Arabisk vår

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-29 15:58

I går var jag på Södra teatern och hörde Basma al-Husseini, kulturarbetare från Kairo, prata om den egyptiska revolutionen. Inget sensationellt. Men hennes berättelser, bilder och filmglimtar från Tahrirtorget var en viktig påminnelse om den arabiska vårens första skede, om det lyckliga förloppet men också om priset i form av 846 dödade egyptier och tusentals skadade.

Tahrir är en sådan kontrast mot hur revolutionerna nu utvecklats. I Jemen, Syrien och Libyen dödar regimerna medborgare hänsynslöst. Rapporterna från Misrata och Dara'a är skräckinjagande. Tyrannerna verkar bestämt sig att sitta kvar till varje pris.

Och precis som under de mest dramatiska dygnen i Kairo tiger Europas regeringschefer om våldet i Syrien. De kräver att Asad ska sluta döda. Varför ska det vara så svårt att också kräva diktatorernas avgång och att de ställs inför rätta?

För Olof Palme var det inte svårt att använda starka ord mot tyranner och generaler i Östeuropa och Sydamerika. Varför kan inte Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt säga de enkla orden? Eller Håkan Juholt? Tystnaden, fegheten och medlöperiet är beklämmande. Jag kräver inte att JAS-plan ska bomba den syriska armén. Jag bara längtar efter de befriande orden. Det tydliga ställningstagandet för demokrati och rätten att leva i frihet. 

När Basma al-Husseini fick frågan hur Europa kan hjälpa var svaret enkelt: det moraliska stödet. Alltså orden, engagemanget, ställningstagandet.

Ställningstagandet i Libyen var viktigt och en stor lättnad. Men nu är vi tillbaka i tigandet igen. I en tid när nyheterna, vittnesmålen och bilderna sipprar genom alla stängda gränser och belägrade städer är tystnaden ohållbar. 

Läs Anna Gavanas

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-28 14:43

Har RUT inneburit bättre villkor för städare? Öppnat dörren från svartjobb till vita? Jag har läst Anna Gavanas rapport Who Cleans the Welfare State? de senaste dagarna. Det måste fler göra. Den kom i vintras och finns att ladda ner på Institutet för framtidsstudier.Hon har intervjuat invandrade städare och ger ett titthål in i en osynliggjord del av arbetslivet.

Man kan dra två viktiga slutsatser. För det första att de formella och informella sektorerna (de vita och svarta) är integrerade. Genom mellanhänder och underleverantörer glider vita och svarta uppdrag samman. Köparen kan tro att allt är ok när pengarna i själva verket försvinner till mellanhänder. För det andra har RUT ökat skillnaden mellan arbetare med arbetstillstånd och de utan dokument: "Simply put, those who have access to the full benefits and protections of the formal labour market have experienced improved conditions contributing to social inclusion while those with no access to formal labour market have been further excluded." (Dvs deras löner har sjunkit och villkoren blivit hårdare).

För en del har möjligheter öppnats. För andra styrs alla val fortfarande av nödvändighet.

När jag pratat om den rättslösa arbetsmarknaden för migranter utan dokument har jag använt den brittiska djungeln som exempel – och sedan sagt att det kanske fungerar på liknande vis i Sverige. Tack vare Gavanas rapport kan man nu veta. Strukturerna i Stockholm är som de i London. Ändlösa anonyma kedjor av informella arbetsförmedlare med kontoret i mobilen, busshållplatser där daglönare plockas upp, sexuella förväntningar, krav och övergrepp, rättslöshet och hård exploatering i rika kvarter där törsten efter den billigaste arbetskraften aldrig tillfredsställs – lönerna ska ner och ner, som om det vore en tävling mellan grannar i rosa golftröjor.

