Sängkammarkultur

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-26 09:56

Den borgerliga sängkammarkulturen dominerar valrörelsen. Då förlorar de rödgröna. Här kan du läsa min kommentar till debattläget på Dagens arena.

Nån borde ge stort kulturpris till Elisabeth Grate. Hennes ihärdiga utgivning av (mest) franskspråkiga romaner är ett andningshål. Jag försöker läsa så många jag hinner. Senast Pierre Magnans Kyndelälskaren som är befriande tråkig och ihärdigt vacker. Ja, vad ska man säga? Det är gammal man som minns sin barndom i en sydfransk liten stad på 1920-talet. Men hur han gör det! Det är en minutiös lagerrensning av minnesbanken: dofter, synintryck, ljud, människor. Jag har vänner som avskyr Frankrike. De envisas med att det är ett snobbigt land. Naturligtvis har de aldrig rest utanför Paris innerstad. Magnans bok kommer från det folkliga Frankrike – en kultur som står urstark, men sällan uppmärksammas. 

Magnan älskar sin egen barndom, men i slutet av 300 täta sidor kommer kallduschen: "Tanken att någon som härstammar från mig och som har blivit till på grund av min vilja ska stå och klamra sig fast vid barnsängens spjälor, skräckslagen inför den oförklarliga värld han har kastats ut i utan att ha bett om det, är outhärdlig för mig och gör mig upprorisk: jag vill inte bli far."

Jag blir trött på alla radikala män som försvarar Julian Assange. Klart han ska a) förhöras b) åtalas om anklagelserna verkar hålla c) fällas om han är skyldig till sexuellt ofredande. Manlig solidaritet med hjältar och "stora män" är motbjudande.

Jag läste Magnans bok i helgen, i en sommarstuga i skogen vid en spegelblank insjö. Efteråt kände jag: nu kan hösten börja.  

Wilders och borgerligheten

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-25 13:43

Inför valet i Nederländerna skrev jag en rapport om vänsterns vägval med olika röster från Amsterdam. Den finns att ladda ner här. Valet utföll i osäkert läge. Men nu verkar regeringsförhandlingarna närma sig en lösning. Kristdemokraterna och högerliberalerna kommer bilda en svag minoritetsregering med stöd från Geert Wilders islamofobiska Frihetsparti. Just nu vrider sig Kristdemokraterna i inre plågor. Delar av partier säger helt enkelt nej till Wilders. Minimikravet är att de båda blivande regeringspartier tar skriftligt avstånd från Wilders rasism, samtidigt som de förhandlar budget och annat med honom.

För högerliberalerna, som gjorde ett fantastiskt val och är landets största parti, verkar Wilders inte vara nåt stort problem. Liberalernas avliberalisering är en sevärd process – a work in progress. Björklunds Folkparti lär sig från Nederländerna. I synnerhet gäller det Nyamko Sabuni.

Jag fascineras av hur liberala skribenter samtidigt lyckas framställa de nationalistiska och rasistiska partiernas starka ställning i Europa som i första hand ett socialdemokratiskt problem. Senast i raden var Roland Zuidervelds bok Fallet Wilders från i våras.  Jag tycker det verkar vara ett primärt  borgerligt problem.

I Nederländerna är det ingen diskussion att Arbetarpartiet kan samarbeta med Wilders. I Sverige har de rödgröna tagit avstånd från ens passivt stöd från SD i riksdagen. Jag kan inte påminna mig någonstans i Europa där rödgröna partier samarbetar med de nya nationalisterna. Men många där liberaler och konservativa kompromissar fint.

Kolla den här artikeln i brittiska Observer om Sveriges underbelly. Om Göran Lindberg, Stieg Larsson, Kurt Wallander, Littorinaffären, Palmemordet och annat. En del prilligheter, men blicken utifrån är alltid nödvändig. 

Onda stenar

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-23 13:52

I går körde jag hem från Blekinge. Blev så deprimerad av nya sifo-undersökningen att jag inte orkade lyssna på nyheterna. Sju procent efter. Slog av vid varje heltimma. Och sedan tillbaka igen för att lyssna på P3 Dokumentär. 

