Staten är tillbaka

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-30 11:24   1 kommentar

Man kan kritisera veckans överenskommelse om de fortsatta krisåtgärderna i EU för en hel del. Kritiken är knappast tyst. Jag hörde inte någon som hade positiva saker att säga.

Det finns en invändning mot kritiken som är viktig: EU:s krispolitik är inte nyliberal. Från vänster hörs ibland påståenden om att regeringscheferna nu chockar genom nyliberala systemskiften. Men det som händer är motsatsen.Vi ser inte statens reträtt, men statens återkomst och renässans.

Den nyliberala lösningen är, som Johan Norberg (Sveriges sista doktrinära nyliberal) envist påpekar, att i stället låta Grekland gå i konkurs tillsammans med de banker som lånat ut pengar till landet. Då överlåter man ju på de fria marknadskrafterna att hela såren och med den osynliga marknadshanden skapa ny ordning. EU har valt motsatt riktning: statliga stöd, regler och kontrollmekanismer.

Ofta koncentreras uppmärksamheten på "striden" mellan Frankrike och Tyskland. International Herald Tribune gav en helt annan bild av de dramatiska förhandlingarna. Enligt deras rapport stod den stora stridne mellan å ena sidan politikerna och institutionerna (staten) och å den andra storbankerna. Merkel ställde ultimatum om 50 procent skuldavskrivning som storbankerna först inte ville acceptera. Regeringscheferna gav inget utrymme för kompromisser. Efter några timmars interna överläggningar kastade bankerna in handduken. 

Men statens återkomst behöver inte innebära en politisk förflyttning till vänster. Under de senaste decennierna har statskramarna, modell Göran Greider, dominerat svensk vänsterdebatt. Det har lett till den vanliga missuppfattningen att staten = vänstern. Men staten är också gammal stomme för konservatismen — och fascismen. 

Den stora konflikten i europeisk politik kommer inte fortsätta gå mellan de som vill rädda staten och de som helst vill avskaffa den genom total avreglering. Konflikten kommer i stället börja handla om vilken sorts stat vi ska ha: en repressiv som försvarar privilegier eller en demokratisk som försvarar solidaritet och frihet.

Den stora tystnaden i alla kommentarer om europeisk krishantering — det stora sveket från opinionsbildarna — är att ingen nämner demokratin. 

Den stat som nu stiger fram är den europeiska. För att accepteras måste den demokratiseras. Det finns bara ett sätt: att Europaparlamentet blir politikens centrum.Varför ska en så enkel sak vara så svår att förstå för alla som kallar sig vänster? Det är väl lika självklart nu som på Hjalmar Brantings tid. Nu som då kommer konservativa vara motståndare till demokratin.

Dags för Azar Mahloujian

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-23 12:55   2 kommentarer

Azar Mahloujians debutroman De sönderrivna bilderna kom 1995, men då skrev hon under pseudonymen Nahid. Det måste ha varit den första svenska romanen om flyktingsmugglarnas rutter från Iran till Europa. Hon berättade helt enkelt om sin egen väg. Hennes roman lämnade djupa spår hos mig. Nu har hennes tredje roman kommit: Möter dig i Larnaca.

Jag har alltid tyckt att Mahloujian är en skicklig berättare. Nu har hon verkligen hittat rätt. Möter dig i Larnaca utgår från en sann händelse, hur en ledande iransk kommunist – boende i Sverige som flykting – mördades på Cypern. Boken har tre avsnitt. Mordet, hur hans dotter som vuxen börjar undra vad som egentligen hände och sedan i den avslutande delen åker till Teheran för att träffa sin farmor. Det är en enkel bok. Men fint berättad. Hon skriver med lätt hand, till synes utan ansträngning. Jag hade svårt att släppa den, blev berörd och engagerad – även av gestalter som bara figurerar i bakgrunden. Med andra ord hög tid att läsa Azar Mahloujian.

Änglarnas stad

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-21 17:16

Christa Wolfs roman Änglarnas stad är nog den bästa jag läst i år. Här är min recension i dagens Expressen.

I veckan försvarade Maria Schottenius Håkan Juholt i DN. I dag gör Flammans ledare samma sak. När man läser verkar han inte gjort något fel alls med sitt Bostadsbidrag. Problemet verkar mest vara hans egna förvirrade krishantering.

Samtidigt åker Juholt själv runt, ber om ursäkt och rullar sig i aska för att han faktiskt gjort fel och visat dåligt omdöme. Respekt för Håkan Juholt. 

