Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2009 kom ett urval av hans artiklar i boken "Kosmopolitik nu!". I augusti 2010 ger Bonniers ut Per Wirténs nya bok "Där jag kommer från" om förorten och den fjärde stadsrevolutionen.
Skicka e-brev till Per Wirtén
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-26 11:01
I går kväll var jag på förläggaren Lars Hjalmarssons 65-årsfest. Lars stöd och entusiasm var nog avgörande för att Arena kom igång för snart 17 år sedan.
Där mötte jag en legend, Olof Ruin. 80 år eller så. Vi löste Greklandskrisen, gnällde över den europeiska socialdemokratins tomhet och övergick till spekulation om Herbert Tingstens favoritdrinkar. Olof dricker en dry martini varje kväll. Jag nöjer mig med en varje fredag. Det imponerade inte. Olofs blick var skeptisk.
I går kom också spännande ny statistics från Eurostat. Siffror i kolumner och klara kurvdiagram kan få mig i spinn. Här har de jämfört BNP per capita i olika europeiska städer och regioner. Vilka skillnader! Europas fattigaste del Severozapaden i Bulgarien når fram till 26% av EU:s genomsnittliga BNP per capita. Londons innerstad är rikast på 334%. Spannet är svindlande.
I Expressen i dag kommenterar jag krisen i Grekland. Poängen är att en valutaunionen behöver sprida välståndet jämnt för att fungera. Fattiga länder blir annars lätt inlåsta i fattigdom av euron. Men också att krisen knuffar EU framåt. Den ekonomiska krisen är också en politisk. Jag tror det var statsvetaren Sverker Gustafsson som inför euron sade att den kommer innebära antingen europeiskt sönderfall eller en politisk federation. I Expressen skriver jag: "Krisen har uppenbarat Unionens svaga demokratiska grund och har gett Lissabonfördraget underkänt. Europa måste bli en demokratisk federation."
Europastatistiken visar också att skillnaderna mellan EU:s huvudstäder inte är så monstruöst stora (undantag Bulgarien och Rumänien). Där verkar det ske utjämning. Stockholm har lägre BNP per capita än Prag och bara marginellt högre än Bratislava (Det var en nyhet, eller hur?). Men att skillnaderna går mellan dessa städer, präglade av statsbyråkrati och finansindustri, och resten av länderna. Även i Sverige. Stockholm ligger 164% av EU:s genomsnitt. Överiga Sverige mellan 110 och 120%. Klyftan är mäktig.
George Soros skriver om Grekland och EU i DN i dag. Han efterlyser ett finansdepartement till euron, en aktiv unionspolitik. Han är smartare och mer precis än jag i Expressen. Men vi är nog ense. Krisen kräver nya institutioner i unionen, mer gemensam politik.
Olof Ruin och jag enades om att Herbert Tingsten nog drack både dry martini och manhattan.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-24 13:23 5 kommentarer
Det knakade i arbetsrummets tak i går. Helt hastigt. Men det var andra gången., i ena hörnet, ovanför bokhyllan med biografier. Där uppe ligger 55 cm snö, enligt pensionerad granne som varit uppe. Rasar det snart?
Har ni sett kommentarerna till mitt blogginlägg 11/2 om Arbetarens förre chefredaktör Rikard Warlenius? Om de som skriver är representativa för syndikalisterna 2010 så bekräftar de vad en person konstaterar: syndikalismens urartning till ett nytt KPMLr. Dystert för en rörelse med sådan frihetstradition. Mina år på 1980-talet som medarbetare på Arbetaren präglade mig – där fanns människor som var både öppna, nyfikna och radikala.
Förra veckan skrev jag ledare i Dagens arena om handskaksvägraren i Småland. I dagens SvD finns en understräckare av juristprofessorn Reinhold Fahlbäck som den intresserade måste pressa sig genom. (Den finns ännu inte utlagd, dåligt, kolla senare om den dyker upp). Han skriver om religionsfrihet i internationell rätt och drar slutsatsen att tingsrättens dom till mannens stöd var fel. Att vägra skaka hand är inte en religionsfråga i juridisk betydelse. Det har alltså inte förekommit religiös diskriminering.
Jag menar fortfarande att domen ändå är rimlig ur samhällsperspektiv. Jag skrev att vägra skaka hand innebär att man diskvalificerar sig för en hel del arbeten. Att inte anställa är knappast diskriminering. Så långt är jag med Fahlbäck. Men principfrågan gällde ju om staten har rätt att på den grunden neka en person olika arbetsmarknadspolitiska stöd, utbildningar och bidrag. Det tycker jag inte staten kan få göra. Det är skillnad på arbetsgivare och en stat. Arbetsförmedlingens avstängning är ju i förlängningen ett slags bannlysning ur välfärdsstaten. Det är orimligt. Oavsett hur juridiken definierar vad som ska skyddas som religion.
