Hemliga städer

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-29 14:38   1 kommentar

Gick snabb promenad i sol till biblioteket. Genom Huddinge, över gräsmattor, längs bilfria stråk, under ekar och förbi både buskar och punkthus med många våningar. Just den stadsmiljö alla stenstadsromantiker förkastar som "dålig", "ödslig" och "miljö som inte fungerar". Men trots deras dödsdomar mot förorternas stadslandskap mötte jag massor av människor som flanerade i höstvädret.

När jag mötte en professionell så kallad nyurbanist i radion sade han, före sändningen apropå min nya bok, att mina egna upplevelser inte kan räknas som argument när man diskuterar hur den goda staden ska se ut. Så har det alltid varit. Vi som bor och gillar våra utsprawlade stadsdelar vet inte vårt eget bästa. Han ansåg att man med matematiska formler kan avgöra att torg i Huddinge ger sämre liv än torg på Södermalm. Herregud.

Det är inte bara jag som skrivit bok om 2000-talets stad i höst. Göran Dahlberg har skrivit essän Hemliga städer: Rädslans urbana former. Han gör som jag, men på helt annat sätt, och spanar efter en stad som ännu inte riktigt beskrivits eller blivit sedd. I hans fall den extremt polariserade. Där murar byggs vid båda ytterlighetspolerna: de fattiga kvarteren (där människor stängs in) och de riktigt rika (där människor stängs ute).

Mest fascinerande är kapitlet om underjordiska städer: i New Yorks tunnelbanesystem, kalla krigets underjordiska storstäder under Beijing och Moskva eller grottstaden Matera i Italien. Göran är chefredaktör för Glänta, och rädd att gå ner under jorden, ja ganska rädd i största allmänhet. Bra bok!

Gaza är en hemlig stad. För någon dag sedan kom mail från Amnesty. De fortsätter hålla frågan vid liv att Internationella Brottsmålsdomstolen ska utreda både palestinska och israeliska brott under Gazakriget. Nu finns en rapport som visar att varken Israel eller Hamas undersökt de anklagelser som finns i Goldstonerapporten. Eftersom Hamas beslutat att Domstolen har jurisdiktion över Gaza är dörren fortfarande öppen. Brottsmålsdomstolens chefsåklagare har inte heller stängt den. Viktigt att inte ge upp. Var finns alla opinionsbildare som värdesätter en rättighetsbaserad världsordning? Läs Amnestys pressmeddelande.

Kolla också hur Ha'aretz tidigare ledarskribent Danny Rubinstein beskriver den obönhörliga rörelsen från tvåstatslösning av Palestinakonflikten till enstatslösning – det "sydafrikanska spåret". Artikeln finns i senaste Dissent med rubriken "One state/two states: Rethinking Israel and Palestine".

Så här slutar Görans bok:

"Det är inte verkligheten som hemlighålls, utan hemlighållandet – själva de gränsdragningar på vilka verkligheten är grundad.

De hemliga städerna är inte särskilt hemliga.

Städerna blir allt hemligare."

Stockholms gated communities är kvarteren i Gammelstaden: låsta portar, staket, gårdar ingen släpps in på, portkoder. Stenstaden är den mest slutna av alla stadstyper. Förorternas stadsdelar från 1950-talet de mest öppna.

Ekis

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-28 16:04   1 kommentar

Jag har inte läst Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och varan, men däremot olika artiklar hon skrivit om surrogatmödraskap i samband med boken. Senast i bang. Jag tror hennes kritik träffar rätt. Det frivilliga mellan vänner, bekanta, nätverk är svårt att ha synpunkter på. Men det är ju, som hon säger, den industriella verksamheten diskussionen måste gälla.

"I dag är det en global industri, där fattiga kvinnor i tredje världen och arbetarklasskvinnor i väst amvänds som avelsdjur åt jordens rikaste." Om man byter "avelsdjur" mot "graviditetsmaskiner" blir det kanske mer korrekt. Men hennes huvudpoäng är svår att ducka för: exploateringen.

