Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2009 kom ett urval av hans artiklar i boken "Kosmopolitik nu!". I augusti 2010 ger Bonniers ut Per Wirténs nya bok "Där jag kommer från" om förorten och den fjärde stadsrevolutionen.
Skicka e-brev till Per Wirtén
BLOGGTEXT | Publicerad 2011-05-22 20:09
I dag har Expressen min recension av franska journalisten Florence Aubenas europeiska motsvarighet till Barbara Ehrenreichs uppmärksammade Barskrapad som kom för några år sedan. Aubenas bok har försvunnit nästan helt under mediaradarn, trots ämnet. Varför bryr vi oss så mycket mer om USA:s än Europas mörka baksidor?
Här är min recension:
I februari 2009 åkte Florence Aubenas till staden Caen i norra Frankrike. I alla tidningar läste hon om finanskrisen, men tyckte journalistiken halkade omkring utan fäste. Hon ville förstå vad som hände.
På arbetsförmedlingen presenterade hon sig: 48-årig nyskild hemmafru utan arbetslivserfarenhet och bara gymnasieutbildning. Har ni några jobb? Svaret var osentimentalt. ”Ni tillhör ju bottenskiktet, madame.” Hon stiger rakt in i välfärdsstatens välvilliga grottekvarn: arbetstlöshetsindustrins milda helvete. Köerna vaggar fram. Rummen är grå. Suckarna regelbundna som dansbeats. Ibland börjar någon skrika. De vallas mellan kortkurser som ”Vässa ditt cv”, ”Hur man svarar skriftligt på en annons” och ”Framhäv din kompetens”. Alla vet att de spelar med i en bluff, i ett absurt skämt, i en surrealistisk installation.
Aubenas är journalist med stora öron. Hon tjuvlyssnar på andra och berättar om sin egen vandring mellan tillfälliga påhugg som timanställd städare. Kajen i Ouistreham är ett sällsynt fint reportage, skriven med sådan litterär lätthet att jag ibland undrar om jag läser en roman. Hon har absolut gehör. Orden landar med finurlig underskruv.
Berättelsen påminner om Barbara Ehrenreichs amerikanska rapport från låglönejobben i Barskrapad. Men den berör mig djupare. Den tar hårdare. Den handlar ju om Europa. Om välfärdslandet. Det är något helt annat än USA.
Aubenas sjunker in i en värld helt utan beröringspunkter med hennes vanliga på Le Nouvel Observateur i Paris. Finns det längre ett gemensamt samhälle? På väg mellan städjobb passerar hon rester av Caens gamla fabriker. De ligger där som ärr i människors minnen. Finanskraschen är bara ännu en etapp i avindustrialiseringen.
Arbetsförmedlingen har raka råd: ”När det känns extra svårt kan ni ta er bil, köra runt ringleden och gå ut på ett fält och skrika.” En man föredrar att kryssa med tom kundvagn några timmar genom stormarknaden. Han får åtminstone motion. Och kanske möter han någon bekant vid barnmatsburkarna. I bästa fall en vacker kvinna.
Aubenas är inte ett dugg nostalgisk. Ingen annan heller. Men hon noterar hur viktiga sammanhang – en upplevelse av gemensamhet – försvann med tillverkningsindustrin. Nätverken har pajat. Solidariteten förlorat sin mänskliga infrastruktur. Facken urholkats och petrifierats. Människors upplevelser har privatiserats. Det nya med krisen 2008 är att ingen längre kopplar samman alla berättelser. Förståelsen upphör. Plötsligt kan åtta procents arbetslöshet framstå som en betydelselös abstraktion.
Efter fem månader får hon äntligen fast anställning: två timmar städning varje morgon med 80 kronor i timlön. Hon avbryter sitt experiment, återvänder till privilegierna och skriver sin bok. Läs den.
BLOGGTEXT | Publicerad 2011-05-17 07:58
"Detta hopplock av så många olikartade bitar tillkommer på det sättet att jag aldrig ägnar mig åt det annat än när jag ansätts av en alltför förslappande sysslolöshet, och aldrig gör det annat än när jag är hemma." Så börjar Michel de Montaigne sista kapitlet i andra bandet av sina Essayer. Det är som att läsa en blogg. Europas första. Den skrevs i slutet av 1570-talet. "Jag vill framställa mina stämningars lopp och vill att man ska kunna se varje del vid dess födelse." Sedan fortsätter han att skriva om sina njurstenar – den mest fruktade av alla sjukdomar och som han "fasat för" ända sedan sin barndom.