Ännu inga knakningar i dag. Har noll lust att gå upp genom takluckan i badrummet, ut på taket och skotta. Det är högt och läskigt. Jag har läst att tak ska klara 80 cm snö.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-23 15:39
Ser att Joseph Stiglitz är pessimist. Krisen är inte över och har inte ens nått botten, som "börsanalytiker" upprepar dagligen för att prata upp humöret, utan är möjligen på väg i nytt skede. I USA har republikanerna framkallat total handlingsförlamning i det politiska systemet, genom att blockera allt, allt, allt. Gösta Bohman-linjen. Och i EUropa går nu Grekland, Spanien, Italien och Portugal – Club Med – in i en totalkris utan motstycke sedan fascismens dagar. Det är inte bara eurons kris. Det är hela Unionens kris. Våren och sommaren kan bli en chock för alla optimister.
I dagens Sydsvenskan recenserar jag Étienne Balibars bok om det frånvarande medborgarskapet i EU. Utan ett sådant och en helt ny typ av politisk identitet, en utan utestängande gränser, blir det ingen demokrati. "Det europeiska politiska projektet verkar omöjligt, men är nödvändigt."
Det som nu händer i Club Med och kring euron är mer akut. Jag gissar att de politiska konsekvenserna kan bli stora, kanske katastrofala. Will Hutton har skrivit än riktigt bra och viktig artikel i Observer. Den ska ni läsa. Hutton hörde till New labours vänsterflygel under de tidiga kreativa dagarna innan allt stelnade i kampanjpolitik. Hutton var alltid för mycket sosse för att falla Blair i smaken. Till skillnad från andra britter har han alltid bejakat EU och t.o.m. euron.
Även nu skriver han att eurosamarbetet är bästa alternativ. Men att det kräver en europeisk politik för att lyfta länder som Grekland. Han gör det med politiska rättviseargument. Och varnar för Stefan de Vylders alternativ med flytande nationella valutor.
När jag läser borgerliga kommentarer till krisen i Sydeuropa drabbas jag av samma pessimism som Stiglitz. De som skriver nåt har inget att säga annat än att Grekland måste städa upp. Det räcker inte. Det som händer nu är allvarligare och mer dramatiskt.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-21 18:23 3 kommentarer
Jag skrev tidigare att Marguerite Duras stod på listan. Jag var och lånade några och fattar inte varför jag inte läst tidigare. Har nu klarat "Älskaren" från kolonierna och "Smärtan" från nazitysklands sista dagar – båda från skeenden som definierat Europa. Och hon skriver så skoningslöst hårt. Inte coolt som andra med korta meningar. Hos hennes skapar kompressionen i stället maximal expressivitet. När jag läser och ser tillbaka på passerade meningar ser jag hur de förkolnats. Att läsa är som att vandra genom ett språk som förstör sig självt. Hårt och totalt utan kompromiss. Ellroy är en sentimentalist bredvid Duras.
I senaste Flamman läser jag ledaren och börjar undra. Aron Etzler argumenterar för schyssta samhällsvärden: inflytande över meningsfullt arbete, dagar utan stress, ökad jämlikhet, etc. Men han gör det utifrån nåt slags program han kallar naturalism: värdena stämmer överens med människans natur. Menar han att detta alltså sitter i människors gener? Jag som trodde att vi kommer fram till vad som är bra genom att reflektera, prata, leva och dra slutsatser. Att vi gemensamt kommer fram till vad som är bra för människor, t ex jämlikhet och frihet, genom diskussion – så kallad demokrati (remember?).
Den som hänvisar till "natur", "vetenskapliga sanningar" eller "gud" ger upp människans självbestämmande. Det goda blir förutbestämt. Upplysningens idé var däremot att människan kan ställa sig över ödet, oavsett det kallas gener eller tradition eller annat arv.
Det är alltid frestande att hänvisa till "människans natur". Men farligt. Man åker snabbt på pumpen. Det är fullt möjligt att idén om jämlikhet ligger i "människans natur". Men nästa dag kommer nån biolog och säger att mäns dominans, människans vilja till våld eller annat olustigt också är bestämt av "människans natur". Bättre att lita på människors förmåga att tillsammans dra slutsatser om hur världen ska ordnas, vad som får oss att må bra – och skita i vad som är människans natur och inte människans natur.
Nu rullar en trygghetsvåg där många vill ha en fast "natur" att vila sig mot. Vi kan enas om olika politiska värderingar. Men jag väljer nog att grunda dem annorlunda.