Det finns en aspekt jag inte sett att hon tagit upp. Surrogatmödraskapet drivs innerst inne av biologism, av längtan efter genetisk avkomma – förr skulle man sagt: att upprätthålla blodslinjen. Föräldrar ska ha biologiska barn. Ett återvändande till en unken och sluten familjeideologi baserad på äkthet. 

Att adoptera barn innebär raka motsatsen: att familjen inte bygger på biologiska samband utan kärlek. Man kan säga att den utvidgar Ellen Keys kärlekstanke från äktenskapet till familjen. Adoptionstanken har, tillsammans med alla andra öppna familjebildningar, bidragit till en friare syn på både individ och familj. Surrogatsmodellen stänger den dörren: tillbaka till längtan efter biologiskt äkta familjer. Det är nåt sjukt i sådan längtan. Nåt reaktionärt. En gissning är att den kristna högern så småningom (kanske redan?) kommer uppmuntra surrogatsmodellen för att på så vis krympa adoptionstanken.

Den emancipatoriska idén bör ju vara att ALLA som klarar ta ansvar för barn ska tillåtas adoptera: homosexuella par, ensamstående, heteropar. Inte att öppna för surrogatidén.

Missa för övrigt inte Aron Etzlers ovanligt bra ledare om valnederlaget i Flamman. Att bara ropa "gå vänsterut"  är inte längre hållbart svar. Valresultatets budskap har nått ända in till Flamman. 

Erfarenhet

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-23 18:30   1 kommentar

Riva upp beslut vinner inga val. Bättre att acceptera och lägga förslag på förändringar. Att avskaffa RUT även i valrörelsen 2014 är dödfött. Reformism ska se framåt, inte bakåt. Opposition nu. Men i nästa valrörelse inga löften om återställare. Se det som en politisk grundregel. Dåliga förändringar ska besegras med bättre lösningar.

Sverigedemokraterna

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-22 18:15

Ge Sverigedemokraterna platser i utskotten för guds skull. I alla formaliteter ska samma regler och praxis som gäller andra partier även gälla SD. Viktigt, viktigt. Är det inte demokratin och justa spelregler vi vill försvara?

I går skrev P-O Enquist i Expressen om den farliga tystnaden: "Medierna har hos oss valt vägen att säga NEJ!, men inte mer. Det är ett nej som skapar nyfikenhet, men inte iskallt klart ljus."

Det är samma attityd som Carsten Jensen argumenterat för (i DN 3/6 2010): "Ska Sverigedemokraterna hälsas välkomna i riksdagen? Det tror jag de ska. Det kommer kanske se ut som en förlust av politisk oskuld för många uppriktigt demokratiskt tänkande människor i Sverige. Men det är i sådant fall en nödvändig förlust: Nosferatu dör först när han träffas av solens strålar, och i en demokrati är det debatten, kanaliseringen av konflikter och åsiktsbrytningar, inte tabuering, bojkott och tystnad som är solskenet."

Jag ansluter mig till Carstens och P-O:s synsätt.  Nu hör jag överalllt att SD ska stoppas. Ja, men frågan är om det inte rymmer en missuppfattning. Kampanjer mot SD kommer inte rubba dom en mm, bara ge mer stöd. Plus att de som kampanjar i praktiken accepterat SD:s agenda och agerar på deras villkor. Enda sättet att besegra SD är det klassiska i politiken: att presentera bättre politiska lösningar på svåra frågor, att koncentrera sig på det egna spelet, inte motståndarnas och på så vis erövra debattens grundförutsättningar.

Uppdraget är att formulera en hoppets politik – i motsats till SD som vilar på rädslans politik.

I dagens DN skriver Peter Weiderud bra om SAP:s kris. Tyvärr lider han av missförståndet att SAP återigen ska försöka bli samhällsbärande. Annars riktigt bra. 

Valresultatet

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-21 16:53   4 kommentarer

I dag var recensionsdag för min nya bok Där jag kommer från – Kriget mot förorten. Det blev omdömen att bli glad av. Roligast var Göran Greider i Expressen: "När han på slutet av sin vandring når mitt eget Årsta hälsar jag honom som en Che Guevara." och "Han har kommit för att ge de moderna förortslandskapen en historia, ett nytt självförtroende och därmed kanske också ge storstaden tillbaka till dem den tillhör." I Borås tidning skrev kritikern att "den har alla förutsättningar att bli en klassiker."

