (lite för) lång artikel där två amerikanska statsvetare ställer frågan varför republikanerna lyckas vinna val trots deras vandring mot extrema ståndpunkter och bort från amerikaners värderingar. Det underliga är ju att USA går i en riktning och republikanerna i den motsatta. Just detta fenomen är en av deras förklaringar. Republikanska väljare är mer politiskt motiverade och övertygade än demokraternas. De anser sig nämligen utkämpa en samhällsavgörande försvarsstrid — sådant är motiverande. 

Deras artikel är sedan en summering av de vanliga förklaringarna: valdeltagande i mellanvalen, fifflet med kongressdistrikten, försöken att begränsa valdeltagandet. Men deras viktigaste, mest intressanta och sällan hörda förklaring är att republikanerna, sedan Newt Gingrichs entré i mitten av 1990-talet, systematiskt och målmedvetet saboterat möjligheten attregera och styra landet från Washington. De har försökt framkalla politisk misstro. Deras kalkyl var attpå så vis öka möjligheten att vinna fler röster — de missnöjdas — an vad deras allt mindre populära sakpolitik motiverar. De lyckades. De ligger visserligen i konstant underläge i presidentvalen — de startar ett varv efter demokraterna. Men vinner Representanthuset, Senaten, guvernörsval och delstatskongresser.

Har de borgerliga i Sverige valt samma strategi? Gör det omöjligt att regera. Sänk Regeringskansliets trovärdighet. Få alla statsråd att framstå som maktlösa och vilsna. Ta varje chans att sätta en käpp i hjuöet. Samarbeta aldrig.

Regeringen framstår nu verkligen som svag och handlingsförlamad. Men än så länge är det inget framgångsrecept för de borgerliga partierna. Deras USA-import fungerar inte. Förklaringen är mycket enkel. I Sverige finns ett tredje parti: Sverigedemokraterna. Det är de som nu gynnas av de borgerligas envisa försök att skapa missnöje, misstro och millimeterkonflikter. 

Oväntat intresse

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-20 14:39

Många blir förvånade när de får veta att jag följer NHL. Jag vet inget om svensk hockey, såg inte en enda VM-match i år och är bara förstrött idrottsintresserad. NHL är något annat. Just nu pågår Stanley Cup. Ishockey kan inte bli bättre än där.I semifinalerna har jag bestämt att fälja den mellan Chicago och Anaheim. Och jag hoppas verkligen Anaheimåker ut. De spelar än sådan där traditionalistisk amerikansk hockey som ofta vinner men känns allt mer dinosaurisk: fysisk, tung, frän och livsfarligt effektiv framför motståndarnas mål, men också trögrörlig.

Men bland årets matcher är det kvarstfinalserien mellan New York Rangers och Washington Capitals som jag kommer minnas. Fantastisk. Snabb, öppen, offensiv och ren hockey med många långa obrutna spelsekvenser på upp mot dem-sex minuter när spelar bara böljar fram och tillbaka över planen. Rangers vann. Jag har akdrig gillat dom, men måste erkänna att de i år spelar en enastående rolig hockey.

I Sverige finns en utbredd föreställning att NHL mest är våld och slagsmål. Så var det, för tio år sedan, Men spelet har förändrats snabbt. Nu går det så fruktansvärt snabbt att sega brutalister inte längre hänger med. Domarna blåser stenhårt. De gamla koreograferade och reglerade slagsmålen är nu sällsynta. Många kommentatorer klagar över svunna tider. De tillhör också dinosaurieklubben

Jag tippade en final mellan Chicago och Montreal. Nu kanske åtminstone Chicago kan ta sig dit. Mitt favoritlag? Carolina Hurricanes, förstås. Tyvärr rätt sopiga i år. Men med två bra unga svenska: Viktor Rask och Elias Lindholm.

I dag blir det gårdagens match mellan Chicago och Anaheim på Viaplay.