Montaignes ämne var han själv. Han utforskade sitt jag, i en tid när detta själv var ganska oklart – fanns det ens? Han skrev för mer än 450 år sedan, i en helt annan tid, och om sina egna tankar, och det går rakt in i läsaren 2011. Självupptagenheten är tidlös. Att blogga är en förmodern konst. Han är en förebild.
BLOGGTEXT | Publicerad 2011-05-16 20:11
Jag inser det är sent att kommentera att Danmark återinfört gränskontrollerna mot Sverige och Tyskland. Men jag fattar inte tystnaden. Ingen protesterar mer än enstaka kommissionärer i Bryssel. Vad säger Sveriges regering? Jag hörde Tobias Billström – regeringens sista genomstekta nyliberal – försvara Danmark.
I International Herald Tribune – vilken välsignelse det är att ha råd att prenumerera och få den hem varje dag – skriver de att Danmarks beslut kom i samband med att ett stort budget- och pensionsreformprogram ska baxas genom riksdagen. Det liberala regeringspartiet har helt enkelt kompromissat bort den fria rörligheten för att få med Danskt folkeparti. Nästa kompromiss blir att återinför själva passtvånget också.
Några protester från Nederländerna lär inte komma. Om jag inte misstar mig fick Geert Wilders in formuleringar i sitt samarbetsavtal med den borgerliga regeringen att den ska börja arbeta för inskränkt rörelsefrihet i EU. Att Frankrike återinförde gränskontroll mot Italien skulle inte hänt om Sarkozy inte känt sig hårt pressad från Marine Le Pen.
När den nationella (invandrings- och EU-fientliga) högern får inflytande driver de målmedvetet på mot Unionens sönderfall. Konservatismen är på frammarsch. Andra borgerliga partier viker sig.
I IHT såg jag också att Cecilia Malmström, kommissionär med ansvar för gränsfrågorna, sade att den fria rörligheten "var en gåva till medborgarna". Vadå gåva? Vilket synsätt på medborgare och överhet avslöjar inte den formuleringen.
BLOGGTEXT | Publicerad 2011-05-11 09:18
Att Ola Lindholm fastnat med kokain i blodet kan inte vara orsak till att tvingas sluta som programledare i teve och redaktör på Kamratposten. Det är visserligen ett lagbrott. Men brottet är ofarligt för omgivning (och mot en lag som borde avskaffas, bara handel inte bruk av narkotika bör vara brottsligt, som det var tidigare). Det är värre att köra 50 km/tim på en 30-väg – då riskerar man ju verkligen att skada, till och med döda, barn.
Ja, det är faktiskt allvarligare om hans nekande är en lögn. Kamratposten kan ha en redaktör som har problem med narkotika – men inte en som ljuger om sitt problem.
Men störst problem har dagstidningarna. Att både DN och SvD skrev om Ola Lindholm och kokainet på nyhetsplats är uppseendeväckande. Att Expressen bryter mot etiska regler är rutin – men "seriösa" morgontidningar?
I dag skriver Anna Hellgren bra ledare på Dagens arena om Lindholm och moralpaniken. Läs den.
BLOGGTEXT | Publicerad 2011-05-09 07:55
I dag är det något slags Europadag. Här tre saker som ger mig eropeiska mardrömmar just nu.
1. Regeringschefernas maktanspråk. Det senaste året har det blivit uppenbart hur i första hand Sarkozy och Merkel utgår från sina länders intressen och betraktar resten av Unionen som en flock kor som ska följa dem. Jag är rädd att det är en attityd som sprider sig. Frankrikes och Italiens försök att underminera den fria rörligheten är ett exempel. Under finans- och eurokrisen samt "den arabiska våren" har regeringscheferna försökt ta kommandot och placerat både kommissionen och parlamentet i undantagsstugan. Det går alltid åt helvete. Jag vet att det finns andra tendenser och att det hela tiden pågår en skarp maktkamp mellan kommissionen, parlamentet och regeringscheferna. Men nu verkar de stora medlemsländernas regeringschefer väldigt fixerade vid sina egna intressen. Det leder till långsamt sönderfall och dåliga beslut. I synnerhet när eurokrisen måste ses från de fattiga medlemsländernas perspektiv om den ska kunna lösas.
