Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2015
› Visa senaste 10
juli (7 st)
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Garbo i regnväder

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-07-29 17:45

De senaste regniga dagarna har jag, för första gången, sett Greta Garbos talfilmer. Ett svajigt äventyr, från hennes berömda första replik "Gimme a whiskey" i den spektakulärt dåliga Anna Christie till den triumfatoriskt genomförda undergångsrollen som Anna Karenina. Och det är hennes ansiktet allt kretsar kring, som blir hennes räddningslina in i talfilmen. Ansiktet ... där all dramatik utspelas i minimala skiftningar: ska hon klara det eller inte? Där det magnifika och det bräckliga är tätt sammantvinnat, där en illa vald men knappt märkbar dragning med överläppen kan få henne att falla som en kapad hiss genom ett djupt schakt.

I sin lilla essä om Garbo (i Mytologier) skrev Roland Barthes att hon tillhör en tid i filmhistorien då en människas ansikte kunde sätta starka känslor i rörelse, som en trolldryck. Han påpekade träffande att hennes ansikte, ja hela hennes uppenbarelse, var "intellektuell". 

Jag tycker Garbos ansikte och Barthes texter har samma drag. De är tillknäppta, enormt vackra, svåra att avkoda och så fort leken spräcker dragen hotar ytan att krackelera med svåra följder; fallet genom det svarta schaktet.

I decennier har människor fascinerats av Garbo androgyna ansikte där det maskulina och feminina aldrig smälter samman men tvinnas i en pardans med oviss utgång. Barthes påpekar hur hon i Drottning Kristina går från ung man till hödragen drottning utan att förändra annat än kläder. Hennes ansikte är båda, till synes utan annan förklädnad än den hon alltid maskerade sig med — det där förtrollande kyligt aristokratiska ansiktet — när strålkastarna slogs på och kameran släppte bromsen. För länge sedan fanns ett svenskt rockband som hette Garbochock, en fin beskrivning av en ännu giltig upplevelse.

Sommarbildning

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-07-27 11:23

Boktiteln Marknadens makt och demokratins möjligheter är torr och lätt avskräckande. Hur många mediokra pamfletter och böcker med liknande titlar har ine skrivits de senaste 25 åren? Sverker Gustavssons och Ingemar Lindbergs bok följer också längs samma upptrampade stigar. Men de gör det så mycket mer intelligent. Deras 130 sidor sträcker över stora ämnen med makroperspektiv med stor träffsäkerhet. Helt enkelt angeläget och upplysande om de europeiska demokratiernas skakiga tillstånd.

De utgår i huvudsak från tre samhällsteoretiker i tre olika avsnitt. Först Karl Polanyis Den srora omdaningen från 1944 som har snabbt växande klassikerstatus där en analys av mellankrigstidens europeiska liberaliseringar får generell, teoretisk, karaktär. Han skrev i polemik mot liberal utopism om fria marknader. De s.k. avregleringarna innebar inte att staten trädde tillbaka, men en omreglering för att fynna företag, kapitalägare och spekulativa krafter. Den nödvändiga "inbäddningen" av marknadens nedbrytande och människofientliga potential omintetgjordes. Polanyi menade att processen utlöste motkrafter för att rädda social trygghet och samhällelig sammanhållning — den kan komma från både höger, vänster, med fascism eller välfärdsdemokrati.

Sedan undersöker de ekonomen Dani Rodriks omtalade "trilemma".  Av de tre storheterna Hyperglobalisering, nationalstat och demokrati menar han att man bara kan behålla två. Vilka? Först var jag rätt skeptisk till Rodriks teoretiska fråga. Men den är svår att undkomma. Gustavsson och Lindberg gör den ännu mer övertygande.

