Kapitalismkris

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-27 09:18

Den brittiska vänsterekonomen Will Hutton är kanske inte så glansfull. Men det har alltid varit skönt att läsa honom. För mig gjorde han entré inför Tony Blairs första valseger och alla diskussioner kring tredje vägen där Hutton tillhörde vänsterfalangen. Alltid kritisk mot marknadsliberala drömmar, men också mot den då helt petrifierade och (liksom nu igen) sjunkande socialdemokratin.

Nu har han skrivit en skarp kolumn i sin tidning, The Observer, om eurokrisen som kapitalismens kris, en direkt fortsättning på sammanbrottet 2008. Alla letar ord som skuldkris, EU-kris, etc. Men verkligheten är det ingen vågar säga: en kris för kapitalismen som system.

Hutton har alltid varit positiv till EU och euron, i motsats till nästan alla andra britter. Hans text är en uppgörelse med alla EU-skeptiker som nu hoppas på sönderfall. "The existence of the euro has, until now, been a bulwark against disaster. Suppose it had not been created and that the financial crisis in 2008 had broken over a Europe with multitude floating exchange rates and no central European bank – the eurosceptic utopia."

Det är skönt att läsa en ekonom med andra slutsatser och lite historiskt perspektiv, en som skiljer sig från kören.

Men om den grekiska regeringens förslag på skattehöjningar inte går genom i dag och i morgon i landets parlament återstår nog bara konkurs.

Maltes dikter

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-25 12:47

Man skulle kunna göra bra musik med Malte Perssons tunnelbanesonetter i samlingen Underjorden:

... ett envist samplat rykte repeterat / i denna loopsång som jag övertagit / från skilda håll och cyniskt sammanslagit / med annat lösryckt, knyckt och kopierat

Lite Ferlinskt där, men oftast med en otroligt lekfull språklig uppfinningsrikedom. Jag brukar tycka poesi är svårt att läsa. Men Malte Perssons är som snabba smarta poplåtar. "En övervakningskameras memoarer," skriver han i samma sonett som raderna ovan. Han drar sig inte för att bli lätt sentimental, aningen banal och milt melankolisk. I like it.

Ett sådant lugn som uppstår när allt är / för sent att ändra, när ens sista tåg / har gått och man är kvar och ensam där

på plattformen och i sig själv och ser / det som man kanske alltid sett och såg: / att "kanske" kanske inte duger mer.

Optimistisk berättelse

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-24 09:24

Veckan före årets 11 september skrev Dagens arena ledare om hur världen förändrades. Jag skrev om tortyrens återkomst, men påpekade att det mest intressanta var att Bushadministrationen faktiskt också tvingades retirera. De olagliga tortyrmetoderna upphörde och de hemliga fängelserna som fanns utspridda i världen stängdes (så vitt vi vet). Jag menade att de globala nätverk och institutioner i slutändan stärktes under de tio åren efter terrorattacken.

Det har växt till allmänt omfattad sanning att de mänskliga rättigheterna var de stora förlorarna efter 11/9 2001. Jag är som sagt inte säker. Det som hänt är mer sammansatt.

Till min stora glädje skriver nu en av de verkliga experterna, David Cole, ungefär samma sak i senaste NY Review of Books. Jag kanske inte var helt ute och cyklade när jag, lite osäker, skrev den där ledaren. Cole är juridikprofessor och antagligen den som skrivit både bäst, mest övertygande och envist om tortyr och kraschade rättigheter under Bush. Men även han drar optimistiska slutsatser. Det som tvingade administrationen på reträtt var inte det politiska eller juridiska systemet, men den offentliga debatten och det stöd mänskliga rättigheter fått bland vanliga medborgare, i media och de aktivistgrupper som byggts upp.

Cole jämför också med hur rättigheter kördes över under andra skeden i USA:s historia: första världskriget då motståndare fängslades, andra världskriget då runt 110 000 amerikaner med japanska bakgrund internerades, kalla kriget med mccarthyism i USA och tortyr med amerikansk ledning i Vietnam och Sydamerika. Övergreppen under Kriget mot terrorismen blev tack vare motståndet ändå begränsade, menar han.

Läs. Coles artikel är väldigt bra – hans texter är alltid skarpa.

Dags för konkurs nu?

