Äntligen jul

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-23 15:03   1 kommentar

Årets julgran är den finaste vi haft på många år. Ska se "It's a Wonderful Life" – den ultimata julfilmen – och naturligtvis "Nightmare Before Christmas" och om "Ensam hemma" visas i någon kanal i helgen kommer jag inte missa den heller. Årets julskiva är Michel Legrands där Rufus Wainwright, Carla Bruni och Iggy Pop m fl sjunger julsånger med underbara stråkarrangemang. Förra årets med Pink Martini är också fin. Eftersom mitt läsprojekt är Sean Wilentz 800-sidiga (glad om jag hinner halva)  "American Democracy" om USA under 1800-talet och kampen för demokrati så tänker jag komplettera med en enkel gammal Maigret (har en del olästa med snygga omslag i bokhyllan). That's it. Nu stänger jag ytterdörren och bloggen. God jul!

Casino Carema

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-22 15:25

Carema tvingar personalen spela spel för att klara övergången från omvårdnad till vårdvinst. Det låter som ett vinnande koncept. Varför inte konsekvensprofilera hela verksamheten efter spelhusprincipen: Casino Carema.

Vilka möjligheter öppnas inte? Åldringarna börjar dagen med att spela "Svarte Petter". Den som förlorar får ingen lunch. Bra kombination av upplevelseindustri och besparing. Man kan fortsätta dagen med ett långt Fia med knuff där platschefen utvecklat ett sofistikerat system av indragna nyttigheter för varje utknuffning. Vad kan man inte göra med kvällens momopolspel? Tanken svindlar. Klädpoker om blöjlagret? Rysk roulette bland personalen? 

De kan travestera det klassiska meningsutbytet mellan Einstein och Bohr. "Direktören för det hela spelar inte tärning med de gamla." "Jo, hela Carema är ett enda Casino."

Reinfeldt – Reagan

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-20 10:01

Det har kommit två nya rapporter om svensk ojämlikhet. SNS Inkomstfördelningen i Sverige har fått mest uppmärksamhet (men inte på borgerliga ledarsidor, naturligtvis). Att näringslivets tankesmedja SNS oroar sig över växande klassgap är redan i sig självt en intressant signal. De ligger därmed i takt med IMF:s nya intresse, som jag skrivit om tidigare i höst på bloggen.

Nu är den lilla rapporten ganska oläslig. Att ojämlikheten ökat sedan 1980 är en väl känd sanning. Men det verkar som att SNS måste bevisa den supervetenskapligt för att deras läsare verkligen ska tro på verkligheten. 

Men där finns två intressanta uppgifter.

Sverige är i dag lika ojämlikt som USA var 1980, det vll säga när Ronald Reagan blev president. Den upptäckten fick mig att studsa till. Plötsligt blev det så konkret. Om utvecklingen fortsätter kan därmed  Sverige om 30 år vara lika ojämlikt som USA är i dag.

Rapporten grubblar också över orsakerna till växande skillnader. Det är en stor internationell debatt som pågått i säkert 20 år, mest i USA.  Inga säkra svar verkar finnas. Ett gemensamt drag i de flesta länder verkar vara att orsaken inte finns bland låginkomsttagarna, utan i första hand att de rika blivit enormt mycket rikare.

SNS visar nu att det är kapitalinkomsterna, inte lönerna, som vidgat gapet. Där slutar de. Men man kan ju tänka vidare på egen hand. Det leder åtminstone mig till frågan hur produktivitetsökningarnas vinster fördelas. Tidigare tillföll en stor andel löntagarna (i form av ökad lön och mer ledighet). Men den stora förändringen de senaste decennierna är att deras andel krympt och företagen kapat åt sig en allt större andel som vinst — och i förlängningen aktieutdelningar, dvs kapitalinkomster åt de rika. En inte särskilt långsökt förklaring till ojämlikhetsökningen är helt enkelt kampen om värdet av den ständigt högre produktiviteten — Karl Marx och klasskampen med andra ord. Och den slutsatsen kommer egentligen från SNS, inte från mig, men de vill inte skriva ut slutsatsen av sina resultat.