Nu ska jag fortsätta med Duras kallhamrade romaner. Där finns ingen nåd, varken från gudar, öde eller natur. Ingen rolig värld. Friheten är en tung börda.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-20 12:19
I en kommentar till mitt inlägg om Afghanistan här om dagen skrev "Jacob" kommentar där han länkade till lång ny intervju med Ahmed Rashid i NPR:s program Fresh air. NPR är amerikansk public service-radio. Massor med info om den senaste händelseutvecklingen. Tack "Jacob". Missa inte.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-20 11:17
Ingen DN i dag. Snö igen. Eller är det för att Maria Schottenius slutat som kulturchef? Nyheten i dn.se i går kunde bara förstås som en konflikt. Maria har antingen tvingats sluta eller sagt upp sig för att hon vägrar ta ansvar för lågbudgeterad nyordning. DN har som bekant i praktiken inte längre någon chefredaktör – första gången i tidningens historia. Gunilla Herlitz är ingen publicist, bara vd. Chefredaktörstiteln är smink.
När jag började skriva för Expressen kultur hade kulturchef hög prestige. Han behövde inte ens vara på tidningen. Leif Zern var aldrig där. Aldrig. Arne Ruth som då var på DN var också frånvarande från daglig produktion – alltid på möte eller konferens nånstans i Europa. När Maria kom till Expressen ändrades det. Hon var alltid närvarande.
DN är i kris. Upplagan sjunker. Journalistiken tunnas ut. Förlusterna växer. Euron är också i kris. Kan man ha en valutaunion med ett så svagt politiskt centrum? Grekland, Spanien och Portugal sitter surrade i en underordning svår att ta sig ur. Nu måste det akuta redas ut. Det blir ett sydeuropeiskt helvete några år. Men sedan kommer Unionen förändras. Lissabonfördraget förhoppningsvis justeras som konsekvens av finanskrisen. Men inte som gamla EU-motståndare vill. Parlamentet borde nu ta initiativ till att arbeta fram hur en europeisk fördelningspolitik kan se ut som jämnar ut olikheterna mellan starka ekonomier och svaga. Det är enda vägen framåt. Unionen blir starkare. Men måste också bli mer demokratisk. Det är därför parlamentet måste ta spets. Det har det gjort förut.
Björn Wiman som ny kulturchef på DN. Hur ska det gå? Han präglas av att instinktivt ogilla kultursidornas förnäma snobbism. I synnerhet den som vilar över DN:s. Blir det Wiman re-make eller DN re-make?
Herbert Tingsten skulle aldrig märkt om morgontidningen snöat inne. Han var chefredaktör på DN 1945 - 1958. I sina memoarer, 1500 sidor, skriver han i förbigående och ganska sensationellt att han före 1945 aldrig läste dagstidningen. Aldrig. Som chefredaktör tittade han som hastigast på några nyhetsartiklar i sin tidning, inte mer. Tingsten var Sveriges mest fruktade ledarskribent, alltid lika uppskruvat arg, men han läste inga nyheter. How about that?
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-18 13:12 4 kommentarer
Ahmed Rashid har följt krigen i Afghanistan under många år. Han har hög trovärdighet. Senaste boken är tegelstenen Vägen mot kaos. Jag blev förvånad när han sågade Barack Obamas beslut att börja dra tillbaka militären i juli 2011. Nu kan man läsa en ny viktig artikel av Rashid i NY Review of Books. Där presenterar han 7 punkter för en förhandlingslösning med talibanerna inom de ramar Obama satt upp – som han återigen påpekar är riskabla.
Förra året dödades 2412 civila. En ökning med runt tio procent. 2/3-delar av dem dödades av talibanerna. Rashid konstaterar läget: det är inget folkligt uppror (som i Irak), de flesta vill ha kvar NATO och mycket få v ill leva under talibanskt styre. Men talibanerna finns nu över hela landet. De står på höjden av sin styrka, skriver han en aning tvetydigt. Kriget kan inte vinnas militärt av någon sida.
Alltså förhandlingar. Talibanerna har antytt intresse. (Bekräftas kanske av den underliga "arresteringen" i Pakistan av en av deras ledare i veckan) Karzai har velat länge. Det finns en öppning just nu. Det gäller att ta den, innan den stängs, skriver han.
Bland de sju punkterna finns att FN tar en resolution där Karzai får entydigt mandat att förhandla med talibanernas ledare. Att en sådan process förankras bland grannländerna. Att alla talibaner stryks från FN:s terroristlista. Att NATO ska garantera säkerheten för de talibaner som vill återvända. Att de stöttas i att bilda ett politiskt parti så de kan inlämmas i politiska processer i Kabul. Att talibaner involveras i humanitärt arbete och återuppbyggnad. Att en försoningsprocess inleds.
Är det skrivbordsdrömmar? Kanske. Men det är som Rashid också skriver: om sådana förhandlingsinitiativ inte kommer nu i vår eller sommar drar säkert talibanerna slutsatsen att ligga lågt till juli 2011 och vänta att USA börjar ta hem trupper.
