Faust

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-10-30 16:24   1 kommentar

Det tog mig en månad att läsa Thomas Manns sista roman Doktor Faustus. Den skrevs i landsflykt, USA, under Tysklands sista dagar när arméerna från öst och väst långsamt rullade fram genom Manns gamla hemland. Jag minns inte när jag senast läste en så oläslig roman. Men jag gav mig fan på att nå slutet och överleva prövningen. Och jag klarade det.  Jag lyckades följa hela berättelsen om tonsättaren Adrian Leverkühns liv: sålt till djävulen och därför efter förbestämd tid hämtat "hem" när han kastas in i mörker och blir barn igen.

Jag tänkte det skulle vara berättelsen om hur hela den kulturella tyska borgerligheten sålde sig till djävulen för att sedan tvingas betala priset när Riket störtade samman. Men jag hittade nåt annat. En om undertryckt manlig homoerotik, förklädd som vänskap, hat mot kvinnor (antingen mödrar som skapar liv eller unga kvinnor som sprider grym död) och antydd längtan efter unga vackra pojkar. Skulden som måste återbetalas till Djävulen handlade inte om politik men om sexualitet. Kanske Thomas Manns egen.

När jag nådde sista sidorna, och meningen "en riktig mänsklig förståelse räcker för allt", insåg jag att jag fått belöning för hårt arbete. Tragedin ligger kvar som en mäktig efterklang. Den fyller hela mitt arbetsrum.

Det påminner mig om när jag var yngre. Jag har aldrig tillhört de intelligenta och snabba, de som fattade allt redan när de var 25. Jag läste bok efter bok – filosofi och teori – som jag inte förstod mycket av. Men jag bara fortsatte traggla dessa obegripliga böcker: Nietzsche (rolig), Marx (seg), Lukacs (det värsta jag nånsin prövat), Adorno (herregud). Jag hade bestämt mig för att erövra nåt jag inte hade, och inte fått genom några universitetsstudier. Att läsa Doktor Faustus kastade mig tillbaka. Envishet vinner. Bildning är ett maratonlopp.

Hösten är mild på ett melankoliskt sätt. Förr tyckte jag våren var melankolisk. Då var jag kanske nervös att vara ung. Nu mer nervös över åldrandet.

Vid lunch pratade jag om min nya bok på Stadsmuseet. Fullsatt och folk som fick vända i dörren. Längst fram satt min historie- och samhällslärare från gymnasiet, Bertil E. Den lärare jag minns mest och helst. Han är 82 år nu och köpte min bok. Det kändes stort.

Nu ska jag till biblioteket och lämna tillbaka Doktor Faustus till magasinet i källaren.

Orättvisa spår

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-10-27 20:02

Såpan Spårväg City fortsätter. I dagens SvD är fin artikel om hur man bygger trots siffror visar att behovet är litet. Men där behovet är stort, som med Spårväg Syd och andra tvärbanor utanför tullarna, byggs ingenting. Moderaterna i SL och Stockholms landsting säger att spårvagnen genom gammelstaden ska "skapa en storstad i världsklass". Men de tänker bara på den ytterst lilla begränsade del av staden som ligger innanför tullarna, där bara en liten bråkdel av storstadsborna bor.  Verkar som att kollektivtrafik också ska bli reserverat för de redan privilegierade delarna. Resten får ta bilen eller långsam buss. 

Har vi förlorat förmågan att se staden – hela staden?

I NY Review of Books skriver Christopher de Bellaigue ny artikel om sönderfallet i Afghanistan. Pessimismen är samma som hos Ahmed Rashid och Anders Fänge. De som argumenterar för omedelbart tillbakadragande, t ex Pierre Schori, gör just dessa tre till "sina". De blundar för att de hela tiden argumenterat för att den militär närvaron, kriget mot talibanerna, är motiverat. Deras pessimism verkar tilltagit inte bara för politikens förfall men också för att utländsk militär börjat packa för att åka hem. Deras analyser är mer komplicerade, mer sammansatta, mer ambivalenta än bara antingen åk hem eller bomba mera. Jag gillar deras uppriktighet. Man märker hur ont de har när de skriver.