Tack. You saved my day. Men Che Guevara? Köp boken direkt från min hemsida. 150 kr + porto. Klicka på bokomslaget uppe till höger så ser du mer.

I dag skriver jag på Sydsvenskan om socialdemokratins europeiska kris. Läs här.

Och här är mina tankar om varför de rödgröna förlorade valet. Jag väljer tre tidpunkter/händelser som jag tror förklarar:

1. December 2009. Skandalen med regeringens misshandel av svårt sjuka i förändringarna av sjukförsäkringen briserade som en bomb i tidningarna. Människor blev upprörda. Det var öppet mål för de rödgröna. De hade vetat länge att stupstocken skulle slå till med stora utförsäkringar just den här månaden. Men ingen – ingen – hade tagit fram ett färdigt förslag, eller åtminstone en liten preliminär skiss, hur de rödgrönas politik för bättre sjukförsäkring, rehabilitering och färre sjukskrivan skulle se ut. De var mot regeringens politik. Men de hade ingen egen politik. Ingen egen reform. Att återvända till det gamla ville ju ingen, inte de rödgröna heller. Det var ett politiskt fiasko. Jag minns fortfarande hur förbannad jag var. Vad hade Veronica Palm (som var SAP:s talesperson för socialförsäkringsfrågor) ägnat sig åt den hösten? Inte sitt jobb i varje fall.

2. Maj 2010. De rödgröna presenterade skuggbudgeten. Alla var imponerade. Men så kom attacken mot nya fastighetsskatten. Det var ett perfekt förslag. Inga vanliga löntagare skulle drabbas, bara de med hög lön. Bara drygt en procent av landets fastigheter. Löjligt få hus även i Stockholm. Ändå lyckas de rödgröna inte försvara skattehöjningen. De förlorade debatten om t.o.m. denna lilla extremt riktade skatt. Ridå. Veckan efter var de borgerliga förbi i opinionsmätningarna. Konsekvensen är förödande: Skattehöjningar kommer vara tabu de närmaste 15 åren i svenska valrörelser.

3. Första veckorna i september 2010. Fastighetsskatten blev ett karieshål som moderaterna kunde fortsätta gräva i och utvinna massor ur. De fick valrörelsens första viktiga skede att på så vis bara handla om skatter. De rödgröna misslyckades totalt med att skifta frågor och sätta sin agenda: massarbetslöshet, utbildning, investeringar i infrastruktur och sjukförsäkringsfrågan. Miljöpartiet verkade helt frånvarande, vänsterpartiet  var svagt och det socialdemokratiska kampanjmaskineriet var förvirrat och vilse. Det blev tredje valrörelsen i rad som SAP:s valrörelse var svag och utan koncentration. Mona Sahlin var stark i varenda utfrågning och debatt – starkare än jag någonsin sett henne – men vad hjälpte det? Moderaterna styrde. 

A. De rödgrönas skuggbudget och deras valmanifest var bra. B. Men man måste ha en tydligare reformagenda. C. Socialdemokraternas kampanjmaskineri måste granskas, det här kan ju inte upprepas en gång till. D. Vänstern måste sluta backa in i framtiden, och i stället vända ansiktet mot den. Det som skett de senaste ett och ett halvt åren är väldigt lovande, arbetet behöver fortsätta. E. Tro inte att SAP måste gå till "vänster". SAP förlorade enligt vallokalundersökningarna många många fler röster till moderaterna än till Vänsterpartiet (nästan inga dit).

Nu ska jag fira recensionerna med mat och en flaska fransk Pinot noir. Suburbia forever!

Sahlinhatet

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-13 15:32   1 kommentar

Hatet mot Mona Sahlin börjar påminna om det mot Olof Palme. Expressens kampanj det senaste halvåret saknar motstycke. När inget finns att lägga på ettan, kan man köra ett varv till med den söndertröskade gamla Toblerone-affären. Aftonbladet ligger nära. Lena Mellin tar varje chans. Det är beklämmande – men också intressant.