Men inget tyder på att Barack Obama har kraften och modet att följa Rashids sju punkter. (Ja, det är min slutsats, men jag läser den också mellan Rashids rader).
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-16 10:21
I går såg jag skidor från Vancouver. Samtidigt läste jag om diskussionerna i staden om vem som egentligen vinner på partyt. Det har kostat nästan fem miljarder dollar. Samtidigt kommer statistik från staden som visar att antalet hemlösa ökade med ofattbara 137 procent mellan 2002 och 2008. De som försvarar spelen säger att idrottarnas inkvartering sedan kommer omvandlas till enkla billiga bostäder.
Det är märkligt hur starka känslor frågan om handskaksvägraren i Småland väcker. Jag skrev ledare på Dagens arena i dag. Får hem mail om att jag är "en skam för vänstern". Får ibland känsla att en del helst vill slåss. Helst slå ihjäl alla som har fel – till exempel de som bär slöja eller vägrar ta människor av andra könet i hand. Jag tycker också de har fel. Men finns det inte mer civiliserade sätt att förändra samhället och påverka människor? Arbetsförmedlingen bestämde att han skulle bestraffas och förlora sitt arbetslöshetsstöd. Det var samma mentalitet. Järnrörspolitikens.
I Vancouver är det Eastside som är fattigt, nergånget och förslummat. Märkligt med öster i anglosaxiska städer: Lower east side på Manhattan, East end i London och Glasgow.
Rimfrosten är på väg tillbaka. Förorten är vacker nu. Tack till de som såg till att förorterna inte byggdes som Kungsholmen, utan att man lämnade mellanrum mellan husen: träd, buskar, skogsbackar, sly och allmänningar.
På Sydsvenskans kultursida har det pågått en tillspetsad diskussion om dödshjälp mellan Cecilia Bornäs och Ann Heberlein. Bornäs skrev att ny forskning visar att medvetslösa människor i respirator, "vegetables", faktiskt har ett medvetande och kan kommunicera med omvärlden. Jag undrade vad hon menade. Men nu har jag hittat en ganska häpnadsväckande artikel om den där forskningen. De tror att minst 20 procent har fungerande medvetande och kan kommunicera, bara man hittar "språket". Det är lätt mind-blowing läsning i Guardian.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-15 17:52 3 kommentarer
Dagen har fått sin speciella färg av Ekots avslöjande om sexuella trakasserier och direkta övergrepp inom teater och film. Inte så överraskande. Men omfattningen!!
Ekot bekräftar Lee Lozanos bilder av den radikala konstscenen i New York i början av 1960-talet. De legendariska åren. I helgen öppnades den första ordentliga utställningen med hennes konst. Inte bara först i Sverige – i världen. Den är explosiv. Alla dessa män och nu äntligen också Lee. Hon kom till New York 1960. Målade "självporträtt" som en pistol riktad mot NY, med en knuten näve i ena mynningen och ett kvinnobröst i den andra. Hon var inte bara arg, hon var "filled with rage". Hennes konst rasade över män. På en tavla ser en man världen genom en hård fallos. På en annan täcks hans ögon av samma penis, som en ögonbindel.
Efter tolv år avslutade hon sin karriär med konceptverket "Dropout Piece". Hon lämnade helt enkelt New York och hela konstscenen. "Mitt livs svåraste verk," lär hon ha sagt. Sedan lever hon anonymt fram till sin död 1999. Hennes konst är ett tolv år explosivt statement.
Det låter boring, men se en visning. Det är en berättelse, och man behöver den för att känna tryckvågen.
Samtidigt som hon arbetade i New York pågick Moderna muséets mytomspunna pionjärepok. Egentligen mest manliga lekar. Unga män i busiga frisyrer, vita skjortor, smala svarta slipsar och mockaskor. Om man granskar alla söndersågade flyglar och andra upptåg misstänker jag man finner en hel del kvinnoförakt, till och med hat. Fint att det är just i dessa rum Lee Lozanos verk hänger. De justerar historiken. Även den svenska.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-14 14:02
Sista delen av mina tre artiklar om 2010-talets globala frihetsfrågor är i Expressen i dag: "Förra året hörde jag första gången talas om Calton, en stadsdel mitt i centrala Glasgow. Det var i en artikel av statsvetaren Göran Therborn med rubriken "Ojämlikhetens killing fields". I Calton är medellivslängden 54 år, mycket kortare än i krigshärjade Irak eller Gaza, men i Lenzie, bara tilv kilometer bort i en annan del av staden, är den 28 år längre. [ ... ] Jag var tvungen att åka dit."
