Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
december (12 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Justerade "sanningar"

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 13:01

När vi påpekar att ojämlikheten ökat snabbare i Sverige än de flesta andra EU-länder brukar statsråd och andra, som inte bryr sig, svara att det skett från en extremt jämlik utgångspunkt. Det svaret höll en bra bit in på 00-taket, men inte längre. De brukar också lägga till att Sverige fortfarande tillhör de med minst fattigdom. Det är helt enkelt inte sant. Sverige är numera ett mediokert land.

OECD har ett pågående, urspännande projekt om ojämlikhet. Rapporterna är korta, lättlästa och innebär att gamla "sanningar" (från nyliberalismens galna kvartssekel 1985-2008) störtar samman. De utgår från den sk Income Distribution Database. Den senaste kom 9 december med slutsatsen att ojämlikhet bromsar tillväxten. Föreställningen om en kompromiss, eller balans, mellan fördelningspolitik och tillväxt är felaktig. Fördelnings- och jämlikhetspolitik hindrar inte tillväxten, utan gynnar den. En hel generation politiker (även från S) har mao upprepat ett mantra som var en ideologibestämd myt.

De påpekar också att fattigdom inte är det enda problemet. De superrika är ett lika stort samhällsproblem, som behöver åtgärdas. Att deras rikedom sipprar ner så alla gynnas är även det en myt från det galna kvartsseklet.

I en tidigare rapport om fattigdomens förändringar sedan finanskraschen hittade jag ett intressant stapeldiagram. Det radade upp OECD-länderna efter relativ fattigdom, alltså hur stor andel av befolkningen som har en inkomst under 50 procent av landets medianinkomst. Sverige ligger i det mediokra mittfältet. Sämre än länder som Slovenien, Belgien, Frankrike, Tyskland, Holland och naturligtvis de andra nordiska länderna som fortfarande är bäst — de ligger kvar där Sverige en gång befann sig.

Det är dags att börja se Sverige som det är. De avslöjande diagrammen är en orsak till SD:s framgångar, men de förklarar inte rasismen som har djupare orsaker.

Det kallades kapitalism

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-19 16:19

I senaste Dissent hittade jag en artikel som var både rolig, upplysande och relevant. En amerikansk historiker när och hur man började använda ordet kapitalism. Jag hade ingen aning att det finns en poäng att veta. Karl Marx använde i stort sett aldrig begreppet, och avstod förmodligen medvetet (redan en sådan upplysning skapar nyfikenhet). Han skrev om kapitalet, men inte om kapitalismen.

Det var aktivister från revolutionen 1848 som började använda det. Men inte som beteckning på ett ekonomiskt system, utan en politisk ordning. Kapitalism var ett system där kapitalisterna och deras allierade på olika vis försäkrade sig om politisk makt för att på så vis kunna berika sig, skapa större fördelar, monopolisera marknader och begränsa ägandet. De som var emot kapitalismen var inte mot marknadsekonomin eller det privata ägandet. 

För de marxister som trädde fram i Marx kölvatten blev begreppet så småningom, mot 1800-talets slut, däremot beteckning för hela det ekonomiska systemet. De lyckades länge monopolisera makten att definiera vad kapitalism betecknar och vad det innebär att vara antikapitalist. 

Men den ursprungliga kritiken av kapitalismen, som en politisk ordning, har trots allt levat vidare (som tur är, påpekar historikern i Dissent). I dag har den kritiken återigen börjat dominera. Den dominerade t ex Occupy-rörelsen. Man kan också säga att den övervintrade, utan att göra några stora teoretiska glansnummer, inne i den europeiska socialdemokratin. I artikeln framhävs svensken Nils Karleby som ett av de starkaste exemplen.

Dissent har under något år varit på väg genom en generationsväxling. Genom höstnumret är det fullbordat med ny design och chefredaktör. Inte en dag för sent. Jag har prenumererat i två decennier och börjat längta efter lite ny luft på sidorna. Dissent bildar nu tillsammans med den litterära tidskriften N+1 och den lite mer radikala The Jacobin en intressant New York-triangel med gemensamma skribenter och idéer. Lovande.

