Barn

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-29 08:31

Friskolekoncernen Academia är till salu. Två riskkapitalföretag slåss om aktierna: amerikanska Providence Equity Partners och svenska EQT (som jag antar är akronymer för ett lika fånigt namn som det amerikanska bolaget). EQT säger i DN i dag: "Vi tror att vi med vår erfarenhet att driva och utveckla bolag i Sverige har goda förutsättningar att ytterligare stärka bolagets position på marknaden." Det handlar om svensk skola. Var det här meningen med friskolereformen? V har som enda parti fattat läget. Dags för S och MP att också fundera över nya regler för friskolor. Grundutbildning är för viktig för att hamna i Academias läge. Riskkapitalbolag bryr sig inte om pedagogik – bara avkastning.

I söndags var jag i Umeå på Västerbottens museum och pratade om "Männens globala krig mot kvinnorna" med min artikel i Expressen som grund. Jag gjorde det i anknytning till Maria Ängquist Klyvares utställning China Girl som har sin utgångspunkt i läget för flickor i Kina. Närmare bestämt dödandet av nyfödda flickor eller aborterandet av foster med kvinnligt kön. FN räknar med att det saknas 50 miljoner kvinnor i Kina. Maria Ängquist Klyvare låter bl a hundratals små ansikten i keramik – alla med eget uttryck – bilda stora kvinnoransikten. Det är en både vacker, obehaglig och smart utställning. Den har varit på turné genom Sverige, men vet inte om Umeå är sista tillfället att se den, annars finns bilder på  hemsidan.

Befolkningsmyten

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-26 18:06

Dagens besked från Socialstyrelsen om praxis vid dödshjälp var en lättnad. Det innebär att människans självbestämmande går först. Jag kan inte förstå annat än att den unga kvinna som utlöst debatten nu kan få den omstridda injektionen så att hon inte behöver lida när hennes respirator stängs av. Och jag kan inte heller förstå annat än att detta innebär att Sverige har den mest liberala praxisen i Europa. Ja, Schweiz med sin sekelgamla lagstiftning om rätten att assistera vid självmord är naturligtvis ännu öppnare.

I min blogg förra veckan skrev jag kort om Socialstyrelsen och migration. Snuddade vid befolkningsutveckling. Av en tillfällighet hittade jag lite fler uppgifter om detta. Jag tror de flesta i min generation fortfarande lever i föreställningen om en hotfull befolkningsexplosion där jorden snart inte kommer räcka till. Vi matades med sådana intensiva skräckscenarior under många år. Det var befogat. 1972 hade världen födelsetal på 6,0. Men nu är de nere på 2,8 och fortsätter sjunka. För att en befolkning inte ska minska krävs födelsetal nära 2,0.

Alla vet att födelsetalen ligger under 2,0 i nästan hela Europa. De flesta klarar läget genom invandring. Men några länder får räkna med klart sjunkande befolkning, särskilt i östra Europa, under kommande årtionden.

Allvarligast är det i folkrika Asien. Sydkorea, Taiwan, Kina, Japan har siffror långt under 2,0. Innan Kina blir rikt har det blivit ett land av åldringar. Japan kommer ha 20 procent färre invånare 2050 än nu, om inget förändras. Samma decennium kommer Indien passera Kina som världens mest befolkningsrika. Världen kommer inte svälla upp av människor, utan magra av.

Glöm alla invandringsfientliga scenarior om hur människor från överfolkade länder väller in över EU:s gränser. Världen ser inte sådan ut. Mycket snart kommer människor vara bristvara. Rika länder kommer inte bygga murar för att hålla invandrare borta, men i stället locka och lura in dem. 

Sjunkande befolkningssiffror behöver inte nödvändigtvis betyda sämre liv. Men det kommer ställa helt nya frågor om hur vi ordnar samhälle, arbete och rikedomens fördelning.

Det var med förvåning jag hörde Göran Hägglunds kommentar till Socialstyrelsens klargörande om dödshjälp i dag. Han företräder ett parti laddat med just de värderingar som alltid kämpat mot människans självbestämmande över sin kropp, med hänvisning till Gud och människans  "natur". Ändå välkomnade han dessa mycket liberala regler. Jag gillar Göran. Men vad gör han i det där partiet?

