Att skriva är som att åka tunnelbana

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-23 10:30

Le Clézio är verkligen ingen novellist. Hans format är romanen. Jag har börjat uppskatta honom mer och mer. I synnerhet böckerna som utgår från hans familjs historia: Afrikanen, Allt är vind och Hungerns visa. Underbara.

Men novellsamlingen Berättelsen om foten är ändå rörande — jag tror det var just det ordet Nina Lekander använde i sin recension i Expressen. Berättelserna fångar människor, påfallande ofta kvinnor, som av olika orsaker lever i utsatta lägen. Le Clézio har utvecklats till en postkolonial författare; som europé men med sin familjehistoria i kolonierna, inte olikt Marguerite Duras. Han rör sig obehindrat mellan miljöer och situationer i Liberia, Frankrike och Mauritius. Alla är olika, men sammanbundna av att vara människor: ensamma, rädda, bräckliga och på spaning efter livet. Det blir ett slags globallitteratur. Läs öppningsnovellen. Eller den om två unga flickor under terrorn i Liberia — den ena från en by på landsbygden, den andra från diplomatkvarteren.

Den sista texten är ingen egentlig novell, mer ett slags förklaring av det egna skrivandet, under en resa i Paris tunnelbana. Den fångar mig. "Att skriva är som att åka tunnelbana". Människorna skyndar förbi. De bär på egna hemligheter, överraskningar och banaliteter — berättelser.

"Alltså färden i en vagn under markytan. Jag befinner mig i ett slutet rum, i ett rymdskepp som har sänts i väg i tomrummet mellan två punkter på en linje. Tunnelbaneperspektivet frigör mig ur verkligheten, jag försätts i ett tillstånd av viktlöshet — av overklighet. Fysiskt och mentalt flyter jag mellan påkoppling och frånkoppling, eller bättre uttryckt, mellan vaka och sömn, förs långt från nuet mot en osäker framtid och varseblir kommande förändringar."

Han berättar hur han deltagit i jakt med indianer i Panamas urskogar där mjukhet, fantasi och instinkter varit vägledande. Det "återuppväcker djuret inom människan". Att binda samman tunnelbanor med urskogar känns verkligen som Le Clézios litterära geografi.

Apropå Husby

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-22 18:33

Var är Stockhoms politiker? Det borde vara självklart att Sten Nordin och andra åker till Husby, träffar människor och kollar läget. Att inte göra det avslöjar feghet eller arrogans.

Och hur envist har nyhetsreportrarna jagat dom? 

I dag skrev jag ledare om Husby på Dagens arena. Blev missnöjd med texten. Men den som vill kan läsa här.

Ovärderlig liten bok

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-20 13:08

Hösten 2010 dömde tre europeiska regeringschefer ut "mångkulturalismen": Merkel, Cameron och Sarkozy. De förklarade att hela idén var misslyckad — utan att närmare förklara vad de egentligen menade. Många intellektuella följde efter, även i Sverige.

Något år senare summerade den brittiska forskarn Ali Rattansi striderna kring det mångkulturella i en oansenlig liten bok, Multiculturalism — a Very Short Introduction. Den finns i en enormt omfattande pocketserie med liknande titlar från Oxford University Press, som ofta är bra och alltid förankrade i faktisk forskning.

Jag har haft den liggande länge.Men nu har jag läst den. Och det är jag glad för. Rattansis bok är en nyttig tillnyktring. 2010-11 uppstod en konsensus att mångkulturalismen var ett snedsteg med ödesdigra konsekvenser. Men är det så enkelt, är Rattansis fråga. Hans slutsats är att mångkulturalism blev enkel syndabock för betydligt större och mer komplicerade missförhållanden och/eller samhällsförändringar.

Han skissar begreppets politiska och historiska bakgrund. Synar förhållandet mellan debatt och faktiska förhållanden. Kritiserar dålig politik som förts i begreppets namn. Avvisar föreställningar att politik för mångkultur försvarat grupprättigheter eller mäns maktpositioner med kulturargument. Påpekar att rätten att bära slöja är en individuell rättighet. Granskar larmen om etniska enklaver.