Menar försvararna att han därmed gör fel? Kanske ljuger? Eller är medgivandet av skuld ett PR-trick, kanske exempel på politisk spin? 

I augusti tog Riksdagsförvaltningen kontakt med hans assistent och undrade om han verkligen var berättigad till pengarna. Den 13 september skickade Juholt ändå in sin ansökan. Förutsatt att dessa uppgifter stämmer – problemet är att vi fortfarande inte riktigt vet – kan man väl enas att här föreligger ett moraliskt (och därmed även politiskt) problem? Ja, till och med att han visat riktigt dåligt omdöme. Att han gjort fel. Eller?

The Grand (Hip-Hop) Chessboard

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-21 11:36

I en lång vindlande artikel i senaste Middle East Report skriver Hisham Aidi, vid Open Society Institute, om hur USA använder hip-hop i försöken att pressa tillbaka radikal islamism i länder över hela världen. De använder muslimska hip-hop-artister för att vinna unga muslimers hjärtan för "Västvärlden". Historien upprepar sig. Det är en repris av hur USA under kalla kriget använde jazzmusiker som kulturella ambassadörer. Så fort det blev kris och antiamerikanska protester skickade man Dizzy Gillespie, som i en vacker ironi då var medlem i USA:s kommunistparti.

Artikeln är otroligt intressant.Den närmar sig en av de stora globala konflikterna snett nerifrån och berättar en hel del som jag inte visste.

Roligast är hur Wikileaks avslöjade amerikansk kritik av europeisk islamofobi eller åtminstone senfärdighet och passivitet inför segregering och rasism. Det finns många fina kommentarer från amerikanska ambassadörer i Europa. Hårdast (och mest välmotiverad) är naturligtvis kritiken av fransk politik. Så här skrev ambassadör Craig Stephenson under upproret i Paris förorter hösten 2005: "The real problem is the failure of white Christian France to view its dark-skinned and Muslim compatriots as citizens in their own rights." Den franska politiska eliten gick i taket när Wikileaks avslöjade rader av liknande telegram.

Så här fortsätter Hishaam Aidi: "The French media, in turn, was riled by revelations that the US had since 2003 been deeply involved in the integration process— pushing to shift the media discourse, to get French leaders to rethink their "terminology" and "intellectual frameworks" regarding minority inclusion, to generate public debate about "affirmative action", "multiculturalism" and hyphenated identity, to reform French history curricula and to encourage French museums to exhibit the contributions of minorities."

USA började helt enkelt kanalisera olika projektstöd till sk moderata muslimska nätverk och organisationer i Europa. De bjöd in franska hip-hopartister till USA på studieresor där de fick träffa svarta aktivister i fattiga stadsdelar. Samtidigt tog de skådespelaren Samuel L Jackson till några av Paris fattiga stadsdelar där han jämförde invånarnas kamp för jämlikhet med sina erfarenheter som barn i segregerade Tennessee. Bland de artister som bjöds in till USA fanns Ekoué Labitey från gruppen La Rumeur, som stämts av Sarkozy för några textrader där han hårt kritiserade fransk polis.

I vissa viktiga frågor har alltid USA, genom sin egen historia, blivit mycket mer upplyst och pålitligt än Europa. Jag har sagt det förut. Jag säger det igen.

Men Aidis artikel innehåller väldigt mycket mer. Till exempel den lite roliga upplysningen att imamen Faisal Abdulraouf, som lett projektet att skapa ett muslimsk kulturcentrum på södra Manhattan nära Ground Zero, samtidigt som protesterna rasade var engagerad av USA:s UD i en diplomatisk turné runt Persiska viken för att med Vita husets ord ge: "a moderate perspective to foreign audiences on what it´s like to be a practicing Muslim in the US".

Det kalla kriget var späckat med märklig motsägelser och ironier. Samma sak verkar gälla kriget mot terrorismen.

Tyvärr måste man betala för att kunna läsa Aidis artikel. Det är den värd. och Middle East Report är en utmärkt, om än lite grå, tidskrift (jag har varit prenumerant i säkert 20 år).

Min ledare

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-18 08:29

Någon enstaka gång känns det viktigt att lägga ut artiklar även på bloggen, inte bara sortera in dem under rubriken Artiklar. Den här är en sådan. Skriven efter diskussion i går morse på Dagens arenas redaktion. De röster som journalister fångade upp under första dagen på Juholts turné gör det viktigt att påminna att sanningen fortfarande ligger dold i dunkel. Juholtaffären handlar om Juholt – inte om mediadrev, höger-vänsterkonflikter eller annat.