Så här berättar Helena från Ryssland: "There is someone who calls you [to assign informal domestic cleaning work]. You meet them soewhere downtown and get an assignment and you then go somewhere and do the cleaning – it is usually [arranged] privately. It occurs that an interdiary calls you up and tells you to go to a subway station where a car will pick you up. You get inside the car and the driver brings you to a certain address. There you meet up with another intermediary and two other cleaners and he [the intermediary] says: "Well you will clean here but first yiu are going to test clean so we can see hor good you are". And then after four hours he says "No, I am not sure that you are good enough," so you do not get paid and then you have to go back home [with no pay]. From what I understand, scams like these are pretty prevalent in this business."

Stockholm är ett skithål. Knappast plats för Perssons gamla mardrömmar om "social turism". Läs Anna Gavanas rapport. Se Sverige.

Jag har just läst klart en fin fransk bok, Kajen i Ouistreham, om abetslöshetsindustrin och städjobb av journalisten Florence Aubenas. Ska skriva recension till Expressen om den. Återkommer med mer om Aubenas längre fram.

Vem snodde framsteget?

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-25 20:16

Under påskdagarna besökte vi vänner som köpt drömsommarhus i Dalsland. Klart vi besökte akvedukten i Håverud. Dalslands enda turistattraktion (bortsett från att hela landskapet i sig självt är en attraktion). Där passerar Dalslands kanal i en stålränna över en fors djupt ner i en ravin.

Bygget stod klart 1868 och var en triumf för kreativ ingenjörskonst. Inte en enda av akveduktens alla nitar har behövt bytas. Inga plåtar har gett vika. Allt håller.

Jag kunde inte låta bli att ägna min egen tid en dyster tanke: Tågen fungerar inte. Elen slås ut av minsta stormby. Vattnet blir förgiftat. Skolorna förskingras.Thailändska bärplockare strandsätts på norrländska myrar. Regeringens enda framtidsspaning heter nya jobbskatteavdrag: mer pengar till nya kostyminköp.

Historien verkar ha bytt rörelseriktning.

Spårvagnar

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-19 18:05   2 kommentarer

I dag berättade SvD att Landstinget skissar på nya spårvagnslinjer i Stockholms gammelstad – dvs innanför tullarna. Det låter fint. Åka spårvagn genom stenstaden känns äkta romantik modell gamla goda tider. Men den som tänker efter förstår det vansinniga. Storstockholm ropar efter tvärbanor och nya tunnelbanor – snabb spårbunden kollektivtrafik som kan binda samman stadsdelarna utanför tullarna. Flera är planerade och beslutade – men skjuts hela tiden på framtiden i brist på pengar. I stället prioriteras den i alla avseenden privilegierade gammelstaden. Först NK-Expressen. Och nu ännu fler. Det är bara möjligt så länge man tror att den "riktiga" staden slutar vi tullarna och att resten är historielösa marker, förorter utan värde, misslyckade stadsdelar.

Om det inte snabbt byggs tvär- och diagonalförbindelser kommer Storstockholm växa efter motorledernas mönster. Det är utanför tullarna den överväldigande majoriteten bor, arbetar och lever sina liv. Det är där staden växer. Det är där ekonomin växer.

Just nu ägnar sig en privilegierad moderatgerilla innanför tullarna på att roffa åt sig alla resurser, alla skattepengar och se till att alla satsningar på infrastruktur sker på deras villkor. På 1950-talet organiserade sig förortskommunerna i en formell organisation för att motverka Stockholms maktanspråk. Det börjar bli dags för en liknande förortsrörelse – men nu över alla kommungränserna och med spets mot Stadshuset.

Det som nu befästs i hur olika stadsdelar värderas olika, i arkitektur och stadsbyggande är den fördemokratiska staden – stenstaden, gammelstaden, moderatstaden.

Goldstone rullar vidare

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-18 08:11

Nu får Richard Goldstone kritik av de tre kollegor – från Pakistan, Irland och Storbritannien – som var med att skriva "Goldstonerapporten" om Israels och Hamas övergrepp i samband med Gazakriget. De anser fortfarande att hela rapporten gäller. Inget har förändrats.

