Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2009 kom ett urval av hans artiklar i boken "Kosmopolitik nu!". I augusti 2010 ger Bonniers ut Per Wirténs nya bok "Där jag kommer från" om förorten och den fjärde stadsrevolutionen.
Skicka e-brev till Per Wirtén
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-28 10:51
Om kungen ska leda Victoria och överlämna henne till Daniel har blivit största diskussionen. Det är ett friskhetstecken. Vad man pratar om är ju symbolisk genusordning. De flesta verkar invända – till och med kyrkan även om dom lindar in det som "försvara svensk tradition".
Att fadern överlämnar sin dotter – och därmed garanterar hennes oskuld – till en yngre man måste förstås som att man bekräftar gammal hederskultur. Eller har jag fel? En ordning som för det mesta tillskrivits "invandrarna" anammas nu helhjärtat av svenska kungahuset.
Rumänien vinner Eurovisionsfestivalen i morgon. Solklart.
I Sydsvenskan skriver Per Svensson smart om överlämningsfrågan: "Kungligheterna har alltid levt i en klankultur, snarlikt den man fortfarande kan iaktta på vissa håll i Mellanöstern. Kvinnliga familjemedlemmar har tjänst som panter i affärsuppgörelser mellan klanhövdingar. Patriarker har överlåtit sina döttrar till andra patriarker i utbyte mot politiska eller ekonomiska gentjänster."
Jag tror att valet är kungens. Det är ett sätt att degradera Victoria. Kungen har aldrig gillat kvinnlig tronföljd. I rojalismens värld innebär ju det att blodet förtunnas.
I dagens Sydsvenska går det också att läsa min recension av Chimamanda Ngozi Adichies underbara debutroman Lila Hibiskus. Äntligen på svenska.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-24 20:01
Jag har varit i Amsterdam några dagar. Därför inget bloggande på en hel vecka. Ska skriva artikel för Expressen och rapport till Arenagruppen inför valet i Nederländerna 9 juni. Finns risk att Geert Wilders islamofobiska Frihetsparti blir regeringsparti. Frågan jag ställt till alla jag intervjuat är: Hur kunde det bli så här? Svaren gjorde mig förvånad. Återkommer.
I skuggan av Grekland har gamla osanningar om marknader och samhällsliv gjort comeback. Återigen framställs staten som problemet – inte de frisläppta finansmarknaderna. I Amsterdam verkar alla övertygade att det kommer påverka valet. Högern vinner på sammanbrottet i Aten.
I Guardian läste jag förra veckan: "There is some irony in financial markets now terrorising governments over budget deficits that have been allowed to deteriorate in order to save the financial markets."
Jag är fastkedjad vid tangentbordet för att skriva rapporten om Holland. Men blev tvungen att bryta för att läsa klart Chimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus som äntligen översatts. Vilken underbar bok! Det var hon som slog igenom med En halv gul sol om kriget i Biafra. Remember? Hon är både författare och berättare. Jag ska lämna recension till Sydsvenskan på onsdag.
Nu ska jag kolla nykokt rabarberkräm. Stjälkarna är feta i år. Tog in blommorna nu i kväll. Hellre mer stjälkar – och kräm – än stora blommor.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-12 20:28
Jag har ett tålamodsprövande förhållande med tidskriften Transition. Jag har nog prenumererat i femton år nu. Den anländer oregelbundet. Ibland kommer förnyelsekraven – "betala så missar du inte nästa nummer" – oftare än tidningen. Jag betalar alltid.
Första numret kom 1961. Då i Uganda. Jag har sett de första numrena på ett bibliotek i USA. De var skrivna på maskin och dragna i manuell kopieringsapparat. Häftade för hand. Sedan många år är den amerikansk – men fortfarande om svart politik och svart kultur. När postkolonial teori stod på topp var den enastående. Sedan tappade den sin sving.
Men nya numret är tillbaka i gammal fin form. En rad underbara texter, konstprojekt och bilder om ljus i afrikanska storstäder. Ytterligare några fina personliga essäer i klassisk litterär Transitionstil. Och så pågår ett samtal om mänskliga rättigheter mellan afrikanska filosofer. Nu Ajume Wingo som försöker visa att i Afrika funkar inte den sedvanliga uppfattningen om individuella friheter, utan en mer kommunitaristisk som har gruppen som förutsättning – inte av kulturella orsaker, inget sånt junk, men på grund av människors utsatta och otrygga livssituation. "I am because we are, and since we are, therefore, I am." Hans poäng är inte att en uppfattning om MR är rätt, men att det finns många olika och att i en sammanbunden värld måste de samtala med varandra.
Transition lägger bara ut enstaka texter på sin web. Men kolla den ändå. Transition är ett litet udda underverk; en skör tråd över kontinenter.
I går hörde jag den franska vetenskapsteoretikern Bruno Latour. Låter det torrt? Inte alls. "Vi står nu i situationen när vi måste välja mellan politiken och naturen." Han väljer politiken och förklarar provokativt att naturen måste dö om demokratin ska överleva. Hela kosmos är nu indragen i en politik mycket större än bara " det mänskliga". Varje art, vare levande varelse har fått sin egen lobbyorganisation. Ren orörd natur har upphört existera. Det var skön pep-talk att höra honom.