Formgivning

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-18 11:11

Man kan tolka Göran Hägglunds artikel i DN i dag på många olika vis. A) som ett sakpolitiskt försök att förbättra en svår fråga (flyktingarna från ISIS ochg Assads terror). B) ett spekulativt försök från ett svagt parti att klamra sig fast i Riksdagen även efter extravalet. C) ett tecken på hur borgerliga partier börjar inrikta sig på möjlig minoritetsregering med stöd från SD.

Jag tror alla tre tolkningarna är riktiga. Men den sista är naturligtvis extra intressant. De borgerliga vet att en rödgrön minoritetsregering är dödsdömd, utan blocköverskridande samförstånd. De vet också att en borgerlig minoritetsregering däremot kan överleva med välvilligt stöd från SD. Så nu gäller det att försöka säkra SD:s välvilja, utan att behöva anklagas för att samarbeta med dem. SD ska försiktigt inlemmas som naturligt stödparti, till synes utan egentligt inflytande, till borgerliga regeringar. Konspiratoriskt? Inte alls. Politik är en fråga om att vinna och utöva makt. Det gäller att formge det politiska landskapet, kontrollera mönster. Däremot ärett sådant försök ett självbedrägeri. 

Sakpolitiskt finns det ett intressant förslag i Hägglunds artikel: etableringsstödet. Det borde utredas på allvar. Tillfälliga uppehållstillstånd är däremot värdelöst. Flyktingarna från Syrien kommer i varje fall få stanna permanent eftersom kriget kommer fortsätta i säkert ett decennium, kanske längre. Då är det bättre för den sk integrationen att ge dem permanent uppehållstillstånd, så de kan satsa helhjärtat på ett liv i Sverige: studera, arbeta, börja nya liv och yrkeskarriärer.

På morgonen nåddes jag av ryktet att kulturtidskrifterna kanske ändå kan räddas under riksdagsdebatten!

Och till sist. Läs Daniel Poohls artikel om SD och den svenska rasismen på DN kultur i dag. Mycket bra. Mycket viktig.

Gula människor?

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-17 13:12

Varför har kineser och japaner beskrivits som gula? Det är lite obegripligt. Jag har aldrig sett en gul människa och ändå har föreställningen upprepats som en självklarhet, och i en rad uttryck som "gula faran". I senaste Ord&Bild försöker Ann-Marie Tung Hermelin besvara frågan i en essä där det personliga och idéhistoriska vävs samman på ett fint sätt.

Den gula färgen dök inte upp förrän på 1700-talet. innan dess hade européer i stället poängterat östasiaters vithet. Andra uppfattade dem som bruna. Linné verkar spelat viktig roll i deras förvandling till gula. I den första upplagan av Systema Natura från 1735 med dess epokgörande kategorisering av mänskliga raser är de fortfarande mörka/bruna. Men i en senare upplaga är de justerade: de har plötsligt fått ny färg, den gula. Dessutom lade han till en ny raskategori, nämligen de monstruösa människorna och bland dem sorterade han in kineserna.

Tung Hermelin berättar hur hon fortfarande möter stereotypen om gula asiater, bland annat bland forskarna på hennes arbetsplats. Läs hennes essä. I samma nummer hittar jag även läsvärda texter av två andra skribenter jag alltid försöker läsa, Isabelle Ståhl och Mattias Hagberg. 

Artiklarna finns inte på nätet. Inte för att O&B är bakåtsträvare, som kulturutskottet tror, men för att de är realister. Det enda sättet för en sådan tidskrift att få intäkter att läsare betalar för papperstidning eller app till läsplattan. Webben är värdelös eftersom den inte genererar intäkter. Men man kan beställa tidningen där. Gör det.

En annan väldigt intressant artikel hittade jag i NY Review om Ebola i Liberia. Det har ju sagts en hel massa om just Liberias usla politik som orsak till epidemin. Här reder Helen Epstein ut en massa förhållanden. Hon tar ner presidenten och nobelpristagaren Ellen Johnson Sirleaf på jorden — men annorlunda än som skett i nyhetsmedierna. Artikeln utvecklar sig till en intressant historielektion som leder till kuppen 1980, som sannolikt initierades och finansierades av CIA. Efter den gick det utför med Liberia. Det finns även annat i hennes rapport som gör att man förstår mer.

