Bränna flaggor

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-30 15:49   1 kommentar

I helgen var det demonstrationer i Malaysia. Man protesterade mot rondellhunden och brände svenska flaggor. Sveriges regering svarade med en officiell protest. En polisanmälan lämnades in.

Man får alltså skända Muhammed i Sverige. Men inte skända den blågula fanan i Malaysia. Klart man så får göra båda saker. Men för regeringen väger nationen tyngre än religionen.

Bränn flaggan. Bränn fler flaggor. Bränn alla flaggor.

I morse hoppade en rödhake mellan fläderns grenar. Den är årets första. Om det blir sol i morgon kanske den sjunger. 

Jag skriver kommentar om bomberna i Moskva i dagens Expressen. "Ögonblicket när en människa trycker på utlösaren, tätt intill andra i en tunnelbanevagn, och försvinner i vitt ljus rubbar existentiella grundfundament."  Läs här. 

Fattigdomen

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-29 20:58

Socialstyrelsen rapporterar i dag att fattigdomen halverats och inkomstskillnaderna ökat. Det är deras stora årsrapport om läget i landet. Jag har beställt ett ex. Den är nödvändig att ha i närheten. Läste ingressen på Socialstyrelsens hemsida. Den avslöjar nyhetsjournalistikens slapphet. Både Ekot och Rapports nyheter var en exakt kopia av Socialstyrelsens egen presentation. Kritisk granskning? Eftertanke?

Att fattigdomen halverats är ett kontroversiellt påstående. Socialstyrelsen har mätt efter ett absolut mått, baserat på socialbidragsnormen. Då har den minskat. Men om jag minns rätt från andra undersökningar innebär minskningen bara att den är tillbaka på samma nivå som före 1990-talskrisen. Det tog nästan 20 år för låginkomsttagare att hämta sig. Socialstyrelsens siffror är från 2007. Vad händer efter finanskraschens effekter märks?

Men om man mäter fattigdom i relativa tal, som EU enats om, blir bilden annan. Fattiga är då de med 60 % av ett lands medianinkomst. Då har antalet fattiga ökat i Sverige. Kunde man inte tänkt sig en kort diskussion om detta av nyhetsreportrarna?

I söndags morse var årets första bofink på plats i Fullerstaparken. Lika stark upplevelse varje år. Enstaka starar finns också. Gröngölingarna kör hårt med sina spöklika skratt i granarna mellan villor och hyreshus. Jag är ingen ornitolog. Men att ha koll på fågelsången har blivit viktigt. Det är tidens gång. 

I senaste numret av Framtider, Institutet för framtidsstudiers tidskrift, finns en diskussion och fattigdomsbegreppet som är klart läsvärd.Att mäta relativ fattigdom är faktiskt bättre än att använda en fast gränssumma. Fattigdom är alltid i förhållande till andra.

Mer facts. FN:s årliga "State of World Cities Report" har kommit. Innebär att jag nog måste justera upp en del siffror i manus till min kommande bok om förorter. "The endless city" har blivit nytt begrepp för att beskriva framväxande stadsregioner. De sträcker sig tiotals mil i alla riktningar med 100 - 120 miljoner invånare. De innebär nytt sätt för mänskligheten att leva.

827 miljoner lever nu i stadsslum: kåkstäder, favelas. Men tro inga stadskritiska larmrapporter. Den största fattigdomen hör hemma på landsbygden. Att flytta till stad innebär för de flesta ett bättre liv. Antiurban civilisationskritik är mest välfärdsångest i rika länder.

Dags att köpa böcker: Dilsa Demirbag Stens, Sara Stridsbergs och Lars Jakobssons. Sedan är våren fullbokad. Måste också hinna läsa Per Olov Enquists "Levis resa" en gång till. 

Bjästa

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-26 13:19   4 kommentarer

Kommentarerna till skandalen i Bjästa är bättre än jag befarat. Trodde alla skulle begrava huvudfrågan om manlighet och våld för att i stället diskutera trygga frågor om nätmobbning. Kanske så uppenbart här att ingen kan ducka längre. Nisha Besara bekriver det som hedersvåld. Ann Heberlein skriver också skarpt.

Förra året kom Ola Larsmos roman "Jag vill inte tjäna". Jag läser den på kvällarna. Med sin patenterat långsamma stil berättar han om samma våld för hundra år sedan. i Uppsala. Män som våldtog, köpte sex och märkte kvinnor med kniven. Läkare, professorer, studenter.

Jag märker hur lätt det är att bara moralisera. Bjästa handlar ju om strukturer. Samma som i Larsmos roman. Makt. Våld. Manlighetsideologin. Och mest av allt människors val att tiga. Skulle jag gjort annorlunda än prästen? Än rektorn? Rädslan är stark. Tryggheten lockande.

Som av en händelse läste jag Herbert Tingsten i går (igen): "'Att tiga' är ett drama som inte bara gäller tyrannierna. Det gäller oss alla. Att tiga: det är en tillflykt undan fördömandet av det som sker, en metod att komma ifrån den pinsamma insikten, att göra försoning med ondskan uthärdlig, att undvika ansvar med ett inte alltför stunget samvete. I tyrannierna är tigandet en ohygglig nödvändighet, hos oss är det en skam."

Och som av en annan händelse hittade jag en ny rapport från Amnesty om våldtäkter i de nordiska länderna "Case Closed". De rapporterade våldtäkterna ökar. I Sverige gällde nästan 25 procent av fallen flickor mellan 15 och 17 år. Linnéa i Bjästa var 14. Finland får mest kritik. Sverige också en hel del. En slutsats är "Amnesty International calls on the Nordic governments to establish an independent monitoring mechanism to systematically analyze all rape investigations that are closed before coming to trial, and to report on the reasons." Bra förslag. Gör det.

