Fyra procent

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-26 15:03

I början av september sade jag till vänner att om de borgerliga vinner valet kommer C och KD ligga under fyra procent 1 februari och aldrig återkomma över. Jag försökte hitta någon att slå vad med. Jag fick fel – på en månad. Nu ligger de där. Jag tror det är framtiden.

Europas öde

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-25 17:44

Europa försöker hålla masken uppe. Men den beska sanningen om revolutionerna i Nordafrika är att Europa inte betytt någonting. Händelserna är en rak illustration om vår krympande betydelse. När historien så smånngom skrivs misstänker jag att både Ankara och Washington varit mer aktiva. EU:s politiska elit har visat mer skräck för flyktingar i fiskebåtar än övertygat demokratiskt patos.

Upproren söder om Medelhavet kommer påverka Europa mer än Europa påskyndat revolterna. Betydelsen kan bli lika stor som Berlinmurens fall 1989, lika oförutsägbar och lika positiv.

Jag drack kaffe med fyra vänner i dag. Alla hade tänkt samma sak: Vilka konsekvenser får demokrativinden för Europa? Vi måste göra nåt till i höst. Kanske en seminarieserie? Effekterna kommer märkas långsamt, men med stor tyngd.

Teheran 1979. Berlin 1989. World trade center 2001. Tahrirtorget 2011. 

Lisa varje dag

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-25 13:01

Jag läser Lisa Bjurwald varje morgon. Hon skriver ju nästan varje dag på DN:s ledarsida. Hur hinner hon? Och varje gång känns det som en bra start. Sveriges största modrgontidning har fått en energisk antirasist på ledarplats. Perfekt tajmning med tanke på läget i Europa. I dag skriver hon om den danska högerjournalisten som varit på resa i Sverige: "Intoleransens rike: När journalister minglar med nazister".

Samma bok, publicerad med support från Jyllands-Posten, recenseras också roligt av dansk kollega från Politiken i Sydsvenskan.

Camus och Nordafrika

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-24 15:07

Albert Camus är oupplösligt förbunden med frihetskriget i Algeriet. Hans grundläggande kritik mot våldet och terrorn – även FNL:s – placerade honom mitt i konflikten. Jag har precis kommit hem från en fransk småstad vid Medelhavet. På teve kom nyheterna från Libyen. Av en ren tillfällighet läste jag Camus Människans revolt.

På sätt och vis var hans text tillbaka där den skrevs: i skuggan från Nordafrika. I synnerhet bokens första kapitel studsade tillbaka över Medelhavet där jag satt och läste. Han skrev hur revolten skapar samhörighet, hur den startar i den enskilda människan, men sedan binder samman dem. "Människornas solidaritet inbördes grundar sig på revolten, som i sin tur inte blir berättigad annat än genom en sådan samhörighet."

Revolten balanserar mellan ett nej (till förtryck och inskränkt frihet) och ett ja (till en annan ordning). Men i samma ögonblick som den betonar bara det ena – jaet eller nejet – blir den dödande. Camus drama är utan lyckligt slut. Revolutionerna hade utmynnat i terror. 

Han skrev när det kalla kriget fått sin form. Var friheten och revolten längre möjlig? Nu är läget annat. Trots allt mycket ljusare. Gud är fortfarande död, slumpen regerar universum, alla naturliga eviga värden bortsopade. Men sedan Camus tid har människor börjat ena sig om en gemensam idé: mänskliga rättigheter. Revolten har börjat återfinna den strävan efter värde som Camus sörjde. Skillnaden är att värdena nu är provisoriska, ett slags kontrakt vi ansluter oss till, skriver om och utvecklar. Allt fast har förflyktigats. Därför kan man återigen göra revolt, till och med revolution.

Vi ska tillbringa sommaren i Madison, Wisconsin. Det verkar ha varit bra val. Där pågår också uppror. Facket ockuperade delstatens kongress i veckan. Republikanerna vill sabotera fackets rätt till kollektivavtal för offentliganställda. Risken är stor att löntagarnas nederlag blir lika ödesdigert som flygledarnas när Reagan svepte undan hela deras fackförening. Jag hoppas jag har fel. I frihetens namn vill republikanerna krympa friheten.