Han går helt enkelt igenom den kritik som riktats mot mångkulturalismen, punkt för punkt, och prövar den. Han visar att olika problem ofta hänger samman med outvecklad (och inte alls för mycket) mångkulturalism, bristande antidiskrimineringspolitik och sociala missförhållanden. I första hand relaterar han till brittiska förhållanden, men även franska, tyska och nederländska berörs.

Rattansi konstaterar att de stora utspelen 2010 bidrog till förändrat språkbruk, men sällan omsattes i politik. Det mångkulturella lever vidare. I vissa avseenden verkar Frankrike tvärtom börja acceptera verkligheten och närma sig mångkulturen.

Boken är en ovärderlig summering av läget. Och ett kritiskt försvar av det mångkulturella vägvalet. Rattansi citerar med stor uppskattning den brittiska inrikesministern Roy Jenkins (labour) som 1966 sade så här:

"Integration is perhaps a rather losse word. I do not regard it as meaning the loss, by immigrants, of their own national characteristics and culture. I do not think we need in this country a 'melting pot', which will turn everyone out in a common mould, as one of a series of carbon copies of someone´s misplaced vision of the stereotyped Englishman ... I define integration, therefore not as a flattening process of uniformity, but cultural diversity, coupled with equality of opportunity in an atmosphere of mutual tolerance ... If we are to maintain any sort of world reputation for civilised living and social cohesion, we must get far nearer to its achievement than is the case today."

Det är det som ska försvaras — och utvecklas. 

Tvärstaden

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-18 11:31

Vi började träffas för något år sedan. Vi var trötta på den konstiga föreställningen där bara "innerstaden" räknas som äkta stad, medan alla de stadsdelar där vi själva bor (tillsammans med 80-85 procent av Storstockholms befolkning) ofta kallas misslyckad stad — förorten. Vi har börjat kalla vårt nätverk Tvärstaden. Och nu har vi också skrivit ett manifest i tio punkter. Det publicerades i går av de båda nyhetstidningarna Norra sidan och Södra sidan — den moderna stadens enda riktiga lokaltidningar.

I nätverket Tvärstaden ingår fler än vi som skrivit manifestet. En del har av olika orsaker inte velat underteckna. Vi vill vara en öppen grupp. Förenade av ambitionen att förändra debatten om stadens framtid så att hela staden får plats. Vi som står bakom själva manifestet är Marita Castro, Johanna Langhorst, Alejandro Leiva Wenger, Lars Raattamaa, Moa Tunström, Martin Wiese och jag.

Läs det här: "Stockholm är större än innerstaden". Sprid det.

Nyhetens följdfråga

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-17 18:38

Dagens nyhet har varit om de hundratals flyktingbarn som försvunnit från Sverige. Den bygger på Jens Mikkelsens och Katia Wagners nya bok De förlorade barnen. Själva nyheten är att polisen inte engagerat sig alls för att hitta dem. Ointresset verkar ha varit totalt. Ja, nästan demonstrativt får jag intryck av när jag hör Ekots inslag under dagen.

Vilken konstrast mot hur polisen agerat i Reva-projektet, tänker jag. Migranter utan dokument och flyktingar som gömt sig undan tvångsutvisningar har jagats med uppfinningsrika metoder: stormningar av vigslar, id-kontroller vid tunnelbanespärrar, husrannsakningar. 

Men när barn försvunnit har polisen bara nickat, noterat och stoppat in fallen i arkivet.

Reva borde vara den givna följdfrågan när reportrar nu ställer frågor om polisen och de försvunna flyktingbarnen. 

Tyska EU-debatter

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-16 14:47

På måndag kväll kommer statsvetaren Jan-Werner Müller till ABF-huset i Stockholm. Gå dit. Han har skrivit Contesting Democracy om Europas efterkrigshistoria, med poängen att den välfärdsdemokratiska epoken präglades av att reglera demokratin och begränsa folkstyret. Den är perfekt komplement till Tony Judts Post War och Anne Applebaums nya The Iron Curtain om Europas decennier efter kriget.