Nu ska jag åka till Plantagen i Hallunda och köpa blomsterfröer. De behöver drivas upp till sommaren. Varje vår, samma sak, alla fönsterbräden fulla med små gröna skott. Sak se om man kan så fleråriga daggkåpor i år. Jorden har börjat dofta. Den är svart. Två krokusar blommar i backen.

I senaste Arbetaren skriver Anna-Klara Bratt om sjukförsäkringsdebatten med hjälp av Björn Johnsons bok. Jag har rivit ut och sparat.

Och i Flamman börjar äntligen en mer konstruktiv debatt om medelklassen öppnat sig. Dags att sluta demonisera medelklassen. Det är borgerligheten i stenhus och lyxvillor som är problemet – inte mina grannar i radhuslängan. 

Den banala ondskan

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-25 09:18

Jag såg Uppdrag granskning i går. Ett av de mest obehagliga reportage från Sverige jag sett. Bjästa utanför Örnsköldsvik. En 14-årig flicka våldtogs på skolans toalett av en äldre elev. Senare våldtog han ytterligare en ung kvinna. Han har erkänt och är dömd. Men nästan hela orten har slutit upp bakom honom.

På nätet, i skolan, hemma i köken mobiliserades en lynchjustis av värsta slag. det påminner om Alabama på 1920-talet. Där var det vita privilegier som försvarades. I Bjästa 2010 är det manliga. Flickan tvingades till sist fly med sina föräldrar och bor nu i Stockholm.  

Min yngsta dotter tittade en stund. Sedan sa hon: "Näe, jag pallar inte mer", gick upp på rummet, stängde dörren och slog på datorn. Jag förstår henne. 

Lyssna till kyrkans präst. Iskall i sitt ställningstagande för våldtäktsmannen. Sedan: "Jag visste inte..." Samma ord som 1944, som så många gånger förut när man hukat under våldet.

Mest påträngande var hur övergreppet betraktats med den manliga blicken. Så här: "Det är så synd om killen." Sedan en paus. Och så ett hastigt tillägg: "... och tjejen också, förstås". Empatin hos våldtäktsmannen. Han som är så trevlig. Hur länge ska vi stå ut med detta kryperi inför mäns våld och övergrepp mot kvinnor?

På Moderna museets stora utställning med konstnären Lee Lozano finns en teckning. En man ser ut över världen med en penis som kikare. I Bjästa har både män och kvinnor stått där och kikat genom den. Acceptansen för mäns övergrepp handlar inte om kön på enkelt vis – det är försvar av en ideologi och maktordning. 

Och så skolans rektor. Hon som inte förstått. Inte velat veta. Skolan har medvetet undvikit att ta ställning för det våldtagna barnet. Noll rättskänsla. Nu när hon får frågor börjar hon förstå, rakt in i kameran. Ännu en "som inte visste". Hon illustrerar Hannah Arendts formulering "Den banala ondskan". Alla såg hur lynchjustisen löpte amok. Men de vek sig: lärare, kyrka, fritidsgården, alla.

Vad tänker de nu – dagen efter att deras skuld redovisats i teve? Reportaget finns på SvT Play.

Folkmordsimport

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-24 18:02

I dag har Carl Bildt mött unga med turkisk bakgrund i Stockholm. Dom är upprörda över riksdagsbeslutet om folkmordet på armenierna under första världskriget. I Ekot hörde jag Bildt säga att man inte kan hålla på och importera gamla historiska händelser in i dagens politik. Tänk om han skulle säga det om Förintelsen?

Folkmordet på Armenierna är inte bara historia. Det är dagspolitik. Att göra upp med den turkiska etnonationalismen och kemalismen förutsätter en historisk uppgörelse med folkmordet. Det är pinsamt att höra Bildt. Har han ingen ryggrad? Han sade att ett erkännande försvårar försoning. Menar han verkligen att en försoningsprocess kan bygga på lögn?

I Ekots lördagsintervju satt Fredrik Reinfeldt och pratade om att övergreppen kan tolkas på många sätt och kanske inte var ett folkmord. Sveriges statsminister förnekar i praktiken de mord och den terror som gav upphov till begreppet genocide. 

I dagens SvD skriver historikern Dick Harrison om folkmordet. Bra för den som vill veta vad Bildt och Reinfeldt försöker tiga bort. 

I israeliska Ha'aretz finns också en intressant intervju med Judith Butler. Hon berättar om sin judiska bakgrund och tillhörighet – och hur den bidragit till hennes queera och "postmoderna" skepsis till identitetspolitik. Men läs den mest för att hon förklarar hur den akademiska bojkotten av Israel funkar. Jag har varit skeptisk (ogillar bojkott av samtal), men Butler har fått mig att byta ståndpunkt.

Den konservativa svenska vänsterfalangen (Arena-ätarna) kan ju meditera extra hur kombinationen queer, postmodernism och politisk aktivism passar ihop fint hos Butler.

Skola 2

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-24 08:13

I P1 Morgon för någon timma sedan hörde jag Sven-Erik Österberg understryka betydelsen av bättre yrkesutbildningar för att få ner ungdomsarbetslösheten. Han har kanske hunnit läsa Jonas Olofssons nya bok Krisen i skolan.

