Googlebiblioteket

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-30 12:14

Förra året var Googles projekt att skapa ett digitalt världsbibliotek het fråga. Sedan har den försvunnit från offentlig debatt. Men den gamle bokhistorikern Robert Darnton är pålitlig. Han är den jag tycker skrivit mest intressant om Googles projekt. Leta hans texter, några bra på NY Review of Books. Hans grundinställning är den enda rimliga. Han är positiv till själva projektet; att skapa ett bibliotek för världens alla böcker, tillgängligt för alla, som en tanke helt i upplysningens anda. Men han har varit kritisk till detaljerna och ställt frågor om Googles monopolanspråk och på vilket sätt biblioteket blir tillgängligt för alla.

Nu verkar det som det gigantiskt omfångsrika rättighetsavtal som slöts mellan Google och bl a det amerikanska författarförbundet kapsejsat i amerikansk domstol. Jag har inte sett nåt om det i svenska medier. Men i NY Times skriver Darnton en kommentar värd att läsa. "This decision is a victory for the public good, preventing one company from monopolizing access to our common cultural heritage."

I land efter land har staten börjat initiera nationella digitaliseringsprojekt. Frankrike är naturligtvis i framkant. I Nederländerna finns beslut att alla böcker och tidningar publicerade efter 1470 ska digitaliseras. Norge ligger också långt framme. Men var finns Sverige? Vad sysslar kulturdepartementet med? Vad gör KB? Svenskar har en självbild att vara långt fram i både kulturpolitik och hi-tech. I själva verket framstår vi som ett land utan kulturpolitiska ambitioner.

Förortshat Göteborg

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-29 11:52   5 kommentarer

Förra veckan var jag i Göteborg på konferens (jag pratade utifrån min bok) och workshops om nytt stadsbyggnadsprojekt: Centrala Älvstaden. Intressanta dagar.

Samma vecka publicerade GP:s kultursidor tre stora angrepp mot Göteborgs nordöstra miljonstadsdelar. Med många ord, men extremt smalt perspektiv. I första hand Biskopsgården och Hammarkullen. De var skrivna av Mark Isitt.

Han har en teori. Nämligen att höga hus framkallar kriminalitet, arbetslöshet, bidragsberoende – och skillsmässor! Artiklarna börjar med att avvisa all forskning, eftersom den har mer nyanserade och sammansatta synsätt och slutsatser. Det enda som är relevant är hans egna upplevelser under korta besök på platser där han går som en främling. Hybrisen är lika hög som de hus han hatar. Först en kvällsvandring med närpolis i tjugo minusgrader, som pågår i två långa artiklar. Sedan ett besök på en mordplats i Biskopsgården tillsammans med en skeptisk professor.

Artiklarna är som kalla ekon från en förgången tid. Intressanta som studiebesök i en aggressivitet med gamla anor. Hans slutsats är lika enkel som brutal: Riv hela stadsdelarna, jämna dem med marken. Om man bygger radhus och villor lättar klassamhällets förbannelser som i en saga. Redan 1974 påpekade Åke Daun om liknande kritik att den i grunden är en antiurban längtan efter idyllien (i hans doktorsavhandling Förortsliv). 

Jag kan inte ta ifrån Isitt hans upplevelser att Hammarkullen är som Haiti efter jordbävningen. Men jag kan fascineras av hur hans blick sveper över stadsdelarna. Hur andras erfarenheter försvinner. Vad han ser och hur han berättar. Texterna efterlämnar ett illa kamouflerat förakt för de människor som bor i husen. De han betraktar på säkert avstånd. De döljer sina ansikten och tatueringar i munktröjor, de hatar kvinnor, de lever på bidrag, de tittar på teve samtidigt som de äter middag, när barnen ska måla blir det bara "kladd". Riv! Radera! Ta bort!

Jag bodde något år i Durham, North Carolina. Där var varje år fler mord än i hela Sverige. De allra flesta i några få kvarter i östra staden. Där fanns bara villor och radhus, möjligen något enstaka trevåningshus med lägenheter. Man ser samma sak i resten av USA – tänk South Central, Los Angeles –och i brittiska gamla industristäder där kriminalitet och otrygghet biter sig fast i radhus, radhus, radhus.