Milena Agus roman Onda stenar är bara 98 sidor. Skriven med stor list. Den börjar stelbent. Men öppnar sig sedan långsamt för att avslutningsvis överrumpla läsaren. Agus bor på Sardinien där boken också utspelas. En ung kvinna vill veta mer om sin hemliga farmor – och sina egna föräldrar. Stenhus, havet, kvinnors liv, fattiga som utvandrar till sina drömmars städer i Norditalien.

Agus trick är gammalt: hon berättar en historia som visar sig vara en helt annan. Men hon gör det med stor finess. Hela det engagemang man bygger upp för farmodern fövandlas i slutkapitlet till något helt annat. Det fina är att Agus lyckas med illussionen att även hon själv, författaren, blir överrumplad av sin egen berättelse. Jag blev tvungen att tänka genom hela boken – som att repetera den för att förstå den berättelse som låg dold bakom det till synes uppenbara. 

Jag älskar den korta stilen. Inget onödigt. Men människor som blir (just därför?) sammansatta och öppna olösta gåtor. Man tror man förstår, men vet bara en bråkdel. Boken är utgiven av Elisabeth Grates Bokförlag.

Rovdjuret från Stureplan

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-19 08:49

Jag missar inte en minut av Tomas Rambergs och Monica Saarinens frågestund med partiledarna. Med största vänlighet ställer dom de hårdaste frågorna. Det måste vara varje partiledares svåraste 45 minuter under hela valrörelsen. 

I Portugal i julivärme läste jag Carina Rydbergs "skandalromaner" Den högsta kasten och Djävulsformeln. De dödades av mediadebatt och allmän upprördhet. Nu kan de läsas utan skvallerradar – och blir spännande på helt annat sätt. De är ett slags undersökning av den människa, eller ideal och drömmar, som trädde fram  i  den nya borgerliga kultur  där Stureplan blev epicentrum.  Rydberg fångade en tid just när den tog form, innan den stelnade.

Romanernas "Carina Rydberg" är en person som inte kan älska. Som tror hon står i alltings centrum, fokus för allas blickar, intriger och handlingar. Men i själva verket är det ingen som egentligen bryr sig. 

"Carina" söker sig till rovdjuren. Hajar. En tiger i djungeln. Som att hon bara i dem kan se sig själv. Narcissismen. Djungeln. Rovdjuret. Stockholm. Författaren Carina Rydberg valde att skriva om autentiska levande människor med deras riktiga namn. Några av dem präglade stil och ideal i Stockholm de där åren. Hon överskred gränsen mellan reportage och roman. Lästa långt senare är effekten stark.

Det regnar. Ljudet av regn på löv är vackert. Det finns en drömsk lätt nostalgisk kvalitet i det ljudet.

Partiledarutfrågningarna den här veckan har skapat en skarp bild av de borgerliga partierna. Det är pappa Fredrik och tre bråkiga mellanstadielever. De små vill sååå mycket. Men pappa skakar på huvudet. Frredrik vill inte göra nånting. Bara sänka skatterna och sedan sitta still.

Carina Rydbergs båda romaner pendlar mellan krogen PA, nära Stureplan, och avlägsna exotiska turistorter. Även det formativt för det nyborgerliga livsstilsidealet. Jag läser hennes romaner med samma effekt som att läsa om Klas Östergrens Gentlemen.

I går fick jag nya Arena. Där finns utdrag ur min nästa bok, Där jag kommer från, ute om en månad. Läs här. Och Electric Boogie har gjort  underbart fint omslag på utdraget.

Jag vill ha

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-17 18:46   2 kommentarer

Jag vill ha en butler i tunnelbanan. Jag vill ha förslag som hånas från höger. Jag vill ha minst fem sådana i veckan. Jag vill ha reformistisk fantasi. Jag vill ha prillig politik. Jag vill ha en storm av infall. Jag vill ha smart service till folket. Jag vill skratta. Jag vill absolut ha en butler i tunnelbanan.

Socialdemokratin 3

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-17 08:21

Mona Sahlin verkar ha inneburit en kulturrevolution i SAP. Jag har svårt att förstå varför hon inte får någon uppmärksamhet för förändringarna. Politiska reportrar verkar inte ha längre tidshorisont bakåt än max 14 dagar.