Det tredje avsnittet utgår från den stora tyska holmgången om euron och EU mellan Jürgen Habermas federalism och Wolfgang Streecks tanke om  åternationalisering.(Debatten finns på svenska i boken Demokrati eller kapitalism? som är både underhållande och upplysande). Båda utgår från  socialdemokratiska värderingar och en gemensam analys att nuvarande ultraliberala ekonomiska politik hotar att förgöra demokratin. G och L avvisar Streeck utan att acceptera Habermas. Och de har ett suveränt intressant resonemang om horisontell respektive vertikal reformism somträffar den europeiska politikens hjärta: EU:s avsaknad av beskattningsrätt och därmed oförmåga att omförhandla och omfördela kvantifierbara materiell resurser.

Deras bok är en mycket bra analys av situationen i Europa och därför nödvändig läsning för alla som, i likhet med författarna, känner växande oro över reformismens överlevnad. Det är värre med deras slutsats. De anser helt riktigt, och i Polanyis anda, att marknadssvärmeriet väcker motrörelser på alla nivåer. Misstaget är att de verkar tro att de kommer återupprätta reformismen och återigen stärka demokratin. Ser de inte att dessa motrörelser redan är i full sving, men kommer från höger i form av en radikal nationell konservatism? Motrörelserna är varken upplysta eller demokratiska, men folkliga och starka. De tecknar den politiska bakgrunden — den liberala utopins krasch — till det som riskerar bli välfärdsdemokratiernas dödsstöt.

Ägna sensommaren åt den här lilla boken. Den ökar klarsynen. Den förklarar nuläget.

(Sverker Gustavsson är professor (emeritus, tror jag) i statsvetenskap. Ingemar Lindberg var tidigare utredare på LO, nu pensionär som skrivit en rad läsvärda böcker. Båda är socialdemokrater. Hela regeringen borde läsa.)

Back to Black

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-07-23 19:41

Att åka till Victoria och se filmen om Amy Winehouse var en pilgrimsresa. En värdig dokumentär, med känslomässig höjdpunkt i bilderna från den sena inspelningen av duetten med Tony Bennett — och hans ord efter hennes död. Amy Winehouse öde ställer den snart utslitna frågan: varför ska de bästa alltid dö först? Och den berättar det vanliga: om hur helt obegåvade män dödar en begåvad kvinna. De var Amys vampyrer.

Uppmuntran

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-07-22 11:26

För första gången på årtionden har jag svårt att upprätthålla en grundläggande optimism om läget. Socialdemokraterna, EU, den nya konservatismen, IS ochj den revolutionära islamismen. Det gäller att notera allt som kan peppa. I senaste Expo hittade jag två spdana notiser. I en påminde de om SOM-undersökningarna som i år visade att betydligt fler i Sverige oroar sig för ökad främlingsfientlighet än för ökad flyktinginvandring. I en annan hade de grävt fram info om ordensällskapet Lidskjalft från Lund 1990.  Ordensbröderna  hade naturligtvis speciella namn. På deras gamla hemsida har Expo hittat Dvärgen Söder och Thorfinn Rumpsmiskare. Dvärgens egentliga förnamn var Björn. Rumpsmiskaren var med all säkerhet Jimmie Åkesson.

Sedan en tid är jag stödprenumerant på Expo. Jag betalar en mindre summa avrje månad. Fler borde göra det. Expo behövs. Kolla deras hemsida och anmäl er.

Eldunderstöd

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-07-21 13:16   1 kommentar

I förra veckan kommenterade Jürgen Habermas, gammal men fortfarande skarptänkt, uggörelsen med Grekland i en intervju i Guardian. Han är naturligtvis kritisk. Krisen kommer fortsätta eftersom den är större än Greklands problem.

"Without a common financial and economic policy, the national economies of pseudo-sovereign member states will continue to drift apart in terms of productivity. No political community can sustain such tension in the long run. At the same time, by focusing on avoidance of open conflict, the EU’s institutions are preventing necessary political initiatives for expanding the currency union into a political union. Only the government leaders assembled in the European Council are in the position to act, but precisely they are the ones who are unable to act in the interest of a joint European community because they think mainly of their national electorate. We are stuck in a political trap."