Och i dag har Sydsvenskan min recension av den rödgröna antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras. Läs här. Författarna hade behövt tillägna sig lite Bruno Latour. Alldeles för många börjar grunda sina vänsteråsikter på Gud eller "naturen".
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-09 11:12
Jag klär inte i hatt. Det gjorde däremot Spencer Tracy. Jag blir avundsjuk när jag ser honom. De satt som på ingen annan. Ofta med snygg nedåtböj fram på brättet. I alla filmer bär han alltid hatt. Just nu ser vi några av de nio han gjorde med Katherine Hepburn. Filmhistoriens fräckaste par. Adam´s Rib är en av de bästa filmer som gjorts. På den tiden skrev Hollywood dialog. Och så är det hattarna.
För någon vecka sedan träffade jag Per T Ohlson. Vi satt ute. Sen försommarkväll. Han drack latte, jag en Murphy´s. Det var några timmar kvar innan jag skulle hem. Efter ett år med Reinfeldt sade Per T i Arena att alliansregeringen var "dödsdömd". Nu drog han slutsatsen att det som kan rädda kvar den är att krisen i Grekland förvärras. Han har rätt. Om det blir sammanbrott i augusti – alla krisers stora månad – vinner Reinfeldt valet.
Det är nåt underligt i situationen att kris för kapitalismen gynnar moderaterna.
I Pierre Schoris bok Vägen ut ur Afghanistan finns ett förhållande som sällan nämns: att svensk militär inte längre finns i FN:s blå baskrar. I Afghanistan är det med Natosymbolen. I Kosovo under EU. Nästan alla blå baskrar kommer nu från länder i Syd: Pakistan, Bangladesh, Indien och Nigeria är störst.
"Sverige det land som under Dag Hammarsjöld "uppfann" de blå baskrarna har, med undantag för det svenska bidraget till insatsen i Liberia 2004-2006, sedan mitten av 1990-talet valt att inte bidra till FN-ledda insatser utan nästan uteslutande insatser ledda av Nato och EU."
Schori i Afghanistan, betong i Arbetaren
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-07 09:56 21 kommentarer
För två minuter sedan skickade jag måndagens ledare till Nisha på Dagens arena. Det gäller Afghanistan (igen) och nu utifrån Pierre Schoris nya bok Vägen ut ur Afghanistan (Leopard). Den kort, kärnfull och absolut läsning för den intresserade.
Man kan se hur en ny uppfattning nu klarnar om Afghanistan. Om att konflikten bara kan lösas med förhandling, politik och kompromiss. Schori vill att Sverige omedelbart tar hem sina trupper. Den (f.d.?) brittiska utrikesministern David Miliband vill att alla stannar. Men båda är ändå påfallande ense om vägen mot en lösning. Jag har bloggat tidigare om Milibands artikel i NY Review of Books.
Den pakistanska journalisten Ahmed Rashids förslag, som han presenterade tidigare i år (jag har bloggat även om det), har säreget inflytande. Schori refererar honom rakt av och Milibands artikel är uppenbart påverkad av hans artikel. Bra, förstås. Känns hundra mil i intelligens från både Carl Bildt, Urban Ahlin och de på andra sidan som utan minsta eftertanke kräver omedelbart tillbakadragande av allt och alla.
Jag läser långsamt Lars Jakobsons feta roman Vännerna. Jag är svårt beroende av hans ojämna böcker. Har läst alla. Ingen kan framkalla sådan schizofreni mellan fiktion och samhället utanför boken. Man vet aldrig vad som är sanning och lögn, dokumentärt och påhittat. Vännerna är mer infernalisk än nånsin.
Vårdentreprenörer låter åldringar svälta i övergivna i heta lägenheter. Polisen jagar papperslösa migranter i en förort dominerad av en jättebyggnad i form av Per-Albin Hanssons huvud. Därinne ryms ett multinationellt bolag startat av folkhemsnostalgisk företagare typ Ingvar Kamprad. Kontrollsamhället är helt genomfört. Staten i upplösning. Vad är en människa? Finns individen?
Så här:
"I en ideologilös värld handlar det inte längre om vad man ska uppnå, utan om skräcken för att mista. Inte främlingsrädsla, främlingen kommer över tid att bli igenkänd och identifierad. Rädslan är för det främmande som begrepp, det som hela tiden lurar under horisonten. Bortom kontroll. Därför skall alla med. Alla skall bli till vi. Ingen och ingenting skall lämnas utanför. I utanför dväljs monstren och alla monster skall förstöras."
Lars Jakobson är en postmodern Peter Weiss.
