Malmö & antisemitismen

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-29 09:25   2 kommentarer

Lars Åberg har gjort mig arg många gånger med sitt blinda förnekande att det finns en strukturell rasdiskriminering. Men i dag skriver han bra i Sydsvenskan om Reepalu och antisemitismen i Malmö.

Vampyrerna

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-28 21:21

Torsdag kväll = Mad Men. Men jag har ägnat de senaste veckorna åt en annan stilsäker dramaserie: franska Les Vampires från 1915-16. Den gjordes i tio flimrande stumma avsnitt, banade ny väg för filmen och sågs på bio av hängivna fransmän.

Journalisten Phillipe Guerandes är på jakt efter den kriminella vampyrligan som smyger över Paris tak, klättrar på väggarna och lyckas med de mest förfärliga brott. Phillipe är ganska blek, typ Tintin, och har därför en clownig side-kick, Mazamette. En del avsnitt måste varit svindlande: de hoppar ner på rullande tåg från höga broar, kryper omkring på bilar i full fart och krigets tekniker används flitigt: de mördar med gas, kemikalier och moderna kanoner. Bäst i avsnitt sex där Vampyrernas stormästare Satanus packar upp sin kanon ur resväskan, monterar ihop den i hotellrummet i Nice, sänker en båt i hamnen med snyggt skott, packar ner den igen och checkar ut, ingen har hört nånting – det är bara möjligt i en stumfilm.

Utanför Paris biografer lemlästas soldater i ett meningslöst krig och skillnaden mellan de onda och de goda är lite osäker i Les Vampires. Hur fick Mazamette alla sina pengar? Och visst är seriens skarpaste  gestalt Vampyrernas femme fatale: Irma Vep. Alla avsnitt finns på Internet Archive. Kolla in dom!

Jag fick "1001 filmer du måste se innan du dör" av min yngsta dotter i julklapp. Jag har börjat se dom i kronologisk ordning. Les Vampires låg bland de första. Har jag tur är klar om 15 år. 

Jämlikhetsboken

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-27 16:23

Nu har Kate Picketts och Richard Wilkinsons viktiga bok "The Spirit Level" kommit på svenska. De argumenterar övertygande med hjälp av jämförande studier i Europa och mellan USA:s delstater att mer jämlika samhällen presterar bättre på en rad olika områden. Bokens svenska titel är lite underlig: "Jämlikhetsanden". Så här skrev jag i Dagens arena i september förra året.

Kritisk kris

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-27 13:24

Det pågår debatt om litteraturkritiken. I morse påminde Åsa Beckman om sammanhanget med dagstidningarnas ekonomiska kräftgång i en krönika i DN: "Varenda kulturredaktion måste därför just nu försöka begripa vad som måste stöpas om, vad som behöver förnyas – och göra det med mycket, mycket mindre pengar." Sant, noterade jag i kanten.

Men sedan då? Resten av kulturen fylls av en jättelång recension av Liza Marklunds och James Patterson gemensamma deckarprodukt. Hur kan en kultursida motivera det? Är det rätt prioritering i denna kritikens vägskäl?

Kulturnytt toppar också med recension, SvD och Expressen tar också upp plats med den. Alla kritiker bekräftar det redan kända: att två trista författare skrivit en trist bok.

1 - 0 till Piratförlagets PR-avdelning. Först massor av intervjuer, sedan recensioner. 

Är det verkligen kultursidornas uppdrag att recensera "Postcard killers" i det trånga läge Beckman tecknar? 

Slöjapartheid

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-27 09:48

Nu föreslår en fransk kommission att heltäckande slöja ska förbjudas i stadsmiljö. De försöker gå runt EU:s stadga om grundläggande rättigheter (i Lissabonfördraget) genom att inte totalförbjuda på offentlig plats. I stället vill de förbjuda på tåg, bussar och olika andra offentliga lokaler. Då kan de säga att förbudet inte är principiellt, utan praktiskt.

Det som nu utvecklas, som ett slags försöksverksamheter, på olika håll i Europa är motsvarighet till de segregeringsregler i amerikanska Södern som kallades Jim Crow. Man försöker hitta regler som kryper under konstitutionella rättigheter, som kan tolkas att de inte strider mot dem. Precis som the white supremacists och det demokratiska partiet gjorde i Södern. Där som här var det en lång process som tog decennier – den inleddes 1878 och avslutades i samband med populistpartiets stora valnederlag 1896-98. Då kunde de sista folkvalda svarta politikern i Söderns städer jagas bort.

