John Wayne?

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-28 16:49

Michele Bachman förklarade sin kandidatur i Waterloo, Iowa. Så här avslutas nyhetsartikeln i NY TImes:

"John Wayne was from Waterloo, Iowa," Mrs Bachmann told Carl Cameron of Fox news in an interview. "That's he kind of spirit that I have, too."

The actor was actually born in Winterset, Iowa, which is about 150 miles southwest of Waterloo. It was John Wayne Gacy, known as the killer clown who raped and murdered 33 teenage boys in the 1970s, who lived in Waterloo."

Framgooglad kunskap är farlig. Särskilt för en presidentkandidat.

Abortdebatt

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-27 18:22

Kampanjerna för primärvalen i det republikanska partiet har redan börjat. Ännu mest som försök att hitta frågor som fäster. Just nu har abortfrågan hamnat i fokus. Alla klara kandidater har kritiserat Mitt Romney för att han vägrar komma ut som tydlig abortmotståndare. Det är faktiskt möjligt att abortfrågan kommer spela viktig roll. Inte i själva presidentvalet, men i primärvalen.

I dagens NY Times läser jag hur republikaner i olika delstater driver genom inskränkningar i kvinnors rätt att välja abort. Det allvarligaste bakslaget är 20-veckorsregeln, att inga aborter ska tillåtas efter 20:e vackan. Gränsen baseras på åsikten, inte vetenskapligt belagd, att fostret från den veckan kan uppfatta smärta.

Sarah Palin har fått oväntad konkurrens bland kristen höger och tepartyrörelsen från Michele Bachmann. Jag såg nyligen Bachmann på teve från ett republikanskt sammanhang. Jag hade hört henne beskrivas som en karismatisk talare – ungefär som Palin. Men det enda som rörde sig var hennes förlängda ögonfransar. I var tredje mening nämnde hon our god, our father, our creator eller ... ja, ni fattar.

Bachmann kommer från Stillwater i Minnesota. Ringer det en klocka? Det var närmsta stad för Karl-Oskar och Kristina i Mobergs utvandrarromaner. Det var där Ulrika blev prästfru. Nu tillhör den Minneapolis vidsträckta suburbia.

Att hon ställer upp blev klart i dag. Hennes opinionssiffror är klart högre än Palin och i novå med Mitt Romney (som är en ganska given loser, precis som han var för fyra år sedan, precis som hans pappa var på 1960-talet, båda alltid medias favoriter, aldrig väljarnas).

Motståndsrörelserapport

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-25 16:10

Jag vet inte vad som skrivs om Libyen i svenska tidningar nu. Men här är en läsvärd rapport från gerillan i bergen från dagens NY Times.

Död räls

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-25 00:06

I dag tog representanthuset klar ställning mot USA:s stöd till Natos bombningar i Libyen. Huset har republikansk majoritet med högerradikal profil. Det kommer inte innebära några praktiska förändringar av politiken. Men det poängterar en förändring hos den amerikanska högern jag skrivit om tidigare i sommar. från neokonservativ aktivism till isolationism.

I dag åkte jag pendeltåg från Chicagos downtown till South side. Samma slags silverfärgade tåg som passerar utanför mitt abetsrum. Det gick löjligt långsamt, gnisslade högt och kändes som att befinna sig i tidigt 1970-tal. 

USA och tåg är en sorglig historia. Vem minns inte alla klassiska sv/v  filmer med tågresor över midwest? Komfortabla kupéer, fina restaurangvagnar med kvällscocktails. Alla stannade i Chicago innan de fortsatta mot någon av kusterna. Nu känns klassiska Union station ödslig. Tåg är inte längre ett alternativ i USA. Allt har förfallit. Ingen har investerat.

På fantastiska Science & Technology Museum här i Chicago ges tågen stort utrymme. Men beskrivs som "the golden era of railroads", som om de beskrev en passerad epok. I Europa har alla förstått att tåg är framtiden; snabba och moderna. Här ligger rälsen fortfarande och rostar. Olika framsynta lokala projekt för snabbtåg skrotades i vintras när republikanerna vann guvernörsval i bl a Wisconsin och New Jersey.

Obama försöker en Nixon

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-23 21:52

Jag har alltid tänkt att Barack Obama försöker göra en Nixon. När jag såg hans tal om Afghanistan blev det tydligare än någonsin.