Så har avslutar de sitt statement: "The report has triggered a process that is still under way and should continue until justice is done and respect for international human rights and humanitarian law by everyone is ensured."

Tyvärr tror jag de har fel. Goldstones vacklande har nog släckt det sista lilla hoppet om att Internationella brottsmålsdomstolen trots allt ska engagera sig.

På senare tid har jag läst artiklar om den indiska folkräkningen. Landet är på väg i kapp Kina. Förra veckan såg jag den mörkare sidan. Andelen flickor i åldrarna 0-6 år sjunker. 2001 gick det 927 flickor på 1000 pojkar. Nu har det sjunkit till 914. Det är ingen slump. Det är dystert bevis att kriget mot kvinnorna intensifierats. Fler foster med kvinnokön aborteras och fler nyfödda flickor dödas. 

Rättvisa mellan könen uppstår inte av sig själv som ett slags moderniseringsprocess. Ny teknologi ökar möjligheterna att sortera och döda. Lagstiftning och förbud verkar inte heller hjälpa. Antalet "saknade kvinnor", de svarta hålen i folkmassan, de som inte fick leva ökar. På engelska kallas det gendercide. 

När människor dör av bomber blir rubrikerna stora. När unga nyfödda flickor kvävs, förgiftas eller dränks blir det möjligen enstaka notiser. När ska männens globala krig mot kvinnorna diskuteras i FN:s säkerhetsråd?

Kulturhuset, igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-13 08:29

Jag och många andra reagerade när Kulturhuset nyligen stoppade en dansföreställning för att man sjöng några meningar från Koranen. Sedan dess har Kulturhusets chef Eric Sjöström försökt försvara beslutet. Han låter lika konstig varje gång.

I dag i SvD upprepar han sin principiella ståndpunkt: "Jag vägrar att utan diskussion, ogenomtänkt och utan eftertanke, presentera svåra, komplexa och kontroversiella frågor." 

I det här sammanhanget är det en häpnadsväckande mening. Är det "komplext" att sjunga några enkla rader ur Koranen? Som jag förstår var syftet i föreställningen inte alls att häda. Att det finns enstaka troende som anser att man inte får sjunga Koranen gör inte föreställningen särskilt "kontroversiell". Sjöström låter en extrem minoritet sätta ramarna för konstens frihet.

I konsten finns inga heliga texter. Bara mer eller mindre intressanta. Koranen och Bibeln har inte annan status än Strindberg och Shakespeare. De har annorlunda innebörder, men måste kunna användas på samma vis.

Kulturhuset har bidragit till den kulturella stängningsprocess som pågår, där texter och bilder dras undan användning i offentligheten. Det räckte med en antydan från en ensam person. Det är samma mekanism som när institutioner viker sig för kulturindustrins krav på maximal upphovsrätt och kulturkontroll. Den kulturella allmänningen utarmas.

Om man inte fritt får använda – både hänsynslöst och kärleksfullt – det arkiv av texter och bilder som kallas kulturarv dör konsten av syrebrist.

Europeiska partier

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-12 09:24

Det är bara en tidsfråga innan det första europeiska partiet tar plats. Europaparlamentets status och makt har successivt ökat – dels genom Lissabonfördraget, men också genom att parlamentet själv skapar makt. Det har blivit intressant att finnas där. Vid förra valet försökte ett udda parti baserat på Irland bli övernationellt, men gjorde noll framgång. Snart kommer någon annan politisk entreprenör göra bättre försök.

En av bloggens läsare (tack, Karl!) tipsade mig om en ny rapport från parlamentets Konstitionsutskott med förslag på regler för offentlig finansieringav europeiska politiska partier. Kvarnarna mal långsamt. De hänvisar till beslut från Kommissionen 2007 och konstaterar att det är hög tid för tydligt formellt erkännande av europeiska partier, en förutsättning för ökad demokrati. 

