USA-läsning

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-12-23 16:18

Republikanerna har alltid ogillat Internationella Brottmålsdomstolen. Men Obama uppmanar nu andra länder att samarbeta när de dras in i brottsutredningar. Kanske dags för USA att göra samma sak. I kolumn i Herald Tribune påpekar James Goldston på Open Society att Obama nu har chansen. Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter beslutade i november att ta upp fallet Khaled al-Masri, tysk medborgare och ett av de mest uppmärksammade fallen av rättsövergrepp under Bushåren. Han kidnappades i Europa, fördes till Afghanistan, förhördes, torterades och misshandlades. Nu är frågan om USA tänker samarbeta med domstolen eller inte. Läs Goldstons artikel nu.

I senaste NY Review of Books skriver journalisten Elizabeth Drew den bästa analysen so far – av många – om Obama och katastrofvalet i höstas. Inget orginellt, men hon samlar ihop trådar från andra och skriver en väldigt träffande kritik. Lagom på juldagen.

Gissningsvis pågår hård strid i Vita huset om Afghanistan. Utvärdering av strategin pågår och beslut ska tas om tillbakadragandet av trupper med början i sommar. Militären vill uppenbarligen expandera kriget in i Pakistan. Såg att Ahmed Rashid publicerat ny text på NY Review of Books hemsida. Har inte läst, men det måste jag göra. Och i Irak verkar osäkert om det militära samarbetsavtalet med USA förlängs. 

I utländska tidningar pågår världen. I Sverige snöar det. God jul. 

Betala mer

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-12-22 16:24

Arenagruppen har tydligen blivit lurade av PR-firman Prime. Ja, ni vet. Svenskt näringsliv satsade fyra miljoner för att driva socialdemokraterna till höger. Prime lade en del av pengarna på Arenagruppen med fromma förhoppningar. De sade inget om uppdraget från Svenskt näringsliv och förde Arenafolket bakom ljust. Nu användes pengarna till bra saker: en valanalys och rapportserien Ny tid som knappast tagit vänstern högerut. Arenagruppen blev lurad, men vann ändå.

I går var jag på julmiddag med de lurade. Knytkalas! Alla verkade glada och sjöng militanta snappsvisor om Svenskt näringsliv, Prime och Carl Bildt.  

Jag förstår inte varför franska författaren Marie Ndiaye hamnat i skymundan bland höstens böcker. Tre starka kvinnor är en intetsägande titel på en underbar bok. Tre långa noveller, som bara ha vag tematik gemensamt, ett slags intersektionella studier: Europa – Afrika, man – kvinna, vit hudfärg – svart hudfärg, rik – fattig. Intersektionell litteratur. Det låter teoretiskt, men är vackert gestaltad prosa. Bäst och längst är den mittersta berättelsen om en av dessa arga vita förfördelade europeiska männen – gift med en afrikansk kvinna. Är det så att hans kärlek till Afrika och svart hud i själva verket är uttryck för hat? 

Ndiaye översattes första gången för minst 15 år sedan. Jag läste då. Men så försvann hon från svensk utgivning. Tre starka kvinnor påminner inte bara till tematik, utan också form, om en favoritförfattare: Caryl Phillips. 

I våras besökte jag Nederländerna inför valet och skrev en rapport för Arenagruppen. Jag funderar fortfarande över vad det egentligen var jag mötte i Amsterdam: det populistiska och rasistiska laboratoriet. Nu förstår jag att min rapport tydligen finansierades av Svenskt näringsliv via Prime. Jag gillar att tänka på det. För egen del tycker jag nog det höjer rapportens värde.

Nu har jag ett förslag. I vår ska jag börja jobba på ny bok. Jag behöver pengar för resor. Den här gången kan väl Svenskt näringsliv betala pengarna direkt till mitt personkonto (580619-5110) så slipper de Primes och Arenagruppens "overheadkostnader". Jag lovar att inte ändra politisk grundsyn. Vänster då. Vänster nu. Men utan pengar – ingen bok.

Snart jul och jag lyssnar fortfarande helst på Robyn. Del 1, del 2 och del 3. 

Parlamentsprinsessa

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-12-14 09:52

Alexandra Brunell är Jimmie Åkessons sekreterare i Riksdagen. Hon kallar sig  "Parliament princess" och betraktar sig själv som både sprallig och spännande. Hennes reaktion på självmordsbombaren i Stockholm kom på twitter i lördags kl 11.24: "Är det nu man får säga 'Vad var det jag sa'? Äntligen."

Det sista ordet – äntligen – borde spridas. Det är en sverigedemokrats ocensurerade reaktion på islamistiska bomber i Stockholm. 