Snart dags för kompromiss mellan M och S om Afghanistanfrågan. Medan vi väntar kan man läsa det dystra slutet på de Bellaigues artikel:

Afghans associate bureaucratic arrogance and corruption with the Karzai government, and it is unlikely that it can be redeemed in their eyes. They also associate corruption with the occupation. But the occupation is needed to prevent the country from collapsing into civil war on a much larger scale than is currently the case, and there is no obvious and appealing alternative to the Karzai government. Were the Americans to leave Afghanistan, it is likely that Tajik warlords would take power in Kabul, leading to an intense and disastrous struggle with the Taliban and their allies in the south. The best that can be hoped for is that changes in American policies will help Karzai press for political reconciliation, and that new partnerships will be formed that express the interests of Afghanistan’s different communities and their shared yearning for peace.

In the meantime, the war intensifies, with no sign of real victory in sight. The errors of the past—installing Karzai, imposing a centralized system that barely takes into account local power structures, tolerating vast corruption—have made the war harder for the US to fight. It is far from clear that Obama has the vision and courage—or the political support at home and among US allies—to devise policies that can end it.

Och här finns en annan tämligen dyster artikel. Min ledare om de irakiska krigsdagböckerna: Den amerikanska tumören.

En vanlig tisdag

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-10-26 19:09

Modemet håller på att falla sönder. Naturligtvis var det slut på Telia i Skärholmen. Kommer in på fredag igen. Jag hoppas det håller tills dess.

Jag har i dag förberett en inledning jag ska ha på Nämnden för hemslöjdsfrågor på torsdag. Ska sedan leda samtal med intressant folk från riksorganisationer för folkmusik. folkdans och hembygdsrörelsen. Vi ska prata om utmaningarna från den nya europeiska nationalismen. Jimmie Åkesson i folkdräkt var en signal på vilka strider de här organisationerna har att vänta eller redan är inne i.

När ska de bygga Spårväg Syd så jag kan åka tåg till Skärholmen och slipper halka omkring med sommardäck och bil? Naturligtvis ska Spårvagnen genom gammelstaden bli klar först. Östermalm har alltid större behov än Skärholmen. Alltid.

I samband med arbetet på seminariet hittade jag Zickermans.se och tvingades ompröva alla föreställningar om hemslöjd. Kolla hur man målar självlysande spår på stadens cykelbanor och annat. Bli uppiggad.

Debatten om Vargas Llosas kvinnosyn fortsätter. I P1:s Nya Vågen varnade Anne Swärd för moralism och längtan efter uppfostrande litteratur. Det var det mest genomtänkta jag hört i den debatten. Att tvingas läsa Nathan Shachars försvar av Vargas Llosa har väl däremot fått alla att tappa intresset för författaren.

Jag verkar tillhöra de många i Vargas Llosa-tvisten. Läste honom med glädje under 1980-talet. Det gröna huset minns jag som en enorm upplevelse. Och revolutionsromanen Kriget vid världens ände var min favorit. Men sedan tappade jag plötsligt intresset och har sedan inte känt minsta begär att läsa nåt nytt. Verkar vara många som har samma relationshistoria med honom. Det var nåt med att han blev för pompös och, ja just det, gubbig. Vågar jag läsa om det gamla?

Tidningsbuden i Göteborg är kreativa i tidens anda. De har outsoursat utdelningen till migranter utan dokument som de betalar helkasst. Mellanskillnaden lägger de i egen ficka. Så gör en riktig entreprenör! Ja, alla beundrade klädkedjor med H&M i spetsen får ju högsta betyg när de gör som tidningsbuden. Gissa vem som blir åtalad? 

Malmö

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-10-24 14:23

Jag pratar om min nya bok i alla möjliga sammanhang nu. Oerhört rolig uppmärksamhet. Nya intervjuer och nya seminarier. Behovet att skaka av föraktet mot förorten och prata om dem som ett stadslandskap med samma värde som gammelstaden innanför tullarna verker ganska gränslöst. Jag tänker ofta på de lite äldre människor som kommer för att lyssna, nu senast på ABF-huset, hur de nickar medhåll och vill prata.

En återkommande fråga är bristen på nyhetsbevakning. Inga dagstidningar skriver nånting om politiken utanför tullarna – trots att den överväldigande majoriteten av deras läsare bor där. Det är gåtfullt.