EU, Cameron och framtiden

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-19 16:52

I helgen påminde Göran Färm på Dagens arena om att det brittiska valet förändrar EU och vikten att börja prata om det. Framtiden stavas nu mellanstatligt samarbete och mindre lagstiftning — eller kanske ett djupfryst läge som när Charles de Gaulle på 1960-talet försökte slita sönder alla unionstankar. Men samtidigt drar eurons reella problem åt ett helt annat håll. Ska den fungera krävs ett starkare statligt centrum. Situationen är alltså motsägelsefull. Färm spekulerar i en uppdelning mellan en inre och en yttre EU-nivå med euron gränsmarkör.

Man kan göra några enkla historiska noteringar. Det är alltid konservativa politiker och rörelser som försökt sabotera Europatankens "federala kallelse", för att citera Delors. EEC/EG och EU har många gånger befunnit sig i dödlägen. Man skriver ofta historien som en om obruten integration. Den kan lika gärna skrivas som en växande hög bakslag för samma integrationsrörelse. 

Jag undrar hur de EU-fientliga och -skeptiska delarna av svensk vänster egentligen tänker om David Camerons kampanj. Hans principiella synsätt är ju till stora delar också deras. Som jag förstår välkomnar Marita Ulvskog samma utveckling bort från det överstatliga.  Hur ska de reagera när de ser hur den nationella och främlingsfientliga högern nu sluter upp bakom Cameron? Ja. hela det svenska etablissemanget oroar sig för ett EU utan UK. Man märker hur politiker, opinionsbildare och intellektuella börjar böja sig med vinden. Gunnar Hökmark och Göran Greider börjar påminna om varandra: EU bör dra sig tillbaka.

David Cameron ökar tempot i en process som jag tror varit igång sedan eurokrisen utlöste nya kontrollfunktioner och tätare samarbete. Det är euron som nu driver Europasamarbetet framåt. Jag tror lösningen blir mer dramatisk än Färms tanke om två nivåer. De länder som inte har euron, och inte vill ha den, kommer successivt och odramatiskt att lämna EU, med England i täten. Sedan följer antagligen Danmark, Sverige, kanske Tjeckien och ytterligare något land. De kommer så småningom ha ungefär samma status som Norge. Det finns en logik i skeendet som pekar i den riktningen.

Men det finns ytterligare en historisk erfarenhet. Framtiden är omöjlig att förutsäga. I synnerhet den europeiska. Europa är notoriskt instabilt, rörigt och farligt.

I går recenserade jag Lev Rubinsteins Ryska dagsedlar i Expressen. Dom är synnerligen läsvärda.

Serenader

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-08 11:26

I vår kom Peter Kihlgårds första bok på åtta år, den lilla novellsamlingen Serenader två. Den sista novellen är ett enkelt mästerverk om hur det började. Kihlgårde är en lurig författare, men i den verkar han skriva om sig själv som barn, utan förställning, om en lördag kväll.

"Kvinnorna drack Cointreau och männen drack konjak till kaffet. Jag drack Portello. Med is. Med lite vilja lyckades till och med jag mysa in mig i soffan från helvetet."

Sedan började de vuxna berätta. Och lilla Peter lyssnade. Berättandets konst och berättandets nödvändighet. Jag har följt Kihlgårds sedan hans romandebut 1982. Det har inte gått att sluta. Och jag har ofta tänkt att hans skrivande handlar mycket  om just berättandets nödvändighet. Om berättelserna tar slut tar också livet slut. Berättandet som samtidigt tvång, ångest och frihet. 

De vuxnas berättelser rullade på. Lilla Peter tjuvlyssnade. "Jag försökte på alla vis stänga ute min ångest över att den här kvällen var ändlig, att den måste ta slut. Skulle denna stafettvävning av en gobeläng som framställde en outtömlig värld upphöra? det var ju en helt outhärdlig tanke. Denfasan måste hållas på behörigt avständ."

Kihlgård har kanske hittat på novellen, ljugit ihop den, men den berör en nerv i hans författarskap; platsen där allt började. Man måste skruva till en berättelse för att den ska bli sann, och det gör han på slutet. Så berörande bra.

Nu på morgonen läste jag om novellen för att få lite tröst efter beskedet från London. Ed Miliband hade kunnat bli bra, för hela Europa. Den stora konservativa mörkervågenverkar bara ha börjat. 