Hat mot muslimer är rasismens och rasfilosofins senaste böjningsmönster. Det är en lång politisk historia som nu går in i delvis nytt skede. 

Den franska kommissionen har letts av en medlem från kommunistpartiet, skriver Annika Ström Melin i DN i dag.  Det förvånar mig inte. Att socialistpartiet har vägrat att ens delta i arbetet förvånar mig däremot – positivt. 

I senaste Arena (6/09) fanns en enkät om niqab och burka med många intressanta inlägg. Frågan exploderar snart även i Sverige när DO presenterar sitt svar på frågan om det var diskriminering när en rektor i Stockholm förbjöd en elev ha niqab i klassrummet. Jag trodde DO:s utslag skulle kommit före jul. Men det verkar vara en het fråga som drar ut på tiden.

Så blev det

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-26 11:31

Och här går det nu att läsa den färdiga recensionen av Yvonne Hirdmans bok "Den röda grevinnan".

Skattekollaps

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-26 09:14

Hoppsan. I nya rapporten från SNS konjunkturråd finns en klart läsvärd artikel om ojämlikhet i Sverige av Daniel Waldenström. Där finns välkända uppgifter om hur ojämlikheten ökat, social rörlighet och annat. Men han redovisar också en utländsk undersökning om progressiva skatter och hur de förändrats sedan 1970 i olika länder. Att progressiva skatteskalor avvecklats är ingen nyhet. Men här kommer siffrorna. Svart på vitt.

1970 var skattesatsen fem gånger högre för de superrika jämfört med den fjärdel av befolkningen med lägst inkomst. 2008 hade skillnaden hyvlats ner till en och en halv gång. 

Skattekurvans förändring är rätt chockerande. Låginkomsttagare har fått dundrande skattehöjningar. I mittskiktet är progressiviteten oförändrad. Men de riktigt rika har fått sitt skattetryck så kapat att de faktiskt verkar ha lägre skattesatser än den mer "normala" borgerligheten och övre medelklassen.

Undersökningen har jämfört Sverige, Storbritannien, USA och Frankrike. Sverige har hela tiden haft klart högst skatter. Men  1970 såg progressiviteten ungefär likadan ut i de tre länderna. På den punkten var Sverige inte alls annorlunda. 2008 är bilden en helt annan. Bara Frankrike har behållit progressiviteten. Alla andra har kapat den och plattat ut skatterna. Det land som nu har lägst progressivitet är Sverige!

Kurvorna illustrerar en social baklängesrevolution. Klasskamp ovanifrån. Sverige tillhör naturligtvis de länder i EU där ojämlikheten ökat mest. Frankrike tillhör de länder där den faktiskt minskat.

Jag undrar

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-25 08:00

Jag har skickat recension till Expressen. Det blir inte enklare. Jag undrar ofta vad jag håller på med. Yvonne Hirdman, det är hennes bok jag skrivit om, har arbetat länge länge och det är en bok som uppenbart är väldigt viktig för henne själv, existentiellt viktig. Jag slarvar inte. Jag har läst noga. Som vanligt fört anteckningar. Men på 1800 tecken ska jag skriva nåt väsentligt om hennes arbete. (Om jag skriver längre är det minimal chans att den publiceras). Hur gör man det? Och varför? Jag drömmer om att få skriva långt om hennes bok, som man gör i utländska bokbilagor.

Att skriva om fiktion, eller om en väldigt personlig biografi som i det här fallet, är en sak, men att skriva om politisk litteratur är egentligen värre. Plötsligt förväntas man vara expert. Men det är man ju bara undantagsvis.

Att skriva är en pågående bluff. Att läsa är ett beroende. Så här skrev Susan Sontag i sin dagbok 1961:

"Some years ago I realized that reading made me sick, that I was like an alcoholic who nevertheless experiences abad hangover after each binge. After an hour or two browsing in a bookstore, I felt numb, restless, depressed. But I didn't know why. And I couldn't keep away from the stuff." 

Första delen finns som pocket. Den är ändlöst underhållande.  

PoMo 4

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-24 17:51   2 kommentarer

Det är svårt att förstå raseriet begreppet postmodernism fortfarande kan utlösa. Själva "scenen" är ju förbi. De flesta är döda och böckerna tillhör det stora biblioteket där vi kan ströva och plocka det vi tycker är användbart och förkasta annat. Det finns några som det fortfarande slår gnistor om: Wendy Brown, Judith Butler, Jacques Ranciere och säkert andra.