Läs de två första här: Om männens globala krig mot kvinnorna och migranters rättslöshet. Och missa inte Isobel Hadley-Kamptz kritik av svenska liberalers inskränkta frihetsbegrepp som publicerats i samma tidning.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-11 17:16 43 kommentarer
Nehej. Expressen verkar ha skippat det lilla angreppet mot mig från Boris Benulic. Då blev det bara två angrepp i dag. Hm.
Torsdagar kommer Flamman och Arbetaren i brevlådan. Jag läser alltid samtidigt som jag steker pannkakor, numera bara till en dotter – de två andra har flyttat hemifrån. Men i dag är det nåt som inte stämmer. Arbetarens gamla chefredaktör Rikard Warlenius skriver plötsligt i Flamman. Vad händer? Jag har alltid läst Rikards artiklar om ekonomi, arbetsmarknad och fackliga frågor. Tycker han tillhör de klart bästa vänsterskribenterna inom de områdena. Nu har han en pedagogisk och klargörande genomgång av avtalsrörelsens stridsfrågor. Jag lärde mig massor.
Men varför i Flamman? Det har länge gått elaka rykten om Arbetarens nya chefredaktör Mattias Pettersson och hans leninistiska hemligheter. I värsta fall är Arbetarens gamla frihetliga tradition på väg mot slutet. Det vore tragiskt. Men det verkar illa. Att Rikard inte skriver i Arbetaren (är han i blockad av politiska skäl?) är ett tecken.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-11 08:35
I går fotograferades jag för omslag till nya boken, den om förorter. Men på Bredängs t-banestation snodde en kreativ ung man min vinterjacka, med I-phone och husnycklar, när jag lagt ifrån mig den, bara några få meter. På en av bilderna ser man honom springa med jackan bakom mig.
Det tog en himla tid att byta låsen hemma. Det ena Assa-låset var extremt pilligt att få rätt. Kände mig rätt utslagen.
Jag har inte varit Bredäng på flera år. De stora hyreshusen ovanför torget är i skandalöst dåligt skick. Stora delar av fasaderna har helt enkelt ramlat bort. Inte bara ytskiktet, utan hela sjok av betong. Det är en fattig stadsdel och Svenska Bostäder, allmännyttan, verkar skita i den. Kontrasten mot hur man putsar och putsar på varenda fasad och trapphus i innerstaden är skrämmande. Fattiga stadsdelar får förfalla. Och husen i Bredäng är det värsta jag sett.
I dag är jag under attack på tre kultursidor samtidigt. Lite underligt. På DN för det jag skrev om filmen "Mammut" i min artikel om global migration i Expressen i söndags. Den filmen är verkligen en känslig fråga. Varför? Jag kritiserar de ekonomiska och politiska strukturer som skapar stenhårda gränshinder och exploatering av rättslösa migranter. Filmen oroar sig mest över att familjen som institution faller sönder, i New York och i Fillipinerna.
I Sydsvenskan får jag kritik för jag kopplar samman burkaförbud med islamofobi och gammal amerikansk segregeringspolitik. I Expressen för att jag inte tror på hjältar i Afghanistan.
Ingen av de tre artiklarna verkar ligga på webupplagorna. Dagstidningarna drar ner nu.
I Bredäng tänker jag på Åke Dauns avhandling i etnologi "Förortsliv" som handlar om Vårberg, en stadsdel två hållplatser bort. Han bodde där 1971, tror jag. En klassiker. Noteringarna från hans första kväll i denna exotiska och främmande förortsmiljö är oförglömliga. Han har just gått av tunnelbanan: "En herre höll upp spärrgrinden och sedan dörren åt mig, som bar på resväska och skrivmaskin. Även en annan resenär fick hjälp och hjälpte i sin tur mig, och jag funderade på om detta kunde vara något att titta närmare på. Koncentrerar man sitt kontaktbehov till dessa små tillfällen av interaktion – hålla upp dörren?" Det är vetenskapsmannen i djungeln.
Bredäng byggdes före miljonprogrammet. Husens förfall är tecken på vad som är att vänta i de stadsdelar som byggdes senare – norra Botkyrka, Tensta-Rinkeby, de riktigt stora. De rödgröna måste lova att börja renovera. Det är en fråga om respekt.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-09 14:40 6 kommentarer
Jag har kort kommentar om krigsretorik och döda soldater i dagens Expressen "Kvar av krigets språk blir sedan bara uppblåst tomhet och en svag men bestämd känsla av illamående" + prolog från nya Arena. Finns i mitt textarkiv.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-09 09:49
Nu har jag bara en novell kvar i Alice Munros "Nära hem" och jag önskar den aldrig tar slut. Var länge sedan jag kände sådan skräck för att en bok ska ta slut.