I förslaget påpekar utskottet att partierna i dagens parlament är paraplyer för medlemsländernas partier. Det man nu tänker är självständiga partier. Det skulle t ex kunna innebära att ESP (Europeiska socialdemokratiska partiet) kan frigöra sig från de nationella partierna. Den som vill kan då bli medlem i ESP utan att vara partiansluten i sitt hemland, och ESP kan driva politik och skriva program utan att först fråga Juholt och andra partiledare i olika huvudstäder. Stort steg framåt "to creating a European polis, a political space at EU level, and a European democracy", skriver utskottet.

Självständiga europeiska partier skulle förändra både debattens och politikens villkor i Europa. De skulle bryta upp dagens oklara och geggiga maktstrukturer. De skulle innebär ett viktigt steg mot en mer federal demokratisk ordning.

En av de segaste myterna är att partigruppena i Europaparlamentet inte håller samman. De flesta röstar efter nationellt intresse, brukar det sägas. Det är inte sant. I boken Whats´s Wrong With the European Union and How to Fix It redovisade statsvetaren och EU-forskaren Simon Hix undersökningar som visar att Europaparlamentariker redan i dag röstar efter ideologisk tillhörighet, inte efter nationell. Europeiska parlamentariker är lika partitrogna som den amerikanska kongressen.

Europeiska rådet, medlemsländernas regeringschefer, kommer helt säkert försöka sabotera utvecklingen. De gör just nu allt för att behålla makten över Unionen, och inte släppa den till självständiga och folkvalda Europapolitiker. Det verkar gälla även svenska S, MP och V. De har inte förstått att epoken med socialdemokrati och jämlikhetspolitik som nationellt begränsat projekt är förbi.

Franska brott

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-11 08:13

Från i dag gäller franskt förbud mot ansiktstäckande slöja på offentlig plats. Jag hör att dom säger det på P1:s Nyhetsmorgon. Men det stämmer inte riktigt. Ett sådant förbud strider med all sannolikhet mot EU:s stadga för mänskliga rättigheter, artikel 10. Alltså har Frankrike skapat ett kryphål och stiftat en generell lag. Det är helt enkelt förbjudet att täcka ansiktet på offentlig plats: förbjudet att bära maskeradmask, rånarluva, niqab, tomteansikte och karnevalskostym. Tänk på det när ni åker hem från Disneyland. Se till att era barn packat ner Musse Pigg-masken, annars kan ni bli dömda till böter eller Medborgarkurs.

I ett brev har landets premiärminister skrivit: "Den franska republiken lever inte med dolt ansikte". Märklig kommentar från en statsapparat som i decennier drivit hemliga operationer i olika före detta afrikanska kolonier. I Afrika har Paris alltid uppträtt med dolt ansikte.

Goldstones piruetter

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-10 18:41   4 kommentarer

Goldstonerapporten var kontroversiell från dag ett. Den undersökte Israels angreppskrig mot Gaza och drog slutsatsen att både Hamas och Israel avsiktligt dödat civila – brott mot mänskligheten. Vi är många som använt rapporten som stöd för olika slutsatser. Men nyligen drog Richard Goldstone i en artikel i Washington Post tillbaka sin anklagelse mot Israel.

Goldstone hade läst en uppföljande FN-rapport och därefter ändrat sig, skrev han. Först var alla förvånade. Men nu börjar mer genomtänkta reaktionerna komma. I morse samlades röster i P1:s Godmorgon världen som undrade vad Goldstone egentligen håller på med. Bland rösterna fanns en svensk som varit med att skriva uppföljningen. Goldstone verkar inte alls läst den nya rapporten, bara använt den som förevändning. 

I NY Times har den häpnadsväckande flitiga Roger Cohen skrivit bra kommentar: "In short there is a mystery here. Goldstone has moved but the evidence has not, really."

Han avslutar: "Meanwhile the facts remain: the 1400 plus Palestinian dead, the 13 Israelis killed, the devastation, the Hamas rockets – and the need for credible investigation of what all evidence suggests were largescale, indiscriminate, unlawful Israeli attacks on Gaza, as well as Hamas crimes against civilians."