Det är svårt att förstå varför yrkesutbildningarnas egenvärde tappat. När den första moderna yrkesskolan byggdes i Huddinge stod den som ett utropstecken. Det bör ha varit tidigt 1960-tal. Huddinge var en socialdemokratisk kommun styrd som  "enmansdemokrati" av Nils Eliasson – progressiv, framtidsinriktad, samhällsbyggare. Skolan reste sig som en liten skyskrapa i det ännu flacka förortslandskapet. När man kom med bil var skolan det första man mötte. Där började framtiden.

När jag gick gymnasiet på 1970-talet hade statusen förändrats. De teoretiska linjerna var i en ny fin byggnad. Dämpat ljud, konst på väggarna, sköna färger. Man blev glad av sin skola. Yrkesskolans höghus låg på andra sidan vägen – nu tungt trafikerad genomfartsled – för sig själv. Det hade blivit slitet, bullrigt, gammeldags. Yrkesskolan var dåtid. Min skola var framtid.

Nu skryter Huddinge inte längre med modern yrkesskola. En del program har lämnat skyskrapan och finns nu gömda i anonymt ombyggt kontorshus bakom torget. 2010-talets statusskola i Huddinge är förstås Södertörns högskola och Karolinska universitetssjukhusets forskningsavdelningar. Nu är det de husen som lyser av framtidstro.

Utvecklingen är inte så konstig. Den är framsteg. Men husen berättar också hur kunskap, och arbete, omvärderats. På 1990-talet greps vi av tanken att i det "postindustriella" globaliserade arbetslivet krävdes akademisk examen för alla. Ingen dålig ambition. Men konsekvensen blev samtidigt att yrkeskunskaper nedvärderades. Industriarbetena skulle ju slås ut och tjänstesektorn skulle bara bli genomströmningsjobb. Utbildningspolitiken lämnade en massa begåvade unga människor i kylan. Deras begåvningar och arbetspassioner var ju historia, skulle försvinna, hade lägre värde.

Att skriva om yrkesutbildning ger inga pluspoäng. Radikala människor couldn´t care less. Det säger en del om hur lågt idén om det goda arbetet står. Hur rent klassförakt präglat även socialdemokratisk utbildningspolitik de senaste två galna decennierna.

På Aftonbladet tycker Petter Larsson helt annorlunda än jag om Jonas Olofssons bok. Han varnar och tycker det är den farligaste bok han läst, i synnerhet som Olofsson är knuten till fackförbundet Unionen (förutom sin tjänst som ekonom-historiker vid Umeå universitet).

Skola 1

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-23 13:52

Vem bryr sig om yrkesutbildningen på gymnasiet? Nästan ingen som har tillträde till offentlig debatt har nånsin satt sin fot på frisörsutbildningen eller programmen för fordon eller industri. Det är utbildningar som anses som något apart, av mindre betydelse. Bättre med en massa akademiker, då stärks Sverige i den globala konkurrensen – så har det sagts sedan mitten av 1990-talet.

Nu har sociologen (?) Jonas Olofsson skrivit en gedigen och torr undersökning av den nya gymnasieskolan. Krisen i skolan (Borea förlag) handlar mest om yrkesprogrammen. Hur man blir välutbildad arbetare. Det är en hård uppgörelse. Den ansluter sig till andra som rapporterat om de misslyckade skolreformerna från 1990-talet. Det mesta verkar blivit sämre.

Ambitionen med de nya yrkesprogrammen var att alla skulle få högskolekompetens. Fantastiskt bra. Jag tyckte det var helt rätt. Men facit säger nåt annat. Fler och fler började hoppa av. De blev drop outs. Ungefär 25 procent får inte examen. På många yrkesprogram ännu fler. Trots att alla nu går vidare till gymnasiet, tack vare gymnasiereformen, är det färre som fullbordar gymnasiet nu än före förändringen.

De som lämnar skolan utan examen får en skör prosition på arbetsmarknaden. Jonas Olofsson pekar på problemen med yrkesutbildningen som avgörande orsak till hög ungdomsarbetslöshet. Länder med en tydligare koppling mellan yrkesutbildning och arbetsliv – som Danmark och Holland – ger unga människor starkare ställning på arbetsmarknaden. Borgarna skyller på LAS, men problemen på yrkesprogrammen är nog viktigare förklaring. 

"Strategin att betona utbildningens studieförberedande uppdrag på bekostnad av yrkesidentiteten har haft ett socialt pris", skriver Olofsson. Det stavas utslagning. Jag har skrivit om det här förut i Arena, men inskjutet i ett lite annat sammanhang. Jonas Olofssons bok bekräftar allt – och mer ändå.

Att justera en reform som inte blev riktigt rätt borde vara enkelt. Men då inträffar det intressanta bland socialdemokratiska vänner: de blir totalt tankeblockerade. Jag har hamnar i upprörda debatter. Det är inte populärt att jag skriver. Jag misstänks för konservatism. Nu blev det i stället Jan Björklund som faktiskt försökt förbättra den gamla socialdemokratiska reformen. Från 2011 kommer yrkesutbildningarna uppgraderas. Mer fokus på yrkeskunskap. Högskolekompetens som rättighet – men som tillval. Man får examen även utan sådan. Kanske kan utslagningen minskas.

Men socialdemokrater och vänsterpartister håller hårt i kartan: obligatorisk högskolekompetens till alla, utslagning eller inte. Det är en gåta varför sossar inte är mer intresserade av hur utbildningen ser ut för deras gamla kärnväljare; de som blir medlammar i LO-förbund. En röd-grön regering bör utveckla Björklunds reformer på just den här punkten.