Tycker Mark Isitt att man ska riva Turning torso? Eller kanske hela Södra stationsområdet i Stockholm med sina stora huskroppar? Varför betraktas höga hus som statusmarkörer i de välbesuttnas kvarter i gammelstaden, men som signaler på social misär och ensamhet i de stadsdelar i förorten där de arbetslösa och fattiga bor?

Det finns ingen anledning att romantisera miljonstaden. Där finns grundläggande problem – som i alla stadsdelar, även de "fina". Men arkitektur har nog begränsad betydelse för samhälleliga orättvisor, arbetslöshet, rasdiskriminering, våld mot kvinnor och människors chanser att förverkliga livsdrömmar. Lösningen är inte att riva. Men att bygga mer, bygga nytt, foga in dem i omgivande stadsdelar och viktiggöra både människor och stadsdelar. Att renovera välfärdssamhället.

Den 24 mars skrev Malin Lernfeldt i en kommentar på GP:s ledarsida att Isitts artiklar var "ypperliga". Sedan utvecklade hon en ogenerad argumentation för sk gated communities, men i dess nu allmänt accepterade form, nämligen som slutna gårdar i kvartersstaden; låsta för besökare, flanörer och främlingar för att öka social kontroll och trygghet.

Lästa tillsammans utgör de grundstommen för den nyborgerliga stadens (mar)dröm. Isitts hat mot de fattigas stadsdelar. Och Lernfeldts längtan efter privata platser för "urbana" Bullerbydrömmar.

Man kan läsa Isitts artiklar här. Plus nödvändiga motinlägg från Cecilia Verdinelli och Mattias Hagberg.

På konferensen betraktades Isitts artiklar som exempel på social arrogans. Det den amerikanska sociologen Herbert Gans redan på 1960-talet kallade "övre-medelklass-etnocentrism". Argast var nog de som arbetar, är engagerade eller bott/bor i nordöstra Göteborgs stadsdelar.

Juholts framtid

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-27 15:46

Håkan Juholts installationstal var fredagsmys på lördagsmorgonen för lessna sossar. Det funkade bra som peptalk med drivor av värdeord. Fluff naturligtvis. Men bra sånt. Inte alls lika krävande och substantiellt som jag minns Mona Sahlins installationstal. Men med ett slags rak tuffhet som pekar ut en riktning.

Men nästa steg är att omsätta fluffet i konkret politik. Det är då Juholts test kommer.

Juholt kan börja med att läsa den brittiska politikern Roger Liddle. Jag hittade en inspirerande text av honom i det lilla häftet Europe's Left in the Crisis. Liddle gör en ovanligt balanserad slutsummering av Blair och "Tredje vägen" – en epok som är över, den var viktig, i huvudsak riktig, då men nu är det 15 år senare och en annan tid. Dags att vända blad.

Det nya uppdraget, skriver Liddle, är att arbeta fram en "ny europeisk modell för kapitalismen". Han använder begreppet "inclusive growth", ungefär som Juholt som talade om värderingsbaserad tillväxt.

Liddle argumenterar hårt för att socialdemokratins framtida politiska arena är EU. "The traditional nation-state conception of social democracy is at the end of the road." Det är faktiskt befriande att läsa Liddle. De fortfarande instängda svenska perspektiven, som bara tilltar med Reinfeldt i Rosenbad, hamnar i korsdrag. För Liddle är det självklart att argumentera för EU-skatter på finansiella transaktioner och CO2-utsläpp, för ett försvar av EU:s strukturfonder som fördelningspolitiskt instrument mellan regioner och en expansiva EU-budget (och inte en nerskuren som svenska socialdemokrater ofta föredragit).

Han sätter upp fem strategiska punkter:

1. En kompromiss där oacceptabelt stora budgetunderskott stoppas samtidigt som länder pressas att höja inhemsk efterfrågan. Det senare innebär bl a att högre löner för vanliga löntagare – efterfrågestimulans – görs till en europeisk politisk fråga, utan att man tafsar på olika lönebildningsformer.