Slutsatsen av tumultet är att Goldstonerapporten står fast. Men med den sorgliga konsekvensen att Richard Goldstone tappat sin trovärdighet.

Idéstridens fråga

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-08 09:04   1 kommentar

I nya Arena (2/11) beskriver Devrim Mavi 10-talets politiska landskap i sin ledare. (Den verkar inte utlagd på nätet, ännu, kommer säkert snart). Hon identifierar två poler. Det socialdemokratiska manifestet "Att bygga det goda samhället" (som jag kommenterat många gånger) och konservativa Phillip Blonds synnerligen intressanta bok Red Tory som är en rasande uppgörelse med thatcherismen – och i viss mån en intellektuell grund för Cameron.

2008 förändrade verkligen samhällsdebatten. Nu märks det. Och Devrim Mavi visar hur. Läs och spara. Förenklat kan man säga att socialdemokratin (trots usla valresultat) och konservatismen är tillbaka som Europas bärande politiska pelare. Liberalismens långa epok (1985-2008) verkar över – på gott och ont. Nu pratar man återigen om gemenskap, statens ansvar och samhället. Devrim slutar så här: "Vems goda samhälle och vilken vision av gemensamhet – det blir 10-talets politiska fråga." 

Men Devrim Mavi glömmer en politisk kraft som inte får underskattas, men som passar in läskigt väl i hennes slutsats. Jag tänker på den nationella högern med Geert Wilders som modern portalgestalt. För dem är "gemensamhet" och "vi" – men i slutna, begränsade och uteslutande  betydelser – själva nyckelbegreppen. I Danmark och Nederländerna verkar stora liberala partier valt nationalisternas svar på frågan om gemenskapens gränser. I Sverige är det just det liberala partiet som i flera år snubblat omkring i samma gränsdragningsträsk. Blir det de liberala partiernas väg ut ur sin egen kris?

Torsdag

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-07 09:31

Jag har börjat skriva på nytt bokprojekt. Den här och nästa vecka är hundra procent läsning som gäller. Bekanta tycker det låter som lyxtillvaro. I själva verket är det utmattande.

Sverige får konstnärer på sina nya sedlar. Men konstnärerna får inga sedlar. Kulturpolitik är landets mest eftersatta politikområde. Där finns varken idéer om digitalisering av kulturarvet eller hur konstnärernas försörjningsproblem ska lösas. Alla arbetar – men för det mesta utan ersättning.

Konstnärer är bra att ha som nationella ikoner. I går stod Leif Pagrotsky i teve och sken om Astrid Lindgren på tjugan. Men vad uträttade han som kulturpolitisk talesperson för Socialdemokraterna? Jag minns ingenting. De nya sedlarna efterlämnar en smak av hyckleri.

I morgon verkar det federala systemet i USA stänga ner. Inga löner. Inga utbetalningar. Budgetförhandlingarna går mot krasch. Inte ovanligt. Men i år ovanligt tillspetsat. Kanske en lika avgörande strid som den mellan Bill Clinton och Newt Gingrich (var det 1995?).

Jag ser att Paul Ryan, republikansk ordf i budgetkommittén och med band till Teapartykretsen, sagt att "This isn´t a budget. This is a cause". Med den attityden borde striden vara opinionsbildande home-run för Barack Obama. Men till skillnad mot Bill Clinton har ju Obama varit häpnadsväckande usel att argumentera för sin politik, så vem vet. Budgetstriden är viktig då den avgör utgångsläget för nästa presidentval.

Republikanerna har börjat mönstra sina möjliga presidentkandidater. Det ser ut att bli en repris på dårhusteatern från primärvalen 2008. Just nu ligger Mike Huckabee bäst i opinionsmätningarna! Sarah Palin ligger däremot märkligt lågt. Liksom gamla Newt Gingrich som länge planerat sin come back. Landet ligger öppet för oväntade inhopp. Av de som nu flaggat att de vill ställa upp är nog Gingrich ensam om att på visst allvar kunna utmana Obama.