Jonas Olofssons bok lägger sig i raden av akademiska studier som nu långsamt pekar på "det galna 1990-talet". Sanningen är ju att Göran Perssons socialdemokrater var med om det mesta. Perssons roll i boken är mörk: snabba beslut utan att först tänka efter och helst markera avståndstagande mot klokare företrädare. När tiden nu vänder (finanskraschens politiska effekter verkar långsamt) gäller det att kunna lägga gamla kartor åt sidan och våga orientera om sig när utvärderingarna trillar in. Det är reformismens anda.

Jag återkommer om Olofssons bok.  

Medelklassen

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-23 09:33

En dag förra veckan var jag i panel på seminarium om fattigdom, arrangerat av Institutet för framtidsstudier. I något sammanhang nämnde jag att det är dags att skylla allt ont på medelklassen. Att det som hänt med växande inkomstskillnader är att den gamla borgerligheten gjort come back, och att det är den gruppen vi borde intressera oss för när vi pratar konsumism och annat.

Jag fick mail från en i den stora publiken som lyssnat. Jag tycker det var intressant. Alltså kommer det här:

17 mar 2010 kl. 22.15 skrev Fredrik Gunnarsson:

Hej

Lyssnade på dig idag debattera med några borgerliga ledarskribenter om fattigdom på Framtidsfokus fattigdomsseminarium, kulturhuset i stockholm. Tycker som vanligt att du gör lysande debattinsatser och håller vänsterfanan högt. Dock blev jag besviken på ditt resonomeng om enbart borgerlighet och inte medelklass som problemet i dagens samhällsutveckling. Du sa nåt i stil med att det idag är så enkelt att svartmåla medelklassen då den istället är en produkt av men också en viktig bärare av välfärdssamhället.
Jag undrar hur du resonerar där egentligen? Jag tycker definitivt att medelklassen måste skuldbeläggas för den kulturella och värderingsmässiga förändring som sker i samhället idag där välfärdssystem och institutioner urholkas på sin ursprungliga mening i rask takt.

Jag har länge efterlyst fler beskrivningar av medelklassen som kulturbärare och normförskjutare i samhället i någon slags ickeideologisk mening, dvs där den stora breda medelklassen genom sina vägval och handlande tenderar att förskjuta samhället i en borgerlig riktning. Tycker dock att Stefan de Vylders anförande vittnade om en sån utveckling där han talar om 20% av befolkningen, både i Sverige och i världen som får det allt sämre emedan övriga upplevt en kraftig välståndsutveckling de senaste decennierna.

Jag tror inte medelklassen per definition är borgerlig men den är defintivt konsumtionsinriktad och det konsumtionsbeteendet riktas lika, oaktat om det är kommersiellt eller offentligt utbud. Det finns gott om folk, runt om i landet, inte minst från 70-talsgenerationen, som från mitten av 90-tal och fram till idag tagit det stora språnget från sina uppväxtideal i någon liten bruksort eller från konforma bostadsområden i utkanten av någon mellanstor industristad. Idag lever de, relativt väletablerade i storstadsområden och i högskolestäder. I dessa orter går också utvecklingen som snabbast med ökat tryck på individuell anpassning av offentliga välfärdstjänster, skolan, omsorg, sjukvård - samtidigt som kollektiva lösningar kan förordas när den egna gruppen och dess beteenden (och framförallt barnen) värnas, tex för bidragen till föreningsidrotten, musik/kulturskolan, bibblan osv.
Medelklassen agerar som konsumenter direkt mot politiker och välfärdsverksamheter, kräver "sin del" av den skattefinansierade välfärden, väljer bort välfärdstjänster av lägre kvalitet. Den släpper i minskande utsträckning till något av egna arbetsinsatser när tex skolgården ska städas eller när dagis måste målas om (bortsett från de egna barnens idrottsaktiviteter som blir ett sätt att skaffa sig meriter på cv eller för att bygga nätverk som är bra för karriär och social status).
Politiker, skolledare och andra välfärdsproducenter om än med så goda ambitioner, sätts på så sätt under kraftig press där de snabbt kan förlora sitt mandat, sitt elevunderlag eller sina anslag.

Det finns ett brott här vad gäller medborgerliga dygder, ett tydligt brott från de värderingar som var givna när jag växte upp, och som jag tror främst drivs av kraftigt förbättrade privatekonomiska/materiella betingelser hos så många människor i kombination med stora förändringar i produktionsförhållandena i dagens arbetsliv. Jag tycker att det känns alltför enkelt att säga att detta brott drivits fram av borgerliga debattörer och borgerlig politik, av borgarna själva eller av new labour inspirerade sossar.
Eller hur menar du?