2. En Europeisk investeringsbank för snabbare omställning till grönare ekonomi.

3. Att hitta stimulansformer för en ny våg av innovationer i privat sektor, bl a genom investeringar i högre utbildning, forskning och IT. Europa måste helt enkelt komma ifatt USA på den punkten.

4. Att verka för en fördjupad och fungerande inre marknad "without adopting a dogmatic neoliberalism" och där överskotten fördelas rättvist.

5. Utvecklingen mot en fungerande kombination av hög flexibilitet och social trygghet i varje enskilt land måste nu matchas av en ny idé om fördelningspolitik även på europeisk nivå. Eu:s budget behöver expandera och ett sätt kan vara något slags europeisk Tobinskatt. EU ska inte kunna styra medlemsländernas välfärdspolitiska mekanismer, men pusha för att länderna hela tiden höjer ambitioner och utfall.

Man kan diskutera alla fem punkterna. Men poängen är att äntligen börja se EU som den drivande arenan för jämlikhet, omfördelning och tillväxt. Det är samma synsätt som finns i Jon Cruddas och Andrea Nahles fina manifest "Att bygga det goda samhället". Liddle skriver utifrån den extremt europafientliga brittiska situationen. Men är det så mycket bättre i svensk socialdemokrati och vänster i allmänhet?

Jag minns inte att Juholt sade nånting intressant om Europa.

När bomberna faller

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-21 08:42   1 kommentar

I dag har jag ledare i Dagens arena om Libyen. Inget märkvärdigt. Bara det som nu är nödvändigt att säga. FN-resolutionen var rätt. Den enda möjligheten som återstod. Passivitet inför Kaddafis dödande var inte möjligt.

Jag hör på SR nu på morgonen de förhoppningar ingripandet väcker bland libyer, både där och här i exil. Jag hoppas de inte sviks.

Men jag har onda aningar. När människor riskerade livet för demokrati och frihet i Tunisien och Egypten var Europas politiska eliter tysta. De förstod uppenbarligen inte vad som hände. De saknade demokratiska reflexer. Min tilltro till dem förändrades för alltid – det gäller även Reinfeldt och Bildt. Varför ska jag lita på dem? Varför ska libyerna lita på dem? 

När det plötsligt handlar om bomber och stridsplan blir de pigga och angelägna. Jag undrar vad detta avslöjar om europeisk politisk kultur 2011.

Förra veckan läste jag Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans reportagebok från Nordkorea Alla monster måste dö. Gud, vad imponerad jag blev. De skriver stramt, torrt och sammanhållet. Effekten är stark. De reser med hårt hållen turistgrupp genom Nordkorea, men får egentligen inte se någonting, inte röra sig fritt, inte prata med nordkoreaner. Till sist föds misstanken att allt bara är kulisser. Egentligen har de skrivit en lysande bok om hur ett totalitärt system hålls samman med estetik – inte bara med våld och stora fångläger, utan även med ritualer, skådespel och berättelser. Det är diktaturen som teater. Ja, som ett slags Hello Kitty-kitsch.Förtryck som gullighet.

Nordkorea framstår här i första hand som ett rasfilosofiskt kastsystem. Ett slags nazityskland men i helt annan kontext. Marxism-leninismen är inte längre aktuell.

Man skrattar ibland. Fäller skämtsamma cynismer om Nordkorea. Jag kommer aldrig mer göra det. Det bor ju människor i Nordkorea, som dagligen disciplineras av systemet, jag tänkte ofta på det när jag läste. Kan någon förklara vad det innebär att leva där?

Arrival Cities

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-20 18:05

I går publicerade Sydsvenskan min recension av journalisten Doug Saunders bok Arrival City. "Jag trodde det var omöjligt att skriva ännu en bok om global migration där nya perspektiv uppenbaras. Men Saunders lyckas. Det här är boken man ska läsa." Poängen är att han knyter samman migration och urbanisering som likartade rörelser och berättar om massor av stadsdelar i storstäder dit människor anländer – på en del platser kallas de slum på andra för förorter eller miljonprogramsområden.Hans fråga är: varför fungerar en del som språngbrädor och andra som inlåsningsfällor? Jag tycker min recension också blev ovanligt lyckad. Läs den här.