Ingen skyddad vik

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-12-13 11:51

 Så här skriver jag i Expressen i dag om självmordsbombaren från Tranås:

En man från Tranås reste till Stockholm för att sprida maximal död mellan husen. Under ett dygn tänkte sedan alla samma sak: tänk om han inte fumlat med bombrören. I kommentarer och samtal uttrycks förvåning att sådant kan hända här. I en kommentar säger terroristexperten Magnus Ranstorp att ”Sverige har tidigare varit en skyddad vik i en stormig värld."

Jag förstår inte. Sveriges särprägel är inte längre frånvaron av politiskt våld – men närvaron. Två statsråd har mördats i stadens vimmel. Svenska soldater patrullerar längs afghanska landsvägar. Andra medborgare åker ut i världen för att ansluta sig till jihadister och dö för sin övertygelse. För tio år sedan utelämnades två egyptier till terroristjägare och tortyranstalter. Hur kan man längre vara förvånad?

Att Sverige varit en skyddad vik är inte bara ett ofta upprepat  tankefel. Det närmare sig status av offentlig lögn.

Sverige har ju gedigen erfarenhet av olyckligt framgångsrika enmansterrorister. För 20 år sedan opererade Lasermannen på Stockholms gator. I år sköt en Malmöbo mot människor han trodde var invandrade. Båda valde offer med rasistisk och politisk eftertanke. De var små isolerade aktörer i en global rörelse av vit makt. Men ingen av dem kallas terrorister.

Håller begreppet terrorist på att etnifieras och bli ett fenomen exklusivt knutet till islam där imamer ställs till svars av journalister? I skuggen av betydelseförskjutningen har till och med svenska statsråd börjat tala om hela stadsdelar (de med moskéer i källarplanen) som säkerhetsrisker. Är det därför så många kan säga att i lördags klockan 17.00 anlände terrorismen till Stockholm? Är det därför Aftonbladets Eva Franchell på ledarsidans blogg kan beskriva mannen från Tranås som ”ett trendbrott”?

Under hela mitt liv har Europas storstäder utsatts för terrorism, spikbomber och kidnappningar. Vår erfarenhet är gedigen. Inget är egentligen nytt: baskiska och irländska nationalister, brittiska rasister, tyska kommunister, italienska fascister, franska antialgeriska poliser och algeriska islamister. Några har passerat även Stockholm. Mannen från Tranås är bara senaste länken i en lång historia. Ibland finns anledning att påminna om enkla saker.
                    

Självmordsbomb

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-12-12 17:46

En bomb med spikar kunde spridit död i Stockholm. "Det är oönskat och oacceptabelt", konstaterade Fredrik Reinfledt på presskonferensen i dag. Sagt med djupt allvar. Stor eftertänksamhet. Och ändlöst bekymmer. Vem kan leverera banaliteter med samma träffsäkra timing som statsministern?

Har ägnat eftermiddagen att skriva mer ordentlig kommentar. Kommer i Expressen i morgon. Nu vacklar jag mellan att städa vardagsrummet eller läsa senaste Bang. 

Punkterad manlighet

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-12-10 09:49

Är det inte självklart att Julian Assange ska ställas till svars för anklagelserna om våldtäkt och sexuella övergrepp? Det är pinsamt och skamligt att se hur så kallade radikala personer skyndar till hans försvar. Återigen blir kvinnors mänskliga rättigheter mindre viktigt än auran runt en manlig politisk "rebell". Jag är så trött på detta. Har vi inte kommit längre? Har decennier av kvinnors kamp för bra lagstiftning – alla dessa demonstrationer, alla dessa artiklar, all aktivism – inte satt djupare spår?

Läs Anna Hellgrens ledare i Dagens arena om "Kvinnohatarna". Det är veckans viktigaste. Den kampanj mot de som anmält Assange för övergrepp är bara repris på gammalt vanligt manlighetssvineri. Kolla en del kommentarer Anna fått. Hos en del vänstermän är feminism bara en tunn tunn yta att flasha med när det passar. Oavsett om Assange frias eller fälls måste de kvinnor som anmält få support – inte hat. 

Nu har jag läst klart Knausgård. Sista tredjedelen kommer jag aldrig glömma. Men varför är det så bra? Jag minns när jag läste Stig Larssons debutroman Autisterna i en annan epok på långsamt tåg mellan Malmö och Stockholm. Jag läste med paniken att tåget skulle komma fram innan jag läst klart. Då hade jag varit tvungen att sitta kvar. Jag förstod aldrig varför jag upplevde  Autisterna och Stig Larssons andra tidiga romaner  (Introduktion och Nyår) så starkt. Varför så bra? Ingen aning. Det är samma sak med Knausgård. Jag förstår inte.

Jag kommer aldrig läsa om Autisterna. Jag vill ha kvar minnet av när jag läste på tåget. Jag inbillar mig att efter den resan läste jag böcker på annat sätt.  Det finns ett före  Autisterna. Och ett efter. Knausgård ger inte samma effekt. Jag är kanske för gammal nu, för avtrubbad. "Att skriva är att dra ut det som finns ur skuggorna av det vi vet", skriver kan i Min kamp. 