Om någon 2006 sagt att de rödgröna skulle vara överrens om så mycket till valet skulle jag skrattat elakt. Ingen skulle tagit påståendet på allvar. Nu är partierna där. Partiledarna i V och MP vittnar om vilken skillnad det blev med Mona Sahlin. Plötsligt kunde man prata med socialdemokraterna. 

Jag tror inte vi som står utanför SAP fattar vidden av det rödgröna. För socialdemokraterna innebär det ett epokskifte för egen identitet. Ett erkännande att socialdemokraterna inte längre har power att regera själva. Ett erkännande att de inte längre är det normerande partiet till vänster.

Mona Sahlins svar på den europeiska frågan om socialdemokraternas vägval är att öppna sig, bilda koalitioner, dra till sig andra rörelser. Att överleva genom energi och idéer från andra. De socialdemokratiska idéerna kan dominera, men inte de socialdemokratiska idéerna.

I sin bok Möjligheternas land adderar hon tre nya moment till socialdemokraternas gamla idéarv. 1. Frihetsbegreppet och vänsterns uridé om individuell frigörelse. Jämlikhetspolitik motiveras som förutsättning för frihet. 2. Små företag och entreprenörskap. Hon skriver nästan inget om socialdemokraternas traditionella lojalitet med exportindustrins storföretag. Det är ett stort perspektivskifte. 3. Det rödgröna som strategiskt långsiktigt vägval, inte som bara valtaktik.

Allt är inte bra. Man hon förändrar partiet. Försöker vända ansiktet mot framtiden, i stället för att backa in i den. 

Jag uppfattar inte boken som ett steg till höger. Den ligger fast i gammal svensk socialdemokratisk erfarenhet: Så mycket marknad som möjligt, alla regleringar som är nödvändiga.

I augusti gjorde jag fyra samtalsintervjuer med Sahlin. Fyra bokhandlare i fyra städer. Vi pratade idépolitik i 45 minuter på varje ställe. Sedan frågor från publiken. Vanlig politisk seminarieform. Jag hade roligt hela tiden.  Hennes låga förtroendesiffror är gåtfulla.

Sahlin har inte läst Cruddas och Nahles socialdemokratiska manifest Att bygga det goda samhället från förra året (kolla under "Socialdemokratin 1"). Men hennes bok andas samma luft. Lite oväntat framstår hon plötsligt som en av den europeiska socialdemokratins mest intressanta partiledare. Det kommer Henrik Brors aldrig fatta.

Socialdemokratin 2

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-14 11:21

I sin bok Ill Fares the Land konstaterar Tony Judt att vi lever i en epok präglad av rädsla, en "age of fear", och att längtan efter trygghet därför kommer bli överordnat inom politiken. De rörelser som erbjuder denna trygghet vinner.

Judts lilla bok är på många vis lysande. Men hans svar på socialdemokratins framtid är märkligt konservativt. Det gäller att slå vakt om kärnlandet. Det finns en tendens hos honom att bejaka gemenskap – i första hand inom gamla territorialstater – på bekostnad av frihet och individuell frigörelse. Jag tror det är ett livsfarligt svar på frågan vart europeisk socialdemokrati ska ta vägen.

I våras träffade jag holländska socialdemokrater och kulturradikaler. Många hänvisade till Judts bok. I synnerhet vänstersocialister. Deras svar var att socialdemokratin måste återskapa kopplingen till sina rötter, till arbetarklassen, till den ideologiska kärna de menar gått förlorad. Socialdemokratin måste återfinna sin själ, som en del svenska debattörer brukar säga. Framtiden återfinns i introspektionen.

Jag tror det bygger på en missuppfattning. Socialdemokratin är en rörelse med historisk erfarenhet. Inte en fast ideologi med tydlig kärna. Man har alltid ställt frågan: Var ska vi ta vägen nu då? 

Efter kraschen 2008 har klassiska frågor om jämlikhet, offentligt ägande och statens betydelse fått nytt liv. Ett socialdemokratiskt huvudspår har återvänt. Det tror jag är ett svar på frågan. Trygghetens svar.