Camus 1951: "Det finns bara en skugga i segerglädjen för den som dödar eller torterar: han kan inte känna sig oskyldig. Därför måste han skapa en brottslighet hos själva offret, så att brottsligheten blir allmän regel i denna värld utan mening, varefter det framgångsrika våldsutförandet blir legitimt. När oskulden försvinner hos den oskyldige själv är maktens värde utan återvändo det högsta och världen utan hopp."

Politisk moral

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-20 11:16

Nyheterna från Libyen är hemska. Uppgifter om 200 döda. Många skjutna i huvudet och ryggen. Det är tyst från EU och tyst från den svenska regeringen. De upprepar samma passivitet från de egyptiska revolutionsdagarna. Carl Bildt gav aldrig stöd för demokraternas krav på Mubaraks avgång. Kommer han stödja kraven på Kaddafis?

Bristen på moralisk och politisk ryggrad är outhärdlig. De som kämpar för frihet i Libyen behöver känna stöd från Europa. Men även vi behöver höra att politiska ledare i Europa bekräftar de demokratiska reflexer vi förutsätter att de har.

Europas politiska etablissemang förlorar nu politisk heder, inför både nordafrikaner och européer.

Jag förstår att statsledningar behöver ta hänsyn till olika realiteter. Men just nu måste den hänsynen vika för övertygelsen.

Nu åker jag till Nice några dagar. Där är plus fjorton och sol. Jag ska jobba. Läsa och gå på gator. I väskan ligger böcker av Albert Camus, Thomas Mann och Anton Tjechov. När jag hämtade upp dom från magasinet i Huddinge bibliotek kände jag mig som en kultursnobb. Kulturministern skulle föraktat mig.

Från Nice kan man spana över Medelhavet. Där patrullerar kanonbåtar från Frontex för att "skydda" Europas kuster mot flyende demokrater från Libyen. Jag mår illa. Kan nån ta mig härifrån?

Mångkultur igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-19 11:09   1 kommentar

Som uppföljare till min artikel i Arena 1/2011 skrev jag en ledare till Dagens arena. Den publicerades i går. Jag lägger hela texten här nu. 24 timmar för sent. Men vad är tid? Jag tror det är en viktig diskussion.

I vinter har Angela Merkel, David Cameron och Nicolas Sarkozy i uppmärksammade tal förklarat att mångkulturalism och mångkulturell politik är avslutade kapitel. I Danmark och Nederländerna är begreppen redan raderade ur den politiska vokabulären.

                Det som för några år sedan var hedersord har fått skamstämpel. Samhällsvinden har vänt. Den nya konservatismen presenterar sig.

                Samtidigt försöker intellektuella, ofta liberaler, att göra skillnad mellan mångkulturellt vardagsliv och så kallad mångkulturalism. Det är en i bästa fall sofistikerad kritik av misslyckat tänkande. De vill göra rent hus med föreställningar om särlagstiftning för olika kulturer, men också inställningen att individer är bundna till kulturella gemenskaper, sammanfogade i en samhällsmosaik där alla lever nära men separat. I ungefär hundra år har detta kallats för kulturell pluralism. En föråldrad idé om hur invandrarsamhällen kan organiseras. Sedan några år har pluralismen attackerats som ”mångkulturalism” – ett begrepp som nu skambeläggs även från detta håll i debatten.

                I Sverige spelade pluralismen roll när den första invandrarpolitiken formulerades på 1970-talet. Men har sedan försvunnit. I dag finns ingen som kräver särlagstiftning. Det enda parti som för vidare pluralismens idéarv är Sverigedemokraterna – som en historiens ironi.

                Mångkulturalismen är en fiende som inte finns. I varje fall inte i den vänster som hela tiden pekas ut av kritikerna. Men uppenbarligen är det en fiende som behövs.