vänligen
Fredrik G

Fredrik,
Tack för ditt mail. Jag har inga direkta invändningar mot det du skriver, utan håller i stort sett med dig. Men sedan något år har jag försökt ifrågasätta det slentrianmässiga "skyllandet" på medelklassen som kommer från vänster - ofta på kultursidor och påfallande ofta från skribenter fast förankrade i samma medelklass.
Jag har inte alls tänkt färdigt. Men det jag ser i Storstockholm är borgerlighetens återkomst, och då menar jag borgerlighet i social betydelse och inte i partipolitisk. Det är väl en ganska naturlig konsekvens av växande inkomstskillnader. Sverige är nu tillbaka på ungefär samma fördelningsläge som vid början av 1960-talet brukar man säga. Därför är det inte så konstigt om denna gamla borgerlighet återkommer med flaggan i topp och stort självförtroende: läkare, professorer, jurister, direktörer + en hel del yrkesgrupper från det postindustriella näringslivet i första hand den stora finanssektorn med alla sina kringföretag (den snabbast växande sektorn i Stockholm de senaste decennierna) men även mediabranschen.
För något år sedan läste jag Ulla Isakssons underbara roman "Paradistorg" från 1970-talet. Där beskriver hon hur borgerligheten i skuggan av jämlikhetspolitiken retirerade in i tystnad. Det är ju precis de grupperna som nu återvänt.
Det som retar mig är att man inte identifierat den här återkomsten. Och med den en massa borgerliga ideal om smak, livsstil och hur samhället bör ordnas. I stället pekar man ut medelklassen. I synnerhet i alla dessa debatter om handväskor och konsumism. Jag tycker det blir slirigt. Man kan säga mycket om hur medelklassen fungerar, men det är inte mina grannar som köper statusbilar, kostymer från Versace och superdyra handväskor.
När socialdemokratin och jämlikhetsambitionerna stod på topp talade man om löntagarkollektivet. Det tycker jag är ett bra inkluderande begrepp. Det vore bra om vi kunde komma tillbaka dit. I löntagarkollektivet ingick ju både LO:s och TCO:s medlemmar, därmed en stor del av medelklassen.

Många hälsningar
Per W

Hej igen

Läste Fronesis nummer om Borgerlighet som kom för något år sedan. Tyckte som vanligt att vänsterakademiker hemfaller åt sin definitions- och distinktionsiver så till den grad att det blir näst intill ointressant att läsa till slut. Skulle verkligen vilja att fler skribenter och debattörer kunde berätta samtidshistorien om hur samhället under medelklassens tryck (och inte endast mot bakgrund av borgerligt förd politik) omdanas till en butik, för att travestera Bengt Göransson.

Tack Per för svar och jag är nog beredd att hålla med dig om din beskrivning och framförallt alla det avsnitt som inbegriper alla grupper efter det där +:et. Jag ser även hur många kommer ut ur garderoben i statlig byråkrati och på ledningsskikt i kommuner och landsting. Jag förstår att delar av borgerligheten i Stockholm stör med sin vräkiga livsstil, men uppe i norrland har vi inte denna vräkighet. Vad vi däremot har är en snabbt växande välmående samhällsklass som drivs av sina Foppaideal; med två bilar (varav minst en stadsjeep), större båtar för höga kusten-turer, flera snöskotrar, påkostat inredd sommarstuga vid havet och en lika påkostad fjällstuga, vars föräldrar flyttade upp till norrland som blivande akademiker på 70-talet och som nu utöver medelhavshuset äger en övernattningslägenhet någonstans i bostadsbristens Stockholm där barn och barnbarn kan tillbringa helger och sommarveckor för att få ta del av storstadens utbud. Helt utan reflektion att de skulle leva och tycka felaktigt riktar de nu sina krav mot våra gemensamma välfärdsinrättningar. Ja - du förstår vart jag vill komma och det smakar bittert...

Helt ok att använda vår mejlväxling i blogg eller var du nu behagar.

Kör hårt i ditt viktiga jobb!

mvh
FredrikG
 

Konservatismens återkomst

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-18 15:36

I dag har Sydsvenskan min kommentar om den senaste månadens debatt kring den nya konservatismen. "Konservatismens återkomst är en stark tidssignal. I borgerlig debatt har den länge gömt sig i nyliberalismens skugga. Nu verkar rollerna på väg att skifta." Den fråga jag ställer är vad som då händer med liberalerna. Kommer det liberalkonservativa samboförhållandet slås upp? Läs här.

Folkmordspolitik

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-17 18:44

I dag skriver Björn Elmbrant träffsäkert på Dagens arena om Agneta Dreber som ny styrelseordförande för SR.

När riksdagen antog sitt uttalande om det turkiska folkmordet mot armenierna var min första tanke att riksdagar, regeringar och parlament ska akta sig för att besluta om sant och falskt i historieskrivningen. En upprepning av Forum för levande historia – som borde skapats som fristående stiftelse och inte statlig myndighet. Jag tyckte t o m Carl Bildt var bra i sina kommentarer.

Jag ansåg att uttalandet också var kontraproduktivt och mest stödde de turkiska kemalisterna och etnonationalisterna som landets hemska socialdemokratiska parti.

Men debatten som följde har fått mig att ändra åsikt. Läs t ex historikern och folkmordsspecialisten Klas-Göran Karlsson i SvD i dag. Folkmordet på armenierna är ju inte avslutad historia. Det är en lladdad fråga i dagspolitiken. Turkiet kan inte accepteras som medlem i EU innan de gjort upp med folkmordet. Riksdagens beslut var ett stöd till fortsatt demokratisering.

Dags att Bildt och Reinfeldt använder folkmordsbegreppet om händelserna. Inga omskrivningar. Det är bra att Sverige sätter ner foten. Det svenska stödet till fortsatt arbete för att få in Turkiet i EU upphör ju inte.

Det svåra

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-16 13:31

I sin mäktiga The Idea of Justice skriver Amartya Sen om att vara en både god och smart människa. Det innebär enligt Sen att inte alltid låta egenintresset styra ens handlingar. Utan även leva efter de skyldigheter man har mot andra människor. Vackert men när jag skriver det här blir det en plattityd. När Sen skriver det låter tanken sofistikerad. Tricket när man skriver är ofta att få banala, och väldigt allmänmänskliga tankar, framstå som intressanta. Bara de bästa lyckas. Amartya Sen är otrolig på det.

Förkyld. Nässpray. Mycket jobb. "Hollywoodfruar" på teve. Ingen bra kombination. 