Sociologen Alain Touraine kanske också ska räknas in i fördömdas skara, men han är ju urgammal. Jag minns när jag träffade honom för några år sedan och han spände ögonen i mig och väste "Jag hatar identitet" i sann postmodern anda av värdeupplösning.

Kan man ens vara "postmodernist"?  

Man avskyn i Sverige verkar starkare än nånsin. Den kommer från förbryllande  motstridiga håll. Från höger gnisslar de ärkekonservativa på Axess tänderna – de hårdaste pomoätarna i landet. De förenar sig med Greider, Josefsson, Suhonen och andra vänstersocialister. Och från de liberala ledarsidorna faller regelbundet nedlåtande kommentarer om den värdeupplösande postmodernismen. Hela etablissemanget har enat sig mot. Det är fascinerande att se hur de ordnar sina stridsled. 

Enklare rabbla ramsan: nyliberal postmodern identitetspolitik utan korrekt klasståndpunkt. Sen kan sluta tänka och obekymrat leka vidare i egna klubben för vänsterns pk-slickare.

I dag

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-23 11:08

PJ Anders Linder drar en lättnande suck i SvD:s ledare att uppdelningen mellan privat och offentligt i närande och tärande klingat av. På många vis ett besynnerligt påstående, eftersom det lanserades på just den ledarsidan. Men förklaringen är kanske enkel. Efter finanskrisen är det ju den privata sektorn som är tärande, grymt tärande, i USA och Europa. Den räddas av den offentliga.

Jag begrundar bilden på Mona Sahlins kritiserade lyxväska. Den påminner ganska precis om de väskor arbetarfarbröder kånkade på när jag var liten. Där fanns plats för lunchmat, termos och kvällstidning. De var aldrig röda. Alltid mörkblå. Och mycket billigare än fru Sahlins designade. Jag hade en sån på lågstadiet. Det finns ett foto från min första skoldag när jag bär på en. Den ser väldigt stor ut. Efter några år luktade den illa innuti. Sen försvann de där väskorna. För några år sedan kom Ingemar Lindberg upp på Arena med en sån. Det kändes fint. Han hade köpt den i Italien. Den hade nog inte designmärke. 

Nya siffror om hur LO-förbunden tappar medlemmar. Raset har bromsats, men det läcker fortfarande. För första gången förlorar de medlemmar i lågkonjunktur. De chockhöjda a-kasseavgifterna är den borgerliga regeringen mest ödesdigra beslut. Avgiften till Hotell-och restaurang har höjts med 641 %. Under samnma tid har de förlorat 37% av sina medlemmar. Det mest infernaliska är att politiken främst drabbar LO:s förbund. Vi är på väg mot ett läge där även facklig anslutning speglar klassamhällets orättvisor. Akademiker och tjänstemän kommer fortsätta agera kollektivt genom sina fackliga organisationer. Arbetarna kommer lämnas skyddslösa utan fack eller med försvagade fack. Det påpekades tidigt av Devrim Mavi i en ledare i Dagens arena och sedan i en lång artikel i Arena (4/08) av Anna Danielsson. 

Fantastiskt att väskor kan utlösa sådana debatter. Den om Monas är verkligen semiotik som politik. Den kan inte underskattas. Jag minns hur häpna opinionsundersökare på Svenskt näringsliv berättade att Göran Perssons herrgård var en helt central utlösande orsak till partiets fall. 

PoMo 3

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-22 08:44   4 kommentarer

Värderelativism är ett spöke som används flitigt för tanklöst skrämsel. Sammankopplat med postmodernismspöket är tanken att skrämseleffekten dubblas. Men värderelativismen är naturligtvis äldre än pomofilosofi. I själva verket har den införlivats i vardagligt sunt förnuft.

Ett visst mått av värderelativism är förutsättning för demokrati. Hur ska människor med inte bara olika åsikter utan även helt annorlunda svar på frågorna vad en människa, världen och kosmos egentligen är annars kunna leva tätt tillsammans och tackla viktiga politiska frågor?

Motsatsen är tron på absoluta sanningar. Det är fundamentalismens ståndpunkt. Bushhögerns "antingen är ni med oss eller mot oss" som sedan upprepas av radikala islamister, kristna fundamentalister, kommunistiska renhetsivrare. Föreställningen om sanningsmonopol är inte kompatibel med demokrati.