                I mångkulturens och toleransens namn har många knäppigheter sagts och dumheter gjorts. Men slutsumman är ändå att det mångkulturella fungerat som ett befriande begrepp: det har vidgat individers rätt att definiera sig själva, inneburit en positiv syn på invandring och ett samhälle präglat av olikheter. Det har ställt nödvändiga frågor om nation, stat och samhälle. Diskussionerna har varit en läroprocess.

                Nu låter det som att Geert Wilders, Angela Merkel och intellektuella som Dilsa Demirbag Sten och Kenan Malik säger samma sak trots att de menar olika. Att sopa ut begreppskomplexen mångkulturalism och mångkultur är ett ödesdigert misstag. Bättre att definiera dem mer precist och befriande. Språk är viktigt. Ord är avgörande. Berättelser kan avgöra demokratins vägval.

                I Sverige försöker Timbro lansera assimilering – den mångkulturella frihetens motsats. Det mångkulturella har som begrepp fungerat som ram för samhällelig kommunikation. En ny tidsanda verkar kräva andra begreppsliga ramar.

                I Danmark har beslutats att public service fortsättningsvis ska slå vakt om det kristna kulturarvet. Sådan konservatism förutsätter att folkliga föreställningar om mångkultur och mångkulturalism först städats undan.

För sen ankomst

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-19 10:50

Jag har svårt att hinna nu. Har börjat skriva på ny bok. 28 skrivna sidor på två veckor. Det går långsamt, men känns effektivt.

I går tänkte jag blogga om Tove Lefflers lilla men viktiga text om kultrarbetares villkor i DN: "Vi är kulturens underklass". Jag hann inte då. Men gör det nu.

Hon skriver om hur frilansare har blivit kulturlivets proletärer. Det är verkligen sant. Få branscher uppvisar ett så enormt avstånd mellan inside och outside. Kulturen är ett laboratorium för rättslös arbetsmarknad och en nyliberal dröm. Men det diskuteras sällan. Hela poängen är ju att kulturarbetet klyvts. De som är inside – har fasta tjänster på kultursidor, förlag, institutioner – vill helst slippa debatten.

Hela föreställningen att det finns en enad kultursektor har slagits sönder. Kultursidornas redaktörer, förläggare och teaterchefer tillhör samhällets välbetalda. Deras frilansande producenter, de som verkligen gör jobbet, har allt mer usla ekonomiska villkor – ja, det är inte bara dåligt, under min tid som yrkesverksam har ersättningarna sjunkit.

Tove Lefflers debutroman Den kärleken från förra året är fin. Hon är en skribent som försöker hitta ett eget språk. Inte låta som alla andra, ganska strömlinjeformade välskrivande svenska debutanter. Jag hoppas hon kan hitta pengar och tid att fortsätta. Trots de villkor hon uppmärksammar i DN.

Berättelsen från Kairo

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-17 12:35   1 kommentar

När jag åt lunch – hårt bröd med ägg – läste jag den hittills bästa berättelsen jag sett om revolutionen i Kairo. Om sociala medier, samarbeten med olika nätverk, Muslimska brödraskapet, fotbollsfans och fackföreningar. Den finns i New York Times. Läs, printa och spara.

"They fused their secular expertise in social networks with discipline culled from religious movements, and combined the energy of soccer fans with the sophistications of surgeons and physiciatrist. Breaking free from older veterans og the Arab political opposition, they relied on tactics of nonviolent resistance channeled from a U.S. scholar through a Serbian youth brigade – but also on marketing tactics borrowed from Silicon Valley."

Samtidigt hittade jag också ett reportage om fackens fotsatta kamp i Egypten. En ledare säger: "This is a revolution. A revolution means change. Workers will continue to strike and act until change means that they have enough to feed themselves and feed their kids."

Borgarna

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-16 13:48   1 kommentar

Jag har börjat läsa Per Wästbergs memoarer i tre band. En hel del transportsträckor men däremellan oerhört fina avsnitt, t ex av hans pappa. Men poängen är att dom berättar om en värld jag inte vet nåt om: innerstadens gamla borgerlighet. Böckerna är ett fascinerande titthål in i en hemlig värld. Första delen heter f ö De hemliga rummen.