I går eftermiddag ställde jag och Stefan Ingvarsson frågor på ett seminarium om bostadsegregation i Stockholm. jag trodde det skulle komma 15 vilsna själar till ABF-huset. Det blev fullsatt. I tre timmar. Först frågade vi en forskarpanel. Sedan en praktikerpanel. Både Joakim Larsson, ytterstadsborgarråd (M), och Peter Nyberg, byggnämndens ordf i Botkyrka (S), var intressanta. Nåt verkar faktiskt hända i Storstockholm. Joakim Larsson talade om fattiga stadsdelar i förort på ett sätt högerpolitiker inte brukar göra – och som den förfärliga Kristina Alvendal aldrig gjort. Fast han pratade hellre "bildsättningsproblematik" – hur förorter uppfattas – än reella ojämlikheter i storstaden.

Jag hade plockat fram lite sådana realiteter. Till exempel att skillnaden i medelinkomst mellan Skärholmen och innerstan är 123 000 kronor. Att skillnaden mellan 2003 och 2006 ökade med 29 000 kronor - och att utvecklingen knappast bromsats sedan dess - vilket innebär att den ökar 600 kronor per månad.

Som vanligt upprepades ändå en del gamla stereotyper. Som att det inte finns mötesplatser i "förorter". Well, well. Jag erbjöd att guida genom Huddinge. 

Under veckan ska jag försöka skriva en artikel om tolerans. Jag tror Ian Buruma har helt rätt när han i sin nya bok konstaterar att tolerans håller på att förvandlas från upplysningens grundtanke till tecken på att Europa tappat arvet från upplysningen. Voltaire tolkas om från toleransens filosof till intoleransens (intolerant för att försvara tolerans). Det är mycket listigt. När jag skriver måste jag göra som Amartya Sen: ge "plattityder" angelägenhet. 

I DN i dag anfaller Kajsa Ekis Ekman från annat håll med det häpnadsväckande påståendet att försvar av yttrandefrihet tystar debatt. Som om det inte pågår en väldigt omfattande debatt om rondellhundar, handskakningsvägrare, islamofober och burkor. Ekmans ståndpunkt blir en spegel av svenskdemokraternas gamla att "lyfta locket på debatten". Som om det inte sprängts bort för länge sen – tack vare yttrandefriheten.

Lyssna på dagens Vetandets värld i P1. Stefan de Vylder om hur nationalekonomin rubbats av finanskrisen. Tack att han finns. 

Romanpriset

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-13 13:47

Att lyssna till när läsarjuryn pratar sig fram till vinnaren av Sveriges radios romanpris är bästa radioprogrammet jag vet. Började i går. Som det bästa ur Expedition Robinson och klassisk kulturjournalistik. Nu hoppas jag på Karolina R förstås. Flickvännen är en roman man inte släpper efter att ha läst. Hörde juryn prata om den nu på sr.se. Underligt att ingen ser hur huvudpersonen Karin är en Betty Draper i Sverige 2010 och Flickvännen en Mad Men där mannen är gangster i stället för reklanguru.

Dokumentärfestivalen Tempo fortsätter. Jag såg flera bra filmer i går. Bland annat Bloody Sunday and Strawberry Pie en underbar holländsk essä om att vara uttråkad, om tiden, om livet och vad vi gör med det. Underbar. Salongen var full. Mannen i stolen bredvid somnade.

Att blogga är ett slags frizon. En plats där jag kan pröva tankar och slutsatser. Ha läsare, men ändå känna frihet. När jag skriver för papper, eller mer "oficiella" digitala som Dagens arena, är jag mycket mer försiktig och noga. Mediet påverkar skrivandet. 

I går på Tempo lyssnade jag också på Susanne Björkmans nya radiodokumentär, som har premiär i radio i april. Vi packade in oss i två små bussar, åkte och lyssnade på dokumentären, stannade i Skärholmen Susanne och Gunilla – som den handlar om – satt och väntade på oss i kyrkan. Orginellt och lyckat.

Om fem minuter börjar nästa avsnitt av SR:s romanpris.  

Fredag

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-12 10:13

Ska man alltid markera principer eller är det bättre att vara pragmatisk? Det är självklart att försvara Lars Vilks rätt att rita Rondellhundar och danska tidningar att häda Muhammed. För en del blir det livsviktigt att markera den principen genom att återigen publicera Vilks hundar. I sin nya bok "Taming the Gods" skriver Ian Buruma att för dem är "det alltid 1938". Att inte driva konfrontationspolitik innebär ett nytt München och tecken på svaghet och eftergiftsvilja. En pragmatiker ställer frågan: vinner yttrandefriheten – och den dagliga striden mot dess fiender – på att återigen publicera? Jag anser inte att den gör det.

Eli Levéns roman "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats" är vinterns mest hypade debut. Ända tills Åsa Beckman sågade hårt i DN: bildspråket är banalt och taffligt. Levén har skrivit en roman som unga män kommer läsa i decennier. Några kommer säkert lära sig långa avsnitt utantill. Jag gillar den inte. Men Åsa Beckman har fel. Det överlastade patetiska språket är stilens själva poäng. Man kan inte ta bort eller skruva ner. Då tappar den sin själ. Den är som Marc Almond, men i romanform. Jag älskar stilen som sånger. Men inte som litteratur. Ge mig det avskalade. Ge mig Marguerite Duras.