Jag kommer sakna Pontus

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-05 16:24

I går såg jag Pontus Stenshälls uppsättning av Becketts "I väntan på Godot" på Teater Moment. Det var lite som att se en annan pjäs än den Godot jag sett tidigare. Han har utvunnit något nytt genom att klä de båda luffarna i vitt och göra dem "feminina", som ett gammalt gnetigt bögpar som Johan Hilton skrev i DN. Jag tänkte hela tiden på teveserien "Vicious", minus elakheterna. "I väntan på Godot" blir på så vis en pjäs om dagar och nätter i ett gammalt lite slitet äktenskap, när slutet börjar närma sig. Och luffare? Handlar den egentligen inte tvärtom, om ett överklasspar som aldrig jobbat, alltid levt på räntor och just därför är så vansinnigt in i helvete uttråkade av alla trick att få tiden att gå? "Vicious" — igen.

Nu flyttar Pontus Stenshäll och blir chef på Göteborgs stadsteater. Jag kommer sakna honom. Hans uppsättningar, hans roller, alla hans underliga ommixningar av gamla klassiker. Inte alltid toppbra, men alltid kreativt och personligt. Jag tycker han har gett teatern ett skimmer (med förortstorget som betydelseladdad utgångspunkt typ outside) som ingen annan regissör under de här åren. Jag kommer aldrig glömma hur han och Moment snurrade till "Ett drömspel" — som förvandlade min yngsta dotter till teaterfan. Och jag kommer mäta alla framtida uppsättningar av Godot med hans. Den har den där lättheten och tonsäkra musikaliteten som han alltid verkar leta efter.

Hej då Pontus! Lyckliga göteborgare.

I dagens Expressen skriver jag om en nödvändig, och väldigt underhållande, tysk debattantologi om Europa och euron. Läs här.

I Expressen skriver samtidigt Peter Fröberg Idling vackert, indignerat och träffande om Åsa Lnderborgs underligt uppskruvade debattkampanj om Stalin, Sovjet och andra världskriget.

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Svenskar som invandrade

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-04 17:29

Vilhelm Mobergs romaner om Karl-Oskar och Kristina kallas alltid för "Utvandrarsviten". Varför det? Det är ju bara den första, och minst intressanta, av de fyra delarna som beskriver en utvandring. De andra handlar ju om att vara invandrad; att brottas med identitet, minnen och tillhörighet. Ska man bevara sin svenskhet eller avsvenska sig?

Det är som att det finns en tankespärr som gör det svårt för svenskar att uppfatta att även svenskar varit invandrade — och betraktats av andra med misstänksamhet. Dags att börja kalla Mobergs böcker för invandrarsviten.

I dagens Sydsvenskan skriver jag en rätt lång recension av Lennart Pehrsons tredje bok om de svenska invandrarna i USA. Det är en lysande bok, som kastar förklarande ljus över vår tid och den härva av oro och förhoppningar invandringen till Sverige skapar.

Bidrag gör bättre

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-03 18:18

För något år sedan skrev Lars Berge i Arena (5/2013) om forskaren och psykologen Alain Topors experiment med psykiskt sjuka i Karlskrona. Alla befann sig utan arbete och inlåsta i fattigdom. Experimentet var mycket enkelt, och just därför så befriande naivt och grundläggande: de i testet skulle få 500 kronor i handen varje månad, inga krav alls på motprestation, total frihet, de kunde göra precis vad de ville med pengarna. Topors fråga var om pengarna gjorde dem friskare. Det var ett både berörande och politiskt viktigt reportage Berge skrev.

I senaste Arena är han tillbaka. Hur gick det? Svarte blev entydigt. De som fick pengar blev friskare. Ja, resultatet var omvälvande. Antalet individer, i testgruppen, som vårdades på slutenvård minskade med 30 procent. Nu är experimentet avslutat och alla är tillbaka där de började. Men för en del som fick en period av viss ekonomisk frihet kvardröjande betydelser. I den politiska debatten borde experimentet ge största möjliga efterklang. Är regeringen informerad och påläst?

Topors experiment kullkastar ett kvarts sekel av nedhållande moralismer riktade mot människor som hamnat i olycka: blivit sjuka, arbetslösa eller hamnat i missbruk. Den ifrågasätter inte bara moderaternas synsätt utan även det som nu dominerar socialdemokraterna. Ja, hela arbetslinjens myndighetspraktik där syftet blivit att göra livet så jävligt som möjligt för de som slagits ut ifrågasätts av detta enkla experiments rsultat.