Glöm aldrig

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-16 15:03

De borgerliga partiernas beslut att, med hjälp av två lyckliga sverigedemokrater, strimla landets kulturtidskrifter står tydligen kvar efter dagens möte i kulturutskottet. Det är egentligen otroligt. Andra mer kulturintresserade borgerliga politiker har protesterat. Men inget hjälper. Slakten ska fullföljas.

Här är namnen på de ledamöterna som bär skulden. Per Bill (M), Cecilia Magnusson (M), Saila Quicklund (M), Per Lodenius (C), Gustaf Hoffstedt (M) och Bengt Eliasson (FP) och Lars-Axel Nordell (KD).

Glöm dem aldrig. De gjorde Sverige fattigare.

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Borgerligt raseri

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-15 16:13

Dags igen. De borgerliga partierna vill sänka kulturtidskrifterna. Det var samma sak när den första alliansregeringen tillträdde 2006. Då var jag fortfarande chefredaktör för Arena. Tillsammans med ytterligare två eller tre tidskriftsredaktörer abetade vi envist för att stoppa sabotaget — och lyckades. Den gången fick vi intryck att frågan drevs av en ung moderat som var sakkunnig på kulturdepartementet. Han verkade komma direkt från handels och fatta noll om både kultur och kulturtidskrifter. Men problemet var större än bara han, eftersom borgerliga politikers hat mot kulturtidskrifterna blev uppenbar. De betraktade alla tidskrifter som gnällig kulturvänster, och avslöjade på så vis sin okunnighet. De såg chansen. Och verkade drivas av ett slags revanschism.

Jag vet inte riktigt hur det gick till när förslaget, den gången, lades på is. Men jag misstänker att Mats Johansson, kulturintresserad Moderat och tidigare Timbrochef ingrep. Jag hoppas de nuvarande redaktörerna kan hitta en motsvarande spricka i det borgerliga kulturföraktet.

Men jag tror chansen är mindre. De borgerliga politikernas — nu i synnerhet de från FP och C —  förakt mot allt och alla som kan vara annorlunda, ha andra uppfattningar eller vara allmänt samhällskritiska har skruvats upp. Hela hösten är ett bevis. "Dom bara spottade på oss," lär Magdalena Andersson sagt när hon kom ut från mötet med de borgerliga partiledarna efter att budgeten fallit i Riksdagen.

Dåvarande kulturministern Lena Adehlson Liljeroth har tydligen protesterat mot den bidragsslakt som är aktuell nu. Det gjorde hon inte förra gången. Då träffade jag henne, som hastigast, och tog upp frågan. Hon bara gnistrade av arrogans. Men med hennes hjälp går det kanske att nå moderaterna. Dom andra borgerliga partierna tror jag inte längre man kan resonera med. Dom har roterat in i en egen fantasivärld av självbedrägligt raseri.

Arendt, Arendt, Arendt

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-10 12:03

Hannah Arendt upphör aldrig att fascinera. Som ganska nyanländ flykting i USA skrev hon 1943 artikeln "We Refugees" i den judiska tidskriften Menorah. Den finns översatt i senaste Glänta (2/2014). Där skriver hon bl a hur det tilldragna nationalstatssystemet med betoning på medborgaren som rättighetshavare uteslutit människan. Klassisk fråga hon skulle fortsätta utveckla senare.

Så här skrev hon 1943 (och det är mer aktuellt än någonsin): "[vi] lever i en värld där människor som sådana sedan ett bra tag har upphört att existera; eftersom samhället har upptäckt diskrimineringen som ett ypperligt socialt vapen med vilket man kan döda människor utan blodsutgjutelse; eftersom pass och födelseattester, ibland till och med kvitton på betald inkomstskatt, inte längre är pappersformaliteter utan socialt avgörande ting."

I slutet av artikeln skriver hon en intressant, och aningen gåtfull, mening värd att fundera över: "Flyktingar som drivs från land till land representerar sina folks förtrupper — om de bevarar sin identitet."