Förklaringen är politisk. Expressen har varit som Fox News de senaste veckorna. En integrerad del av borgarnas kampanjmaskineri. Men det finns ännu en, nämligen pengar och upplaga. Mona Sahlin säljer lösnummer: alla vill läsa. Det är en kvalitet. Ett slags aura som ingen annan svensk politiker nuddar. Och negativa nyheter säljer alltid mer än glada. Politik och kommers i samma slag.

Det finns beröringspunkter med Olof Palme. Jag tänkte på det när jag läste Henrik Berggrens biografi. Båda betonar individens frigörelse och människans frihet och ser jämlikhet som förutsättning. Båda har starka liberala nervtrådar. Båda förargar den traditionella, fyrkantiga, vänstern. Båda har personligheter som, av helt olika orsaker, provocerar. 

Olof Palme fick borgerliga opinionsbildare att kvävas av egen ilska. När tevekamerorna riktas mot Mona Sahlin händer samma sak. De förlorar omdömet.

Hatet är oväntat. Jag har nog underskattat Mona Sahlins lyskraft. Nåt hos henne utlöser högerns rädsla. Det är en bidragande orsak till att jag omvärderat henne under valrörelsen. För varje ny löpsedel från Expressen växer hon några centimetrar. 

Parlamentslättnad

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-09 17:50

Underbart att Europaparlamentet så tydligt fördömde Frankrikes massutvisningar av romer. Kontinentens luft blev en aning lättare att andas. Barroso fick i samma sal hård kritik för att han i sitt "State of the Union" inte pekade ut just Frankrike. Det borde han gjort. Jag har läst hans tal. och faktum är att han trots det är ovanligt skarp. Han också.

För någon dag sedan spottade Maud O. ur sig att hon "aldrig kan sitta i samma regering som en KOMMUNIST". (Hon påminde om Karl-Bertil Johnssons pappa). Apropå att stoppa sverigedemokratiskt inflytande i riksdagen. I dag har Göran Hägglund jämnställt Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Det är en skandalös omdömeslöshet. Plopp. så slank Hägglund demokratiska trovärdighet ner i avloppet.

Herbert Tingsten, som skrev den första svenska boken om italiensk fascism, konstaterade långt senare på 1960-talet att en förklaring till extremhögerns maktövertagande var att de lyckades jaga upp befolkningen med hotbilder av en kommunism som knappt fanns.

På Presseurop kan man läsa bl a märkliga kommentarer från dagspressen i Bulgarien och Rumänien om den franska regeringens övergrepp mot romerna. 

Jag skrev ledare om det fantasifulla drevet mot "kommunisterna" i måndags. Finns här. 

Klar med Palme

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-08 13:27

Min recension av Henrik Berggrens biografi om Palme finns nu att läsa på Expressen. Jag skrev blogg 1/9 om att recensera. Att skriva tog hela söndagen. och det var ovanligt segt. Inget kändes bra. Men yrkeskunnandet säger att man ska skita i hur det känns och bara kämpa vidare. Jag vågade inte läsa första versionen på söndag kväll. Men på måndag morgon upptäckte jag att den funkade bra som underlag för fortsatt arbete. Vid klockan två var jag klar. Läste en gång till på kvällen och justerade ytterligare. En sista genomläsning på tisdag morgon, med små ändringar, innan jag mailade till Johan och Karin på Expressen. Så funkar det. I alla fall när jag skriver.

I Guardian snappade jag upp att den brittiska regeringen inför nya policyregler för biståndspolitiken. Den ska nu ge "maximum possible contribution" till den brittiska nationella säkerheten. Förr brukade det vara den egna exportindustrin som skulle gynnas, nu är det security. Ett litet tecken på stor förändring.

Nämnde nyligen att American Prospect fyller 20 år. Skål! I senaste numret finns tre texter som tillsammans kastar intressant ljus på dynamiken i amerikansk politik: 

Ann Friedman skriver enkelt och klargörande försvar av identitetspolitiken, "All Politics is Identity Politics", och dess självklara betydelse för Obamas valseger och all radikal politik i USA.

Den alltid läsvärda Michael Tomasky förklarar hur relationen till aktivistgrupper skiljer sig mellan republikaner och demokrater. Varför får Teapartyrörelsen genomslag bland republikaner i kongressen, samtidigt som alla de aktivister – fackliga och andra – som bar demokraterna ända in i Vita huset behandlas med skräck av demokraternas politiker? En intressant lektion i amerikansk politik.