Den nya eurorasismen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-18 16:20

I nya Expo (1/2011) finns ett intressant långt reportage om English Defence League (EDI). Man märker hur Geert Wilders idéer och synsätt sprids, nu även bland de mest hårdföra fyllefascisterna. Det pågår ett skifte från fixering vid "invandrare" till en vid "muslimerna".

Det här uppfattar jag som det centrala stycket i Erik Sidenbladhs reportage: "På 1970-talet marscherade högerextrema National Front på engelska gator. En avgörande skillnad mot i dag är att EDI har stöd i en islamofobi som är etablerad i samhället – NF var ensamt i sinantisemitism. I dagens medier är det inte svårt att hitta fientliga uttalanden mot islam och muslimer. Och en enkät 2009 visade att 44 procent av britternaansåg att islam även imild form är en fara för den västerländska civilisationen."

Nu talar rasisterna i politisk medvind. Samma dag EDL försökte samla ihop sig till en stor islamhatsmarsch i Luton höll David Cameron sitt linjetal om att multikulturalismen var ett misslyckat och avslutat kapitel i brittiskt samhällsliv.

Jag har bestämt att lägga några hundralappar varje månad till Expo. Det gör man på exposupporter.se. Gör det du också!

Bildt

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-18 08:41

Det är nåt spöklikt med Carl Bildt. När folken gjorde revolution i Tunis och Kairo hade han inget att säga. Det lät som han hade sandpapper i munnen. Men när det nu handlar om flygattacker mot Libyen, vapensystem och militäruniformer, tvittrar han som en sånglärka i maj.

Libyen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-17 14:47

Om det blir en flygförbudszon över Libyen (kan stoppas med veto från Ryssland eller Kina) kommer frågan dela svensk vänster längst ungefär samma linjer som bombningarna i Bosnien och Kosovo samt invasionen i Afghanistan 2001. Skiljelinjen verkar till exempel gå rakt genom (V).

När EU-parlamentet röstade för flygförbud i torsdags var Eva-Britt Svensson "frånvarande". I Stockholm säger däremot Hans Linde att partiet är för. Och Flamman sviker inte sin tradition. I en ledarkommentar säger de nej. När "oppositionen i Libyen skriker på hjälp är det nog läge att ha is i magen". Efter den drastiska formuleringen blir det svårt att efteråt – när oppositionen utplånats och placerats i tortyrhallar – anklaga väst för svek.

För ett drygt år sedan skrev Flammans chefredaktör Aron Etzler i en lång ledare att Arena i alla stora frågor alltid haft fel. Då hade jag precis avgått som chefredaktör, så jag antog att slutsatsen gällde mig.

Flammans ståndpunkt i Libyenfrågan gör mig därför mer säker, i min allmänna osäkerhet, att flygförbud är rätt beslut. Flamman har ju alltid haft fel.

Mer om att bomba eller inte bomba?

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-17 11:22

Nu ser jag att Timothy Garton Ash också sagt nej till flygförbudszon över Libyen. Hans argument är att regimens våld inte är tillräckligt brutalt och omfattande. Man kan inte ingripa mot allt våld. Det kan låta kallhamrat. Men är ett relevant argument.

Han avslutar sin artikel i Guardian som en grekisk tragedi: "Above all, any form of armed intervention by the west – and the US military says a no-fly zone would require initial bombing of Libyan radar and anti-aircraft facilities – would spoil the greatest pristine glory of these events, which is that they are all about brave men and women liberating themselves."

Ursäkta, men det tycker jag faktiskt låter rätt cynisk: hellre döda hjältar än att den revolutionära glorian rubbas av utländska flygplan.

Och nu när jag ska länka till Ash ser jag en nyhetsartikel på Guardian att USA:s FN-ambassadör Susan Rice förklarat att USA vill få genom ett FN-beslut som inte bara innebär flygförbud utan även bombningar av libyska tanks. Det är ju en politisk helomvändning i Washington. UK, Frankrike och även Tyskland har ställt sig bakom. Arabförbundets ställningstagande verkar ha varit avgörande.

Susan Rice: "We are interested in a broad range of actions that will effectively protect civilians and increase the pressure on the Gaddafi regime to halt the killing and to allow the Libyan people to express themselves in their aspirations for the future freely and peacefully."