Att intresset, och oron, över ojämlikheten ökat är enkel. Fler och fler forskare, inte minst på IMF, varnar för att gör hela systemet instabilt. Kraschen 2008 förklaras nu ofta av just ojämlikhet och att amerikanska löntagare förlorat mark under många år.

En mer läsvärd rapport har kommit från Institutet från framtidsstudier. En antologi med titeln Utanförskap. Där finns samma uppgifter om växande skillnader och kapitalinkomsterna som drivande orsak. Men den har en helt annan analyserande ansats. Den går därför att läsa. Med kapitel om skola, ungdomar i lång arbetslöshet, kriminalitet och boendesegregering. Anna Gavanas skriver återigen om sina superintressanta studier om de som arbetar i gråzonen mellan reguljära och irreguljära förhållanden. Många resultat är inte snälla mot Reinfeldts regering. Det så kallade utanförskapet har helt enkelt ökat. Regeringens politik har den här hösten slagit tillbaka med en skarp örfil. Så här om socialbidrag: "Risken att bli kvar i långvarigt bidragstagande från ett år till ett annat är avsevärt högre på 2000-talet än på 1990-talet, den är till och med högre än under de värsta krisåren."

SNS-rapporten kan laddas ner som pdf, men inte den från Institutet för framtidsstudier (den som letar bland deras mindre nerladdningsbara publikationer hittar en del som i omskriven form finns i antologin). 

Tillbaka till DSK

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-19 16:32

Dominique Strauss-Kahn verkar länge ha samlat ihop till polisingripandet 14 maj på flygplatsen utanför New York, då han fördes till arresten misstänkt för sexuellt övergrepp. Det verkar inte ha varit första gången han använde egen makt för att få sex.  I nya New York Review of Books skriver Edward Jay Epstein en annan berättelse om vad som kan ha hänt på rum 2806. Var det en set up? Någon som såg hans sexmagalomani och satte in stöten just där för att fälla honom? Den som längtar efter konspirationsteorier där trådarna leder till Nicolas Sarkozy bör läsa. Om det finns någon sanning i artikeln, och jag antar att samma uppgifter redan cirkulerar i franska medier, är nog inte sista kapitlet skrivet i affären DSK.

Wrestlarna

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-18 16:05

För någon vecka sedan lämnade jag in mina "årets tre bästa" till Expressen kultur. Det blev tre böcker. Christa Wolfs "Änglarnas stad", Klas Åmarks feta bok om Sverige i skuggan av nazismen "Att bo granne med ondskan" och Lisa Bjurwalds viktiga reportage om Europas rasistiska höger "Europas skam".

Ungefär samtidigt läste jag en annan roman som borde fått ta plats, den också. Nämligen Viktor Johanssons "Wrestlarna". 

Litterära och filmade berättelser om unga människor i språnget mellan tonåring och vuxenvärld har blivit många det senaste decenniet. Det känns som vår tids mest slitna. Men Viktor Johansson ger berättelsen från denna övergångsålder nytt liv. Språket blir lika fragmentariskt och ofokuserat — sönderbrutet, upphackat och splittrat — som läget verkar vara för de pojkar och flickor han följer under deras sista sommarlov efter att gymnasiet tagit slut. Alla är nära gränsen till psykisk kollaps. Några överlever inte. En del gör saker som ger dem ärr för livet. Andra hittar tillbaka till bättre spår i slutet. En del scener är så starka, så berörande, att jag kände hur hela mitt inre blev förlamat. Läs avsnitten om videobloggarna, två tjejer som pendlar mellan blommig lek, narcissism och total förnedring med gränser som är hårfina men gör ont. Jag förstår inte riktigt hur han gör. Men det bär rakt genom hela romanen. Intensiteten sviktar inte. Man kan tänka James Blakes musik. Och det finns släktskap med Sara Stridsbergs romaner. Viktor Johanssons namn står nu på listan över författare jag tänker följa.

Vem är terrorist?

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-15 15:17   3 kommentarer

I dag hör jag på radion om hur dåligt underbyggt tillslaget mot några familjer i Göeborg var förra året. Männen i familjerna är muslimer och misstänktes att förbereda terrorbrott. Men uppgifterna polisen gick på var så tunna att de låg på skvallernivå.