Det löjliga är bara att alla förnuftiga människor redan vet. För människor i fattigdom är lite extra pengar av enorm betydelse för att bryta dåliga cirklar. Alla har vetat, utom arbetslinjens moralister.

Läs nu Lars Berges text. Genast.

Liberaler som hatar religion

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-02 16:46

Moderater brukar aldrig vara politiska aktivister. Men deras riksdagsledamot från Jönköping, Mats Green, är en uppenbar begåvning. För att stoppa nya nazistdemonstrationer i sin hemstad första maj hade han, tillsammans med Jönköpings-Posten, bokat in stadens alla centrala offentliga platser för en stor mångfaldsfestival. Den blev aldrig av — det var ju inte meningen — men staden var blockerad för nazisterna. Snygg kreativ aktivism. Mer sånt. 

Förra veckan öppnade den holländska konstnären Lita Cabelluts utställning "Blind Mirror" på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Hennes första i Sverige. Den är ett slags undersökning av religion, kultur och tillhörighet genom kläder. Cabellut målar i gammal nederländsk tradition, men med inslag av moderna tekniker. Det hon gjort i Hudiksvall har blivit ett fascinerande projekt. 

Jag har skrivit en av texterna i den bok som gjorts i samband med utställningen (som förmodligen ska vidare till andra städer i Europa). Det är en text om "Religiös identitet i den liberala individualismens epok". Jag fick chansen att återvända till saker jag berört tidigare, men nu bearbeta dem i nytt sammanhang i en längre text. Jag blev rätt nöjd. Kändes som att jag lyckades få nåt ordentligt sagt.

Så här låter ett kort avsnitt: "Det verkar som att en generell rädsla för religioner väckts till liv. Den riktar sig mot alla religioner, men på olika vis. Människor som insisterar att visa sin tro offentligt anses hota viktiga värden."

Förr var det socialister som hatade religion. Nu verkar det vara liberaler.

Läs hela i mitt textarkiv, här.

Rapport från Paris

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-05-01 09:27

Jag är tillbaka hemma efter en vecka i Paris. Min första resa sedan trasslet med synen började. Det kändes fint. Ägnade förmiddagarna åt jobb. Men läste inga tidningar, kopplade bort alla nyheter. Hade i stället med mig en av Elena Ferrantes romaner. Jag gjorde det man bör i Paris: promenerade långt, såg en del konst, satt på caféer, letade efter bra restauranger, strövade genom klädbutiker.

Det var tunt med konstutställningar som lockade mig. Besökte naturligtvis La Maison Rouge, som jag tycker påminner lite om Whitechapel Art Gallery i London. Men det enda som fåmgade mig var en stor nyöppnad retrospektiv om italienskan Carol Rama på Paris Moderna Museum. Oerhört säregen. Sexualitet. Glidande galenskap. Sadomasochism. Feminism. Ibland teckningar (bl a en otroligt stark från hennes mammas tid på mentalsjukhus). och ibland bara diffusa mörka färgmoln med infogade saker typ dockögon. Jag tror hon är över 90 år. Har varit verksam sedan 1930-talet, men erkänd först på senare år. Hon fungerar helt enkelt i samtidens intresse för queera hemligheter. Det vilar en stämning av magi och åkallan runt utställningen. Som att vistas inne i en annan människas flytande inre. Jag tror man skulle kunna använda musik av Laurel Halo som soundtrack.

Jag hade aldrig hört talas om Rama, men gick dit eftersom Paris Moderna museum alltid har bra utställningar (i motsats till Centre Pompidou).

Vi hittade också två suveräna restauranger. Små och ambitiösa. Roseval i Belleville. Och Les Enfant Rouge på en liten gata i Övre Marais. Den senare lite enklare, men sensationell. Drivs av ett japanskt par som gör traditionell fransk lantmat som skruvats några extra varv. Min förrätt var enastående:  ett slags blodpuddingepaté med bernaisesås och några starka grönsaksröror. Båda ställena rekommenderas. Men man måste beställa bord. De är alltid fullsatta.