Så här skriver han. "Vi levde kanske i en bubbla av ljus där historien hämtade andanoch där vi kände igen vaandra på våra ritualer (som inbegrep nedärvda sätt att tackla kräftor, sparris, kronärtskockor, släparter), på vår artighet och våra tysta lidelser."

Många av de han växte upp med blev så småningom infogade i samhällseliten. Han debuterade som romanförfattare sexton år gammal. När han tog studenten firades han av Göran Palm, Tomas Tranströmer, Marianne Höök, Olof Lagercrantz, Åke Runnqvist, Sven-Bertil Taube och Sven Lindqvist – för att nämna några. 

Jag blir avundsjuk. Men mest förundrad. Böckerna är ett paradis för en bourdiansk kartritare över hur man växlar socialt, ekonomiskt och kulturellt kapital. 

Nu ska jag till Bonniers och prata med min förläggare Martin om nästa bokprojekt. Jag ska tänka på Per Wästberg. Han verkar f.ö. vara en mycket sympatisk person. 

Revolutionernas konsekvenser

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-12 13:07

Frågorna:

1. Under en ganska lång tid har det kommit innehållsfattiga nyheter om lokala demonstrationer, strejker och uppror i Algeriet. Men kommer de våga språnget till en tunisisk revolution? Minena från inbördeskriget på 1990-talet är fortfarande starka. Ingen vill ha en repris.

2. Kommer branden ta språnget över Sinai och Röda havet, från Nordafrika till Mellanöstern? Jag undrar. Min gissning är att Gaza kan bli länken. Jag kan inte tänka någon annan. Men hur stor är chansen?

Konsekvenserna:

1. I en demokratisk region kommer Israels villkor förändras drastiskt. Deras ständiga brott mot människors rättigheter och arroganta framfart kommer aldrig tolereras. De har kunnat bomba och döda med arabiska diktatorer som skydd. När skölden faller ändras spelreglerna. På kort sikt kan det bli ödesdigert för Israel. På lång sikt den enda möjliga vägen.

2. Under Osloprocessens första år vävdes drömmar om det som nu sker. Jag skrev min första egentliga bok Berättelserna – Mellanöstern efter kolonialismen i den korta glipan. Jag minns hur man till och med i Syrien började tänka i helt nya termer. Sedan stängdes dörren. Israeler och palestinier lckades aldrig förvandla Mellanöstern till ett nytt EU – som man faktiskt talade om. Det blev folken, multituden, myllret i Tunisien och Egypten som kanske lyckades. Nu är det dom som är handlingens centrum. Vilken förändring!

3. Ingen tror väl längre att Turkiet nånsin blir medlem i EU. Men processen var kanske den nödvändiga katalysatorn för att förändra landet. Om Nordafrika och Mellanöstern verkligen demokratiseras kommer Turkiet vara förebild. De kommer vända sig söderut. De kan använda politisk soft power på europeiskt manér. Deras utrikespolitiska aktivism kommer öka.

4. Europas blickar kommer vändas söderut och mot Medelhavets östra kuster. Istanbul och Kairo kan bli metropoler av enorm betydelse. Banden mellan Nordafrika och Sydeuropa är så enormt starka: människor, pengar, handel, kultur. Den som inte förstått kan ta en trip till Marseille. Mellan låg ett hav som drog en gräns. Nu kan det bli ett hav som förenar. Konsekvenserna blir oöverblickbara.

5. 1938 avslutade libanesen George Antonius sin klassiska bok The Arab Awakening. Han beskrev den första moderna arabiska frihetsrörelsen från 1800-talets slut fram till de stora bakslagen efter första världskriget då ländernas drömmar om frihet förvandlades till koloniala ockupationer. Nu skrivs kanske fortsättningen. Efter så många år av ofrihet händer det igen: The Arab Awakening.