Om två veckor kommer Bruno Latour till Sverige för att föreläsa. Han är inte bara vetenskapsteoretiker och filosof utan även kompromisslös fiende till föreställningen om en "mänsklig natur", ja till begreppet "natur" överhuvudtaget. Att avskaffa "naturen" är ett demokratiarbete. Jag ska till Nobelmuseet och lyssna. Jag har hört honom en gång tidigare. Då begrep jag nada av vad han sade. Går kanske bättre den här gången. Dessutom blev jag bjuden på middag med honom efteråt. Sånt händer aldrig mig. Vad ska man säga? Nervöst. 

Migrationsfakta

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-22 15:24   2 kommentarer

I dag finns min recension av Ian Burumas nya bok på Expressen. Det var Buruma som skrev den omtalade Murder in Amsterdam för några år sedan. "Debatten om islam i Europa har skruvats till högsta tonläge. Vad man än skriver är det någon som skickar ursinnig e-post. Ståndpunkterna är trassliga. Samma debattör kan först försvara Lars Vilks rätt att såra en och annan muslim. Och nästa dag protestera för att handskakningsvägraren i Småland sårat en och annan kvinna. Den ena blir en hjälte, den andra en skam. Men säger inte gamla idéer om tolerans och frihet att vi måste leva med båda? Är det så svårt att smälta?"

Jag har precis läst bra avsnitt i Socialstyrelsens Social rapport 2010 om migration. Där noteras några förhållanden som är så självklara att det ännu inte accepterats av debatten. Till exempel att migration är ett naturligt inslag i en sammanvävd värld. Den går inte att trolla bort. Inte ens med ökad global rättvisa och mer jämlika förhållanden, tvärtom kommer det antagligen öka människors lust att vandra över gränser. 

• Det är inte människor från riktigt fattiga länder som utvandrar. Det är de som bor i det globala mellanskiktet som flyttar. "En snabb ekonomisk utveckling som bärs upp av olika tillväxtcentrum i Latinamerika, Mellanöstern, Sydasien och Östasien kommer medföra fler migranter."

• Födelsetalen bromsas nu upp eller börjar sjunka i de flesta länder. Det innebär att fler av världens tillväxtregioner kommer börja locka invandrare. Vi går inte mot en värld där människor kan behandlas som överflödiga. Tvärtom: mot en värld där varje människa har stort ekonomiskt värde. Det kommer om bara några decennier vara internationell brist på människor i yrkesverksam ålder. Glöm alla skräckscenarior om en ölverbefolkad värld.

• Det här är också viktigt påpekande: "Det finns ingen anledning att föreställa sig ett radikalt, pessimistiskt scenario med ökad dödlighet, miljökatastrofer, krig och ekonomiskt kaos följt av massiva flyktingströmmar."

• De problematiserar argumentet om drain brain i utvandrarländer, men gör det kanske lite väl enkelt. Och så påpekar de att remitteringarna – de pengar utvandrarna skickar hem – 2007 uppgick till minst 240 miljarder, dvs dubbelt så mycket som det internationella biståndet. 

• Och så konstaterar författarna, Charlotta Hedberg och Bo Malmberg, att det allmänt accepterade påståendet att svensk integrationspolitik är misslyckad inte stämmer helt och hållet. Synd bara att dom inte redovisar den europeiska forskning som UNDP gjorde i sin Human Development Report i höstas: att invandring uppenbarligen inte ökar arbetslösheten eller sänker lönerna hos den infödda befolkningen i invandrarländer. Och inte gröper den ut välfärden heller.  

Det finns många som drömmer om ett slut på internationell migration och stökiga omflyttningar. De finns både till höger och vänster. Gemensamt är att de alltid tror sig veta bättre än de som faktiskt flyttar. Migrationsmotståndarna har alltid "en plan" så allt ska bli bättre och var och en stanna på vid det äkta hemmet.  Problemet är att dom sitter hemma i soffan i rika länder med tryggheten klar. De som flyttar har andra villkor att ta hänsyn till och letar efter öppningar till bättre liv.  Dom har inte tid att vänta på den stora "planen". In the long run we´re all dead.