I fallet med den danska tidningen Politikens märkliga ursäkt till Muhammeds ättlingar blir jag principryttare. Jag tycker den var oacceptabel. I dagens Sydsvenskan publiceras en lång intervju med Politikens chefredaktör Tøger Seidenfaden om ursäkten, cancersjuk men fortfarande kulturradikal med attityd. Det är veckans viktigaste artikel. Läs en stridbar chefredaktörs tankar om Danmark, islamhat och vad som är rätt eller fel. Sydsvenskan har inte lagt ut den på nätet. Köp tidningen eller se om den dyker upp under dagen. Eller kontakta mig så mailar jag den, jag har den som pdf.

Ett urklipp ur intervjun:
– Under det kalla kriget handlade
det för mig om att påtala hur i synner-
het vänsterflanken komprometterade
sig. På den tiden uppfattades jag som
en högerdebatter. I dag handlar det
om med vilken kraft nationalkonser-
vatismen och intoleransen kommer
tillbaka. Hur långt ska hysterin gå?
Det är kärnan i Muhammedaffären.
Förr handlade det om att avgränsa
vänstern från det totalitära. Nu hand-
lar det om högerns kvartsfascism.
Det är inte jag som intar alla möjliga
tänkbara positioner. Jag represente-
rar fortfarande normala europeiska
mainstream-värderingar. Det är Dan-
mark som har halkat iväg.

I Stockholm pågår Tempo, dokumentärfestivalen. I går med den omdiskuterade svenska "Hur kunde hon?". Om en kvinna med HIV som gifte sig och fick barn utan att berätta om sin smitta. Vad är rätt och vad är fel? Nu har jag en hel dag och sen kväll av radio- och filmdokumentärer framför mig.  

Att vara principfast behöver inte vara tecken på mod, men på rädsla och otrygghet. Kompromissen kan vara den som tjänar principen bäst. Inte alltid. Men ofta. 

Dreva Odell

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-09 10:30

I dag på SvD:s Brännpunkt använder Mats Odell antisemitismen i Malmö för att stödja andra övergrepp, nämligen Israels mot palestinier. Jag vet inte vad som gör mig mest irriterad: de som aktiverar antisemitismen med hjälp av Palestinakonflikten, eller de som exploaterar europeisk rasism för att stödja israelisk politik eller misstänkliggöra kritik mot landets förakt för mänskliga rättigheter. Båda är värda förakt.

Jag brukar inte skriva under upprop. Eller sanningen är väl att jag mycket sällan blir tillfrågad. Men inför 8 mars var det självklart. Artikeln publicerades  på DN debatt och krävde större politiskt engagemang, från Sverige, EU och FN, mot våld och övergrepp mot kvinnor i krig och konflikter. Läs här.

Nu smyger katterna som pumor över snötäcket. Äntligen skare som bär. De lämnar spår genom trädgården. Nästan alla är vildkatter. Livrädda för människor. De trycker under buskarna. Alldeles för många i vårt kvarter.

I morse fortsatte P1 Morgon jakten på Ilmar Reepalu i ett helt meningslöst inslag. Dags att lägga ner nu. Reepalu har visat okunnighet och dåligt omdöme med det ena klavertrampet efter det andra. För många för att vara acceptabelt. Men är det inte dags att låta Malmö stad få chansen att vara aktiva och återkomma om ett år med granskning. Men då har närsynta journalister säkert glömt.

Kommer någon starta drev mot Mats Odells cynism?  

De nya konservativa

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-07 11:20

Total kreativitetsförlamning de senaste dagarna. Kan inte ens blogga.

De senaste 14 dagarna har pågått en vinglig debatt om konservatismen i SvD och DN. Jag tror den signalerar viktiga saker. En krets intellektuella har klivit fram och sagt: Vi är de konservativa och vi är tillbaka. Det finns nu en stark våg av konservativa i kulturdebatten. Det är en scenförändring. Axess har varit viktig som isbrytare. Elise Claesson + en hord män i övre medelåldern.

Men debattens viktigaste drag har behandlat relationen mellan konservativa och liberaler. Helt uppenbart rör den sig (äntligen) från vänskap till konflikt. Johan Norberg skrev att det var hotet från socialismen som förenade dem. Men det är ju helt fel. Från kriget och långt in på 1970-talet fanns en liberal avsky för högern. Det som drev dem tillsammans var den nyliberala vågen och the Washington consensus. Det är från 1980-talets mitt man kan börja tala om en stark liberalkonservativ front med udd mot välfärdsstat och jämlikhetssträvanden. Nu knakar det i fogarna. Debattens underliggande ström har varit en uppgörelse mellan intellektuella liberaler och konservativa.  

I dag finns en stark liberal strömning inom vänstern i Europa. Rättsliberalismen har förflyttat sig vänsterut. Personlig integritet, normkritik, fientlighet mot övervakningssamhället, kosmopolitik och andra frihetsfrågor är på väg att bli självklara och bärande delar av europeisk vänsteropposition. Dags för liberala skribenter att följa med?

The Washington Consensus och den marknadsliberala systemrevolutionen har förlorat sin lockelse. Ingen kan längre uppfatta staten, skatter och välfärdspolitik som hot. Nu kommer hoten i Europa från klassiskt konservativa värderingar: nationalism, kristen identitet, abortmotstånd, invandringsfientlighet, framstegsskepsis och misstro mot biovetenskaperna. Var tar liberaler vägen då?

En sak till: De nya konservativa kittas samman i gemensamt förakt/skräck för hela det postmoderna komplexet. Där förenas de med den konservativa vänsterns angrepp mot Arena.  