Säkerhetsrådet kommer besluta i dag. Utan beslut blir det inget ingripande säger Hillary Clinton.

Att bomba eller inte bomba?

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-16 18:26   3 kommentarer

Det är vidriga dagar. I skuggan av katastrofen i Japan slår kontrarevolutionen till i Nordafrika och Mellanöstern. Khaddafi massakrerar befolkningen. Frihetsrörelserna ser ut som dömda att sopas bort. I Bahrein verkar regimen massakrerat demonstranter på Pärltorget – med stöd från Saudisk militär.

Den arabiska våren går in i nytt skede. Hur kommer den här unga generationen – arabvärldens motsvarighet till Europas 40-talister och 1968:or – hantera sin besvikelse?

I USA är bombhögern i gång igen. Wolfowitz, Hitchens och andra kräver militärt ingripande i Libyen. De hade fel om Irak. På alla punkter. Men den här gången har de starka poänger. Det pågår en demokratisk revolution som avbrutits av en hänsynslös tyrann. 

Ingripandet kallas "No-flight zone", drivs av bl a Frankrike, diskuteras i FN:s säkerhetsråd och låter lätt att ställa sig bakom. Men om jag förstår kräver det bombningar. För att kunna övervakas måste först det libyska antiflygförsvaret slås ut, helst också en del av flygvapnet. Det innebär några dagars  "precisionsbombning".  En del kommer missa och döda civila. Är det rätt? Kommer det hindra diktatorn att krossa frihetsrörelsen? 

Arabförbundet vill ha flygförbud. Men bara Nato kan upprätthålla det.

I New York Times argumenterar Anne-Marie Slaughter, vid Princeton, för flygförbud. Jag har ofta gillat hennes artiklar och ståndpunkter. Hon är sannerligen ingen bombälskande neokonservativ. Hon menar att de olika argument som nu presenteras mot flygförbud inte håller. Det är helvetiskt svårt att veta, men jag lutar åt att hon har rätt. Då är det bråttom. Benghazi kan snart falla.

I samma tidning skriver Ross Douthat och Maureen Dowd mot ingripande. Deras argument är inte heller dåliga.

Dilemmat med väpnade ingripanden är att rätt eller fel i de flesta fall avgörs av utgången. I det här fallet måste syftet vara att skydda civilbefolkningen – men också ge rum för demokratirörelserna. Däremot inte att störta regimen. Det måste libyerna sköta själva.

Juholt

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-11 08:14   2 kommentarer

Det enda man med säkerhet kan säga om socialdemokraternas nya partiledare är att han har mustasch. Det är konsekvensen av en valprocess som medvetet avpolitiserats. 

Min spaning i höstas om ny socialdemokratisk partiledare var att han (könet var  förbestämt) kommer lägga ner allt motstånd mot övervakningssamhället symboliserat av FRA, acceptera utbyggd kärnkraft, hålla linjetal där "mångkulturalismen" döms ut som misslyckad och inte delta i Pridefestivalen. Fyra signaler om politisk kursförändring.

Jag gissar att Juholt kommer pricka in alla fyra.

Tempo

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-10 08:35

 Svensk dokumentärfilm utklassar svensk spelfilm. Nu har dokufestivalen Tempo börjat. Alltid lika roligt. Invigningsfilmen Jag är min egen Dolly Parton om fem kvinnors liv – alla är musiker – var en fin feel good-movie.

Men roligast på festivalen är nog de filmer sorterade i temat "Reality is fiction" och rör sig i zonen mellan fiktion och dikumentärt. Jag ska försöka se flera av dem. I går var det The Arbor, en engelsk om fyra generationer från Bradfords fattiga kvarter. Den är baserad på autentiska intervjuer, men personerna spelas sedan av skådespelare som mimar rösterna. Effekten blir ganska omtumlande. Filmens "huvudperson" Andrea Dunbar är död sedan många år (jag tror hjärtinfarkt på den lokala pubens toalett). Som mycket ung skrev hon dramatik som uppmärksammades och spelades på prestigescener. Hennes debutpjäs – med laddning från hemmakvarteren – spelas upp på en gräsmatta i stadsdelen. Det klipps in autentiska gamla BBC-reportage om henne. Etc. Knappast en glad story. Formen gör den mindre privat – inget snyftande i salongen – och mer kyligt politisk.