Flygstopp

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-21 12:58

På söndag ska jag till Umeå och föreläsa. Flygbiljetterna ligger i en plastmapp i bokhyllan. Får se var askmolnet befinner sig då. Ska till Amsterdam på jobb om några veckor och kollade tågbiljetter i dag. A) Skitdyrt. Möjligen tre gånger dyrare än flyg. Antagligen klart dyrare än att köra bil. B) Svårt att boka utan hjälp från nån resebyrå, trots att jag egentligen bara behöver byta i Köpenhamn. C) Det tar drygt 20 timmar att resa. Varför ska det vara så svårt att fixa snabba, enkla och billiga tågförbindelser över hela EU?

USA:s arméledning har lägligt tagit fram en rapport om framtidens oljeproduktion. Den bekräftar alla farhågor om peak oil, det vill säga att oljeproduktionen nu kommer sjunka. Redan 2012 kommer det märkas underskott och 2015 räknar de med global oljebrist.

Man ska naturligtvis fråga sig varför just armén och inte landets energimyndigheter är så pessimistisk. Men om rapportens dystra slutsatser stämmer är askmolnet bara en lätt början på flygets verkliga kris. 

Patti Smith

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-20 14:04

Ibland tar skrivandet en evighet. Jag förstår inte varför. Till synes enkla texter kan utvecklas till mardrömmar. I går skrev jag recension till Expressen av Patti Smiths bok Just Kids om åren före genombrottet och vänskapen med Robert Mapplethorpe. En kort text på 2500 tkn. Piece of cake. Men helvete att det blev. Jag tror det tog fem timmars hårt koncentrerat arbete att få ihop det.

Det handlar aldrig om skrivkramp. Jag sätter igång direkt och vet vad jag vill ha sagt. Det är i detaljerna Satan sitter och trycker. Jag tar bort ett ord. Flyttar en mening. Skriver om en annan. Timma efter timma. Alltid hittar jag nåt nytt som är fel. Rytmen haltar. Meningarna är för långa eller för korta. Jag hittar upprepningar. Utslitna ord måste bytas mot andra. Ska jag lägga till ett adjektiv eller stryka ett? Så håller jag på. 

Under timmarna med texten reser jag mig aldrig. Ingen flykt. Ingen vila. I går tog jag en promenad för att köpa baguette tioll spenatsoppan jag skulle koka. Det var bra. Då föll de sista formuleringarna på plats. Då kan jag fyllas av total lättnad. Eller också fortsätter texten skava. I morse mailade jag en sista ändring till Expressen. Äntligen klar.

I lördags såg jag äntligen Avatar. En antiimperialistisk saga i 3-D. Lite trist bara att imperiet bara kan besegras på dess egna villkor: nävrättens. Där nånstans finns det amerikanska samhällets begränsning. De kan fortfarande inte tänka att konflikter kan lösas med förhandling och kompromiss. "Va, menar du att dom skulle prata sig ur det där," undrade min 14-åriga dotter som tycker Avatar är ungefär det bästa hon nånsin sett. Ja, det tycker jag faktiskt.

Historikern Tony Judt skrev för några år sedan en fantastisk essä om att skillnaden mellan amerikaners och européers sätt att se på världen och konflikter är erfarenheten av krig på eget territorium: "What Have We Learned if Anything?" Europa drog slutsatser av andra världskriget som står sig. Man valde politiken.

Avatar fick inte Oscar som bästa film. Det fick en annan som också bearbetar Irak och Kriget mot terrorismen. Nämligen Hurt Locker. Men det är en mer konventionell imperiefilm. En John Ford i 2010-talet där ensamma hjältemodiga amerikaner ser barbariet i vitögat. 

Tänk om alla amerikaner i stället sett Lost in Translation som vägledande kommentar om USA i världen efter 11 september. Långsökt? Inte alls.

Samtidigt med Just Kids har också en översättning av hennes diktsamling Oskuldens tecken från 2005. Där finns en lång underbar dikt "Iraks fåglar" om krig, sjukdom, död, Virginia Woolf och hennes systerson, Patti Smith och hennes mamma.

Varje förmiddag ligger svarta katter i vår trädgård. I sluttningen med södersol. De sover. Sedan rör de sig som smidiga pantrar mellan påskliljornas knoppar. Jag vill också ligga där i gräset, strax under häcken. 

Svenskdemokrati

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-15 10:25

I går såg jag utställningen (O)mänskligt på Forum för levande historia och Etnografisk muséet. Bra. Riktigt bra. Där kopplas rasbiologin, rasfilosofin och kolonialismen samman med bland annat tvångssteriliseringar, normtanken och behandlingen av så kallade "sinnesslöa". Klass, kön och ras vävs samman.  Rasfilosofin var ingen extrem yttring. Den var grundläggande för den moderna nationalstaten.