Det här är dagens ledare på Dagens arena:

                Under de senaste dagarna har tre olika strategier för att avleda diskussionerna från Håkan Juholt till andra aspekter av affären prövats. Alla verkar kortsiktigt framgångsrika.

                I en stor debattartikel i SvD (14/10) lanserade partifunktionären Daniel Suhonen den häpnadsväckande teorin om Juholtaffären som en konspiration från socialdemokratins högerflank, närmare bestämt partiets medlemmar i Storstockholms förorter. Juholt var med andra ord offer för en dunkel uppgörelse mellan höger och vänster.

                En mer framgångsrik manöver har varit att rama in striden som i första hand en mellan politiken och medierna. Med alla drev följer naturligtvis övertramp och tanklöshet. Men kan man verkligen säga att drevet mot Juholt varit det värsta i modern historia? De som gör det verkar själva vara offer för drevpsykologins kortsynthet. Har de glömt den helt vettlösa agressivitet reportrarna riktade mot Mona Sahlin under Tobleroneaffären?

                Det tredje försöket att slippa prata Juholt är att anklaga resten av partiledningen för inkompetens. Alla kan hålla med. Socialdemokraterna är ett parti med oklar riktining och utan styrsel. Men utser inte partiledaren sina egna medarbetare? Kaos i en organisation brukar hänga samman med chefens oförmåga att skapa ordning.

                Trots ivriga försök att diskutera annat försvinner ändå inte frågan om Håkan Juholts omdöme. Den står kvar och väntar, ringer på dörrklockan och knackar på fönstret. Affärens mittpunkt är bostadsbidraget. Inget annat.

                Vi vet nu att alla påståenden inte stämde. Det fanns till exempel inga klara regler eller någon enkel blankett. Men den allvarligaste uppgiften har fortfarande inte klarlagts. Att Riksdagsförvaltningen efter sommaren ställde frågor om bidraget har bekräftats av Juholts assistent Peter Cervin. De undrade om han verkligen var berättigad till hela summan. Men partiledarens besked blev ändå att det skulle betalas ut som vanligt. Var det så det gick till? Inga avledande manövrer kan någonsin radera den frågan. Medborgarna kommer fortsätta undra och reportrarna att leta svar.

                Förra veckan skrev vi att Socialdemokraterna måste lägga alla kort på bordet. Det gäller fortfarande. Det hjälper inte att Juholt reser landet runt och ber om ursäkt på partimöten. Hans omtalade kampglöd är inget argument. Den avgörande frågan ligger kvar. Ännu obesvarad. Juholtaffären handlar om Juholt.

Fransk favorit

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-17 21:52   1 kommentar

Varje gång jag börjar läsa Nina Bouraoui händer samma sak: jag förs i väg av en stark vind. Hennes nya Våra kyssar är avsked (Elisabeth Grates bokförlag) har fått ljumma recensioner. Men jag tycker det är en återkomst efter två svagare böcker. Små sammanfogade texter om åtrå, om kvinnor och män hon älskat, om längtan att förlora sina yttre gränser, om rädslan att lämnas utan åtrå, utan att vara åtrådd, utan förmågan att skriva. Om havet som alltid funnits i hennes böcker som omöjlig längtan efter frihet utanför egna begränsningar: "Jag trodde havet var ett djur som kom springande mot oss."

Bouraoui skriver från en plats alla känner igen, men bara några få kan frammana i text.

Mitt i boken finns ett avsnitt från barndomen i Alger. En man försöker locka med henne och lyckas nästan, ända tills storasystern modigt ingriper. Ett kort ögonblick som kunde gjort henne till en helt annan, kanske inneburit ett plågsamt slut. Jag får för mig att bokens syfte är att ge sammanhang och möjlighet att äntligen släppa fram just detta minne.

Egentligen är det förunderligt att en så egensinnigt udda röst som Nina Bouraoui fått så stark status i Sverige. 

Heidari är tillbaka

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-16 18:11

Amir Heidari är Sveriges mest kända flyktingsmugglare. Tusentals iranier och andra har fått hjälp att ta sig hit genom honom. Jag visste att han plötsligt utvisades i vintras, från svenskt fängelse där han suttit i många år till Iran. Ett brott mot internationella rättsregler; om den utvisade riskerar tortyr är utvisning förbjudet. I Iran försvann alla spår efter Heidari.