En kväll spelade Martha Argerich. Jag hade verkligen velat se henne, älskar hennes egensinnighet, men fick naturligtvis ingen biljett. I stället blev det cd-insköp på Gnac. Jag tillhör de som fortfarande gillar att köpa musik i fast form. Det blev bla några gamla Juliette Gréco. Och en jag haft listad på Spotify med sångaren Piers Faccini och cellisten Vinscent Segal. En samling melankoliska sånger från italien, USA och Frankrike. Faccini har en sån där underbart skör mansröst. Att han nämner Sam Cooke som en favorit förvånar inte. Och Segal har jag haft koll på flera år. Han gör alltid spännande samarbeten med andra musiker. Musik för sena kvällar i dunkelt ljus.

Nu ska jag städa balkongen. Rödhakarna sjunger. Plommonträdet är nära att slå ut. Fint.

Migrationsledare

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-04-21 11:42   1 kommentar

Det här är min ledare i Dagens arena. Brukar inte lägga utsådana på bloggen, men det här känns motiverat. Jag skrev den i söndags, innanjag nåtts av nyheten om den allra senaste båtkatastrofen:

 

Migration är en stor globalpolitisk fråga. Och den kommer inte försvinna. Inte ens om man blundar hårt och räknar långsamt till hundra. Migrationen har blivit ett normaltillstånd alla samhällen måste anpassa sig till.

                De senaste dagarna har situationen på Medelhavet återigen blivit akut. Tiotusentals människor är på väg, flera hundra har drunknat och de nordafrikanska smugglarna verkar vara lika hänsynslösa som de i Sinai för några år sedan. Europas migrationspolitik ligger i spillror. Italien gör en tapper insats — vilken skillnad mot Berlusconiåren! — men resten av EU:s medlemsländer låtsasblundar och skickar därmed budskapet: låt dom drunkna. Läget kan nu betecknas som ett "Brott mot mänskligheten".

                I det sista av Gläntas magnifika temanummer om migration (3-4/2014), finns en läsvärd intervju där Fabrizio Gatti, författare till den omtalade boken Bilal, drar slutsatsen att handlingsförlamningen hotar hela Europatanken. EU måste skapa ett gemensamt mottagnings- och kvotsystem för migranter och asylsökande.

                Den borgerliga regeringen hade en särskild migrationsminister. Det gav frågan närvaro i svensk offentlighet och Sverige en röst i EU. I den rödgröna regeringen finns inget sådant statsråd. Frågan har i ställets sorterats in mellan justitieministerns många pärmar. Det är ett misstag — och i värsta fall ett försök med det lönlösa "blunda-hårt-tricket".

                Migrationsfrågan är global. europeisk, svensk och kommunal på en och samma gång. Alla nivåer hänger samman. Och den är både brännpunkt och utgångspunkt för rader av svåra politiska frågor: asyl, diskriminering, medborgarskap, jämlikhet, rätten till arbete och bostad.

                Den handlar inte bara om gränspolitik, utan även om välfärdssystemen. Regelbundet kommer till exempel rapporter hur pensionssystemet inte fungerar för de som invandrat i medelåldern. De är chanslösa att få en anständig pension och dömda att åldras i fattigdom. Ingen "tänkte" på dem när systemet förhandlades fram. Det finns säkert fler exempel där små mekanismer i de stora systemen, ofta oavsiktligt, missgynnar invandrades möjlighet att få arbete och bostad. Även reglerna för medborgarskap behöver uppdateras.

                Den rödgröna regeringen bör reparera startmissen genom att tillsätta en särskild migrationsminister och sedan även en utredning som, med ordentliga resurser, ser över fördelnings- och välfärdssystemen för att bättre anpassa dem till en verklighet präglad av migration.

                Ingen född i Sverige ska behöva känna sig materiellt hotad av invandringen. Alla invandrade ska veta att de är rättvist inkluderade i systemen och att de kommit till ett land där de kan förverkliga sina ambitioner. Det är lätt att säga. Men det måste göras. Och det kan inte isoleras från det som nu pågår på Medelhavet.

                                                 

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)