Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2014
› Visa senaste 10
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Bangs alla skribenter

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-29 12:07

I varje ny Bang! hittar jag skribenter jag inte känner till men som skriver skarpt och smart. Var hittar dom alla begåvningar? I nya numret är det nya vikarierande redaktören Mireya Echeverría Quezada som berör mig mest. Hon har skrivit en uppsummering av kravallerna i Husby. Min första reaktion var att jag läst klart om Husby. Men hon bevisade motsatsen. Det är en nyttigt sammanhållen text där bl a Uppdrag gransknings försök att etablera en berättelse om Husby kritiseras, en intressant polisrapport plockas fram och den undersökning en grupp forskare publicerade i våras används. Men det som ger hennes artikel en särskild glans är två mammors, bl a skribentens egen, upplevelser och rädslor (för polisen) under kravallerna.

Den nämnda polisrapporten är mörk läsning. De lägger tungt ansvar på Megafonen för våldet och pekar på kopplingen mellan politiskt arbete och våldet. "De starka samhällskritiska reaktioner och lokala bostadspolitiska aktioner som var aktuella," skriver polisen. Man kan förhålla sig dubblet till det. För polisen och andra är det motiv för att strypa politiskt arbete och aktivt motarbeta t ex Megafonen. Men man kan också förstå det som ett indirekt erkännande att kravallerna inte bara vara kriminalitet från huliganer, som ofta påstods i medierna. De var också uttryck för politisk vanmakt. De var politiska och grundade i konkreta konfliktfrågor. Polisen verkar förstå mer än olika liberala ledarskribenter.

Bouraoui på ny väg

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-27 21:42

Bruno är en osynlig man. Han är vanlig arbetare, på en verkstad snart utslagen av kineser, som vill smälta in i massan, helt utan ambition. Men under ytan brinner rasereit. Han bejakar den ansiktslösa massan i en epok som premierar individuell särprägel. Ja, han förkroppsligar kapitalismens olösliga, och nu hårt spända, konflikt mellan de båda polerna: massan och individen, jantelagen och frihetsvurmen. Han är samtidens standard.

Jag gillade inte Nina Bouraouis förra roman Enstörig. Den kändes som om hela hennes litterära stil börjat gå på tomgång. Det var första gången jag tyckte hon skrivit en dålig roman. Den nya Standard (som vanligt översatt av Maria Björkman) ger mig lite rätt. Här skriver hon på helt nytt sätt. En berättelse i tredje person om en man.

Först är jag förbryllad. De första hundra sidorna är en kamp mot ledan. Inget händer. Men så börjar hon försiktigt skruva på bakelitknapparna. Bruno får fler dimensioner. Han är inte en likgiltig människa, utan en rädd som är inlåst av den ärvda föreställningen att han aldrig kan bli det han vill. "Att allt det man pysslat med i åratal det var för att komma så långt bort som möjligt ifrån det man verkligen ville; som om man gick omkring baklänges hela livet, hajar du eller inte?" 

Man börjar tycka om Bruno, eller i varje fall känna starkt, vilket i början av berättelsen föreföll helt omöjligt. De sista 60 sidorna rör han sig obevekligt, som en programmerad sömngångare, mot katastrofen. Då går det inte att sluta. Bouraoui avslöjar sig som suverän på komposition. Det har hon aldrig visat förut. I hennes tidigare jagberättade romaner ingick det liksom inte i programmet. 

Jag är lite förvånad att Standard fått så svag uppmärksamhet. Har kritikerna inte orkat förbi de första hundra? Jag uppfattar den som en nytändning där ett jätteintressant författarskap böjer av i ny riktning.

Utbränd eller konspiration?

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-26 16:02

I morse diskuterade Panelen (Godmorgon världen) om SD kommer fälla budgeten och framkalla nyvald. De verkade enas att eftersom Jimmie Åkesson är utbränd och sjukskriven så vill de inte. Men är det så enkelt? Min tilltro till SD:s demokratiska trovärdighet är låg. Då kan man tänka ett helt annat scenario, där ett möjligt händelseförlopp redan satts i rörelse.