Inte så oväntat för alla som följt Habermas ihållande kritik av den ofärdiga unionen. Jag blev en aning mer överaskad — och mycket glad — när jag läste Petter Larssons långa artikel om EU:s kris på Aftonbladet kultur för några dagar sedan. Han landar i samma slutsatser som jag länge gjort: svaret på krisen är inte åternationalisering, utan mer union, en politisk, fiskal och demokratisk. Jag har känt mig rätt ensam att utifrån vänsterpolitiska värderingar driva samma ståndpunkt som Habermas: den federala vägen. Nu kom det plötsligt ett kraftfullt inlägg i Aftonbladet (!) längs samma linje.Underbart med eldunderstöd i den här oerhört viktiga demokratistriden, där i stort sett hela den svenska vänstern svikit gamla ideal. Läs Petter Larssons artikel här. Ja, gör det.

Läs kommentarerUppdatera
Stäng
 

Skrivet av Niklas 2015-07-23 13:29

Hurra!

Anmäl
Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Tyska ruiner

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-07-20 11:42

Under de dramatiska förhandlingarna mellan Eurogruppen och Grekland befann vi oss på resa i Tyskland. Jag tänker inte berätta om vår semester, men måste ändå nämna två parker vi besökte.

Ruhrområdet är på många vis spännande. Där finns nu massor av museer och lämningar efter kolgruvornas epok. I Duisburg ligger den enorma Landschaftspark Nord runt ett sedan länge stängt industrikomplex — ett stål- och järnverk. Nu är det omvandlat till park. Man kan vandra mellan de väldiga anläggningar som lämnats kvar. På en del ställen vandrar naturen in fritt över tegelmurar, kylrör och stålugnar. På andra har man skapat klassisk parkmiljö mellan kanaler, järnvägsspår och annat kvarlämnat. När vi var där förstärktes det magiska intrycket av kyla, dis och regn.

Ruhr har många liknande platser, men parken i Duisburg slog allt vi såg. Turisterna kommer från hela Europa. Vad är det vi söker? Varför framkallar det nedlagda industrisamhällets grymma estetik så starka känslor? Det är som att träda in i en gammal katedral.

Några dagar senare var vi Heidelberg. Ovanför staden ligger den stora slottsruinen. Den blev en estetisk samlingsplats för den tyska romantiken under 1800-talet. Ruinmiljön lades tillrätta, och skapades, genom att rekonstrueras, byggas och bevaras för att framkalla vissa eftersträvade effekter. Där återfinns romantikens alla kännemärken: ruinen, den vidunderliga utsikten, parken, bergets vildhet och naturligtvis även en grotta.

Landschaftspark Nord i Duisburg och slottsruinen i Heidelberg är väl egentligen samma slags fenomen? Båda är ruiner, parker och noga genomförda försök att skapa upplevelser. Men slottsruinen är nu bara en historisk sevärdhet. Den säger oss egentligen inget annat än att den är vacker. Platsens språk, koderna, de estetiska signalerna sätter inte längre starka känslor i rörelse. Vi måste läsa förklaringar för att förstå. Men industriparken framkallar starka och omedelbara känslor av samma slag som romantikerna eftersträvade, och sökte, i Heidelberg på 1800-talet.

I fredags skrev jag en artikel i Expressen om EU, Grekland och de privilegierades uppror som blev rätt uppmärksammad. Den finns att läsa här.

Tillbaka

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-07-08 22:05

Full fart igen. På förmiddagarna läser jag Mikael Jalvings idébiografi om Søren Krarup. Och på eftermiddagen Olivier Todds om Albert Camus. Två engagerande böcker om två intellektuella med totalt olika filosofi. Den ena chockerande konservativ, den andra radikal. Dagarna blir schizofrena. Självklart är jag på Camus sida. Eftermiddagran är kort sagt mer optmistiska. "Jag revolterar, alltså finns vi", tillhör mina favoritcitat.