Republikanernas dilemma börjar bli riktigt tillspetsat: för att vinna valet i det egna partiet måste man vara så radikalt knäpp att man blir omöjlig i det nationella valet.

Obamas strategi har hela tiden varit att framställa sig som nationens samlande centrum, i skarp kontrast till högerns aura av freaks och omdömeslösa radikaler. Det är en upprepning av Nixons strategi från 1968. Då var det vänstern som verkade vara det dårhus han behövde för att bli Middle Americas röst. Glöm inte att Nixon lade grunden för 40 år av högerpolitisk dominans.

Dagböcker

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-06 08:51

I sin dagbok skrev Olof Lagercrantz frint om vännen Erik Lindegrens inte alltid så lyckliga liv. Den första anteckningen 28 april 1945. Den sista från begravningen an varm junidag 1968. De utgör 50 sidor och höjdpunkten i den nya boken Vid sidan av med Lagercrantz noteringar om författare i sin bekantskapskrets. Han skriver med blixtsnabba kast mellan varm empati, hänsynslös uppriktighet och nedlåtande förakt. Stilen är skarp som ljuset klockan tolv på spanska höglandet. Dagboksanteckningarna om Lindegren är som en egen berättelse.

Jag har läst en hel del av Lagercrantz brev till en äldre kollega som förekommer då och då i de utgivna dagboksbladen. I breven är Lagercrantz beundrande och ödmjuk, i bland nästan lissmande. När jag läser om samma person i dagboken är kommentarerna vid flera tillfällen föraktfulla. Olof Lagercrantz är inte en person som inger förtroende. 

Många odlar i dag ett slags Lagercrantzkult. Allt var bättre på Lagercrantz tid. Var det? Ja, han skapade den moderna kultursidan. Nej, hans vänskapsband ledde till korrupta recensioner. I dag skulle den typ av nära relationer till de han sedan skrev om anses oetiska och totalt olämpliga. Att de försvunnit är en befrielse.

Han verkar ha skrivit dagbok på små kort som sedan sorterats in i kartotek. Hela dagboken måste naturligtvis publiceras. Eller åtminstone ett fetare urval. Det här lilla räcker inte. Jag tror orden på korten är litteratur, ungefär som Virginia Woolfs dagböcker.

Roligt att läsa hur Harry Schein visar japansk och norsk porrfilm för Olof och Martina 28 mars 1967: "Jag har ju endast en enda gång 1939 på en bordell i Marseille sett något liknande. Filmerna var smakfulla. Ej raffinerade utan samlag rakt fram ungefär. [ ... ] Naturligtvis är sådana filmer upphetsande men ändå inte så mycket. Man kan gott se dem och känna sig i största allmänhet stimulerad."

Kapitulation

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-05 08:47   1 kommentar

DN skriver hur Kulturhuset i helgen stoppade en dansföreställning för att där citerades några rader ur Koranen. En man hade blivit upprörd under repetitionerna och startat en Facebookgrupp mot föreställningen. När produktionschef Nina Röhlke försvarar beslutet i DN låter det ynkligt: "De borde haft bättre omdöme än att göra en hyllning till Koranen". Så talar en åsiktskommissarie.

Kulturhusets beslut är ett attentat mot konsten. I klartext innebär det att konst som vill reflektera över auktoriteter, pröva dialoger, provocera och skapa irritation inte längre är välkommen på Kulturhuset. 

Dansföreställningen hette "Celebration of womanhood". Den var del av ett större arrangemang som syftade att stärka kvinnor inom street-dance. Det är inte svårt att se sammanhanget. Kulturhuset har kapitulerat för män som hatar kvinnor.

Om det finns hot får man ha kurage att genomföra med polisbevakning. Det gör man ju med fotbollsderbyn, varför kan man inte då göra det med dansföreställningar?