I kväll ska jag se bl a Marvencol i samma tema och på fredag den synnerligen udda Struggle in Jerash. 

Nya Ord & Bild har ett 20 sidor långt samtal om den kontroversiella Enjoy Poverty som visas i helgen. Man kan läsa utan att ha sett den. Filmen ställer en rad svåra frågor om dokumentärt, äkta, politik, berättande och tillståndet i världen att samtal om den kan bli bättre än själva filmen.

8 mars

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-08 08:41   3 kommentarer

8 mars är en bra dag att läsa libanesen Vénus Khoury-Ghata. Hon ser ut lite som Suzanne Brøgger och skriver med starkt patos. Elisabeth Grates bokförlag har gett ut tre av hennes romaner. Mest gillar jag Ett hus på randen till tårar. Nu kommer Hafia, en kort novell som egen fin liten "bok" (är 30 sidor en bok eller ett häfte?). Jag läste den i ett nafs i går kväll.

Den är ett dramatiskt möte mellan författaren, i tjusig villa vid Medelhavets strand i Beirut, och en ung kvinna från fattig sönderskjuten by nära gränsen till Israel. En enkel studie i männens krig mot kvinnorna. Ett krig som sällan får nyhetsrubriker. "Barnsängsfebern dödade lika många som minorna som låg utplacerade på vägarna utmed gränserna."

Stilen är ovanligt enkel för att vara Khoury-Ghata. Berättelsen talar för sig själv. Slutet är inte lyckligt.

I dag är det barnvagnsmarsch mot mödradödligheten i en stad nära dig. Att kvinnor dör före/under/efter förlossning handlar inte i första hand om fattigdom, men att män med makt över resurser lägger dem på annat.

Det är i första hand arabiska och nordafrikanska författare som fått mig att fatta männens globala krig mot kvinnorna. Vénus Khoury-Ghata är en av dem.

Revolutionsfilosofi

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-07 12:07   3 kommentarer

Sent läser jag Åsa Linderborgs inlägg om vänstern och Kairo. Hon citerar Aron Etzler i Flamman som saknar ideologisk kompass hos den egyptiska revolutionsrörelsen. Åsa L instämmer och skriver: "Situationen påminner lite om Pariskommunen 1871, som också uppstod helt spontant och saknade ett ideologiskt och organisatoriskt epicentrum. Enorma förhoppningar grusades, en elit byttes mot en annan, och det enda som blev kvar var den vackra maximen, att det är alltid rätt att göra uppror."

Nej, det fanns inget parti, inget avant-garde, ingen samlande organisation eller tydlig ideologisk -ism som gav riktning i Kairo. För Etzler och Linderborg var det en brist. För mig och andra var det revolutionens själva rikedom; en frånvaro som ingav hopp.

De verkar också sakna ideologiskt "epicentrum". Men är inte viljan till demokrati tillräckligt som epicentrum? Precis som hösten 1989 när folken störtade tyranniet i Östeuropa. 

Åsa Linderborg verkar anse att den här typen av "spontana" folkliga revolutioner utan ideologisk ledning leder till besvikelse. Men är inte 1900-talets erfarenhet den motsatta? De revolutioner som inte bara slutade i besvikelse utan även ren terror och folkmord var väl de som ledddes av starkt ideologiskt motiverade och disciplinerade partier? 1917 skapade större besvikelse än 1989.

Jag tror hon i sin artikel identifierade en viktig skillnad mellan olika vänstertraditioner. Så här skriver hon också: "Att bygga ett samhälle, att drömma om en annan värld, att leva ett liv som människa, är att formulera vissa principer." Kan inte sägas mer rätt.

Uppgörelsen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-04 07:23

Uppgörelsen mellan MP och regeringen kunde naturligtvis varit ännu bättre. Vad innebär det till exempel att "vissa" papperslösa ska ha rätt till sjukvård. Men överenskommelsen är ändå ett skönt utropstecken i ett mörkt Europa. Sverige gör tvärt om. Både som faktisk politik och symbolpolitik. Ett långfinger till de danska vägvalen. En lättnad.