2. De ekonomiska sammanbrotten. Irland och Grekland kan förklaras. Men Portugal? Jag har läst och försökt förstå. Där har varken politiker eller kapitalister gjort fel. Den enda möjliga slutsatsen är att de internationella finansmarknaderna straffat Portugal för att det är litet och fattigt. Följderna av borgensavtalen är drakoniska. Medborgarna kommer inte acceptera detta. Inget kommer märkas nu. Men om tre-fyra-fem år. Särskilt om man, som i Portugal, inte kan förklara varför nedskärningar är nödvändiga. Tilltron till de politiska systemen kommer svikta. Demokratin ifrågasättas. Vilket blir nästa land? Spanien? Mönstret är uppenbart. Det är fattiga länder som råkar illa ut. Slutsatsen är också uppenbar: för långsiktig stabilitet måste EU:s och eurozonens fattiga regioner lyftas med en mer målinriktad och storskalig fördelningspolitik än någonsin. ett New deal för eurons framtid. Det kräver expansiv EU-budget och egen beskattningsrätt. Nu diskuteras bara kontrollåtgärder för att rädda euron i det kommande stora lagstiftningspaketet. Men de positiva, utvecklande åtgärderna måste också dit. Kan vi få en diskussion om det? Eller måste ännu fler länder först kollapsa, redan pressade gå i konkurs och lämna eurosamarbetet?
3. De rasistiska och nationella partierna. De enda politiska rörelser som nu talar i medvind är den nya konservativa högern: i Nederländerna, Frankrike, Ungern, Italien, Finland. Deras framgångar innebär att EU faller sönder och Europatanken begravs. Alla veta att de bara har tre programpunkter: stoppa invandringen, begrav det mångkulturella projektet och avveckla EU. Deras framgångar hänger samman med punkt 1 och 2.
(Jag sitter och skriver en hel del nu i maj. Så mitt bloggande kommer halta ett tag. Bara så ni vet.)
BLOGGTEXT | Publicerad 2011-05-03 18:19
Efter Bin Ladins död riktas alla blickar mot Pakistan. Räkna med att de arabiska tyranner som kämpar med näbbar och klor för sin överlevnad kommer ta chansen att slå till mot oppositionen. I synnerhet i Syrien. Dara'a är fortfarande en belägrad stad. Jag såg kort vittnesmål från en som lyckats fly: "Jag har aldrig varit så rädd hela mitt liv. Säkerhetstjänsterna har delat Dara'a i fyra delar. I går pågick urskillningslös beskjutning. Folk är vettskrämda. Staden är som en militärbarack."
I The Guardian hittade jag nyligen en intressant rapport om läget i Saudi-Arabien. Även där pågår protester. Demokratiaktivister har arresterats, dödats och försvunnit. Den styrande klicken försöker muta befolkningen genom att helt enkelt dela ut pengar och höja löner. Om det är någonstans revolutionen måste handla om kvinnors frihet och rättigheter så är det i Riyadh. "Now Saudi-Arabia finds itself in the eye of the Arab revolutionary storm," skriver Soumaya Ghannoushi. Läs hennes artikel.
Från Benghazi skriver NY Times kolumnist Roger Cohen i dag: "Bin Laden thrived om Arab despotism and on the American hypocrisy involved in supporting that repression." Cohen är inte världens bästa analytiker, men han är på plats i Nordafrika, vecka efter vecka och alltid med samma energi.
BLOGGTEXT | Publicerad 2011-05-03 07:57
I finns min ledare om Usama bin Ladin på Dagens arena. Läs här.
"Den amerikanska räden som dödade Usama bin Laden var påtagligt vältajmad. Den ”Arabiska våren” har entydigt vänt den revolutionära islamismen ryggen. Tahrirtorget hade två stora förlorare: Mubaraks mutkolvar och al-Qaidas reaktionärer. Viljan till förändring tar sig nu andra uttryck. När revolutionen till sist kom var den en helt annan än bin Ladens. Folken förvandlade honom till en politisk dvärg. För dem som står mitt i den ”Arabiska våren” är nyheten om hans död antagligen av marginell betydelse."
BLOGGTEXT | Publicerad 2011-05-02 08:05 1 kommentar
Jag var i USA 11 september 2001. Några månader senare köpte jag en liten flaska stark röd sås i New Orleans. På etiketten fanns en bild på Usama bin Laden omgiven av eldslågor. "Burn in Hell", står det med stora bokstäver. Jag har sparat flaskan. I dag är det äntligen dags att öppna den. Som en flaska fin champagne.

Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).




Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)


Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.

bild


bild