I en annan del av huset hänger Anneè Olofssons ganska kontroversiella fotografier i en uppmärksammad utställning. Jag hoppas hon visar solidaritet med de kvinnliga dansarna, går till Kulturhuset och plockar ner sina bilder tills dansföreställningen genomförs. I kväll är ett samtal om hotet mot yttrandefriheten i Ungern. Gunnar Bolin är samtalsledare. Jag hoppas han stannar hemma i protest. Kulturhuset står ju inte upp för rätten att tala.

Joakim Dungel

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-03 22:08

Jag kan inte släppa tanken på Joakim Dungel. Varför väcker mordet så lite uppmärksamhet? När svenska soldater dödas i Afghanistan piskas det fram något slags landssorg. När en hjälparbetare som tror på människorätten jagas och mördas av afghanska frihetsfiender blir det inte mycket mer sagt än små beklaganden. Hans död påminner om en gammal fråga: Vad ska man göra åt fascismen? Jag läser om Pakistan där mörkret verkar sänka sig för varje vecka. Kriget i Afghanistan har blivit som ett oljeborrhål där det svarta väller ut i mäktiga tunga vågor och sprider sig över städer, floder och berg.

Bradley Manning

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-02 10:49

I dag har jag en ledare på Dagens arena som jag tycker är lite viktig, så jag lägger den här på bloggen också:

För ett år sedan blev Wikileaks global symbol för fri information. De publicerade då filmbilder där militären på en amerikansk stridshelikopter i Irak dödade civila, bland andra två journalister, med en blandning av glädje, äventyrslek och cynism.

                Men det var inte Wikileaks som läckte eller visade mod. Det var en ung amerikansk soldat som upptäckt att krigets verklighet stred mot hans övertygelser. Han valde samvetets väg. Soldaten är 23 år och heter Bradley Manning.

                Manning kopierade också alla de fältrapporter från Afghanistan och diplomatiska telegram som Wikileaks sedan kunde sprida i olika omgångar hösten 2010. De spektakulära avslöjandena var en ensam mans verk. Sedan i maj förra året sitter han inlåst under plågsamma former, på en militärbas i Virginia, i väntan på rättegång.

                Samtidigt som den allt mer egocentriska Julian Assanges trassel med svensk rätt bevakas i detalj av internationell media, och vänsterns jet set under haveristiska former ställer upp, har Mannings öde förblivit okänt för de flesta. Hur många har ens hört hans namn?

                Under våren har Amnesty International vid flera tillfällen uppmärksammat den ”inhumana behandling” Manning utsätts för. De menar att den strider mot ”internationella normer och fördrag”. Sedan förra sommaren är han placerad i en spartansk isoleringscell utan några personliga tillhörigheter. Vid besök bär han slavkedjor runt anklar och handleder. Så här beskriver Guardians reporter David Leigh läget: ”Manning får bara ta emot besök under lördagar och söndagar. Resten av veckan är han inlåst i sin cell 23 timmar om dygnet, matas med en daglig dos antidepressiva piller, är förbjuden all fysisk träning i cellen och väcks varje gång han försöker sova under dagtid.” (Guardian 16/3). Vissa perioder har Manning påtvingats ännu hårdare villkor, eftersom han ansett vara självmordsbenägen. Han kan dömas till över 50 år i fängelse – i osannolikt fall avrättning – för att ha ”bistått fienden”.

                När Bradley Manning vid enstaka tillfällen nämnts i svenska nyhetsmedier har han ibland nedlåtande beskrivits som ”psykiskt instabil” – ett omdöme som verkar komma direkt från amerikanska myndigheter. Sanningen är nog att han är en vanlig ung man som vågat ta ställning. Han växte upp i småstäder hos frånskilda föräldrar på olika sidor av Atlanten. Grubblade över politik. Drogs till hackerkulturen runt MIT i Boston. Kom ut som homosexuell. Tog värvning i armén, som ”intelligence analyst”, för att efteråt kunna läsa vid universitet.