1968 vann Richard Nixon presidentvalet. Det borde han inte ha kunnat. De politiska vindarna kom från vänster. Studenter var i uppror mot Vietnamkriget. Innerstäder brann i direkta sammanstötningar mellan svarta militanter och vita poliser. Demokraternas konvent i Chicago inför valrörelsen skakades av demonstrationer och politiskt fiffel. Nixons trick var att framställa sig som rösten för "middle america", för lugn och ro och förnuft och gamla hederliga ideal. 

I dag är det högern som är radikal och galen. Tepartyrörelsen är 2010-talets amerikansk motsvarighet till "68-vänstern". Obamas hela strategi har varit att försöka bli en samlande gestalt för förnuft och samförstånd, men med en liberal politik i stället för Nixons konservativa.

I utrikes- och säkerhetspolitiken har han en enkel match just nu. Republikanerna har oväntat förvandlats till två partier, två lika radikala. Den ena delen, med John McCain i spetsen, vill bomba mer. Den andra, präglad av tepartyrörelsen, är isolationister av gammalt högersnitt. De vill i princip att USA helt ska sluta engagera sig i Libyen, Irak och Afghanistan. Nästan alla deras presidentkandidater går åt det hållet.

Hela Obamas tal, där ganska mycket i själva verket handlade om inrikespolitik, syftade till att fortsätta markera honom som en ny mer progressiv mr middle america. Om tricket ska lyckas krävs att han också vinner det sk problemformuleringsprivilegiet. Inget tyder på att han lyckas. Det gjorde däremot Nixon, efter honom kunde republikanerna sätta agendan och driva politiken högerut i fyrtio långa år.

För den som saknar en fet sommarbok kan jag rekommendera Rick Perlsteins enorma Nixonland. Det är inte bara en berättelse om Nixon utan om hela USA under 1960-talet. Man läser den som en roman.

Soros testamente

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-18 23:54

Jag lämnade av yngsta dottern och hennes tre kompisar, som hälsar på de första dagarna här i Chicago, vid Lincoln Park Zoo. När de gick där kollade jag in stadsdelen Lincoln Park. Mest tegelhus i tre våningar. Lagom gentrifierat. Mycket studenter. Jag stannade på ett café och läste George Soros politiska testamente i senaste NY Review of Books.

Jag har stor respekt för Soros. Inte för att han ger bort pengar och egentligen inte för The Open Society. Men för att han alltid tar ställning. Han är nu 80 år. Texten är lite rörande. Han är besviken för att Obama aldrig ringt upp. Men hans sista uppdrag är skarpt: att hindra demokratiernas pågående rörelse bort från det öppna samhällets principer. Som vanligt är han rak: "America is failing to meet the requirements of an open society." Den medvetna lögnen har infiltrerat politiken. Offentligheten fylls av Orwell-språk. 

Ett kvarter från caféet dundrar tunnelbanan. I Chicago på långa broar ovanför gatorna. Det måste vara ett historiskt felbeslut när de bestämde att inte gräva ner den uta i stället hissa upp den. Det är fint för turister. Men olidligt i staden. Oväsendet är öronbedövande. I likhet med all infrastruktur i USA är den gammaldags och taskigt underhållen. Det här landet har sin storhetstid bakom sig. Det utarmas av rika människors krav på ännu mer rikedom.

Soros omdöme om Barack Obama är kristallklart och träffande: "His election and inauguration were the high points of his presidency."

Libyenstrid

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-17 17:26

I USA rullar nu en intressant strid om insatsen i Libyen. Republikanerna positionerar sig mer och mer mot USA:s engagemang. Enligt The War Power Act, från 1973 i Vietnams skugga, måste kongressen godkänna militära insatser 60 eller 90 dagar efter att presidenten beslutat att inleda dem. Nu driver republikanerna hårt att kongressen måste få ta ställning till Libyen – underförstått säga nej till fortsatt deltagande i NATO:s operationer.

Vita huset och Barack Obama försöker slingra sig undan. Det är en märklig situation. Demokrater har alltid försvarat lagen och slagit vakt om den konstitutionella principen att presidentens makt att förklara krig behöver kontrolleras. Samtidigt som republikanerna de senaste 15 åren haft som grundprincip att presidentens maktbefogenheter ska förstärkas – det var George W Bushs uppfattning och i synnerhet Dick Cheneys. Både 1995 och 1998 försökte John Boehner, republikanernas ledare i representanthuset, avskaffa The War Power Act. Nu tar han strid mot Obama med hjälp av samma lag.