På DN Debatt i dag skriver Markus Uvell från Svenskt näringsliv om Sverigedemokraterna. Det hjälper "inte att ifrågasätta SD:s trovärdighet, problemet måste kapas vid roten". Helt rätt. Men han slinter i sökandet efter roten, tycker jag. Den egentliga roten är framgrävd på (O)mänskligt. Det är genom ett slutgiltigt uppbrott från rasfilosofins politik vi kan bemöta SD.

I London läste jag Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborgs Slaget om svenskheten. Har bestämt att skippa alla andra böcker om SD som kommit. Det räcker med den här. Lite glanslös, men effektiv. Deras bok bekräftar det jag alltid misstänkt. SD är inte bara ett parti som vilar på rasfilosofins grunder. Det vilar lika tungt på manlighetens. Det är inte bara "svenskheten" och den vita hudfärgens privilegiesystem som ska skyddas, utan med samma kraft även manlighetens.

SD är ett nationalistiskt parti. Den vänster som bemöter dem måste vila på annan grund: kosmopolitikens.

I helgen visar Zita minifestival med dokumentärfilmaren Kim Longinotto. Missa inte. Hon är outstanding. En sån berättare som bara låter kameran gå, inga kommentarer. I synnerhet Håll mig hårt, låt mig gå från en brittisk skola för barn som är aggressiva och hyperaktiva. Den är oförglömlig. Jag tror Kim kommer vara på plats för samtal efter lördagens visning av just den filmen.

Slöjdebatten

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-14 08:18

På Arenas hemsida finns nu en kommentar till magasinets enkät bland vänsterintellektuella om niqab och burka (6/09). Den är skriven av filosofen Dan Munter och är viktigt att läsa. Han är mycket kritisk till den laissez-faireattityd som dominerar bland några manliga enkätsvar, typ: låt de kvinnor som vill bära niqab bestämma själva, staten ska inte lägga sig i. Så här skriver han bl a: "Att helt plötsligt, när det kommer till frågan om invandrarkvinnors frigörelse från burka, betona att lagstiftning inte är ett optimalt instrument och att dialog är bättre, väcker också det frågor givet att man annars brukar anse att det är förbaskat bråttom med jämställdhet och att vi inte har tid att vänta på att dessa förändringar ska komma av sig själva. Varför har ingen längre bråttom när den gäller denna grupp kvinnor? Varför får allting helt plötsligt ta så förbaskat god tid?" 

Munters bidrag för diskussionen framåt. Han förvånas också över den brist på engagemang som just de svar han kritiserar uttrycker. Jag var chefredaktör för Arena när enkäten gjordes och tänkte samma sak. Skribenter som annars utmärks av skarpsinne var påfallande loja. Från annat vänsterhåll kom kritik att Arena öht ställde frågan om niqab, den är ju så kvantitativt marginell och är inlemmat i olika svenskdemokratiska projekt. Den kritiken är befängd. Heltäckande slöja är en globalpolitisk fråga som nu landat i Sverige. I de allra flesta länder mobiliseras motstånd av feminister och andra demokrater. Att inte delta i den debatten i svensk kontext är oförsvarligt isolationistiskt. 

I går kväll var jag på seminarium på Södra teatern om "Exploatering, ojämlikhet och global ekonomi". Ett i en serie om postkolonial feminism. Jag är glad att jag gick dit. Det var befriande bra. Fullsatt. Bra diskussioner. Det är här den intellektuella vänstern lever; i stjärningspunkterna mellan klassperspektiv, feminism, antirasism, globalt/lokalt med intersektionalitet som givet verktyg att tänka samman det som verkar osammanhängande. Vilken kontrast till den torftiga politiska värld som inrymdes i Dan Josefssons och Daniel Suhonens angrepp på Arena i vintras. Nästa i serien är 18 maj. Notera i din almanacka.