Att vara utbränd är en tung sjukdom. Man är borta länge, säkert sex månader, och det kan  bli återfall. Kan man ens komma tillbaka som partiledare efter en sådan sjukdom? Men SD påstår att Åkesson ska vara tillbaka i december. Då är han inte utbränd. Då har han haft en ordentlig semester. 

Tänk om allt är en combo av trötthet och kalkyl? De inser att här öppnas nu en möjlighet att utnyttja. SD fäller budgeten. Det blir kaos. Regeringen avgår och utlyser nyval. SD:s beslut har då fattats av en anonym ställföreträdare som sedan tonar bort. I stället gör en pigg Åkesson ny entré lagom till ny valrörelse.  Han behöver inte ta ansvar för det kontroversiella beslutet att fälla regeringen — "nej, jag var sjuk, jag blev informerad på en sandstrand men tog inga beslut" — för maktspelet och smusslet. Han har rena händer. Fri från ansvar för ett möjligen impopulärt beslut.. Och har fint läge för ännu en framgångsrik valrörelse.

I det scenariot blir det i stället de borgerliga partierna, i synnerhet de små och svaga, som tvingas stå med ansvaret. Nyvalet uppfattas som deras "fel" inte Jimmie Åkessons.

Konspiratoriskt? Javisst. Men den grundas i en fullständigg misstro mot SD:s demokratiska trovärdighet och uppsåt. Jag tror det finns ett visst mått av realism i min rätt fräcka spekulation. Om de lyckas blir Sverige aldrig mer sig likt.

Roy Rask

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-25 15:26

Jaha, nu är det äntligen offentligt. Den inte så sympatiska Hugo Rask i Lena Anderssons fantastiska Egenmäktigt förfarande är Roy Andersson, berättar han i Fokus. Jag gissade det på min blogg direkt när jag läst. Ryktena var många. Men de flesta trodde som jag. Andra tänkte Lars Norén. Men det ver uppenbart att förlaget (Natur o kultur) inte gillade spekulationerna. En självbiografisk läsning som nyckelroman skulle hindra lanseringen. Och det märkliga är att kritiker och kulturjournalister var följsamma. Jag såg inte en enda text på någon enda kultursida där man ens undrade över Rasks verkliga identitet. Jag vet inte hur många intervjuer med Lena Andersson som publicerades, men jag vet att jag aldrig såg henne få frågan om romanen handlade om henne och i sådant fall vem älskaren var. Alla pratade privat, men ingen skrev. Jag tycker det är anmärkningsvärt. Varför var det så viktigt att skydda identiteterna i just det här fallet?

Kommentera
Beskrivning
Rubrik
Alias
Kommentar
Din e-postadress
Skriv ordet i bilden
Du är som användare själv ansvarig för innehållet i dina kommentarer.

Klusterbomber i Ukraina

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-22 13:19

I helgen är det parlamentsval i Ukraina. Det är en våldsam valrörelse. Det kommer nyheter om både misshandel och mordförsök mot politiker från alla politiska håll: radikalnationalister så väl som de i huvudfåran. Det talas om ryska medborgare som arresterats (ja, ja ... man blir varken förvånad om det är sant eller osant).

Och runt Donetsk fortsätter dödandet. Det är hög tid att få slut på striderna. Ukraina kan inte vinna tillbaka förlorat territorium med kanoner. De kommer då bara erövra några städer där alla invånare börjat hata Kiev, med samma intensitet som de verkar förakta de milisgangsters och separatister som styr nu. Från Human Rights Watch har det nyligen kommit rapporter om att båda sidor använt förbjudna klusterbomber. Det är krigsförbrytelser. Om jag inte minns fel är det nu över 4000 döda i kriget.

Ukraina har haft all rätt att bemöta de beväpnade separatisterna i öst med våld. Nu är läget att båda sidor förlorat. Sånt måste man kunna acceptera och ändra strategi. Donetskregionen kommer nu sälla sig till raden av underliga regioner med märklig mellanstatus som Transnistrien i Moldavien och Republika Srpska  i Bosnien. De framstår som en helt ny uppfinning. Jag tror de är tickande bomber och tillstånd som håller kvar människor i fattigdom.