I dag skriver Sverker Lenas om hur Arbetaren nu sänks av sina ägare. I helgen kommer ett samlat angrepp mot utvecklingen från en rad tidigare redaktörer, reportrar och medarbetare att publiceras. Jag är en av dom. Att Arbetaren försvinner som fri och oberoende röst är ett förfärligt bakslag för svensk vänsteroffentlighet. Jag har läst den i 33 år. Först sporadiskt. Men sedan nånstans runt 1987 varje nummer varje vecka. Den har räddat mig från fördumning. Det var oförglömligt att få skriva för den och vara inblandad i att utveckla kultursidorna under några roliga år.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-04 21:17
Jag stekte fiskburgare – gott om man blandar i hackad röd chilifrukt och en hel del torkade smulade limeblad – när Thomas Hammarbergs lugna stämma dök upp i Studio ett. Om Obamas problem med internationell rätt. Det var befriande att höra hur Hammarberg kallade de "prickbombningar" mot enskilda militanter Obama introducerat på allvar för "utomrättsliga avrättningar". Det är ju precis vad det handlar om.
Jag minns fortfarande den internationella indignationen som svepte fram efter Bushadministrationens första utomrättsliga avrättning i Jemen, bör ha varit 2002. I ett samtal i Arena kunde Anna Lindh knappt hålla orden på diplomatisk nivå när jag frågade henne. När Israel började med liknande avrättningar på Västbanken kom också protester.
När jag skrev ledare på Dagens arena efter två år med Obama och nämnde den dramatiska ökningen av utomrättsliga avrättningar fick jag mail från en socialdemokratisk tjänsteman som undrade vad jag egentligen menade. Avrättningarna, som är ett klart brott mot internationell rätt, har blivit normaliserat. Ingen protesterar. Ingen rapporterar. Ingen ens tänker på dem.
Varför är inte Thomas Hammarberg given utrikesminister i en rödgrön regering?
I Foreign Affairs listade Kenneth Roth, executive director för Human Rights Watch, nyligen Obamas problem med MR-frågor. Det är en ganska diger lista. Retoriken har förändrats till det bättre. Men politiken lever fortfarande kvar i skuggan från Bush.
Roth noterar syrligt att bara två länder fortsätter undvika att skriva under FN:s konvention för barns rättigheter: USA och Somalia. Samt att USA är ett av sex länder – bland dem Iran, Sudan och Somalia – som fortfarande inte vill ansluta sig till konventionen för kvinnors rättigheter.
"The challenge remains to translate poetic speeches into prosaic policy." Men mest av allt visar detta hur ohyggligt svårt det är att rulla tillbaka dålig politik när den hunnit bita sig fast i institutioner.
I mars hade NY Times en intressant artikel på samma tema av Charlie Savage.
Jag har börjat titta på teveserien Damages igen. Med Glenn Close som hal stjärnadvokat, alltid på den lilla människans sida mot de starka företagen – eller kanske inte. Har köpt en box med andra säsongen. Det är verkligen vansinnigt spännande. Och Glenn Close är perfekt.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-03 17:35
Roland Poirier Martinsson slårt hårt i botten i dag. I SvD undrar han varför V inte behandlas med samma misstänksamhet som Sverigedemokraterna. Hans slutsats är att V är det verkliga hotet mot svensk demokrati: "Spöket som går genom Sverige". Socialdemokratin förvandlas långsamt av Vänsterpartiets dolda agendor, befarar han. Högern börjar bli nervös. Då skriver de skamlösa krönikor som filosofen från Timbro. Två huvudlinjer kan skönjas: föraktet mot Mona Sahlin och kosackhotet från Lars Ohly. Seriöst?
Oenigheten i den rödgröna koalitionen verkar vara Afghanistan. Är det nödvändigt? Borde de inte kunna hitta en kompromiss med Obamas tidsram som vägledare?
Pierre Schoris bok Vägen ut ur Afghanistan har precis kommit ut. Jag ska börja läsa i kväll. Storbritanniens utrikesminister David Miliband skriver läsvärt med snarlik titel How to End the War in Afghanistan i mitt senaste ex av NY Review of Books. Han ger en inblick i hur britter och andra européer tolkar Obamas politik. Konflikten kan bara lösas med politik – inte med vapen. Dialog och en öppen dörr där de talibaner och andra motståndsgrupper som accepterar konstitutionen kan komma in, inlemmas i det politiska systemet och skyddas från övergrepp och åtal. I bästa fall är det så här Obama tänker, men inte kan säga offentligt. I sämsta fall är Milibands artikel (läs den!) en vacker dagdröm om en politik utan reell grund.
Holland verkar inte hitta nån väg ut ur Afghanistan. Tidigare i år sprack regeringen när De Gröna och Socialdemokraterna drog undan stöd för den holländska arméns närvaro. Men förra veckan backade de tillbaka: de kan nog tänka fortsatt militär närvaro, men med andra villkor. Nya valet i Holland är 9 juni. Socialdemokraterna är största parti i senaste opinionsundersökningen. Geert Wilders islamofobiska är fjärde största. Liberala frifräsarna D66 rycker också fram starkt. Socialistpartiet rasar blytungt. Holländsk politik är svår att förstå. Jag ska dit. Bokar biljetter i morgon.
David Miliband: "The lesson I draw from history is that Afghanistan will never achieve a sustainable peace unless many more Afghans are inside the political system, and its neighbors are in agreement with a political settlement."
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
bild
bild