I går hörde jag Konflikt och blev väldigt glad. Randi Mossige-Norheim hade hittat Heidari någonstans i Europa. Han har lyckats fly Iran, via samma rutter han själv skapat åt andra, och är tillbaka. 

Jag har träffat honom två gånger. Första gången på café i Uppsala. Han hade med sig "kontoret", dvs mobilen. Det ringde oavbrutet. Vi kunde nästan inte föra ett sammanhängande samtal. Sedan träffades vi igen på Norrtäljeanstalten för en lång intervju i Arena. Heidari är väldigt speciell och pratar ganska öppet om sin verksamhet som människosmugglare. Han drivs av en politisk och existentiell övertygelse. Klart han tjänat en massa pengar på sin verksamhet, men i grunden ligger ett politiskt ställningstagande.

Under decennierna sedan han började smuggla har han blivit en legend. Hatad av myndigheterna. Respekterad av de han hjälpt. När historien skrivs kommer han helt säkert tillhöra de som försvarade människors rättigheter. Precis som de bakom "den underjordiska järnvägen" från slaveriet i Södern till norra USA, eller de som smugglade människor ut ur Nazityskland eller Östeuropa.

Heidari lärde mig mycket. Mötena med honom tvingade mig tänka annorlunda. Hans personliga exempel ställde frågor om rätt och moral. Han rubbade indoktrineringsmaskinen. I radioinslaget framgår att hans mamma tycker han borde skaffa mer normalt jobb. Jag minns att han berättade om mamman när vi träffades och att hennes oro bekymrade honom.

Jag blev jätteglad att höra hans röst igen. Jag hoppas han orkar fortsätta med sin verksamhet. De smugglare som respekterar migranternas rättigheter gör rätt och är ibland människors enda livlina. De har mitt stöd.

Summering Juholt

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-15 10:09   2 kommentarer

Tidigare i veckan, i ett blogginlägg, identifierade jag tre allvarliga uppgifter om Juholt och bidragen. Jag skrev att om två är sanna måste han avgå. Sedan dess har läget klarnat.

Uppgifterna om den interna revisionen i SAP 2009 verkar inte stämma. Ja, ingen vet. Men den dementeras och ingen har lyckats belägga uppgiften.

Reglerna för den typ av bostadsbidrag Juholt sökte var inte alls särskilt klara. De verkar i själva verket ha varit obefintliga och mest handlat om ledamöters egna omdömen. Det framgår tydligt av åklagarens slutsatser.

I två fall stämde alltså inte uppgifterna. Men den tredje punkten, som är den mest allvarliga, är fortfarande oklar. Nämligen att Juholts assisten Peter Cervin fick en fråga från riksdagsförvaltningen om Juholts bostadsbidrag med frågan om han verkligen skulle ha hela bidraget. Enligt Cervin frågade han Juholt och fick besked att bidraget skulle sökas som vanligt. Åklagaren antyder att Cervin har rätt; det förkom sådana diskussioner. Men ord står mot ord. Vi kommer aldrig få veta sanningen. Juholt är kvar. Cervin har tagit time out.

Min slutsats blir att Juholt kan sitta kvar. Han faller möjligen på en punkt, men klarar två. Men innebär det att han bör fortsätta? Det avgörs varken av media eller kommentariatet, bara av medborgarna.

Fem minuter efter beskedet från Socialdemokraternas VU i går ringde en gammal vän, pensionär med mager inkomst. Hon var rasande. För första gången i sitt hade hon övervägt att i nästa val rösta på SAP. Nu var det otänkbart. I veckan hade hon för första gången fått hyresbidrag. 800 kronor. Men bidraget hade höjt hennes skatt så mycket att hon fick mindre kvar än utan bidrag. Men vem bryr sig om pomperipossa-effekter, marginalskatter över 100 procent, när de drabbar människor utan pengar? 

Jag förstår inte de självutnämnda vänstersossar som lojalt försvarat Juholt. Är de blinda för det samhälle de lever i? I dag skriver Devrim Mavi en fantastiskt bra ledare om detta på Dagens arena. Läs den.

Edward Said skrev en gång att kritik alltid går före solidaritet. Det gäller även affären Juholt.