I morse på Panelen kom frågan om terrorn i Malmö. När jag kom hem låg förstås mail och väntade. Det slår aldrig fel. De ska alltid markera: vi vet vad du säger. I lördags skrev jag i Expressen om skotten och samtidspolitiken. Läs här.

A) Även om ingen ännu vet är det väl rätt konstigt att det dröjde 15 skottskadade och en död innan frågan om "en ny Laserman" kom på förstasidorna? B) Regeringen gör skjutningarna till integrationsfråga genom att skicka Ullenhag i stället för jusitieminister eller statsminister till Malmö. Integrationspolitik när människor hotas till livet? C) Jag har ännu inte sett att man använder ordet terrorist. Måste en terrorist vara muslim för att räknas? D) Att regeringens tidigare integrationsminister legitimerade en beskrivning av fattiga stadsdelar, i synnerhet Rosengård, och muslimer i allmänhet som säkerhetspolitiska problem är nu

I stadsdelarna runt Skärholmen finns gratistidningen Södra sidan att plocka upp. Den är fin att läsa. Ett litet ljus i mediaskuggan. I går mailade jag dom för att få den hem i brevlådan. Och det gick bra. 500 kr för ett år. Bingo.

I senaste numret har de ett lokalpolitiskt litet scoop. Hur moderaterna i Botkyrka ordagrant plankat långa avsnitt ur Sverigedemokraternas program när de skrev remissvar om ett regeringsförslag. M:s kretsordförande är kul: "Jag kan ju inte rå för om nån annan tycker som jag." Plagierat? Nej, inte alls.

Modiga ekonomer

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-10-12 16:09

Paul Krugman och Robin Wells saknar inte mod. I NY Review of Books läste jag på pendeltåget i dag hur de eldar på och tycker länder lugnt kan skuldsätta sig ännu mer för att komma ur krisen. I första hand tänker de på USA, förstås, men även Europa.

"In the months immediately following the failure of Lehman Brothers, policymakers seemed to understand that we had entered a world in which the usual rules no longer applied—a world in which running huge budget deficits was an act of prudence, not folly, in which large-scale purchases of debt by central banks were a virtue, not a sin. But that understanding faded fast. Unconventional policies are as badly needed as ever; but policymakers have lost their nerve. Urged on by far too many policy intellectuals, they have reverted to conventional modes of thought."

De avslutar så här:

"The economic crisis that began in 2008 is by no means over. And if governments fail to act, the worst may be yet to come."

Förklaring

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-10-11 18:49   6 kommentarer

Jag reagerade hårt på Marcus Birros epos i Dalarnas Tidningar. Det väckte ont blod. Jag ska förklara.

Hans krönika ligger nu i mitt klipparkiv. Jag tror helt enkelt den kan bli stilbildande för hur det svenskdemokratiska kulturkriget kommer se ut. Hoppas jag har fel, men så här: min spaning är att "invandraren" som hot och utpekat problem just nu ersätts av "muslimen" . Det är ett skifte som är i full gång. Wilders är föregångare. Han pratar inte alls om invandrare – men överenskommelsen med holländska regeringen visar att han fortfarande i första hand är mot invandring. I stället är det islam och muslimer som gäller. I Sverige börjar också "muslimen" ta mer och mer uppmärksamhet. Se hur man beskriver miljonprogrammets områden. Glöm inte Försvarshögskolans "undersökning" av Rosengård. Med skiftet från "invandraren" till "muslimen" följer också ett politiskt från integrationspolitik till säkerhetspolitik. Den där förändringen eller förskjutningen är inte alls klar. Men den händer.

Birro börjar med ett mord på en ung kvinna i Göteborg. Fullständigt omotiverat byter han mitt i krönikan spår till "de militanta muslimerna" som han "hatar" för de tvingar Birro till "ett slags underkastelse". 

I den korta krönikan läggs ett pussel där hans utbrott mot olika saker kopplas samman: mord, tortyr (den unga kvinnan misshandlades mycket svårt), terror, fattiga stadsdelar som han kallar ghetton och "stinkande avträdeshögar" , kriminalitet, muslimska män och "missanpassade människor". Tillsammans bildar de en mental karta av akut hot. Han själv är hotad. Om vi inte vaknar förlorar vi "vårt eget land". Det är en svenskdemokratisk karta.