I dagens ledare konstaterar NY Times att bomberna i Libyen var nödvändiga. Men att Obamas ovilja att följa en principiellt livsviktig lag är ohållbar. Frågan måste diskuteras.En förnuftig slutsats.

Den amerikanska högerns nya isolationism – totalt motsatt de neokonservativas politik under Bush och hela idén med War on terrorism – leder dem till samma ståndpunkter i Libyen och Afghanistan som delar av Europas vänster – i synnerhet den vänstraste.

Chicago

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-16 18:43

Nu har jag landat i lägenheten vi hyrt i Chicago. Den ligger precis väster om Chicago River, mitt i stan i kvarter som varit lager och industrier, nu förfallna och på väg att ersättas av nya bostadshus. Från skrivbordet ser jag skyskraporna (Chicagos är vackrare än New Yorks). Utanför korsar järnvägsspår och tunnelbana varandra i komplicerade mönster. Det är som en gammal film, med ständigt framdundrande tåg. På balkongen är ljudet öronbedövande. Underbart.

På NPR i morse, dvs USA:s public service-radio, diskuterade man republikanernas helomvändning. Pådrivna av tepartyrörelsen verkar alla republikanska presidentkandidater gå till val på att USA omedelbart ska ta hem trupperna från Afghanistan och dra sig ur Libyen. Isolationismen – ett gammalt konservativt paradnummer i USA – är tillbaka i republikanska partiets mitt. 

Förändringen borde gynna Obama. Men hur ska man tolka en president som aldrig säger nåt, som aldrig kliver ut och tar debatten, som svävar ovanför? Radioinslaget utmynnade i osäkerhet.

Kanadamodellen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-14 17:10

Kanada är ett av världens mest profilerade invandrarländer. Invandringen är större än i USA. I Toronto är hälften av befolkningen född utomlands. Kanada är Jimmie Åkessons mardröm. De flesta medborgare vill antingen ha kvar massinvandringen på oförändrad nivå – eller öka den! Landet är Europa vänt upp och ner.

I våra kom tankesmedjan Fores med en liten forskarantologi Kanadamodellen. Jag har inte hunnit läsa förrän i dag. Den är lite akademikertorr, men bra som enkel intro med koncentration på arbetsmarknad, löneskillnader och diskriminering. Den kan laddas ner här.

Den är också bra kommentar till de europeiska försöken att städa ut "mångkulturalismen" ur den politiska vokabulären. I Kanada är mångkultur officiell politik sedan 1971 och 1982 infördes paragraf 27 i grundlagen: "Denna stadga [fri- och rättighetsstadgan] ska tolkas på ett sätt som är förenligt med att bevara och fördjupa det kanadensiska folkets mångkulturella arv." Jag antar att det är sådana formuleringar som ger Dilsa Demirbag Sten och Per Bauhn kalla kårar och som de menar är "eftergiftspolitik". 

Det som i Malmö och andra europeiska städer (med skräck) beskrivs som "etniska enklaver" kallas i Kanada för sammanhang där socialt kapital och samhälleliga nätverk växer fram.

Man kan ha invändningar mot hur kanadensisk politik fungerar i alla detaljer. Konstigt annars. Det kommer säkert flyta upp ett nationellt rasistparti även i Montreal så småningom. Men Kanada är verkligen intressant. Den viktigaste lärdomen är att eftergifter mot nationalisterna bara stärker deras xenofobi. Bättre att bemöta dem med  kanadensisk politik: ökad invandring och mångkulturell politik.

I morgon åker vi till Chicago. Vi har hyrt lägenhet i ett väldigt högt hus. Eva ska sitta på universitetsbiblioteket och jobba med sitt forskningsprojekt (om Marie Curie) och jag ska vara hemma och skriva på mitt. Vi har swimmingpool på taket. Ser fram mot det.

Beware, Zetterberg är tillbaka

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-13 19:09

I dag skriver jag i Expressen om den nya konservativa vågen i Europa. Den som växer under Dansk folkepartis paroll "Det måste finnas en gräns". I den nämner jag Hans Zetterberg. Timbro har nämligen gett ut en antologi med några av hans gamla texter. När jag läste dem på 1990-talet var hans socialkonservatism apart. Men nu känns den plötsligt som skrämmande nära samtidens andhämtning.