Efter Arendts artikel följer en jätteläsvärd kommentar av idéhistorikern Marie Johansen. När global migration och migranters rättigheter nu blivit en så avgörande, och svår, fråga är det inte konstigt att intresset för Arendt bara växer. Men man kan inte förvandla henne till en ikon. Arendt hade starka konservativa drag som bidrog till att hon ibland hamnade helt fel i olika ställningstaganden. Det gör henne inte mindre fascinerande — tvärtom. Men enligt min mening måste man alltid bråka med Arendt, inte bara beundra. 

Förvåning

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-07 15:40   1 kommentar

Jag blir mer och mer förvånad.

Först beslutet om nyval. Stort och starkt.

Sedan kallar Magdalena Andersson och Stefan Löfven, som alltid varit så försiktiga, SD för nyfascister. Helt rimligt, med stöd bland många utländska forskare, även om jag inte delar deras synsätt. Jag anser att SD tillhör en annan, näraliggande och ickedemokratisk, idétradition: den radikala konservatismen med bas i etnonationalistiska drömmar om enhetlighet, likhet och kulturell renhet. 

Och i dag läste jag Karin Eriksson reportage i DN där Stefan Löfven kopplas starkt till Olof Palme. Även det rätt oväntat. Under Palmes år var det frågor om tredje världen, antikolonialism och USA som skapade energi. Motsvarande fråga i dag är den globala migrationen. Även den skapar rädsla, irritation och aktivism. Den polariserar på samma sätt som Palmes frågor. Då var det Vietnam, nu är det döden i Medelhavet. Men Löfven i Palmes fotspår? Det återstår att se.

Expressen i dag

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-05 12:17   3 kommentarer

I dag skriver jag i Expressen om regeringskrisen. Bland annat så här: "Jag påstår inte att de borgerliga vill samverka med SD, men plötsligt öppnade sig en lucka, en möjlighet att återvinna regeringsmakten. Deras nästan triumfatoriska nej till samtal med regeringen efter SD:s sabotage i riksdagen är i det här ljuset inte gåtfullt, men avslöjande. Budgeten var i hamn. Nu förväntade de sig ett samtal från talmannen."

Dagens arena sätter i dag strålkastaren på en intervju med Annie Lööf som bekräftar min spekulation. Den är avslöjande.

Jag känner mig enormt motiverad för ett nyval. Helt rätt av Löfven. Det blir ett på många vis avgörande val.

En känsla av lättnad

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-12-03 17:18

Nyval! Det känns helt rätt. Ja, som en lättnad. Jag lyssnade på presskonferensen samtidigt som jag tog några av de ögondroppar jag blaskat omkring med i sju månader. Löfven har aldrig låtit så stark. Applåder för honom. Den rödgröna regeringen går till val på samförstånd och samarbete: Vi som vill kompromissa och ta ansvar, mot dom som bara säger nej. Men valet blir också en folkomröstning om två budgetalternativ: det rödgröna mot det borgerliga.

Jag trodde Löfven skulle avgå. Att de borgerliga skulle rycka fram, som de planerat (ingen ska inbilla mig nåt annat) och bilda regering. Skönt att Sverige slipper det. En sådan regering hade inte vilat på medborgarnas mandat, uteslutande på SD. Ja, man kan säga att den skulle ha tillsatts av SD — och ingen annan. Men jag underskattade Löfven. Han tänkte inte ge de borgerliga den triumfen.

Nu väntar jag på vad olika borgerliga opinionsbildare tänker. Är det inte dags för vänsterliberala skribenter (i den mån det finns kvar några sådana på den borgerliga sidan) att säga ifrån? Det som (mest) C och FP ägnat sig åt under hösten och de senaste dagarna är ju skymningspolitik. De upprepar de amerikanska republikanernas gälla NEJ TILL ALLT. Hög tid för lite mer eftertanke. Just nu ligger alla fyra borgerliga partier skadeskjutna. Säga vad man vill om paret Reinfeldt/Borg — men de var för politiskt intelligenta för att hamna i det här läget.

Ett första tips om valet? Det kommer gå bra för de två regeringenspartierna och möjligen även för SD, men illa för alla andra.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)