Knausgård skriver om manlighet. Det är den som är hans kamp.

På samma vis som anklagelserna mot Assange måste prövas, måste Wikileaks försvaras. Paypal, Visa och Mastercard har dödat myten om betalningssystemens politiska neutralitet. De har tagit ställning mot friheten. De digitala attacker som nu pågår mot deras hemsidor, de mer eller mindre lyckade försöken att blockera deras betalningsvägar har mitt fulla stöd. Så länge människors pengar inte försvinner eller egendom slås sönder är det inte annorlunda protester än att blockera en gata eller ett torg under en demonstration. Yttrandefriheten står på spel.

Det stora slutet

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-12-06 08:25

För någon månad sedan hörde jag Massimo d'Alema – italiensk vänsterledare och fd statsminister – ge diskussionen om socialdemokratins kris lite större historiska dimensioner. "Under 200 år har Europa haft en unikt privilegierad position i världen. Den epoken är slut nu." Jag gissar att historikerna kommer bestämma finanskraschen september 2008 som symbolisk slutpunkt. Det var då den euroamerikanska dominansen upphörde. En förändring som påverkar socialdemokrater mer än högerpartier.

Jag har börjat läsa Karl-Ove Knausgårds Min kamp. Det är som att jag läser om mig själv. Som att Karl-Ove var mitt alter ego i ett annat land, ett annat liv. Boken är farlig. När jag börjar kan jag inte sluta. Men det går ju inte, jag måste äta, sova och jobba också.

I helgen öppnades den socialdemokratiska hemligheten för offentligheten. Jag har aldrig sett ett svenskt parti så avklätt, så utan svar på en enda fråga, så hjälplöst. Alla sagor har avslöjats. All uppblåst självgodhet har punkterats. Auran är släckt för all framtid. 

Knausgård ska skriva sex böcker om sig själv. Jag ska läsa alla. I början av Min kamp skriver han: "Jag vill inte att någon ska nå mig, jag vill inte att någon ska se mig och så har det också blivit: ingen når mig och ingen ser mig." Redan efter halva första bokens utgrävning av det egna livet undrar jag vad det där egentligen betyder.

Diskrimineringsombudsmannen

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-12-03 09:26

I dag levererar Hanne Kjöller en kritisk bredsida mot hur Katarina Linna fungerar som chef för DO. Artikeln har legat på lut länge. Den är inte oväntad. Och innehållet drabbande.

Problemet är att kritiken kommer blandas samman med en stigande politisk irritation som i sina värsta former utgår från att diskriminering är marginellt och att den strukturella diskrimineringens existens är mumbo-jumbo uppfunnet av postmoderna mångkulturalister.

Kommentarerna i går till DO:s beslut om niqabfallet är talande för ytligheten. De flesta, t o m Erik Ullenhag, utgår från att DO dragit slutsatsen att en skola inte kan säga nej till niqab. Har de ens läst DO:s beslut? I vilket annat politikområde kan ett statsråd fälla så okunniga kommentarer och komma undan följdfrågor?

I DO:s beslut står inledningsvis: "Beslut som innebär att någon hindras från att delta i undervisningen kan strida mot DL" (min kursivering). DO hänvisar till lagens förarbeten där det klart sägs att förbud i vissa välmotiverade situationer är lagliga. Västerorts vuxengymnasium hade ett generellt förbud mot heltäckande slöja. Ett sådant bryter däremot mot lagen. Men DO påpekar också att lagen säger att skolorna är skyldiga att försöka hitta praktiska lösningar på problemet och skapa lika möjligheter för elever.

DO konstaterar också att skolan hade "visst fog" för sin tolkning. Och att det var "osäkert" om kvinnan i niqab skulle vunnit vid domstolsprövning.  

Folkpartiet kommer driva förbudsfrågan i alla lägen. Men DO har visat att svensk lagstiftning har helt rätt intentioner i en svår fråga. Erik Ullenhag och andra skapar bara osäkerhet hos skolorna. När man hör det ansvariga statsrådet kan man ju tro att rektorer aldrig någonsin kan säga nej. 

Min inställning? Att gymnasie- och högskolor bara bör göra små kompromisser för att acceptera niqab. I Västerorts gymnasium verkar det ju också varit eleven som gjort de största kompromisserna för att kunna fortsätta. Heltäckande slöja är gestaltad apartheid. Det bryter mot skolans demokratiska uppdrag.

Den riktigt svåra frågan landar på grundskolenivå. Där finns skolplikt för elever och undervisningsplikt för skolan. Ingen elev kan stängas av eller förbjudas. Vad gör man då vid den här typen av exceptionellt sällsynta konflikter?