Vad tycker jag om niqab? 1. Den är inte bara symbol för könsapartheid. Den är praktiserad apartheid. 2. Den är i första hand ett politiskt konservativt projekt. 3. Men man kan inte förbjuda heltäckande slöja på offentlig plats. Det strider mot människans rättigheter. 4. Däremot kan det inte anses som en mänsklig rättighet att i alla situationer kunna bära heltäckande slöja. Jag kan tänka mig mängder av arbeten där dolt ansikte är hinder för att sköta jobbet: de flesta service- och vårdyrken, eftersom ansiktet är ett kommunikationsverktyg för att förmedla uttryck, känslor, åsiktsnyanser (det är ju därför vissa män vill hindra kvinnor att visa ansiktet och därmed isolera dem från offentligheten, demokratin, politiken). Den som väljer att bära niqab får helt enkelt betala ett pris för sitt extrema val. Det gör andra med starka övertygelser. 5. Staten kan inte förbjuda hemmafruar, även om det också kan betraktas som ett slags instängning av kvinnor, men har ändå markerat med olika insatser och institutioner att yrkesarbete är bättre av en rad orsaker. Staten kan förhålla sig på liknande sätt till heltäckande slöja. Jag tycker alltså inte den behöver vara neutral. 6. Rätten att bära vanlig slöja ska däremot vara självklar. Lika given som rätten att bränna den.

Nu ska jag kolla in ny utställning på Forum för levande historia om svenska  rasbiologer och skelettsamlare. Känns som allt det här hänger samman. Vet inte om det ska oroa mig. Konsekvens är tecken på inskränkthet.

Under tiden väntar jag på DO:s ställningstagande om fallet med kvinnan som inte fick bära niqab på Komvuxutbildning i Stockholm. Utslaget skulle kommit i december (det var därför vi gjorde enkäten i Arena). Men sedan har det skjutits upp och skjutits upp. Oavsett DO:s beslut blir det mums för SD. Ju närmare valet det kommer desto bättre för demagogerna. Helt nödvändigt att ha tänkt igenom frågan – marginell eller inte är dess symbolpolitiska värde stort. 

Borta

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-06 14:43   1 kommentar

Nu åker jag till London. En av våra döttrar bor där sedan i höstas. Hon tog sitt samlade startkapital och åkte. Hankar sig fram med ströjobb. Bor i en ombyggd kyrka i Hackney. Modern life. Jag tar inte med datorn. Bloggar inte. Tillbaka på lördag.

Jag tar däremot med nya Arbetaren som har tema om flexibilitet på arbetsmarknaden. Säkert bra läsning. Och jag tänker lyssna på Jimi Tenor, finsk jazz/rock/afro/party/whatevermusiker som gör livsgivande uppspräckt musik, länge sen jag hörde nåt så bra, kolla honom på Spotify.

Djävulsberget

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-06 14:40   2 kommentarer

Teufelsberg är Berlins högsta berg, skapat av rivmassor efter krigets ruiner, ovanpå en av Speers paradhus. På toppen byggde USA en Field Station Berlin. Där satt unga amerikaner och avlyssnade rysk kommunikation. Så här berättar Tom: "En uppgift var att spela in obegripliga meddelanden. Istället för ord hörde man bara konstiga ljud, som inte gick att förstå. Jag spelade in dem och skickade dem vidare."

Meira Ahmemulic har träffat de som lyssnade. Hennes text (och bilder) i nya Ord & Bild är en surrealistisk installation. Enkelt genial.

Efter 1989 såldes berget till lycksökare som ville öppna lyxhotell. De gick i konkurs. Anläggningen förföll. Råttor, grafitti, mögel. 2007 köpte regissören David Lynch berget. Han drömde att bygga universitet för transcendental meditation. Lynch om den tilltänkta föreståndaren: "Han lär sig lyssna till det allra djupaste tillståndet, intill det Absoluta." Efter en bisarr presskonferens föll projektet i glömska.

2009 skar en konstnär sönder den duk som täcker anläggningens högsta torn. När vinden tar tag i tygremsorna framkallas ett ljud, en sång, som hörs flera kilometer. Anläggningen för avlyssning har blivit en ljudskulptur som människor kan lyssna till.

På Ord & Bilds hemsida kan man se ett videoverk av Ahmemulic med Jason Bourne som ett slags referenspunkt. Meira Ahmemulic är konstnär verksam i Göteborg och Berlin. Ord & Bild är en kulturtidskrift man köper (allt är inte gratis). 