Men Müller är också aktiv debattör om EU-frågor. Alltid intressant och skarpsinning (men ibland lite självgod, tycker jag). I en ny artikel, finns på Eurozine, diskuterar han hur EU bör förhålla sig till länder där demokratiska fri- och rättigheter inte längre respekteras; just nu aktuellt i Ungern och Rumänien. "Should Brussels intervene in EU member states?". Han svar är ja. Vi är alla medborgare i unionen. Det finns inte längre någon inrikespolitik som inte angår invånare i andra medlemsländer. Frågan är bara hur. Müller inventerar olika förslag, utan att riktigt fastna för något. Jag tror det är just den frågan han kommer prata om på ABF.

En annan europeisk demokratifråga, hur EU ska kunna demokratiseras, diskuterar Jürgen Habermas i en ny föreläsning. Den är lite essäistisk, kan man väl säga (ovanlig stil i H:s verkförteckning). Men han drar slutsatsen att EMU nu kräver en politisk union och att detta kommer innebära att EU delas i två: de som har euro (kärneuropa) och de som vill stå kvar utanför (ytterländerna). För att komma dit krävs ett nytt fördragskonvent. Hans argument för att få med Tyskland i en sådan fördelningspolitisk utveckling är solidaritetstanken.

Så här slutar han: "This time, the uncontrolled systemic contingencies of a form of capitalism driven by unrestrained financial markets are transformed into tensions between the member states of the European Monetary Union. If one wants to preserve the Monetary Union, it is no longer enough, given the structural imbalances between the national economies, to provide loans to over-indebted states so that each should improve its competitiveness by its own efforts. What is required is solidarity instead, a cooperative effort from a shared political perspective to promote growth and competitiveness in the euro zone as a whole. Such an effort would require Germany and several other countries to accept short- and medium-term negative redistribution effects in its own longer-term self-interest — a classic example of solidarity, at least on the conceptual analysis I have presented."

Ojämlikheten – igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-15 10:30

I dag presenterar SvD en ny rapport från OECD om fattigdom och ojämlikhet. Den bekräftar den utveckling alla borde känna till. Men den här gången är läget mer alarmerande än jag sett tidigare. Avmoderniseringen av Sverige saknar motstycke bland de länder som jämförs. Mellan 1995 och 2010 har landet fallit från det mest jämlika till medioker mittenplats. Bland andra Ungern, Tjeckien, Tyskland och Frankrike är mer jämlika — och därmed mer moderna. Jag är rätt säker att ytterligare några EU-länder som inte är med i undersökningen också passerat Sverige, som Slovenien och Slovakien.

Vad händer med ett lands självbild efter ett så markant fall? I skolan lärde jag mig att Sverige var bäst i det mesta: tillväxt, jämlikhet, BNP per capita, löneutveckling och trygghetssystem. Nu tillhör landet EU:s mediokra mellanskikt. 

Diagrammen från OECD visar att avmoderniseringen accellererat under de borgerliga regeringsåren. Är någon förvånad? Det har ju varit Reinfeldt mål. Hans projekt är att göra Sverige till ett mer mediokert och grått land. Skattenivåerna ska bli genomsnittligt europeiska brukar han säga. Ja, allt ska bli genomsnittligt. Hela hans personlighet utstrålar skräck för det annorlunda och briljanta. Reinfeldt är sinnebilden av den mediokra människan. Att Sverige nu ligger i EU:s mellanskikt upplever han säkert som betryggande.

Är det så konstigt att filmdokumentären och biografin om Olof Palme slog alla rekord? 

Steel Hammer

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-14 13:46

I går hörde jag Julia Wolfes Steel Hammer i Uppsala, med Bang on A Can All-Stars från New York och Trio Mediaeval från Oslo. Bang on a Can har jag länge haft lite koll på. De finns i samma kretsar som Sonic Youth men lutade mot konstmusiken. För något år sedan gav de ute en suverän cd. Även där fanns musik av Wolfe. Men det här var bättre.

Steel Hammer bygger på legenden om John Henry. Han är en av de många underliga hemlighetsfulla gestalterna i amerikanskt berättande. Han finns i hundratals ballader. Han vandrar i många inspelningar. Hos Wolfe blir han en av många amerikaner som rör sig genom morgondimmorna runt Appalacherna. En bland miljoner. Som en tonsättning av Howard Zinns historia om det amerikanska folket. Skräpig, rostig musik (banjo, piano, cello, slagverk, gitarr) och sångstämmor där Reichs minimalism korsas med madrigalsång fick tiden att sväva: dokumentarism, legend, saga. Häpnadsväckande vackert, och grymt. 