6. Nu är ett ögonblick när alla måste få drömma. 

Nu

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-11 17:11   1 kommentar

Bara minuter efter förra bloggtexten kom beskedet att Mubarak gett upp. Och att militären tar över – viktigt, viktigt, det öppnar enklare för att det gamla politiska etablissemangets makt kan sopas undan.

Det har varit en revolution som hämtad ur den demokratiska idealismens handbok: inget avant-garde, inget ledande parti, ingen samlande ideologi, ingen karismatisk revolutionär – bara ett ändlöst myller av människor från alla klasser med olika övertygelser som samlats på torget för att vinna frihet. 

Alla gamla orientalistiska föreställningar om det oföränderliga Arabien har smulats sönder. Om demokratin vinner kommer det få följder för hela regionen, för Medelhavet, för Europa. Medelhavet kan bli ett samlande innanhav på samma vis som Östersjön blev efter kommunismens fall. Och palestinakonfilkten? Den kan kastas omkull efter helt nya och totalt oförutsägbara mönster, "Fuck Hamas, fuck Israel, fuck Fatah," som ett manifest deklarerade i Gaza i december.

Revolutionen kan bli grundslag även mot rasister och islamofober i Europa. Deras fördom att islam inte är kompatibel med demokrati hotar nu störta samman. Jag hoppas på att Egyptens islamister nu samlar sig med det turkiska partiet som modell: ett demokratiskt och öppet.

I morse var det snöstorm. Nu är himlen klar.

Efter Mubarak

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-11 16:38

Att Mubarak lämnar Kairo innebär inte demokratins genombrott. I sin läsvärda nya bok om diktaturen i Syrien, som påminner om den egyptiska men brutalare, skriver Aron Lund: "Systemets kollektiva intresse av status quo har växt sig mycket starkare än någon individ, och det kommer slå tillbaka om det känner sig hotat." Lunds bok heter Drömmen om Damaskus. Det är exakt det vi fömodligen ser nu: systemet offrar sin gamla president för att försöka överleva med nya ledare och obetydliga demokratireformer. 

Cameron också

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-08 19:07   2 kommentarer

Nu har alltså även David Cameron hållt ett linjetal där han förklarat att "multiculturalism" är en politik dags att avsluta. Han följer Angela Merkel. Vem blir första svenska partiledaren eller statsrådet att upprepa?

Det är intressant att se hur det inte längre är "invandraren" som skapar oro och panik. Nu är det "muslimen" och ingen annan. För att skydda Europa mot dessa gestalter tycker Cameron det krävs "muscular liberalism". 

Mångkultur och mångkulturalism – dessa en gång så populära politiska signalord – stämplas nu som extremistspråk som inte hör hemma i politisk debatt och media. I senaste Arena skriver jag att "Begreppet mångkultur har städats ut ur samhällsdebatten med samma eftertryck som feminismen".

Jag tror det är ett ödesdigert misstag att stryka mångkultur ur den politiska vokabulären. Jag skriver också att genom att använda M-ordet "sätts idéer i rörelse: nationalismen ifrågasätts, invandringen bejakas och rummet för det politiskt möjliga vidgas." Och: "Det har varit en politisk landvinning".

Nu rullas ordet tillbaka bort från offentligheten. Gladast är politiker som Geert Wilders, Pia Kjersgaard och Jimmy Åkesson.

God morgon, Sverige

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-08 08:29

Jag äter frukost. Läser två ovanligt intressanta morgontidningar. Bilden av det nya Sverige lyser dystert i mörkret.

• På ett uppslag visar DN hur ojämlikheten skenar i Stockholms kommun. Sedan 1991 har inkomstökningen varit obefintlig i Skärholmen och Rinkeby/Kista. Men dragit i väg mellan 50 och 60 % innanför tullarna och i Bromma.

• SvD följer upp en nyhet Södra sidan hade förra veckan. Efter ett privatiseringssmussel som påminner om raspig pilsnerfilm (Sten Nordin som Thor Modéen) närmar sig Boultbees svenska bolag nu konkurs. Stockholms gallerior och centrum står vid avgrunden. Men samtidigt delar bolaget ut extra pengar till aktieägarna i UK.