Men det andra svaret är lika viktigt: människans frihet. Liberala partier har helt släppt klassiskt liberala idéer om rättigheter, integritet, olikhet och autonomi. De har i stället blivit vänsterfrågor.

Socialdemokratins framtid är två ben: jämlikhets- och välfärdspolitik + rättighetsliberalism. Förr sade man att liberalismen var kluven. Nu är det socialdemokratin som kommer bli det.

Socialdemokrati handlar varken om äkta själ eller nya visioner. Men praktisk politik med en färdriktning alla fattar. I sin fina bok Tankar om politik citerar Bengt Göransson skådespelaren Erland Josephsson: "Låt oss lippa ordet visioner [ ... ] Visioner är något som idélösa medelmåttor avkräver andra." Tankar om politik är ett viktigt inlägg i diskussionen med sin påminnelse om civilsamhälle och medborgardemokrati: staten och politiken kan inte lösa allt.  Vänstersocialister tror ofta det.

I går skrev Jonas Gardell i Expressen om sina våndor inför socialdemokraterna. Svårt att fatta. På Studio ett sade han att han ville ha mer passion. Det är lika skarpsynt som att drömma om visioner.

Jag har inte röstat på SAP i något riksdagsval sedan 1994, utan på andra rödgröna. Men nu är min ambivalens inför socialdemokraterna för första gången bortblåst. Jag känner inga tvivel. Det känns lite omtumlande.

Dystra noteringar

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-13 08:58

Fredrik Reinfeldt blir mer och mer lik Göran Persson. Samma självgodhet. Samma kyrkliga allvar. Samma teater: statsmannens. Vem blir förvånad när moderaterna valkampanj nu kopierar socialdemokraternas 2006. Tom på politik, "lita på mig" som enda budskap och med stoisk tystnad inför arbetslösheten.

Alliansens passivitet är de rödgrönas hopp.

Jag har flera år tänkt att Herta Müller är en författare för mig. Sedan fick hon nobelpris. I sommar har jag äntligen läst. Hon tråkade ut mig. 

Jakten på romer är sommarens politiska skandal. Sverige, Frankrike, Danmark och Italien har utvisat romer som är medborgare i Unionen. Det måste vara brott mot unionsfördrag och lagar. Men med den politiska myten om suveränitet anser sig staten ha rätt att bryta lagen. Här skriver Amnesty om diskrimineringen av romer i Frankrike. Och här är European Roma Rights Center. Här artikel om skärpt situation i Storbritannien.

Men samtidigt också goda nyheter. Slovakien har äntligen beslutat att försöka få slut på segregeringen av romer i skolsystemet. Många romska barn har helt enkelt placerats i särskolor.

De rödgröna har gjort det politiska grundjobbet. De går till val på en politik. Men deras kampanjarbete – formulera budskap, spinna nyheter, försvaga motståndarna – är under isen. Hur de förlorade striden om sin skuggbudget i media är talande. Under de första 48 timmarna såg det ut som en seger. Men så lyckades moderaterna få till osanningen att alla skulle drabbas av högre fastighetsskatt. Det var inte sant. Men de rödgröna lyckades inte vända. Alliansen är tvärtom. De har ingen politik. Men är djävulska på kampanjarbete och mediamanipulation. Journalisterna lägger sig platt. Blir en märklig valrörelse.

Nu ska jag och vännerna på Dagens arena äta lunch med mp:s språkrör. Kan de skingra den dystra stämningen?

Socialdemokrater 1

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-12 09:12   1 kommentar

Vad skulle man göra utan Fronesis? Deras senste nummer har tema socialdemokratin och anknyter till den debatt som nu förs över hela Europa. 300 sidor. Är det en tidskrift eller en bok? Jag har läst i sommar.

Utgångsläget är enkelt. Socialdemokratin är utslagna över hela linjen. Europavalet var en katastrof. Läget påminner om åren före Blair och den tredje vägen – men då var det ännu mörkare. Nu har tredje vägen gjort sitt. Man är vid nytt vägskäl.