                Mannings beslut att läcka är värt respekt och beundran. De som vunnit glans genom hans beslut borde ta fullt ansvar. Men när hörde ni Julian Assange tala med större patos om Manning än om sig själv? Efter växande kritik donerade Wikileaks vid årsskiftet magra 15 100 dollar till hans försvarskostnader. Guardian som var en av de tidningar Wikileaks samarbetade med när diplomatposten publicerades har tagit visst ansvar genom att åtminstone publicera en svärm artiklar om Mannings öde.

                I mars fick PJ Crowley, då talesperson för amerikanska utrikesdepartementet, frågor på ett seminarium vid MIT om behandlingen av Manning. Han svarade att den var kontraproduktiv, fånig och helt enkelt ”stupid”. Crowley fick sparken och har efteråt inte bytt åsikt. Barack Obama tvingades förklara att han däremot fann behandlingen ”ändamålsenlig”.

                Bradley Mannings situation följer ett dystert mönster. Amerikansk respekt för rättssäkerhet verkar bara ökat marginellt efter Obamas valseger. Guantanamolägret är inte stängt och det rättsliga träsket runt fångarna består. Arméns utomrättsliga avrättningar (nu mest i Pakistan) har ökat dramatiskt. Tortyren har visserligen upphört men Obama har inte velat utreda om de ansvariga ska ställas till svars. I sin bok Decision Points berättar George W Bush hur han beslutade om skendränkning av bland andra Khalid Sheik Mohammed. När boken kommit ut tvingades han därför ställa in en resa till Schweiz där han, på initiativ från bland andra Amnesty, riskerade bli anhållen. Förmodligen kommer Bush aldrig mer kunna resa till Europa – men i USA är utredning tabu, trots att han redan erkänt brottet.

                Amerikanska jurister har påpekat att så länge övergrepp inte utreds, erkänns och får rättsliga efterspel kommer rötan bestå. Rasslet från Bradley Mannings slavkedjor bevisar att de har rätt.

                                                                Per Wirtén

För den som vill läsa mer om Bradley Manning finns två längre artiklar i The Guardian att börja med:

”From Wales to a US jail, via Iraq, the story of Bradley Manning” (1/2 2011).  

”You can hear Bradley Manning coming because of the chains” (16/3 2011).               

Salome

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-04-01 11:04

Mara Lees första roman Ladies var en fantastisk läsning. Så kall och hårdslipad på ytan och så komplicerad där under. Om jag inte minns fick hon en del orättvis kritik som gick ut på att hon helt enkelt var en dålig berättare. Jag förstod inte det. Karolina Ramqvist tyckte Ladies var så bra att hon snodde mitt ex. Jag har fortfarande inte fått tillbaka den. Grrr. Men visst finns det en litterär släktskap mellan Lee och Ramqvist?

Lees nya, Salome, är helt annorlunda. Jag känner mig rätt less på romaner om flickor i steget att bli kvinnor (och på såna om medelålders män i livskris). Men Lee gör att jag läser med nytvättade glasögon. Hon skriver en roman om ungdomar med samma stil som en "ungdomsroman". Som en genreroman. Helt stilsäkert. Läskigt snyggt genomfört. Ett förödande slag mot dem som inte tyckte Mara Lee kunde skriva roman över huvud taget.

Snyggast av allt är hur hon i avslutet vänder alla frågor om skuld. Plötsligt stirrar man ner i bråddjup kalkylerad "ondska", just där man inte riktigt anade. Den som längtar tillbaka till sina tonår blir botad av Salome.

Nu finns Mara Lee på min lista över svenska författare jag fortsättningsvis tänker läsa allt av. Allt.

Måste också berätta att jag såg Sarah Moons bilder på Fotografiska för några veckor sedan. Jag kommer aldrig glömma upplevelsen. Hur kan fotografier av landskap bli så oerhört gripande att jag nästan börjar gråta? Det känns som att den egna tiden, den utmätta, anfaller bakifrån. Jag var försvarslös.