• I går släppte LO rapport om maktelitens inkomster. År efter år har näringslivets, inte alltid särskilt kompetenta, chefer dragit ifrån resten av medborgarna.

• SJ hade ett dåligt 2010. Tågen stod stilla. Infrastrukturen faller sönder. Men moderaterna har bestämt att företagets vinst ska in till statskassan i stället för att återinvesteras i förbättringar.

• Sedan 1999 har svenska elpriser stigit med 80%. Vem sade att avregleringarna skulle bli bra för medborgarna? I EU är det bara i avregleringsparadiset Irland där priset stigit mer än i Sverige. Jag ser att det knappt stigit alls i Frankrike – de har på franskt manér kanske inte alls avreglerat lika mycket?

Tidningarnas ledarsidor har inget att säga om allt detta. Men det har Devrim Mavi på Dagens arena. 

Nu ska jag till Dagens nyheter och läsa tidningslägg från februari 1948. Då var Herbert Tingsten chefredaktör. Han var ett annat slags liberal än 2010-talets. Så här skrev han 1957: "Det kaos som för några årtionden sedan kallades ekonomisk frihet tål vi inte. Människor får inte leva i nöd och arbetslöshet i en demokratisk stat, den satsen har blivit lika ostridig som den allmänna rösträtten och den politiska friheten."

Tjänstledig!

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-07 08:59

Varje måndag morgon har Dagens arena redaktionsmöte. Veckans enda. Då samlas vi som skriver och babblar, ofta i mun på varandra, i en timma. Mirakulöst lyckas vi för det mesta spika veckans ledare. Dagens arena är lågbudget. Men roligt.

I dag är första veckan på en tre månader lång ledighet från Dagens arena. Jag är inte på red möte. Jag sitter hemma i arbetsrummet och ser en svart koltrast i fläderträdet. Jag har rensat bordet. Nu finns ingen återvändo. Inga ursäkter. Nu ska jag börja med nästa bok. Känns skakigt.

Skatorna har börjat bygga bo. Jag ser dem balansera långa kvistar i näbbarna. 

På fredag ska jag prata med Stefan Jonsson om min artikel i nya Arena om det rasistiska laboratoriet och hur olika liberaler är lockade av det. Svår fråga. Svår artikel att skriva. Klockan 12.00 på ABF. 

Europastrid

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-06 14:25

2008 och eurokrisen har fått spärrar att släppa. Nu verkar unionen vara inne i en av sina återkommande processer av förändring. Plötsligt ligger tidigare tabufrågor på borden.

Europaparlamentet, även de konservativa, har ställt fråga till Europeiska rådet om beskattningsrätt. Man diskuterar att växa från bara monetär union till även någon form av fiskal. Begreppet "fördelningspolitisk union" har plötsligt blivit gångbart. Nu gäller det att följa händelseutvecklingen. Saker händer. Och nu kan det gå fort.

Förra veckan såg jag intervju med Frankrikes finansminister som inte avvisade en enda av de här förslagen. Det enda hon sade var att allt diskuterades och det enda bestämda var att innan beslut om politisk riktning skulle alla vara eniga. I fredags lade Merkel sitt förslag om mer konservativ budgetpolitik, tysk modell, hos medlemsländerna + harmonisering av bolagsskatterna för att stoppa skattesänkarfrenesi som den gamla irländska. 

Men det pågår också en maktkamp mellan unionens tre maktpoler: parlamentet, kommissionen och rådet (statsministrarna). Jag tycker man märker hur den kampen hettades upp successivt under förra året. Merkels förslag från i fredags verkar vara försök att på nästan kuppmanér slita makt från kommission och parlament till rådet. Då blir unionen mer mellanstatligt, alla vi som vill ha starkare demokrati kan då hälsa hem. 

Den självklara riktningen för en demokrat och federalist är naturligtvis att parlamentet stärks och kommissionen underställs de folkvalda. Rådets hegemoniska maktambitioner måste blockeras. 