I går rapporterade SR om den man som under förra året sköt för att skada eller döda människor med mörk hudfärg i Malmö. Han hade kontakt med rasistiska kretsar och kallade "invandrare" för apor på jobbet. SR visade att han hade kontakt med den psykiatriska vården. Hårddraget kan man säga att han fick samtalsterapi i pauserna mellan mordförsöken. Jag kan inte påminna mig att någon i de långa inslagen på P1 Morgon i går kallade honom terrorist — däremot psykiskt sjuk.

Nyligen var det ett år sedan självmordsbombaren smällde av i Stockholm. I samband med att utredningsmaterial offentliggjordes för några veckor sedan höll Säpo stor presskonferens. Frågan de tvingades besvara var enkel: Varför misslyckades de avslöja bombmannens terrorplaner?

Det leder till några andra frågor:

Hur talar vi egentligen om terrorism?

Varför är det läkare men inte Säpo som svarar på frågor om Malmöterroristen?

Varför lyssnar man på lösa rykten om det gäller manliga moskébesökare i Göteborg, men inte en uppenbart störd vit rasist i Malmö?

Varför säger så många reflexmässigt att terrorismen kom till Stockholm med Taimour Abdulwahab, som om Lasermannen aldrig funnits?

Och slutligen: har terrorismhotet integrerats som viktig del i den institutionella eller strukturella rasism som präglar länder, nyhetsförmedling och myndigheter i Europa? Sara Ahmed verkar ha helt rätt när hon i boken Vithetens hegemoni skriver: "Det är tydligt att ordet terrorist klibbar fast vid vissa kroppar". Men inte vid andra. Begreppet terrorist har rasifierats, som forkare brukar säga. Och det verkar gått så djupt att de flesta hamnat i total minnesförlust: nej, Sverige har aldrig haft terrorism — nej, terrorister kan inte ha vit hudfärg, då är de bara psykiskt sjuka och inget annat.

Döden i Medelhavet

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-12 21:56

Fram till 1 december har 1971 migranter drunknat i Medelhavet på sin väg från Nordafrika till Europa. Uppgiften kommer från Europarådets särskilda utredare som längre fram släpper en rapport om "Döden i Medelhavet".

Jag har försökt följa siffrorna över de drunknade som upptäckts de senaste åren. Men 1971 är en siffra som fick mig att tappa andan. Den har aldrig varit så hög. Det är nästan sex döda per dygn. För sju - åtta år sedan brukade man räkna med mellan en och två personer per dygn.

Hur länge kan detta få fortsätta? Hur ska man förstå tystnaden kring alla dessa döda människor? I europeisk politik är deras kroppar en icke-fråga.Tystnaden innebär acceptans. Tror vi att deras död är nödvändigt pris för fortsatt välfärd?

RUT

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-11 14:45

2010 kom rapporten "Who Cleanes the Welfare State" dör Anna Gavanas intervjuade städare och på så vis kunde undersöka RUT-reformens konsekvenser. Den var synnerligen läsvärd, bl a genom att den problematiserade påståendet att RUT innebar en rörelse från svarta till vita jobb. I stället visade hon hur reformen bidrog till att dela upp och segmentera marknaden. Och att det i en gråzon finns en ständig rörelse mellan vitt och svart. Formella och informella aktörer verkar leva i ett slags symbios. Det är också möjligt att de med svarta jobb, t ex papperslösa, fick sämre villkor av reformen. Jag skrev om rapporten när den kom.

Nu kommer en uppföljare. Den här gången har Gavanas och Alexander Darin Mattsson skickat ut enkät och även intervjuat företagare i städbranschen.Den är inte lika brännande som den tidigare rapporten, men bekräftar slutsatserna.

De refererar också en rapport från Skatteverket som visar att bara sex procent av RUTköparna övergått från att betala svart till att betala vitt. Den stora majoriteten är i stället sådana som aldrig tidigare köpt sådana tjänster. 