Viktigast att läsa bland de 300 sidorna är Jon Cruddas och Andrea Nahles manifest för vägvalet: Att bygga det goda samhället. Det skrevs förra året, tio år efter det brittisk-tyska om tredje vägen. Cruddas sitter i parlamentet för Labour. Nahles är ny partisekreterare i SPD. Båda brukar sorteras till vänster i partierna.

De vill återuppliva idéerna om jämlikhet, trygghet och offentligt ägande. Men varnar för att återgå till "gammal" socialdemokrati. I stället betonar de individualism, frihet, hållbarhet, mångkultur och "ekonomisk pluralism" med olika slags ägande och institutionella strukturer. De understryker behovet att demokratisera. Tiden när man kunde styra ovanifrån är över. De enhetliga politiska rörelsernas tid när alla marscherar under samma fanor är också slut. 

När de blir mer konkreta lyfter de från nationell politik till europeisk. De drar precis den slutsatsen svensk vänster inte vågar (ännu): att socialdemokratins framtid är den europeiska arenan, det är där de stora genombrotten väntar. 

Cruddas och Nahles föreslår bl a en europeisik minimilön, att centralbanken ECB:s direktiv skrivs om, ett justerat utstationeringsdirektiv, att EU ska få egna finansiella resurser baserade på europeisk bolagsskatt och på finansiella transaktioner, att parlamentet ska få rätt att föreslå ny lagstiftning och utse kommissionens ordförande.

Carl Tham skriver en kommentar. Men berör inte med ett ord deras offensiva socialdemokratiska Europapolitik. Så kan man också göra. Varför denna beröringsskräck? 

Cruddas och Nahles manifest är det mest uppmuntrande jag läst på flera år om socialdemokratins politiska projekt. Du hittar den engelska versionen hos Compass där den kan laddas ner. Gör det! (Fronesis har inte lagt ut sin svenska översättning. Maila dom och säg att de borde).

Tony

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-10 09:07

Historikern Tony Judt är död. Inte oväntat. Alla vi som följt honom har vetat att han sedan en tid tynat bort i sjukdomen als. Hans sista bok, Ill Fares the Land, kom i våras. Den dikterades eftersom han inte längre kunde skriva och blev hans politiska testamente. Den börjar så här:

"Something is profoundly wrong with the way we live today. For thirty years we have made a virtue of the pursuit of material self-interest: indeed, this very pursuit now constitutes whatever remains of our sense of collective purpose. We know what things cost but have no idea what they are worth. We no longer ask of a judicial ruling or a legislative act: Is it good? Is it right? Will it help bring about a better society or a better world? Those used to be the political questions, even if they invited no easy answers. We must learn once again to pose them."

Boken är ett intelligent försvar av välfärdstatens och socialdemokratins epok: 1900-talets andra halva. Men som inlägg i den pågående debatten om socialdemokratins politiska vägval är den mindre lyckad. Judt förordar ett slags defensivt försvar av "hemmafronten" där en politik för trygghet blir viktigare än en för frihet. Lite som Göran Persson under 1990-talskrisen: ingen färdriktning mot framtiden annat än att hålla hårt i det man redan har. Jag tror det är fundamentalt fel. 

I en by i Portugals inland började jag läsa Judts mästerverk Postwar nu i sommar. Jag hann hälften av de 900 täta sidorna. En fantastisk story om Europa efter 1945.  Politik, samhälle, kulturhistoria. Grundboken om varför Europa blev som det blev: välfärdspolitik, demokrati, stabilitet. En annan kontinent än den som försvann först 1914 och sedan 1939. Ett försök att få oss minnas lärdomarna, de som nu verkar på väg att upplösas i gammal tanklös marknadsnaivism.

Samma dag som dödsbudet landade nya New York Review of Books i brevlådan. Där fortsätter Judts rätt egocentriska och underfundigt fragmentariska "memoarer". Ett slags följetong sedan i januari. Nu skrev han om King´s College i Cambridge vid 1960-talets mitt. En tid han älskat att återvända till. Brytningstiden mellan det gamla bördsaristokratiska Europa och det nya meritokratiska jämlikhetssamhället – inte utan problem.