Bang on a Can är värt att leta upp.

I dag recenserar jag Sara Danius fina undersökning om 1800-talets franska realism, Den blå tvålen, i Sydsvenskan. Läs här. Hon skriver om fyra romaner. Väldigt inspirerande. Jag skriver att hon fått mig att ändra läsplaner för sommarens semesterresa. I går köpte jag både Stendhals Rött och svart och Balzacs Förlorade illusioner på antikvariat. Jag har läst dom förut. Men i sommar ska de läsas om.

Ändrade vanor

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-05-02 08:53

I morse beslutade jag om ett paradigmskifte. Jag har sedan några år läst Svenska dagbladet först, och sedan ögnat genom DN. Men några veckor efter omgörningen märks Schibstedts påtvingade svältbudget. Från i dag gäller DN igen.

Nya SvD är en konstig morgontidning. De verkar ha beslutat att framhäva sina mest framstående medarbetare ännu mer. Det är deras kommentarer som är tidningen. Ungefär som kolumnistdelen i ett veckomagasin, men varje dag. Jag tror det är ett smart val i hopplöst läge.

SvD har länge lyckats rekrytera bra skribenter, ge dem utrymme och låta dem utvecklas. DN har varit motsatsen. Begåvningar har gömts undan till förmån för ett anonymt fabriksarbete. Så egentligen gillar jag fortfarande SvD mer. Men det som nu landar på köksbordet räcker helt enkelt inte. Det är bara redaktionens intelligens som fått tidningen att överleva ägarnas blodbad. Ja, läs t.ex. Hynek Pallas (landets bästa filmkritiker) när han i dag skriver om olika liberala debattörers försök att blunda bort den strukturella rasdiskrimineringen. Så himla bra.

Storstadsförakt, igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-04-30 08:30   2 kommentarer

DN:s nya litteraturkritiker Jesper Högström beskriver i dag sin vilsenhet i storstaden. Han är på utflykt till osäkra marker. Närmare bestämt den idylliska Långsjön, omgiven av (numera) hypergentrifierade villastadsdelar. Han drabbas av antiurban panik och skriver att sjön ligger "i det stycke materialiserad anonymitet, det bälte av trafikplatser och återvinningsstationer och villaträdgårdar med studsmattor som kallas Huddinge kommun och som ligger i Stockholms utkanter men precis lika gärna hade kunnat ligga på pendlingsavstånd från Örebro, Karlstad, Borås och Sundsvall."

Välkommen till den stora staden Jesper. Får man säga så? Storstockholm är inte bara småstadsidyll, som i gammelstaden innanför tullarna. Den är modern. Men Jesper Högström verkar inte trivas i det moderna. Det framgår att han inte vill ha första majtåg, valborgsfirande, klassutjämning och tonåringar med rätt att slå sig fria från familjen. Att förakta förorterna — och därmed den moderna staden — är naturlig del av konceptet. Det är ju platser där man inte kan tänka fria tankar, som en annan medelålders förortsföraktare brukar uttrycka sig (Ola Andersson, prisvinnande arkitekt). 

Han träffar några vid en badstrand och påpekar för säkerhet skull att "vi var vita svenskar". Varför gör han det? De pratar med varandra om "förortsghettona". 

Huddinge kan aldrig bli förort "på pendlingsavständ" till de svenska städer han räknar upp. Huddinge är nämligen lika stort som Borås, visserligen klart mindre än Örebro men större än både Karlstad och Sundsvall. Den överväldigande majoriteten av alla Storstockholmare, uppskattningsvis mer än 80 procent, bor i så kallad förort, den typen av stad han kallar "materialiserad anonymitet". Jag tvivlar f.ö. på att den badstrand han besöker ens ligger i Huddinge. 

Jag skriver det här för att jag sedan decennier är trött på okunniga brackors konservativa blickar på de delar av staden de föraktar — alltid förorten. Den som vill veta mer om det föraktet kan läsa min bok Där jag kommer från. 

En sak till: jag bor i Huddinge och växte upp vid Långsjön. Det är vår stad.