Gavanas undersökningar är viktiga. De ger konkret kunskap i en fråga där många tycker utan att egentligen veta. Den nya rapporten ställer indirekt en fråga till de (oss) som vill avskaffa RUT. "Nu har hushållstjänster nått en mycket bredare acceptans och popularitet bland potentiella köpare". Men samtidigt visar Skatteverket att majoriteten inte skulle fortsätta om subventionen försvann eftersom det då blir för dyrt. Innebär det att ett avskaffande innebär en snabbt växande svart marknad, större än någonsin, med klart sämre villkor för de som gör jobbet? RUT har skapat nya realiteter. Vanan att ha städhjälp har brett ut sig. Men ingen vill betala marknadspriset. Vad händer då om RUT plötsligt avskaffas? Vem vinner och vem förlorar?

Gavanas rapporter har publicerats av Institutet för framtidsstudier.

Tobinskratt

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-07 18:50

Dags för nytt EU-toppmöte. Ännu en gång ligger Tobinskatten på listan. Jag vet att jag skrivit förut om hur den här skatten på finansiella transaktioner hamnat på EU:s dagordning. Men jag tycker det är så himla roligt

Attac måste ha rullat igång år 2000. Arenagruppen gav ut den första pamfletten på svenska om Attacrörelsen och den sålde obegripligt mycket. Huvudkravet var Tobinskatt för att bromsa de finansiella transaktionerna och få in pengar till fördelningspolitiska globalpolitiska projekt. Hela etablissemanget smålog lite överlägset. De tyckte förslaget var så löjligt att det inte ens behövde bemötas.

Nu verkar Reinfeldt och Cameron vara kvar som ensamma motståndare bland EU:s regeringschefer. Så här sade Angela Merkel inför den tyska förbundsriksdagen: "Vi är helt överens att en skatt på finansiella transaktioner är rätt signal att vi förstått att de finansiella marknaderna bör ge sitt bidrag till en ekonomisk återhämtning." Italiens nya statsminister, Mario Monti, står inte bara bakom det på EU-nivå. I hans krispaket ingår en sådan skatt redan på italiensk hemmaplan. Kommissionens ordförande Barroso har ett färdigt förslag som han presenterat för Europeiska rådet. Skatten blir mycket liten bara en promille (om jag inte läst fel), men kommer ändå generera en hel massa nyttiga pengar, närmare bestämt 57 miljarder euro per år.

Är inte det härligt? Först skrattade de ut den globala rättviserörelsen. Nu diskuterar de samma skatt själva. 2008 har förflyttat gränserna för det politiskt görbara.

Juholt in - invandrarna ut

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-04 14:36   2 kommentarer

Strax efter "Juholtaffären" ingick jag två vad med olika bekanta. I båda fallen satsade jag på att Juholt skulle leda S i nästa valrörelse. De andra trodde han skulle tvingas avgå inom de närmaste månaderna. För någon vecka sedan såg det mörkt ut för mitt vad. Men nu verkar Björn Rosengren ha räddat Juholt – och mig.

Men det finns så många frågeteckan kvar.

I senaste Arena skriver Devrim Mavi en kritisk, och obehagligt träffsäker, artikel om hur Juholt förändrar S: "Juholt in - invandrarna ut". Den placerar honom i en oroande rörelse inom europeisk socialdemokrati där man glider i frågor om invandring, diskriminering, mångkultur och rättigheter — glider mot instängda perspektiv och de nationella värderingar som anfaller från höger. Det paradoxala är att det ofta är en självutnämnda "vänster" inom partierna som pressar på. När jag var i Nederländerna för ett drygt år sedan fick jag mail från en "vänsterteoretiker" med direkt koppling till Arbetarpartiet (och mycket respekterad på den europeiska konferensscenen) om att vänsterns problem var att det fanns för många kvinnor och invandrare i olika vänsterpartier.

Mavi upptäcker att S inte längre har en integrationspolitisk talesman, sedan Luciano Astudillo åkte ur Riksdagen. Hon noterar att det i Juholts närmaste politikerkrets inte finns någon "med 'annorlunda namn', ingen som har lärt sig svenska i efterhand och därför bryter, ingen som är icke-vit." De som fanns förut har kickats eller "försvunnit". Hon poängterar naturligtvis den hårresande "testballongen" om villkorat medborgarskap — ett brott mot rättstatens grund. Och hon upptäcker att Juholt inte i något av sina större tal tog avstånd från SD innan det var absolut nödvändigt, dvs efter Utøya.