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-19 08:50   2 kommentarer

Den grekiska regeringen ska ha haft krismöte i natt. Statsministern har ställt in sin resa till USA. I Europa fortsätter åtstramningsdoktrinen diktera villkoren. Anders E Borg verkar tillhöra hökarna. Det är kanske dags nu. Kommer Grekland lämna eurozonen och gå i konkurs? Inte om tre månader. Men nu. Den här veckan. Konsekvenserna för grekiska löntagare kommer isf på kort sikt bli förfärliga. Reallönerna kollapsar. Offentliga sektorn slutar fungera. Inom ett år kommer 50 000 greker emigrerat till London. Konsekvensen för EU blir att de konservativa och feta vunnit en maktseger. Idéer om solidaritet och fördelning förtunnas. En grekisk konkurs är en seger för de Paul Krugman kallar "moralister" och för den skadeglatt EU-fientliga högern: Wilders, Åkesson + i Sverige även V. Jag hoppas jag har fel.

Ekonomen Stefan de Vylder har länge förordat grekisk konkurs. Han brukar använda Argentina som exempel. Men jag tycker han glömmer två saker. 1. De omedelbara konsekvenserna av mänskligt lidande i samband med konkursen. 2. Att den argentinska återhämtningen underlättades av landets storlek och sydamerikanska sammanhang. Grekland är ett litet land i ett läge av utbredd depression över hela kontinenten.

De Vylder menar att på medellång sikt mår Grekland bättre utanför eurozonen. I teorin håller jag med. Men i praktiken?

Ironiska moderater?

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-18 11:41

I dag skriver PJ Anders Linder i SvD om moderaternas förslag till nytt idéprogram. Där verkar innehållslösheten förvandlad till dygd. Det är svårt att förstå om Linder är nöjd eller ironisk när han förklarar det med att "idéprogrammet" inte har sin grund i idéer, men i Reinfeldts maktutövning. Med andra ord tomt på politik och fyllt av ansvar.

Reinfeldt är ett påskägg som efter fem år fortfarande saknar färg eftersom inga barn vill måla det. Rubriken i SvD är "Moderaternas sista idéprogram?"

PJ Anders Linder skriver: "Vägen till makt och framgång tycks i högre grad gå via duglighet och förtroende än via trofasthet mot värderingar som ligger fast över tid."

De nya moderaterna är ambitionernas död. Det påminner om hur Göran Perssons tömde socialdemokratin på energi. Alla vet hur det gick sedan.

Det förlorade decenniet

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-16 17:52

I somras skrev jag från Chicago hur synliga konsekvenserna av finanskraschen blivit i amerikanska städer. I veckan kom den officiella fattigdomsstatistiken. Den är katastrofal. Hushållens medianinkomst fortsätter falla. Den är nu nere på samma nivå som 1996. Det drabbar inte bara de redan fattiga, utan har fått stora delar av medelklassen att rasa. Det är det som märks när man reser i USA.

15 procent ligger nu under landets fattigdomsnivå, så hög andel det inte varit på nästan 20 år. Och räknar man antalet fattiga, 46 miljoner, är det den högsta siffran sedan man började mäta för 52 år sedan.

Ojämlikheten ökar. De fattigaste har drabbats tolv gånger mer än den rikaste tiondelen. Och naturligtvis har de med svart och brun hudfärg fallit djupare än de med vit. Är någon förvånad?

Men mest skrämmande är nog att en vanlig industriarbetare fortfarande har samma reallön som 1973. Under Bill Clintons lyckliga år rörde sig reallönerna uppåt. Men det vara bara en tillfällig lucka i muren.

Jag har skrivit det förut: Barack Obamas största fiende inför nästa val är inte republikanerna, men verkligheten.

I väntan på trean

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-15 21:00

Knausgård beskylls ibland för att flörta med radikalkonservatism. Hm. Jag har lite försenat avslutat del två. Är inte det en ganska högt uppskruvad kritik? Jag hittar mest en brottning med det Zygmunt Bauman kallat "flytande rädsla", ett tillstånd där det fasta upplöses, som till exempel vita mäns privilegium att inte bli ifrågasatta. Det flytande livet. Sammanhållet bara av det orubbliga: död, förlossning, åldrande. Jag tänker på när deras första barn föds. Det är Karl Ove, inte någon barnmorska, som med sina händer drar ut och tar emot barneti det sista momentet. Det är idealbilden av den moderna familjen: man och kvinna med delat ansvar och det offentliga på tillbakadraget avstånd.