Mellan hennes noveller har jag läst Stefan Helgessons nyutkomna debutroman "Leve fortsättarna" om hur en biståndsarbetare i 1970-talets Mocambique ser hela sitt liv störta samman i totalt sammanbrott. Ja, jag känner Stefan sedan många år och borde väl inte skriva om hans bok, men jag blev verkligen berörd av den. Inte bara av den manliga huvudpersonens totalkris, men kanske mest av den gamla missionären Mariannes märkliga liv i en avlägsen by nära krigsfronten där den sydafrikastödda gerillan terroriserade befolkningen.
Det finns ett så stort glapp mellan den bok jag läste och de recensioner den fick. Som Eva Ströms i DN. Där fick jag samma intryck som i andra recensioner: att Stefan H. skrivit en politisk bok om biståndsarbete – låter ökentrist, eller hur? Hon kritiserar honom för skev skildring av Mocambiques utveckling. Men så läser jag en bok som naturligtvis är politisk, men i en mer existentiell betydelse; om hemlöshet, att lämna och sedan sakna det till synes givna. Formulerat så här i boken: "Återkomst är en synonym till omöjlighet". Om skillsmässa på många plan.
I senaste Middle East Report (Winter 2009) finns en lång artikel av den israeliska geografen Oren Yiftachel om Israels utveckling från en etnokratisk stat till en möjlig apartheidstat. Hör till de bästa och mest klarsynta jag läst om hur Palestinakonflikten nu roterar in i ett nytt skede från ett om två stater till en om rättigheter i en. En förändring som många brukar kalla en sydafrikansk. Det gör knappast vägen till en rättvis lösning enklare. Men processen och skiftet av hur konflikten gestaltas är svår att blunda för.
Jag har läst Middle East Report i säkert 20 år. Den är min absolut mest tillförlitliga kompass till MÖ. Tyvärr finns Yiftachels artikel inte utlagd, men kolla deras hemsida ändå. Den är värd en prenumeration! Däremot finna andra texter med liknande innehåll på hans egen hemsida.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-07 17:06
I dag publicerade Expressen (äntligen) del två om 2010-talets frihetsfrågor. Den här om migranters rättigheter. Läs här.
Och här hittar du det ett om männens globala krig mot kvinnorna.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-05 12:59
Läs Isobel Hadley-Kamptz kritik av var svenska liberaler tagit vägen i dagens Expressen. "Aldrig tidigare har vi haft så lite frihetlighet i svensk politik." "Liberalism har kommit att beteckna det som är bra för näringslivet." Viktigt och träffande.
Jag skriver i dagens Sydsvenskan om likheten mellan hur segregeringspolitiken växte fram i amerikanska Södern och islamofobin i dagens Europa. Artikeln är så kort att jag lägger in den här:
I sin nya Rebirth of a Nation skriver historikern Jackson Lears hur segregeringen i amerikanska södern tog form. Jag ser dagens Europa med boken som spegel. Det är obehagligt.
En fransk kommission föreslog förra veckan förbud för heltäckande slöja i offentliga rum, som tunnelbanor och sjukhus. Schweiz har förbjudit minareter. I Danmark är politikens tonläge uppskruvat. Och i Sverige betraktar regeringen nu svenska muslimer som en säkerhetsfråga.
Skruven dras åt kring en utpekad grupp. Varje nytt varv kan verka bagatellartat. Men den rör sig i bestämd riktning.
Även den amerikanska utvecklingen var långsam. Den rasåtskiljande ordningen, som kallades Jim Crow, blev möjlig efter 1877 när ockupationen av de besegrade Sydstaterna upphörde. Men tog drygt 20 år att fullborda i ett samspel mellan militanta vita aktivister och flata kompromisspolitiker. Våld och regelverk i små steg. Segregeringen grep in i ett läge när folkvalda svarta tagit plats i politiken, fått fart på egna företag och rasgränser mellan människor börjat flyta. Inte olikt Europa i dag. Då som nu piskades processen på av mardrömmar om sex, maskulinitet och kvinnors heder. Den lovade kulturell trygghet i ett läge av snabb samhällsförändring, skriver Lears.
Problemet var USA:s konstitution. Det gällde att hitta rasregler som rundade den. När Paris föreslår burqaförbud är uppgiften den samma. Men nu är det i EU:s stadga för grundläggande rättigheter man måste hitta kryphål.
I USA öppnades slussarna 1883 när Högsta domstolen dömde att privata företag och enskilda kunde segregera människor efter hudfärg. Det franska förslaget verkar vara ett försök att få liknande juridisk acceptans för förbud i ”rum” i motsats till ”platser”. Då kan delar av offentligen, så småningom även vallokaler, stängas för de oönskade.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-05 08:16 28 kommentarer
Grannen i radhuset mitt emot skottade sitt tak i gårkväll. Ska man börja bli orolig? Jag får svindel bara av att tänka på höghöjdsskottning.