S har blivit ett parti med vit hudfärg. Vad innebär det?

Devrim Mavis artikel är politiskt oändligt mycket viktigare än allt trams från middagar, sms och annat skitsnack från missnöjda sossar. Hon skriver om politikens kärnfrågor och riktar skarp relevant kritik mot den kursändring Juholt verkar peka ut. Det blir ännu mer remarkabelt om man tänker på Mona Sahlins engagerade och kunniga arbete mot SD och rasism. Ja, om man tänker på Socialdemokraternas långa tradition att tänka inkludering och antidiskriminering. Därför blir jag förbluffad över att inga nyhetsmedier plockar upp hennes kritik. Hon har inte bara skrivit en debattartikel. Hon har upptäckt saker andra inte sett — eller velat se. Hennes artikel innehåller nyheter. Läs den!

Europaläsning

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-12-02 15:10

I dagens Expressen skriver jag återigen om den europeiska demokratikrisen och de intellektuellas ansvar (dvs deras svek). Den här gången var det den ny utgåvan av W G Sebalds romaner som satte igång mig. Och jag är inte bara pessimistisk.

Och så några tips på bra artiklar:

I senaste American Prospect har den grekiska journalisten Yannis Palaiologos en synnerligen klargörande artikel — tycker i varje fall jag som inte vet mycket om grekisk politik. Han lyckas ge en rimlig förklaring till varför både grekerna och EU:s olika kontrollanter blev så förbannade på den förra regeringen. Han ger också den politiska bakgrunden till den moderna grekiska klientismen, som urholkat inte bara det politiska systemet utan också själva staten. Behöver jag avslöja att han är pessimistisk?

För någon dag sedan skrev Mikael Feldbaum intressant ledare på Dagens arena om hur Internationella valutafonden förändrats på senare år. Nu har de hamnat i konflikt med Merkel, Borg och Europeiska centralbanken genom sin kritik av ensidig åtstramningspolitik. Man måste investera sig ur krisen, säger de. Och senaste numret av deras tidskrift Finance & Development har tema om jämlikhet med flera bra artiklar. jag printade och läste dem i går, på tåget mot Vara (där jag pratade mångkultur och kosmopolitik på en konferens). Den grå dagen blev lite mindre dyster av artiklarna. Det är naturligtvis torra empiriska texter. Men jag gillar sånt, då och då. Det sköljer bort skitsnacket, som kommer från både vänster och höger.

Där finns bland annat en artikel, "Equality and Efficiancy",  om att motsättningen mellan jämlikhet och tillväxt, som dominerat debatten i många år, med stor säkerhet inte håller. Ny forskning visar tvärtom samband mellan uthållig tillväxt och fördelningspolitik. Ökad jämlikhet kan helt enkelt märkbart förlänga vågorna med god tillväxt. Trickle-downteorin, att vanliga löntagare så småningom gynnas av att de rikare berikas stämmer ju bevisligen inte. I stället verkar det vara så att en politik som gynnar låginkomsttagare innebär att alla andra också får det bättre.

Sedan skriver Branko Milanovic om global ojämlikhet. Han är alltid intressant och en av få som sysslar med jämlikhet som globalpolitisk fråga. Insikten att ojämlikhet skadar tillväxten har att göra med att "humankapitalet" har växande ekonomisk betydelse, skriver han. Ojämlikheten i länder har länge ökat, bland de stora länderna är Brasilien att remarkabelt undantag. Men mäter man globalt har krisen 2008 faktiskt inneburit krympande skillnader.

Och missa inte "Unequal = Indebted" om hur ökad ojämlikhet i ett land tenderar att öka den individuella skuldsättningen; man lånar för att upprätthålla livsstilen. Det är förmodligen en sällan diskuterad men viktig orsak till hela den finansiella kraschen i USA.

Det här är artiklar man brukar hitta hos progressiva tankesmedjor. Men nu kommer de från IMF. Helgen är räddad. Eller hur?