I slutet av boken börjar författaren skriva del ett, i desperat flykt från litteraturens krav på berättelse, eftersom berättelserna växt till samhällslögner, eller ett slags slöja mellan "det äkta" och återgivningen. Litteraturen likriktar världen och gör livet serieproducerat, skriver han. Det enda värt att ta vara på är den enskildas röst och blick.

Tror jag på äktheten? Nej, inte här och inte något annat konstverk heller. Knausgård är dessutom mer kärleksfull än uppriktig om sin familj och sina vänner. För det har han min uppriktiga respekt. Men så "sant" blir det inte. Och bilden av romangestalten "Karl Ove Knausgård"? Ja, självgod är ett alldeles för stark ord. Men finns det inte något kokett över honom?

Snart kommer del tre. Jag kan inte sluta läsa.

Bromsmaskinisterna

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-14 19:25

Åtstramningsdoktrinerna håller på att kasta ner Europa i total katastrof. Grekland fortsätter sjunka. Italien och Spanien pressas – och Europa tvekar att fortsätta hjälpa. Franska storbanker, som lånat ut pengar till den grekiska staten svajar. I dag hör jag att Kommissionen äntligen börjat ta fram konkret förslag om euro-obligationer.

För någon dag sedan skrev Paul Krugman vasst och rättvist om Europas konservativa bromsklossar i NY Times. Om de som hela tiden verkar trumfa genom åtstramningar och bestraffningspolitik. Krugman kallar dem "moralisterna" – de som hänger kvar vid gamla konservativa föreställningar. De verkar finnas över allt just nu, som överlevare från en passerad epok; marknadsromantikens dinosaurier.

De påminner om de konservativa socialdemokrater som under 1980-talet sade nej till samtiden. Jag minns när Sten Andersson kämpade hårt mot föräldrakooperativa förskolor, som han menade hotade landets samlade välfärd. De banade med sitt bromsmaskineri väg för den nyliberala reaktionen, som slog till långt in i SAP.

Så här slutar Krugman: "So will the ECB do what needs to be done – lend freely and cut rates? Or will European leaders remain too focused on punishing debtors to save themselves? The whole world is watching."

Europas konservativa

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-12 12:56

Jag hörde på SR Ekot att regeringens Birgitta Ohlson tillsammans med ytterligare några (rika) medlemsländer gör uppror mot den försiktigt expansiva EU-budgeten. Det är politik för fortsatt ojämlikhet, fortsatt social och ekonomisk obalans och fortsatta eurokriser ad infinitum. De rika slåss för sina privilegier, mot fördelningspolitiska ambitioner.

Göran Perssons regeringar drev samma hårda linje tillsammans med hela den EU-fientliga falangen av svensk "vänster". Nu har den intressanta situationen uppstått att S Europaparlamenteriker vill expandera budgeten medan S i Sverige står för fortsatt svångremspolitik.

Ohlsons uppror aktualiserar att EU behöver egen beskattningsrätt för att slippa utpressningsläget när rika medlemsländer vägrar betala högre avgifter. EU-parlamentet har föreslagit skatt på företag eller finansiella transaktioner (sk Tobinskatt). Europeiska S är för. Svenska S (Juholt etc) är mot. Anti-EU-vänstern är säkert också mot, deras kampanjer för Tobinskatter för tio år sedan var bara ett skämt. När det blir aktuellt tystnar de i skräck för övernationell politik – och i förlängningen möjlig federal demokrati..

EU:s budget behöver naturligtvis växa mycket mer, inte mindre, än nuvarande förslag. Krisen kan inte bekämpas med bara nerskärningar. Den måste bemötas med investeringar och regional fördelningspolitik. Det är en självklar ryggmärgsreflex om man är vänster. Jag har skrivit ledare på Dagens arena i dag. Där finns länkar till andra intressanta artiklar om eurokrisen.

England igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-08 20:51   1 kommentar

Jag kan inte släppa upploppen i London i augusti. De tränger sig på. Ett nummer av Guardian Weekly har legat på skrivbordet rätt länge nu. Där stod att den brittiska krisbekämpningen via hårda åtstramningar inte fungerar så bra. Ungdomsarbetslösheten stiger. TUC, som är brittiska LO, har visat samband mellan just unga arbetslösa och upploppen. Några av de stadsdelar som drabbades hade också mest sökande på varje ledigt jobb i landet.

I samma nummer skrev Polly Toynbee om vikten att börja se ojämlikheten inte bara genom klassperspektiv utan också med uppmärksamhet på olika generationer."Historians will, I hope, be shocked that we let austerity bear down hardest on the young." Nu skyddas medelålders och äldres välfärd på unga människors bekostnad i UK. Ja, kanske i hela Europa.

Vem blir inte störd av David Camerons oblyga försök att förklara upploppen med dåliga föräldrar och skilsmässor, i stället för att förstå dem som ett samhällsproblem. Han har lärt det i Phillip Blonds bok Red Tory. Den är grundbok för den nya europeiska konservatismen, och kan bli 2010-talets motsvarighet till Anthony Giddens Beyond Left and Right.

Men var upploppen politiska? Jag tror bara ytterst få svarar ja. Det krävs stora och långa sammanhang av gemensamt handlande, samtal och debatt, för att kravaller ska kunna förvandlas från bara våld till politik. De stora raskravallerna på 1980-talets början var på ett helt annat sätt insvepta i år av politiskt arbete, av konst och kultur (inte minst rock- och reggaescenerna), av akademiskt arbete, teoretiskt antirasistisk grubblande och en radikal offentlighet. Frågan är: när uppstår egentligen politik?

PS. Dagens recensioner av skilsmässoboken Happy, Happy är väldigt intressanta som markörer av ny tidsanda. Nina Björks i DN är naturligtvis mest välskriven. Hon säger att författarnas försök att omge skilsmässor med mer positiva värderingar är kopplad till en individualistisk och nyliberal världsordning. Hon tänker som Phillip Blond, hon också.

Vinstförbud

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-05 18:43

Till höstterminen start öppnas nu de första friskolorna – free-schools – i England. Sverige har varit förebild. I dagens Guardian ser jag hur regeringen argumenterar precis som friskolornas vänner gjort i Sverige: att friskolor ska minska den sociala segregeringen. Men på en punkt skiljer sig läget. Nick Clegg lovar att aldrig tillåta ägarna ta ut vinster. Han har tydligen nämnt Sverige som avskräckande exempel. Den brittiska liberal-konservativa regeringen är alltså, i en principiellt viktig fråga om ett av statens viktigaste uppdrag, mer radikal än de svenska Socialdemokraterna och Miljöpartiet. När jag träffade Maria Wetterstrand under valrörelsen 2010 och ifrågasatte hur skolföretagen delade ut vinster till ägarna fick jag en iskall uppsträckning. Dags att vakna nu. Jag fattar inte att Socialdemokraterna ska ha så svårt att fatta.

Centrums makt

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-09-04 18:48

Det rullar en viktig debatt om Stockholms kollektivtrafik just nu, mest i SvD som ligger på bra. Den utlöstes av den livsviktiga frågan om man ska prioritera spårvagnar innanför tullarna eller tvärbanor utanför dem, exemplifierat av extremt dyra NK-expressen contra ständigt uppskjutna Spårväg Syd. Men det är som att all debatt måste föras på innerstadens villkor. Nu handlar den plötsligt bara om vilket som är bäst på Ringvägen och S:t Eriksgatan: spårvagn eller buss. Från att ha handlat om var i staden man ska satsa dyra investeringar i kollektivtrafik – där nästan inget finns eller där allt redan finns – handlar den nu om vilket som är bäst för lilla innerstaden och inget annat. Ännu en gång är den så kallade förorten, och därmed befolkningsmajoritetens intressen, bortspelad. Den avgörande frågan skymd. Centrums makt är en förbannelse – i staden såväl som i världen.

Och för allt i världen, missa inte Mikael Färnbos artikel på Dagens arena om SL:s höjda biljettpriser och Stockholms misskötta kollektivtrafikbusiness. Marken börjar röra sig under borgarrådet, och ordförande i SL, Christer Wennerholm (M).