Berättarkvarnen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-13 09:04

I senaste Ord&Bild finns ett långt samtal om att skriva. Jag strök för en sak Sara Stridsberg säger. Nu när jag tittar på det en gång till har det blivit en viktig kommentar till (den välmotiverade) jakten på Håkan Juholt:

"I Darling River finns det en mening som lyder: "jag skulle vilja beskriva henne utan att förstöra henne." Allt jag skriver handlar om den meningen: så fort vi beskriver någonting börjar ju förstörelsen, förvridningarna, berättarmaskineriets förvandlingar till enkla, raka (förvridna), råa bilder av godhet och ondska, offer och förövare, skönhet och skärvor, katalogerna ligger redan färdiga, bilden av världen stelnad, människorna dömda till burarna, lådorna."

Ingen kommer undan berättarkvarnen. En författare kan vara på flykt från den. Men en journalist måste in i den. Det är det offentliga samtalets, kanske demokratins, ofrånkomliga öde. Den som inte drabbas av skuld, ånger och en upplevelse av otillräcklighet har antingen inte förstått destruktiviteten eller ägnat sitt liv åt att bara skriva trivsamma meningslösheter.

Niqabjakten

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-12 13:23   2 kommentarer

22 september föll första franska domen mot en kvinna i niqab. Hon heter Hind Ahmas och måste böta 120 euro. I just det här fallet var det ett medvetet försök från henna att verkligen bli dömd. Ahmas tillhör de kvinnor som insisterar på rätten att vandra på franska gator med niqab. Hon är ensamstående med en dotter och bor i radhus. När hon går ut tar hon med pepparspray och överfallslarm. Hoten kommer inte från polisen, men från allmänheten.

Jag har hittat en intervju med Ahmas i en artikel i Guardian (finns inte digitalt). Jakten på kvinnor i niqab börjar sätta spår.

Sedan förbudet infördes har 91 kvinnor rapporterats av fransk polis. De väntar på möjlig rättegång och dom. Ahmas kommer ta sin dom vidare till Europadomstolen. Där avgörs om förbudet strider mot stadgan för mänskliga rättigheter, och därmed Lissabonfördraget. Belgien har också beslutat om förbud med 7 dagars fängelse som straff. I Italien finns lokala förbud och regeringen förbereder ett allmänt.

I protest har Rachid Nekkaz startat Don´t Touch my Constitution, med grundhållningen att förbud i offentliga byggnader är ok men att förbud på offentlig plats är ett konstitutionellt brott mot människans frihet. Han har haft kontakt med 290 kvinnor i niqab, många ensamstående föräldrar, som vägrar ta av sig niqaben. Varje gång de ska ut innebär ett risktagande. De möter glåpord och ibland våld.

Så här säger Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter: "The way the dress of a small number of women has been portrayed as a key problem requiring urgent discussion and legislation is a sad capitulation to the prejudices of the xenophobes."

 I sin viktiga bok Europas skam beskriver Lisa Bjurwald hur den främlingsfientliga högern målmedvetet och tålmodigt flyttar fram gränserna för vad som är acceptabelt att säga och tycka. Skräcken för kvinnor i niqab är ett sådant exempel.

De kvinnor som bär niqab är mycket få i Europa. Men förbuden gör det viktigt att följa deras situation och de rättsliga processer som nu kommer vandra genom systemen. Det spelar ingen roll vad man tycker om niqab – jag avskyr den – men deras rättigheter är mina.

En sak till:

I Dagens arena ser jag att Håkan Juholt gav stöd till Ilmar Reepalus utspel att medborgarskapet ska ha en prövotid då nya medborgare (dvs invandrade) ska kunna utvisas om de begår brott. Det vill säga att medborgerliga rättigheter ska luckras upp. Förslaget tillhör Geert Wilders hjärtefrågor. 

En sådan politiker kan aldrig få min röst. 

En förlorad röst

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-11 10:10   4 kommentarer

Jag har inte riktigt tänkt på Juholts undanglidande sätt att tala om sin girlfriend. Först är de särbo. Sedan är de kulbo, dvs varken särbo eller sambo. Nu visar det sig att de hela tiden varit just sambo.

Är inte detta ord från en man som hör en varningsklocka ringa i bakhuvudet? Han kan inte säga sambo eftersom han vet att det är något som inte stämmer med hans bidrag. Han kan inte säga särbo, eftersom de inte är det. Alltså måste han hitta på det omöjliga kulbo – ett ord från det dåliga samvetet?