I dag skriver Stig Fredriksson, som vanligt, bra och angeläget om Ryssland på Expressen kultur. Läs här.

Och Ulrika Kärnborgs ledare på Dagens arena om kulturministern och presstödsreglerna tillhör också nödvändig läsning.

I kväll fortsätter SVT:s dokuserie om Kärrtorp. Bortsett från speakerröstens föråldrat  fåniga fördomar om förorten som "sömnig" och "sovstad" var första delen i går klart bra. Då om kvinnan som tårtade Jimmie Åkesson och en informatör på SD:s riksdagskansli. Båda bor i Kärrtorp.

U-båten

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-20 19:52

Jag hör många nu säga att den sk "incidentberedskapen" måste höjas. Alltså: mer pengar till försvaret. Man säger det har blivit så mycket sämre än förra gången det jagades u-båtar i Stockholms skärgård på 1980-talet. Då hade militären mer resurser. Då var de effektiva. Nu är de tomhänta. Jag begriper inte argumentens logik. Den gången lyckades man trots veckor av u-båtsjakt och sjunkbomber som exploderade inte hitta några bevis på u-båtar. När de till sist kom med en ljudinspelning avslöjades det vara uttrar eller minkar eller nåt annat slankigt djur på bandet. Bättre förr? Inte så uppenbart.

I Godmorgon världen spekulerade jag — inte sämre än alla andra spekulerande — att Ryssland medvetet låtit Sverige misstänka en u-båt. Vi ska veta att de finns i skärgården, när de vill och på egna villkor. Syftet är att skrämma oss till tystnad, sluta kritisera den ryska etnoimperialismen, dra tillbaka stödet till demokratioppositionen i Vitryssland, tona ner kritiken mot den ryska ockupationen av delar av Ukraina. Jag tycker fortfarande det låter som en möjligt rimlig teori.

Fotot på den svartklädda mannen som springer över skäret kommer bli en klassiker. Det skulle kunna vara ett konstprojekt.

Fram med en annan August

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-20 15:32

Varför är nomineringarna i fackboksdelen av Augustpriset nästan alltid lika konstiga. Utgivningen av samhällsdebatterande litteratur har aldrig varit bättre än nu. Vi lever i en guldålder. Men när nomineringarna kommer märks det bara fläckvis. Att inte Erik de la Regueras bok Gränsbrytana eller Susanne Lundins Organ till salu nominerats är uppseendeväckande. Och att förbigå Olle Svennings biografi om Hjalmar Branting är helkonstigt.

Det har, av den här anledningen, då och då diskuterats att starta ett annat pris för så kallad  sakprosa. Kanske dags att gå från lunchmummel till handling? 

Augustpriset till skönlitteraturen sköts på helt annat sätt; professionellt. Och har därför också mycket säkrare status.

Äntligen

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-18 13:39

I dag skriver Anna Hallberg på DN kultur en hoppingivande spaning om vart den unga kreativa litteraturen tagit vägen, nämare bestämt bort från Stockholms så kallade innerstad. I stället återfinns den nu i mindre städer, på ännu mindre orter, i förorter eller i utländska storstäder. Dessutom citerar hon min förortsbok på ett fint sätt. Men det viktigaste är den övergripande iaktagelsen. Äntligen framstår nyurbanisterna som de tillbakablickande, lätt föråldrade svärmare (anno 1990-talet) de alltid varit. Jag läste tidigare i är en liknande text som Anna Hallbergs, men i Guardian om hur författare och konstnärer börjat överge London.

Mitt sammanhang

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-17 10:12

Tidigare i veckan träffade jag journalisten och författaren Martin Gelin som var i Sverige några dagar. Det är alltid roligt att prata amerikansk politik med honom. Naturligtvis kunde vi inte heller undvika Daniel Suhonens bok. Gelin frågade vilka i kretsen kring Löfven och hans regering jag känner eller står nära. En helt rimlig fråga. 