Urban Exploration

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-04 18:59

En 13-åring har hittats död i ett ventilationschackt i nån av Slussens prång. Han ägnade sig åt Urban Exploration. Vem förstår inte suget i att utforska storstadens hemliga rum?

För många år sedan tillbringade jag några dagar på Åhléns varuhus. En fastighetsskötare öppnade en dörr till underjorden. Den måste funnits i parkeringshuset. Vi kom ut på den märkligaste plats jag varit på i Stockholm. Om jag minns rätt gick vi på ett slags balkong. Under oss i sparsamt upplyst mörker låg urberget. Välvt som berghällarna på Södertörn. Slipat av inlandsisen. Berget föll rakt ner i mörker. Nerifrån hördes tunnelbanan bullra. Ovanför pågick shoppingbruset. Var hade jag tagit vägen om jag kanat ner för bergsidan och in i mörkret?  Hade jag hittat stadens ursprungliga landskap? En annan värld?

Malmö igen

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-03 17:13   1 kommentar

Reepalu och antisemitismen börjar bli dålig såpa. Han fick hård rättvis kritik för flathet och märkliga kommentarer. Men han ryckte upp sig, skrev brev till SvD:s ledarredaktion och träffade judiska församlingen i Malmö. Det såg bra ut. Politiker måste få klanta sig och sedan reparera. I helgen kom Svante Weylers ursinniga angrepp i Godmorgon världen. I morse skulle herrarna tala ut med varandra i P1 Morgon. Det var två farbröder som talade tomt med gälla stämmor. Weyler med övertramp – lite reality-check SW, klart det finns samband mellan nyframkallad antisemitism och Israels brott mot folkrätten. Reepalu med ett annat övertramp – hans påstående att antisemitismen 2010 inte har nåt samband med den 1930 är uppseendeväckande okunnigt, som om rasismer saknar historia.

Jag träffade min redaktör i dag. Ska nu gå genom hennes ändringsförslag. Det sista finslipet är alltid tillfredsställande. En skön känsla.

Aftonbladet klandrar i dag oppositionspolitiker för att de utnyttjar RUT-avdraget. Det är märkligt hur just vänsterns politik alltid kopplas till personlig livsstil, till nåt slags alternativism. Vem skulle anklaga kristdemokrater för att lämna barn i den förskola de alltid varit mot? Klart att de som har städhjälp följer skattereglerna. Att Ekot gör frågan till huvudnyhet är tecken på hjärnbrist.

Uppmärksamheten kring antisemitism i Malmö är bra. Det blir äntligen klargjort att antisemitism är en rasism, är förankrad i historien, attraherar människor från alla samhällsklasser och sedan några år lever i komplicerat förhållande till Israels övergrepp. Men i fallet Reepalu finns också en annan sida: en politisk kampanj för regimskifte i Malmö. Vinnare är gissningsvis Sverigedemokraterna. Skånska dagbladet har nu lagt ut den berömda intervjun med Reepalu på nätet. Finns här. (Jag har inte hunnit lyssna än).

Förra året övervintrade en liten Gärdsmyg i vår radhusträdgård. I dag såg jag den igen. Otroligt att den överlevt den här snövintern. Det finns hopp.

Och nej: vi har inte någon städhjälp här hemma, annat än yngsta dottern. 

Konservativa luftningar

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-03-02 13:43

Det pågår en svår debatt om konservatismen. Mest i SvD. Svår för att jag inte förstår riktigt vad den handlar om, mer än att markera att konservatismen ersatt nyliberalismen som högerns fasta grund.

Mest underligt är förstås Göran Hägglunds inlägg (1/10). En surfning över den schweiziske ekonomen Wilhelm Röpkes idévärld. Mycket död, ganska bortglömd men fundamental för europeisk kristdemokrati och tysk välfärdsstat. Konkurrens bryter ner samhället, menade han. Lite underligt att Hägglund medverkar i en regering som privatiserar och medvetet ökar inkomstskillnader – åtgärder som sliter sönder den samhällsväv Röpke drömde om. Men texten, texten ... den måste läsas ... Hägglunds, alltså. Och jag som trodde att partiledare inte längre läste. Röpke! Jag hör redan partiledarkollegornas avundsjuka tråkningar.

För övrigt har Axess förbittrade, alltid förföljda, chefredaktör Johan Lundberg yttrat sig. Liksom Lennart Berntson, f d marxolog, som helt riktigt påpekar att delar av vänstern är konservativ – men blandar sedan samma dess konservativa och kulturradikala sidor till allmän snömodd. 

Bara män. Alla högstämda. Men samtidigt är den nya konservatismens viktigaste ledstjärna en kvinna: Elise Claesson. I sina krönikor i SvD leker hon fram högerns nya samhällsbild och -begrepp. Hon skriver inte om Röpke. Hon behöver inte luta sig mot döda vita män.

Röd tråd är att de konservativa efter 200 år upptäckt upplysningsarvets fördelar. Välkomna! PJ Anders Linder skrev (28/2) "Jag tror att upplysningen nu kan vila tryggare i konservatismens än radikalismens hägn." Ja, eftersom den omfattas av alla passar den fint för konservativ omvårdnad och "vila". Men bara radikaler kan föra arvet vidare till nya stridsfronter. Det är ju det alla debatter om postkolonialism, queerteori, kosmopolitik och annat handlat om. PJ Anders Linder lutar sig i stället mot Gösta Bohman som upplysningsarvets väktare – och plötsligt blev världen väldigt trång.

Nu vet vi att det finns konservativa män. No news. Dom håller på Winston Churchill, Wilhelm Röpke och Gösta Bohman. Intellektuell spänst.