Jag sitter i radhus i Huddinge och har synpunkter på maktkampen i EU. Det kan kännas meningslöst. Vem tror jag att jag är? Vad betyder det här blogginlägget? Men är det inte så demokrati fungerar. Man skriver bloggar, artiklar, böcker, pratar, träffar människor – ett berg av ord – och till sist kanske andra börjar säga samma sak. 

EU:s kommentarer om Egypten är beklämmande. Fortfarande är det ingen som kräver Mubaraks avgång. Inte Sveriges regering heller. Allt de säger om frihet och demokrati efter att Mubarak försvunnit från makten kommer fräta sönder av hyckleri.

I Sverige har oroar sig en handfull liberaler och andra mer över islamister och Muslimska brödraskapet än över Hosni Mubarak. Johannes Forsberg skrev träffande kritik av dem på Expressens ledarsida. Läs den. Demokrati innebär att även islamister tar plats. Det borde vara självklart.

Läs också Mona al-Naggars kolumn i NY Times i veckan om att den egyptiska revolutionen också varit kvinnornas. Oavsett hur det går brukar det sedan alltid "glömmas". Det får inte upprepas. Hur många minns kvinnorörelsernas betydelse när shahen störtades i Iran?

Mubaraks svar är tyranni

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-02 17:17

Vi var för optimistiska. Hur lätt är det inte att svepas med. Nu slår den egyptiska våldsapparaten tillbaka. Nu återstår att se om människor har modet att komma tillbaka och fortsätta den revolution de startade.

Det stora sveket är USA och EU – och Sveriges regering. Aldrig kom signalen att Mubarak måste gå. Aldrig kom det entydiga stödet till människorna på gator och torg.Nu gaddar arabvärldens diktatorer sig samman för fortsatt orörlighet: från Hamas i Gaza till al-Assad i Syrien. Världens andra regeringar ser på med tyst medgivande.

Jag hörde Fredrik Reinfeldt kommentera regimens våld på SR för någon timma sedan. Det var fortsatt välvilligt mummel. Inga demokratiska reflexer. Ingen tilltro till människor. Inte ens en antydan att Mubarak nu måste gå. Det bekräfta min misstanke: att Reinfeldt är en politisk ynkrygg.

Måste vi demonstrera?

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-02-01 08:49

I dag samlar sig Egypten till en ny stor dag. Deras kamp för frihet fortsätter. Men i Europa klarar regeringarna fortfarande inte av att stödja revolutionen. Carl Bildt mumlar och EU mumlar. Vad är det som är fel med dem? Kan de inte säga som det är, klart och högt: Mubarak måste lämna ifrån sig makten, en övergångsregering tillsättas, fria val hållas.

Den enda ljusningen är att EU:s medlemsländer inte verkar eniga. Catherina Ashton verkar vilja säga mer än hon tillåts.Men samtidigt dessa lomhörda geronter som van Rompuy. För några dagar sedan jämförde skrev Stefan Jonsson i DN demonstrationerna i Kairo och Tunis med de som regelbundet skakar Europas huvudstäder, senast i Aten. I samma tidning blev han sedan uppläxad av Peter Wolodarski för att inte förstå demokrati. Men nu ser vi ju att Stefan J har rätt. De europeiska politiska eliterna har glömt demokratins omvälvande kärna. De skräms av folkmassorna på Tahrirtorget. De vill ha en ny, mer "upplyst", stark man – inte folkstyre. De föredrar stabilitet före demokratins osäkerhet. 

Jag skäms att vara europé. I Kairo riskerar människor livet för friheten. I Europa vågar utrikesministrarna inte ens prata. Det gör nästan fysiskt ont i mig. Tänk om man förhållit sig på detta vis 1989. 

Måste vi gå ut på gatorna och demonstrera? Inte mot Mubarak, men mot vår egen regerings politiska feghet och svek. Tror inte Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt att araber kan styra sig själva i demokratisk ordning? Har de inte samma rätt som alla andra att jaga ut tyrannen från slottet?