Efteråt tänkte jag att det är viktigt att vara öppen med sånt. Mitt svar var enkelt. Det är nämligen bara ett statsråd jag räknar som en bekant, nämligen Margot Wallström. Vi träffas ibland, men väldigt oregelbundet, i privata sammanhang genom gemensamma vänner. Jag gillar henne både som person och politiker. Men det innebär också att jag undviker att skriva om henne. 

Sedan finns det naturligtvis politiker jag träffar i olika offentliga och professionella sammanhang. Men det är något helt annat. Och några jag hälsar på och byter några hastiga ord med när vi träffas, av den enkla anledningen att de är både trevliga och sympatiska, typ Ylva Johansson och Mona Sahlin. Men är min kontakt med det politiska etablissemanget litet. Jag blir aldrig, eller enormt sällan, inbjuden till den typ av informella träffar som Suhonen berättar om i sin bok.

Jag tror det är viktigt att berätta sånt. Bara så ni vet.

Den typen av symbios Suhonen utvecklade med Juholt tror jag är förödande för den som aspirerar på att uppfattas som intellektuell och trovärdig skribent. Kan man betrakta Suhonens bok, den uppriktiga och nästan privata tonen, som ett försök att tvätta sig ren från symbiosens kladd?

I dag har jag ledare i Dagens arena med förslag till rödgrön migrationspolitik. Den blev rätt bra. Läs den här. I kommentarfältet var det en som skrev att ledaren var det mest extrema hen någonsin läst om invandringsfrågan. Det var lite kul.

Kobani

BLOGGTEXT | Publicerad 2014-10-16 11:25   4 kommentarer

Jag läser att den kurdiska milisen, med hjälp av amerikanska bomber, verkar vända striden i staden Kobani. Men fortfarande väcker bilderna gamla minnen. Nu är det turkiska tanks som står uppställda på en höjd utanför staden. För många år sedan var det israeliska soldater som stod ovanför Sabra och Shatila och såg på hur falangisterna gick in i gränderna och massakrerade palestinier. Israelerna visste vad som skulle hända, de vissta vad som pågick och de lät det ske. Den turkiska militären betraktar nu på samma sätt hur ISIS dödar kurder — och de kommer aldrig ingripa.

Passiviteten, och hjälplösheten, i regionen inför ISIS skrämmer mig. Det är som att hela Mellanöstern faller samman. Inga stater verkar kunna eller ens riktigt vilja ta praktisk ställning. Går de bara och väntar på USA? Det blir alla dess korrupta regimers dödsstöt. Sedan får vanliga människor betala priset för överhetens inkompetens. Ja, de betalar redan. För mer än ett år sedan varnade jag för att kriget i Syrien skulle utvecklas till ett regionalt storkrig, ungefär som första världskriget i Europa. Några tyckte jag överdrev. Men nu är MÖ där.

Det måste till en samlad strategi, inte bara mot ISIS, utan mot hela den revolutionära islamismen som politisk rörelse: militant, finansierad och inte utan folkligt stöd. De är inblandade i väpnade konflikter, som de initierat, över en enorm snart sammanhängande geografisk yta. Från Afghanistan/Pakistan via Irak/Syrien till Libyen och Mali plus Jemen, Nigeria, Somalia.

De är inte bara extremister. Det är en totalitär politisk ideologi som måste pekas ut, ringas in och bemötas. Men hur gör man?

I NY Review of Books läste jag nyligen en intressant artikel, recension av två nya böcker. Den var djupt pessimistisk. Jag delar den känslan. Det fanns ett ögonblick när det verkade framträda en demokratisk islamism, men det är nu förbi med Tunisien som enda exemplet på motsatsen. En av de två böckerna borde jag försöka hinna läsa: Shadi Hamids Temptations of Power. Islamists and Illiberal Democracy In a New Middle East.

I den här allvarliga situationen blir Nalin Pekguls förbittrade vendetta mot det nya statsrådet Mehmet Kaplan patetisk och helt omdömeslös. Han är ju demokrat. Det är en jävla skillnad. 

Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)