Sommarlov!

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-06-10 08:36

Vallmon blommar utanför fönstret. Jag känner mig trött. Helt tömd. Har inte skött bloggen de senaste veckorna. Motståndet har känts tungt. Orden tagit slut.

I går skrev jag reportage från Amsterdam om nederländska valen i Expressen. Sedan tidigare finns också den längre rapporten Det populistiska laboratoriet.

Vänsterekonomen Will Hutton skrev träffsäkert i Observer nyligen om EU-motståndarna. Med anledning av Grekland och eurokrisen. En hård och rättvis passning till Flamman, Vänsterpartiet och andra i Sverige:

"The Eurosceptics will have got what they wanted – a Europe of independent nationstates looking after their own interests. But there is a dark side of Europe. What will be ushered in won´t be a joyful common market bound together by wealth-generating trade. What will emerge will be a Europe closer to the 1930s. Fearful, stagnant and prey to vicious racist and national ideologies."

Skrämsel? Javisst. Men jag är inte fast övertygad om Europatankens idé för att jag svärmar för kontinenten. Men för att den skrämmer mig. Såna som Geert Wilders och Franjo Tudjman har djup förankring.

Nu stänger jag min blogg för sommaren. Återkommer i augusti. Min energi är totalt slut. Måste få ny.

I somma ska jag läsa: Carina Rydberg (så mycket jag hinner), Tony Judts gamla tegelsten om Europas efterkrigshistoria och som alla somrar: Virginia Woolf. Men först Sofi Oksanen.

Och sen ska jag se fjärde säsongen av The Wire en gång till. Vi åker till Portugal i juli. Garanterad värme.  

Har jag sagt att Bengt Göranssons Tankar om politik är ett politiskt testamente underbart att läsa? Den kommer finnas i min bokhylla många år. En liten klassiker, tror jag.

Nu ska jag läsa färdigt korret på min bok om förorterna. Sedan är det studentmottagning hos en bekant. Äntligen sommar. 

Sverigedemokraterna i riksdagen?

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-06-03 13:05   2 kommentarer

I dagens DN skriver Carsten Jensen om Sverigedemokraterna. Det är en viktig artikel och jag är övertygad att han har rätt. "Ska Sverigedemokraterna hälsas välkomna i riksdagen? Det tror jag att de ska. Det kommer kanske se ut som en förlust av politisk oskuld för många uppriktigt demokratiskt tänkande människor i Sverige. Men det är i sådant fall en nödvändig förlust: Nosferatu dör först när han träffas av solens strålar, och i en demokrati är det debatten, kanaliseringen av konflikter och åsiktsbrytningar, inte tabuering, bojkott och tystnad som är solskenet." Läs. Den borde väcka debatt.

Jag har länge sagt att Sverigedemokraterna i riksdagen är trist, men ingen katastrof. Det viktiga är ju hur de andra partierna reagerar. Det är där katastrofen lurar. Om de gör som i Danmark och Nederländerna – anammar den rasistiska diskursen och börjar förvandla den till politik, med syfte att konkurrera ut det nya partiet – inträffar den verkliga katastrofen. I stället måste de stå upp för sina antirasistiska och demokratiska värderingar, inte vackla, inte låta Sverigedemokraterna bestämma debattens villkor utan helt enkelt ta strid för en annan politik: öppna gränser, mer invandring, korrekt asylpolitik och fortsätta den nödvändiga diskussionen om det mångkulturellas politiska principer.

Carsten Jensens text påminner om de analyser och tankar jag mötte i Nederländerna för två veckor sedan. Det var en ganska omtumlande resa. Jag kan inte riktigt släppa intrycken. Nästa vecka går landet till val och islamofobiska Geert Wilders Frihetsparti kan bli ett av de största partierna, kanske hamna i regering. Min rapport Det populistiska laboratoriet finns här. 

Bojkott av Israel

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-06-02 11:48

Här finns min ledare i dag på Dagens arena om att det nu inte längre räcker med att ta avstånd från Israels politik, utan nu också göra något, bland annat börja prata bojkotter.

Intressant att höra hur P1 Morgon nu börjar byta fokus, från Israels övergrepp till att ifrågasätta Ship to Bosnia. Kommer att komma mer sånt. Israels propagandamaskineri var långsamt den här gången, men nu rullar det igång. 

Mavi Marmara

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-06-01 10:11

Läs intervjun i israeliska Haaretz med Judith Butler från i februari om den akademiska och kulturella bojkottrörelsen av Israel – den så kallade BDS-rörelsen: Boycott, diversion and sanction. Det är en lång intervju, intressant på många vis, men diskussionen om bojkottens svåra principer ligger i intervjuns del 2. Jag läste tidigare i våras och beslöt att ansluta mig själv till dem. Det innebär för min del inga diskussioner, seminarier eller mediaframträdanden tillsammans med företrädare för Israels regering, representanter eller grupper finansierade av israeliska staten.

Nu är det dags att svenska kulturföreningar, universitet, kulturföretag och andra börjar föra samma diskussioner. Man kan börja med Butlers resonemang. Det är upp till oss – inte staten eller regeringen. När dokumentärfestivalen Tempo har sitt nästa styrelsemöte kommer jag ta upp frågan och föreslå att festivalen ansluter sig till BDS-rörelsen. Jag tycker ni som läser min blogg ska göra samma sak i alla de sammanhang där ni verkar. 

Här kommer min kommentar i dagens Expressen:

Filmbilderna från skeppet Mavi Marmara är dramatiska. Människor har flytvästar. Man hör skottlossning. Tre svartklädda kommandosoldater sveper fram och tillbaka med sina vapen. Efter nio minuter tar sekvensen på YouTube slut.
    Sedan inträdde den stora tystnaden. Hur många hade dödats? Vilka? Varför? Först vad som måste varit besinningslöst skjutande på ett skepp, med humanitär hjälp, på internationellt vatten. Sedan en lång mörkläggning. Arrogansen är hård som en örfil.
    Suddiga israeliska bilder från helikoptrar påminner om förra månadens gatubataljer i Aten, men i version light. Rättfärdigar det dödandet?
    Israel har vänt den demokratiska omvärlden ryggen. Budskapet är enkelt: vi delar inte era värderingar, vi respekterar inte era principer. Man har valt bort människors rätt. Man har valt våldet.
    Rötan sprids från 43 år av ockupation. Men i synnerhet ringlar den ut från massakern i Gaza, januari 2009. Ouppklarade brott är som spöken; de lämnar ingen i fred. De återvänder vid gryningstimmen. Dödandet på Mavi Marmara kommer upprepas fler gånger, på andra platser, så länge orsaken lämnas utan åtgärd.
    Budskapet från Ship to Gaza är enkelt: dags att återigen öppna Goldstonerapporten, inleda förundersökningar vid Internationella Brottsmålsdomstolen och väcka åtal mot de skyldiga. Israel verkar inte förstått globaliseringens konsekvens: att politiska brott inte längre kan ske i tysthet. Rättvisan har lämnat den nationella suveräniteten bakom sig. Den är fortfarande svag. Men den rör sig.
    Israels armé har hamnat i en ohygglig spiral. Den drivs ner i mörkret av föreställningen att opposition och demokratisk aktivism kan elimineras med skarpa skott och träffsäkra bomber. Tidigare har de drabbat libaneser och palestinier – nu även medborgare i EU och Turkiet. Föreställningen snuddar galenskap. Den måste få ett slut nu.