I går såg jag Geert Wilders sexton minuter långa film Fitna. Den passar in på samma kartblad.

Inte i domstolarna

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-10-09 15:40   1 kommentar

Rättegången mot Geert Wilders rullar vidare. Han är åtalad för hädelse eller missaktning plus uppvigling (om jag fattat rätt). Den borde läggas ner. Jag tillhör de som försvarar friheten att häda. Det måste vara tillåtet att säga att Koranen, eller Bibeln, är en fascistisk bok. Att förneka Förintelsen måste också vara tillåtet eller rita Muhammedkarikatyrer. Sådana åsikter och uttryck ska i stället bemötas i offentlig debatt. 

I Paris pågår en annan rättegång. Mot Alima Boedemiene-Thiery för hatbrott mot judar. I likhet med Wilders är hon politiker, men sitter i franska senaten för De gröna. Om jag förstått saken rätt har hon uppmanat till bojkott mot israeliska varor i en mathall – och åtalats för det. En annan fransyska har redan dömts för uppvigling för att ha klistrat "Bojkotta apartheid-Israel" på en juiceflaska.

Rättegångarna mot Wilders och Boedemiene-Thiery är uttryck för drömmen att förbjuda i stället för att gräla och diskutera. De gungar tvilling. Det är en dröm som spelar med i den rädslans politik som nu sveper över Europa. Jag får rysningar av obehag.

Nu är dom här

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-10-08 11:38   12 kommentarer

Sverigedemokraternas intellektuella avant garde heter Marcus Birro. Är någon förvånad? Läs här. "Vi måste se vårt eget land i vitögat". Här dras det antidemokratiska krigets frontlinjer upp.

I Danmark ligger Pia Kjersgaard i samma spår. Hon vill spränga fattiga stadsdelar och tvångsförflytta invånarna – helst ut ur landet. I DK behöver de inte tala i tysthet, de kan säga det i riksdagen. Birro och Kjersgaard på samma linje: riv husen och utplåna "missanpassade människor" (Birros ord).

Birro är den hårda knytnäven. Jimmie Åkesson den mjuka smekningen:  att Sverigedemokraternas lämnade Storkyrkan var ett kalkylerat försök att krympa vad man får säga offentligt. Ingen ska länge ostraffat kunna häva alla människors lika värde. Varje gång kommer Jimmie, with a smile, att demonstrera protest. 

I Nederländerna är det katastrof. Geert Wilders är politikern som, i dansk teve, drömmer att massdeportera politiska motståndare – dvs muslimer som vill ha religiös särlagstiftning. Nu har det  högerliberala partiet vikt sig och ska regera med stöd från Wilders. Jag brukar läsa bloggaren The Holland Bureu (engelskspråkig). Senast skrev han roligt om hur parlamentsledamöter från Wilders parti slår folk på käften i barer. Men också om upproret i det Kristdemokratiska regeringspartiet. 

Men det holländska liberala partiet verkar inte ha några problem med sin tidigare medlem Wilders. Bara tio procent av deras sympatisörer har invändingar. Det är sorgligt att se hur liberala partier lämnar sina idéer.

1930 kom Herbert Tingstens studie av italiens fascism: Från parlamentarism till diktatur. Han studerade fenomenet på plats och skrev en bok som fortfarande lever med glans. Om jag inte minns fel var en av hans huvudförklaringar till Mussolinis maktövertagande att liberala politiker var så blåögda – de samarbetade ända till de blev överkörda.

Wilders är smart och ingen demokrat. Jag är säker att han studerat både fascismens maktövertagande i Italien och kommunisternas i Prag och Budapest på 1940-talet. Det som sker i Nederländerna är kusligt likt. Blir Wilders störst i nästa val kan maktövertagandet vara nära.

Marcus Birro kommer skriva hyllningskantaten. 

(Ja, det är mycket Tingsten i min blogg, jag vet, men han är så förbannat rolig att läsa. Nån gång ska jag skriva ordentligt om honom. Nu kanske).