Ledighet

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-17 19:17

I dag hade Dagens arena min sista ledare på ett tag, om hur sommaren anlände med en svärm av politiska moralismer. Jag ägnade dagen åt möte med den jämställdhetspolitiska utredningen där jag av oklar orsak är inblandad som expert (lite konstigt, min expertkunskap är mager). Men nu är det semester. I morgon åker vi till Tyskland. Bloggen tar ledigt, men är möjligen tillbaka i mitten av juli. Under våren har den haft runt 20 000 besökare i veckan. Fantastiskt och obegripligt. Jag hoppas att ni allesammans får en bra sommar.

Antingen decemberöverenskommelsen eller SD

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-12 12:50

Sören Gyll ansluter sig till rasseturisterna, de som tar rygg på SD och blir fellow-travellers. Det bästa med den debattartikel han och två andra skrivit på Di är klarspråket. Att säga nej till Decemberöverenskommelsen innebär att man vill samarbeta med SD. Bland moderater som är emot DÖ sägs det sällan klart ut.

Anna Kinberg Batra står i ett viktigt vägskäl. Ska hon fullfölja Fredrik Reinfeldts hållning eller välja Anders Fogh Rasmussen? Det avgör om Sverige ska fortsätta vara moderna eller bli ett Danmark.Valet ligger hos Moderaterna. Man kan bli rädd för mindre.

I debattartikeln läser jag också att "Svenskt välstånd bärs upp av företagare och entreprenörer". Herregud. Att de kan komma undan med sådan okunnighet. Vet de så lite om hur samhällen fungerar? 

För övrigt ansluter jag mig till de som vill ha tyst på bibblan. Att det ska slamra, skvallras och drickas kaffe mellan bokhyllorna är mest det vanliga entreprenörspladdret från folk som skräms av litteraturen.

Stamtavla — som en hund

BLOGGTEXT | Publicerad 2015-06-11 08:48

Så här skriver Patrick Modiano i sin korta självbiografi En stamtavla (som nu kommit på svenska): " Jag skriver dessa sidor som man upprättar ett protokoll eller en meritförteckning, som ren dokumentation och med all sannolikhet för att bli klar med ett liv som inte var mitt."

Det är lätt att förstå Modianos kärlek till Truffauts film "De 400 slagen". Han kände igen sig. Hans romangestalter rör sig ofta på Paris gator med samma försiktighet som papperslösa. Ensamhet. Utsatthet. Hemlöshet. Hans pappa försökte hela tiden få bort honom från Paris till olika internatskolor. Patrick förstod aldrig varför. Vid ett tillfälle försökte hans pappa få honom anhållen. De åker polispiket tillsammans, en stark ändelse med ekon till pappans mardrömmar från krigsåren. Han beskriver sin mamma: "Jag kommer inte ihåg en enda gest av verklig ömhet eller omsorg från hennes sida". Hon hade en hund som i ren desperation tog livet av sig genom att hoppa från ett fönster. Patrick uthärdade, överlevde. Som ung vuxen levde han med sin mamma under akut fattigdom. De pantade ägodelar, stal, sålde, bad bekanta om pengar.

En stamtavla är typisk Modiano. Hårt hållen. Inte ett ord för mycket. Kanske kyligare än vanligt. Namn. Adresser. Den som aldrig läst honom ska undvika den. Men för oss andra är den oundgänglig. Inte bara berörande. Den ger också små pusselbitar till hans romaner. Hur han snuddade vid kretsen runt mordet på Ben Barka (i Nattens gräs). Men mest hur känslan av övergivenhet och ensamhet, i en stad laddad av farliga minnen, är förankrad i hans liv, i egna erfaremheter.

Man börjar läsa Modiano någon annanstans. Men när gåtorna blir överväldigande är det dags för En stamtavla.

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)