Aldrig mer VPK

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-05 11:42

Östberlin var en skrämmande stad. Jag minns särskilt ett besök 1984. Minnet återvände när jag läste artiklarna om staden och landet DDR i senaste Ord&Bild. Jag var där som journalist och hade hjälp av en östberlinsk kvinna. Hom var nygift med Jeppe i Stockholm. Men myndigheterna släppte inte ut henne. Kanske nästa år, kanske om två år ... kanske aldrig.

En kväll åkte vi genom staden. Hon körde en Trabant. Det var tät dimma. Hon körde fel och blev osäker på var vi befann oss i mörkret och dimman. Gatorna var tomma – det var ju DDR. Vi svängde runt ett hörn. Plötsligt bromsade hom häftigt. Alldeles framför oss reste sig Muren.

Vårt samtal tystnade. Bilen stod stilla. Världen höll andan. Vi hade pratat om hur hon längtade till Stockholm. Nu stod vi inför just den Mur som höll henne fången. Under några korta sekunder, som kändes som minuter, höll världen andan. Tystnad. Dimma. Muren. Sedan vände hon bilen och körde raka vägen, utan minsta misstag, till mitt hotell. Vi sade ingenting.

Efter den resan röstade jag aldrig mer på VPK i något enda riksdagsval.

En helt annan sak: I dag har NY Times intressant artikel om skärmytslingarna mellan Karzai, det afghanska parlamentet och Nato. Och i dag har talibaner attackerat USA:s konsulat i Peshawar, Pakistan. Risken växer att revolutionära islamister framkallar samma hänsynslösa inbördeskrig som plågade Algeriet för 20 år sedan.

Kärleken till alliansen

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-04-04 15:47

I dag skriver SvD om tänkbara statsråd från MP och V. Bra. Men lyckas naturligtvis i ingressen vända det mot Mona Sahlin. Unga begåvade politiker från de andra partierna försvagar Sahlin är tanken. Alla vet att det är tvärtom. MP och V har energi och politiska idéer som socialdemokraterna är i desperat behov av. I själva verket gör de Mona Sahlin starkare.

I torsdags hade DN den hundrade opinionsmätningen om Mona vs Fredrik. Men nu med det pikanta tillskottet Maria. Mönstret börjar bli klart. Vårens mediadrev kommer sika in sig på Mona Sahlin och Maria Wetterstrand. Som medel kommer reportrarna använda opinionsmätningar. Men de kommer ta varje chans. Dramaturgin är redan klar. Mona är svag. Maria vill ha makt. De tänker fantisera fram en catfight som inte finns. 

Det är så uppenbart hur välbetalda politiska reportrar i riksmedier – jag tänker i första hand DN och SVT – inte klarar en rödgrön valseger. Deras kärlek till regeringen är för stor. Valrörelsen kommer bli medborgaropinionen (konstant rödgrön i tre år) mot mediaopinionen (konstanmt blågrön sedan minst fem år).

Nya Ord&Bild (1-2/2010) är fint. Många bra texter som cirklar kring 1989 och murens fall. Den tjeckiska sinologen Martin Hala skriver t ex klargörande om utvecklingen i Kina. Oundvikligen ser han Kina genom ett östeuropeiskt och tjeckiskt perspektiv. I Europa föll kommunismen samman. I Kina omvandlade den sig. Han avvisar tanken att Kinas utbildade medelklass kommer bli demokratikraft, sanningen är den motsatta: de har regimen att tacka för sitt växande välstånd och förblir lojala. Förändringen måste komma från annat håll.

När drevet gått mot olika borgerliga statsråd har det grundats på sakfrågor: sjukförsäkringar, a-kassa och annat. Men kampanjerna mot Mona Sahlin bygger bara på luft: på opinionsundersökningar. Ja, socialdemokraterna är bleka. Men problemet är samma som plågat partiet i två decennier: brist på politik, brist på konkreta reformförslag. Vad tycker de om skolpolitiken, om asyl och migration, om bostadsfrågan? Oklarhet över nästan hela linjen. 

När jag läste Martin Halas artikel om Kina slogs jag av dåligt samvete. Varför denna tystnad när kinesiska potentater blixtbesökte Stockholm? Inga kritiska frågor till svenska statsråd som fjäskade för diktaturens eminenser. Inga arga artiklar. Tystnad även på Dagens arena. 

Snödrivor i radhusens skuggläge. I solen blommar krokus. Humlor och bin kryper omkring i deras blomkupor. Vilka optimister.