Multikultibashing

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-03 13:37

Jag har hittat tre läsvärda kommentarer om Merkels, Camerons och Sarkozys deklarationer att mångkulturalismens tid är slut. Alla finns på Eurozine. Det är Cécile Laborde, Claus Leggewie och Kenan Malik.

Tysken Claus Leggewie reagerar ungefär som jag. Vi behöver mer, inte mindre mk. Hans inlägg pekar på mångkulturalismens tomhet som begrepp. Kritikerna utmålar det som en ideologi, med fast innehåll, men i debatten har det ju använts helt annorlunda: som en attityd, ett förhållningssät, en kommunikativ ram för att förstå samtiden. Och mest av allt som ett bejakande av denna samtid, av invandring, av dialog, av respekt och ömsesidig utveckling. "Multicultural bashing — how boring! It's time to stop the scaremongering and pursue a policy that doesn't drape itself in statistics and sound bites. A policy that is calm, friendly and progressive at the same time."

Men intressantast är nog Kenan Maliks kommentar. Han är den opinionsbildare som mest effektivt drivit kritiken av "mångkulturalismen" från sin brittiska erfarenhet. Jag gillar verkligen hans bok Från fatwa till jihad. Men med en viktig reservation. Den politiska tendens han (rättvist och nödvändigt) kritiserar kallar han just "mångkulturalism". Tänk om han varit lite mer försiktig med vokabulären och i stället valt andra begrepp. Dragit upp de polemiska frontlinjerna med större känslighet för begreppens makt.

Nu sitter Malik fast i fällan. Klart han ser att Camerons och Merkels agenda är en helt annan än hans. Nu vrider han sig som en mask på kroken i sin artikel. Hur han än vänder sig låter det som han ägnar sig åt samma multikultibashing som konservativa politiker.

Det kan låta som hela den här debatten är hårklyverier. Men jag tror ord och begrepp är viktiga när vi pratar samhälle och politik. Plötsligt har det blivit exceptionellt viktigt att försvara hela den begreppsvärld som ryms i komplexet av begrepp: mångkultur, multikulti, mångkulturalism, mångfald ... etc. Men jag är rädd att vinden blåser åt fel håll nu. 

Kolla Somar al-Naher om Daniel Suhonen i dagens AB.

Vågor från Kairo

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-02 08:21   2 kommentarer

Socialdemokraternas partiledaval har blivit mediadrama utan innehåll. Jag öppnar tidningen och ser fyra klonade män. Sedan hör jag andra män uttala sig om vilken man det kan bli. Vad hände med det en gång feministiska partiet?

Ingen kandidat berättar om sina politiska passioner. Det är som att välja mellan fyra svarta små lådor. Ingen vet. Det enda man kan kommentera är utseende, slipsfärg och om de funkar i media. En total avpolitisering. Nu verkar också klart att den enda som avgår är Mona Sahlin. Männen omkring henne klamrar sig kvar. De ser nöjda ut på bild.

Socialdemokraterna behöver drabbas av ett Tahrirtorg. Dags för en arabisk kurs i demokrati. 

I går tvålade Andreas Malm till Daniel Suhonen i AB. Det var Andreas när han är som bäst. Underbart att läsa. Föreställningen att allt handlar uteslutande om klass är så otroligt fördummande och förlamande. Som om strukturell rasdiskriminering och patriarkat och andra maktordningar inte fanns– eller var underordnade klass. Malm: "Om riksdagsledamot Kent Ekeroth (SD) säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: 'Höj a-kassan till 90 procent'?"

Jag undrar varför Suhonen har sån uppenbar beröringsskräck med feministisk och antirasistisk analys? Artikel efter artikel.

Det finns oväntade likheter mellan Daniel Suhonen och Dilsa Demirbag-Sten. Bland tyska och nederländska vänsterintellektuella kretsar kan man se hur de redan konvergerat och utlöst en reaktionär vändning. Obehagligt. Dilsa och jag har haft en debatt hela vintern. Först i Sydsvenskan, sedan Arena och nu Expressen. Hon skrev i måndags. Jag har mailat in mitt svar. Det finns som sagt beröringspunkter med uppgörelserna i AB.