Jag förstår att läget är en mardröm för SAP. Toleransnivån är hög för att slippa kaos. Men jag blir ändå förvånad över alla ryggradslösa kommentarer. Är det ett parti som förlorat alla reflexer för rätt och fel?

Som väljare har jag tappat förtroendet för Håkan Juholt. Men det är reaktionerna från det socialdemokratiska partiet som gör att de nu förlorar min röst i nästa riksdagsval. Jag tror inte jag är ensam.

Juholt

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-10 16:10   1 kommentar

Åklagarmyndigheten har inlett förundersökning mot Juholt. Jag hoppas det innebär att människor börjar inse hur allvarliga uppgifterna är. Jag tänker på tre stycken: 1. Att han på en enkel blankett kryssat i att han bor ensam. 2. Att en tjänsteman på riksdagens administration i somras frågade Juholts assistent om han verkligen skulle ha hela bidraget, och efter några dagar fick svaret ja. 3. Att det i en intern socialdemokratisk genomgång 2009 skulle upptäckts att han tog ut för mycket i bostadsbidrag från Riksdagen.

Min slutsats är enkel. Om minst två av dessa tre uppgifter stämmer måste han avgå. Juholt har kategoriskt avvisat uppgift nr tre som en lögn. De två första har jag inte sett kommenteras.

Det är viktigt att förundersökningen blir noggrann. Om den leder till att saken läggs ner måste vi få veta varför. Det är extremt viktigt fär både Juholt, socialdemokratin och hela det politiska systemet.

I en tid när även socialdemokrater trummar in arbetslinjen med högt uppdriven moralism, och försvarar även rent repressiva metoder som riktas mot arbetssökande, kan man inte ha en partiledare som verkar fifflat med bidrag i ett gränsland mellan slarv och medvetna beslut. Det är inte acceptabelt att säga att man inte förstått. Det räcker ju inte för en enkel medborgare när starka myndigheter ställer krav.

Jag är förbluffad att opinionsbildare till vänster nu ligger så lågt. Var är alla starka män som förfasade sig över Mona Sahlins väska?

Misstro Bildt och Juholt

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-06 21:08

Miljöpartiet vill tydligen att Carl Bildt ska fråntas ansvaret för frågan om Martin Schibbye och Johan Persson på grund av Lundin Oil. Det kan de säkert ha rätt i. Men varför uppmärksammar ingen vad Håkan Juholt verkar ha sagt till DN? Han vill inte ens kräva att de ska friges. Och så säger han:

"Varje land ska lagföra de personer som man anser har begått ett brott. Man ska ha rätt till en rättegång, ayy få sin sak prövad. Det gäller Sverige och det gäller Etiopien. Om man nu är arresterad för en brottsmisstanke ska man få en rättvis rättegång."

Juholt låter som Bildt gjorde i somras: som att Schibbye och Persson är äventyrliga turister på olämplig resa och nu får stå för det. Men de är journalister som varit på plats för att rapportera om en konflikt. Är det så svårt att förstå att de ska friges och att den typen av reporterarbete måste skyddas? Man kan undra hur det är med Juholts demokratiska reflexer.

Utomrättsliga avrättningar

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-10-03 19:13

Att USA dödade Usama bin Laden lämnade mig iskall. Jag har svårt att förstå protesterna. I synnerhet när de blir indignerade. Men i princip är invändningen naturligtvis korrekt. Att han dödades var exempel på de utomrättsliga avrättningar Barack Obama satt i system. Jag har kritiserat och uppmärksammat dem många många gånger, för det mesta i mina ledare på Dagens arena.

När USA i fredags dödade Anwar al-Awlaki med en drönbomb i Jemen passerade de en gräns. Han var nämligen amerikansk medborgare, ingenjör från amerikanskt universitet och sedan några år ett slags kommunikationsguru i al-Qaida. Nu börjar äntligen de kritiska frågorna sprida sig: har USA rätt att döda egna medborgare, i stället för att ställa dem inför rätta?

Tro inte att missilen mot al-Awlaki var slump. Hans död hade förberetts länge. Det amerikanska justitiedepartementet hade utrett det lagliga i att döda honom och i ett hemligstämplat pm uppenbarligen gett grönt ljus. Räkna med att Obama personligen varit inblandad i beslutet. Det påminner om de utredningar och beslut om tortyr som fattades under Bush. Han tvingades backa om tortyren efter protester. Hur länge ska de utomrättsliga avrättningarna få fortsätta utan att omvärlden protesterar?