Och slutligen skriver Robert Reich kort kolumn om hur demokraternas basrörelser lägger av efter ett val. De saknar uthållighet och lägger av när det verkligen gäller, dvs efter valet. De förstår sig helt enkelt inte på politikens villkor.

Tre enkla artiklar som förklarar mer om diskussioner i det progressiva USA än tusen rapporter från svenska USA-korrar nånsin gjort.  

Vänder det nu?

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-03 09:17

I morgontidningen står att gårdagens teveutfrågning av Fredrik Reinfeldt var den tuffaste hittills. Verkligen? Den av Mona Sahlin var minst lika hård. Skillnaden var att Reinfeldt inte hade några svar. De första 20 minuterna var en liten katastrof. Hans irritation steg. Det var "fel" frågor. Det rubbade hans konungsliga självsyn. Likheten med Göran Persson växer: ingen politik, inga idéer bara lita-på-mig-politik och jobben-kommer-förhoppningar. Vänder valrörelsen nu? Det ligger i luften.

American Prospect fyller 20 år. Det är USA:s klart bästa politiska magasin. Ligger på demokraternas vänsterkant. Jag har läst den under 15 av de där 20 åren. Ovärderlig.

Opinionsläget inför mellanårsvalen till amerikanska kongressen i november är mörkt. Men de "liberals" som skriver i American Prospect är ändå påfallande optimistiska. De ser att de har politiska svar på stora problem. Medan republikanernas arga höger inte har några svar, bara ideologiska slagord. Då vinner man i längden. Jag önskar man kunde säga samma sak i Europa.

Vem har inte tänkt på hur alla dagstidningar konsekvent framställer Mona Sahlin som förlorare och Fredrik Reinfeldt som statsman? Sveriges Radio, P1 Morgon, har gjort enkel undersökning. Så nu vet vi. Journalister som hatar en kvinna.

Olof Palme

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-01 11:43

I går fick jag sms från socialdemokraterna: "I dag kl 13.00 presenterar vi valmanifestet." Jag fick meddelandet kl 14.30. Det säger nåt om hur den rödgröna valrörelsen fungerar: alltid för sent.

Jag läser Henrik Berggrens nya biografi om Olof Palme. Ska recensera till Expressen. Den är 650 sidor i ganska stort format. Jag måste ha läst klart senast fredag för att hinna skriva. Varje gång blir jag lika förvånad över hur ansträngande det är att läsa hårt. Det går långsamt. Jag är ingen snabbläsare. Jag klarar 200 sidor på en dag. 70 sidor i stöten och sedan ordentlig paus för att få tillbaka skärpan. Så fort jag blir trött sviker uppmärksamheten. För att hålla skärpan brukar jag byta plats, från soffan i arbetsrummet, till balkongen, till fotöljen i vardagsrummet och sedan tillbaka till arbetsrummets röda bäddsoffa (under fin affisch från amerikanska facket SEIU: Justice for Janitors).

Naturligtvis antecknar jag. Sidhänvisningar, korta citat, egna tankar, summeringar av bokens innehåll. Allt sparas i små mappar. Jag började 1996. Nästan alla böcker, utom romaner, har fått sin vikta A4:a med noteringar.

Expressen har bestämt att recensionen ska vara lång. Det kommer ta två dagars arbete att få ordning på den. Skriva, slipa, stryka, skärpa. Måste också kolla Kjell Östbergs Palmebiografi och Berggrens förra bok, Är svensken människa?, som har betydelse för hur Palmeboken är skriven. Det är då mapparna med gamla noteringar är värt guld.

Jag har en gammal jordglob bredvid skrivbordet. Just nu står den lite ostadigt. När jag skriver börjar den gunga, och låter då som en klocka. Man kan få hybris för mindre: när jag skriver sätts världen i rörelse.

Nu lunch. Sedan läsning. Synkontroll hos optikern (måste ha nya glas, blir ruinerad) och sedan hem för att fortsätta läsa till jag slocknar. Jag är privilegierad.