Dagens nyheter har varslat hundra pers. För något år sedan föreslog Björn Elmbarnt att de i nyliberal anda kunde utlokalisera ledarsidan till Lettland eller annat låglöneland.
Mest av allt saknar jag lokal journalistik. DN och SvD uppmärksammar livet innanför tullarna. Men där bor ju bara en minoritet av alla i Storstockholm. Sedan 1948 har de flesta bott utanför stadskärnan. Men det verkar redaktionerna fortfarande inte upptäckt.
Vinterkylan är liv utan kropp. Den är ofysisk. Jag tycker den påminner om mig själv. Kanske därför jag vantrivs i kyla.
Jag bor i Huddinge. Vi är snart 100 000 här. Näst största kommun i länet. bara Stockholm är större. Men det finns ingen lokal journalistik, ingen bevakning av politiken, av alla de frågor som engagerar folk här: vägar, grönområden, bostadsbyggande, nya stormarknadslådor. Huddinge saknar offentlighet.
Det är samma sak i hela Storstockholm, utan den lilla ganska inskränkta stadskärnan. Jag har aldrig fattat varför DN och SvD aldrig utvecklat lokaljournalistik, som andra regiontidningar alltid haft. Skulle de inte hitta fler läsare då?
Apropå relativism och så kallad postmodernism skrev den amerikanska historikern Carl Becker så här 1944: "Sanningen är helt enkelt den för tillfället mest lämpliga formen av misstag."
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-04 17:00 3 kommentarer
Jag ser att Roy Andersson får Jan Myrdals så kallade Leninpris. 100 000 kalla pengar. Jag håller tummarna att han har ryggrad att tacka nej. Pengar i namn av en tyrann som i sina direktiv under terroråren ofta skrev: "Döda, skjut ihjäl, deportera, etcetera." Eller: "Avrättning av så många som möjligt av dem som representerar det reaktionära prästerskapet och den reaktionära borgerligheten ... ju fler avrättningar desto bättre." Han förslavade arbetarklassen, inrättade koncentrationsläger, grundlade mekanismerna för "den stora terrorn", krossade all demokratisk opposition, Kronstadtsupproret, anarkisterna runt bondeledaren Machno, skapade svält och död. 100 000 kronor i Lenins namn. Pengar eller politisk heder? Ligger Roy Andersson sömnlös?
Alternativ: han tar emot pengarna och donerar dom till Forum för levande historia för mer info om Pol Pot och folkmordet i Kambodja, eller använder dom för att arrangera internationellt forskarseminarium i Stockholm om Maos terror i Kina eller låter alla pengarna gå till nån skribent vill skriva bok om Jan Myrdals förhållande till politisk terror.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-04 14:36
I dag intervjuade jag Svante Nycander, för länge sedan DN:s chefredaktör, på en konferens om LAS hos näringslivsorganisationen SNS. Där medverkade också forskare och representanter från LO + Sv Näringsliv. I pausen hörde jag arbetsgivarhökar besviket klaga på att "detta inte var vad de väntat". Nej, det var det inte. Det var nämligen sansat. Seminariet var inte en hungrig antifacklig lynchmobb.
Svante Nycander har precis skrivit den lilla boken "Sist in, först ut" om LAS. Den är absolut läsvärd. Per Bardh, LO:s vice ordförande, utbrast att det borde bli en bestseller. Hm.
Nycanders idé är att lösa upp låsningarna. Låta LAS finnas kvar. Men att arbetsmarknadens parter sluter ett huvudavtal där de formulerar mycket lösare regler, ungefär som före lagen kom till 1973. Tilltalande idé, tycker nog många. Men knappast särskilt realistiskt med en återställare som hoppar 37 år tillbaka i tiden. Det mesta har förändrats sedan dess.
Men bokens stora förtjänst är inte förslaget utan historieskrivningen och beskrivningen hur LAS fungerar i praktiken. Läs det och komplettera med den rapport som kom från TCO:s jurist Samuel Engblom för några veckor sedan. Bra grundkurs om den överlägset mest omdiskuterade lagen i landet, som de flesta ändå verkar veta väldigt lite om hur den funkar. Efteråt känner man sig klart kunnigare.
Jag antar att ni redan sett min ledare om kroppsvisiteringar och polisens rasism på Dagens arena. Dags för en oberoende kommission. Nu. Vi måste få klarhet i hur det egentligen förhåller sig – särskilt i Skåne.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-02 21:01
Bara några timmar efter att jag skrivit om brittiska övervakningsdroner hör jag Studio ett om polisens kroppsvisiteringar i fattiga svenska stadsdelar. Det aktualiserar frågor om både rasdiskriminerande handlingsmönster i poliskåren och om statens rätt att kontrollera medborgare utan brottsmisstanke.