Jag kan rekommendera Zetterberg, texter i urval för den som vill spana på samtiden med hjälp av en gammal mans betraktelser. Man blir lite nervös. Det är Roland Poirier Martinsson som gjort urvalet och Johan Hakelius skrivit förord.

I våras diskuterade jag boken med Roland på Linköpings universitet. Inför det summerade jag Zetterbergs socialkonservativa värderingar.

• En så djup avsky för moderniteten att han i samma artikel, 1987, kunde omfamna både postmodernismen och katolska kyrkan.

• En lika stark avsky för jämlikhetstanken – som ruinerat Sverige.

• En övertygelse att lokala traditioner och sedvänjor går före abstrakta rättigheter, som t ex olika deklarationer för mänskliga rättigheter.

• En tilltro till naturliga och naturgivna hierarkier. Över- och underordningen ska ges legitimitet genom värdighet, civilitet och respekt. "Hierarki är kärnan i konservatismens samhällsordning," skriver han.

• Om man tvingas välja mellan individen och familjen, väljer han alltid familjen.

• En samhällssyn där omsorgssektorn ska skyddas från både marknad och stat – den tillhör den lilla världen, familjen och idealiteten.

Han är lite för gammal, lite för väl bevandrad i konservativ idéhistoria, men ligger ändå nära den nya borgerlighetens framväxande världsbilder – de man börjar finna i Stockholms innerstad: i Vasastan, runt Odenplan och snart även på Södermalm. Nu används en annan vokabulär; nya signalord, hybrider och förklädnader uppstår. 

Men om man vidgar perspektivet så är hans idéer märkvärdigt aktuella i Europa. Skiftet från nyliberal dominans till en socialkonservativ är finanskrisens politiska utfall. det påverkar även europeisk socialdemokrati. Läs Håkan Bengtssons ledare i senaste Arena som diskuterar samma skifte.

I våras läste jag också Herbert Tingstens gamla handbok De konservativa idéerna (de han avskydde) från 1930-talet. Upplevelsen hur en del av dessa gamla skuggor är på väg tillbaka in i politikens center court var slående.

Dags igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-06-12 19:13

Bloggen har legat nere så länge att skäms. Först för att jag hade så himla mycket annat att skriva. Och sedan av ren lättja. Nu är det dags igen

Jag har två frågor, som borde ställas av många, men ändå lyser med sin frånvaro.

1. Är det verkligen så katastrofalt om Grekland tillåts gå i konkurs – eller får en radikal skuldavskrivning? De räddningspaket som sys ihop, och innebär en hårresande "inre" devalvering, verkar inte förbättra landets läge. Misstanken föds att de i första hand är till för att rädda de tyska och franska banker som lånat ut pengar till Grekland. En konkurs skulle säkert utlösa en ny stor finansiell kris, men vilka kriser kommer inte dessa ständiga krispaket att leda till? Grekland kommer tvingas lämna euron. Men det kommer valutaunionen överleva. Ökar inte chansen för det grekiska samhället att återhämta sig efter en konkurs? Jag bara undrar. Är det nån som vet? Argentina ställde väl in betalningarna för några år sedan, och återhämtningen blev ju enorm. Direkt efter finanskrascehn i USA skrev två IMF-ekonomer Eduardo Borensztein och Ugo Panizza en artikel där de gick genom erfarenheterna från de länder som ställt in betalningarna 1824 - 2004. Jag har inte läst. Men kanske ett bra tips att googla fram för den som har tid.

2. Hur länge ska bombningarna av Tripoli fortsätta? Syftet var att skydda civilbefolkningen. När FN-resolutionen kom och de inleddes var de nödvändiga – och kom som en lättnad, de hindrade en massaker i Benghazi. Men nu börjar det bli dags att fråga hur länge de ska fortsätta. FN-resolutionen sade inget om att största regimen. Och hur många tror man kan bomba bort en familj med feta bankkonton som vet att åtal och fängelse väntar om de ger upp? Jag bara undrar. Och jag är förvånad att inte fler ställer frågan. I synnerhet bland de som i likhet med mig välkomnade insatsen. Det måste finnas bättre sätt att stödja demokratirörelser och revolutioner än BARA genom bomber.

Jag är också lite förbryllad av att ingen verkar rapportera från det fria Benghazi. Vad händer där? Hur utövas makten? Tystnaden skapar farhågor. 

I lördags skrev jag ledare i Dagens arena om Syrien. Den ansluter till mina frågor om Libyen.