På 1980-talet var det bl a den brittiska polisens rätt till stop & search – kroppsvisiteringar utan att behöva ange anledning – som utlöste de ständiga raskravallerna när brittiska stadsdelar brann varje sommar. Precis som Studio ett/Brunchrapporten visat är det ju alltid de med "fel" hudfärg som drabbas.
Det får bli ämne till min ledare i torsdagens Dagens arena.
Träffade min förläggare i dag. Nu har manus gått till redaktören. Allt blir bra. Titeln klar: "Där jag kommer från – kriget mot förorten". Utgivningsdag blir 28 september.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-02 10:45
Den brittiska övervakningspolitiken börjar anta skrämmande drag. Nyligen avslöjade Guardian att polisen i Kent tillsammans med vapentillverkaren BEA och inrikesdepartementet nu utvecklar flygande bevakningsdroner, dvs små obemannade fjärrstyrda flygfarkoster sk UAV:s, ungefär som de som används i Pakistan och Afghanistan.
Argumentet är att bevaka kuster mot migranter och städer mot terrorister. Men de kommer naturligtvis användas för att bevaka alla medborgare i alla situationer. Dronerna ska vara klara till olympiaden 2012. Det framgår i de dokument Guardian fått fram att de kommer att användas för både "oskyldig" övervakning som trafik och även att bevaka och filma demonstrationer och politiska protester.
Till saken hör att dronerna, med sin kamerautrustning, kommer flyga så högt att ingen kan se dem. De kommer komplettera det finmaskiga nät av markkameror som redan bevakar brittiska städer.
Storbritannien brukar skryta med att vara landet där människors integritet var viktig, där liberala regler om frihet från statlig övervakning först tog form. Nu går det i spetsen för motsatsen – det demokratiska övervakningssamhället där ingen kan undkomma statens och storföretagens registrerande blickar.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-02-01 13:42 2 kommentarer
Den kallaste vintern på decennier. Förorten fryser. Istapparna hänger som glasaccessoirer på radhusen. Vintern är ren och kall. Så även politiken. Allt har kallnat. Sjukförsäkrade läggs på stupstocken. A-kassan har gjorts lika ihålig som amerikanska sjukförsäkringar. Kommunernas försörjningsstöd är mer än någonsin en förnedringsfabrik.
Försäkringskassan som skulle vara trygghet uppfattas nu som hot. Välfärdsinstitutioner har blivit hinder för välfärd. En bekant som länge suttit i utredningsväsendet ska tillbaka till sin gamla tjänst på F-kassan. Han berättar hur den utvecklat en politisk attityd där varje medborgare betraktas med största möjliga misstänksamhet. Alla regler tolkas till människors nackdel och statens fördel. Det är vinterkyla som politik.
Snö är glömska. Den är orört vit utanför mitt fönster. Inte ens vildkatterna har lämnat spår. Med snö och kyla anländer tystnaden. Den doftfria årstiden.
Jag måste läsa Marguerite Duras. Det är en skamfläck att jag aldrig ens försökt. Recensionerna är alltid så avskräckande. När jag är klar med Alice Munros noveller ska jag till biblioteket och låna allt de har av Duras.
Jag känner igen kulturen i Försäkringskassan från den på Migrationsverket. Man utgår från att varje flykting som söker asyl ljuger. Invandringspolitikens hela system av förhör, inlåsningar, registreringar och kontroller vandrar nu över till andra myndigheter. Människan har alltid fel. Staten alltid rätt. Att alla de berättelser om Försäkringskassans stupstock som trängde ut i offentligheten påminde om Kafkas fiktion var ingen tillfällighet.
Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har lyckats sudda ut idén om människan som medborgare. Nu är vi förvandlade till Kafkas ickemedborgare. Staten bestämmer. Inga förnuftiga argument biter. Allt vänds mot migranten, den sjuka, den som inte klarar arbetslivets uppskruvade klar, den som fallit för åldersgränsen.
I går lämnade jag slutmanus på min förortsbok. Bonniers har tagit fram förslag till omslag. Det är gräsligt fult. En exakt kopia av 1970-talets stil - ett decennium som ger mig ångest. (Då var vi inte kunder i välfärden, men klienter och staten lika enväldig, men mjukare, vintrarna var inte lika kalla, snön smälte innan den fallit). Men Förläggarmartin tror den säljer.Så jag tror det fula blir bra.
Om författare skrev Susan Sontag i sin dagbok i december 1961:
The writer must be four people: 1)The nut, the obsédé 2) The Moron 3) The Stylist 4) The Critic.
Möjligen klarar jag punkterna 3 och 4. Absolut inte de två första, som jag inte alls vill vara, vägrar vara.
A great writer has all 4 – but you can still be a good writer with only 1 and 2; they are the most important.
Shit, mitt förbannade öde att vara mesig. Nu tänker jag inte citera Sontag nåt mer. Farväl hennes dagbok.
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
bild
bild