Under 1700-talet utvecklades en idé att idéer om rätt och rättvisa låg nersänkt i varje människas inre. De var givna av gud, eller av naturen. De hördes i samvetets röst. Men när varken gud eller naturen längre kan motivera de övergripande idéerna om mänskliga rättigheter måste vi finna andra grundvalar för dem. En del försöker med biologi men det håller inte. Det enda möjliga är att acceptera att även rättigheterna och demokratin är relativa och sköra system av idéer och regler. De vilar helt enkelt på att vi tycker de är bra, att människors liv blir bättre av dem och att de pekar ut vägar mot större frihet. Erfarenheten avgör att vi håller fast vid dem. Det finns ingen naturlig rätt. Men det innebär också att om majoriteten förkastar dem så upphör de.

Det finns en slapp relativism som accepterar våld och förtryck med motiv att alla "kulturer" har rätt till "självbestämmande". Den är lika oacceptabel som idén om absoluta sanningar. Den bryter mot den överenskommelse de flesta människor nu omfattar om mänskliga rättigheter.

Värderelativism är en svår fråga utan enkla svar. Människor har grubblat på den i hundratals år. Så kallade postmoderna tänkare har bidragit till att länka alla sanningsanspråk, alla sanningsregimer, till olika slags maktförhållanden. I fin kritisk och trolös anda har de försökt dekonstruera och plocka isär sanningar. Kapitalismen bärs upp av ett knippe sanningar. Kommunismen gjorde också det. Varje samtid legitimeras av sina egna sanningsanspråk. Det är naturligtvis ett slags värderelativism. Till och med tanken om en sanning politiserades.

Även vetenskaplig sanning är relativ. Det vet vi av erfarenhet. Forskningen justerar alltid sina resultat, det som anses sant förändras och är i ständigt uppbrott. Sanningen om människan var en helt annan för bara 25 år sedan. Sanning är det vi enas om som sant. Det blir allt svårare i en mer sammanbunden värld. Hur hanterar man ett samhälle med många parallella "sanningar"? Hur kompromissar man fram spelregler som överensstämmer med demokrati, fri- och rättigheter som alla accepterar och sedan också följer? Svaren kräver ett visst mått värderelativism. 

PoMo 2

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-19 09:13   3 kommentarer

Att vänstern förlorat sig i postmodernism och identitetspolitik upprepas ständigt på liberala och konservativa ledarsidor. Senast av Lena Andersson i Dagens nyheter.  Men det finns inget givet samband mellan pomo och identitetstänk.

Så länge det funnits emancipatoriska frihetsrörelser där förtryckta grupper krävt sin rätt, och att få plats för sina röster, har det funnits identitetspolitik. Ellen Keys feminism var rent identitetspolitisk. Hon var inte särskilt postmodern, om man säger så. Hennes tid var en annan.

Identitetspolitik är svårt att förhålla sig till. Det finns lägen då den är helt nödvändig. När man ligger platt är det viktigt att kunna formulera ett "vi" mot övermakten, en gemenskap, att bekräfta sina röster och att man faktiskt är subjekt, är medborgare med rättigheter. När arbetarrörelsen bröt sig in i borgerliga salonger och politik var det viktigt. Samma sak när kvinnor gjorde motsvarande. 

När marxismen pekade ut en specifik grupp, arbetarklassen, som historiens subjekt – den gemenskap som skulle befria mänskligheten – föddes kanske fröet till all identitetspolitik. Marx alltså. Inte postmodernism. 

De flesta emancipatoriska rörelser utvecklar både identitetspolitik och dess motsats: universalism med krav på generell politik. De hänger samman. Möjligen oskiljaktliga. Den svarta medborgarrättsrörelsen i USA är exempel på hur båda polerna kan sättas i rörelse. När Martin Luther King med stark stolthet marscherade in i fängelserna var syftet klockrent identitetspolitiskt: att stärka svarta amerikaners stolthet och självkänsla som medlemmar av en svart gemenskap i en rasistisk stat. 

Identitetspolitik och mångkultur teoretiserades kanske främst av två kanadensiska liberala/socialdemokratiska kommunitarianer: Will Kymlicka och Charles Taylor. Båda intressanta, inflytelserika och absolut inte postmoderna. Taylor är f.ö. katolik.

Identitspolitikens faror är uppenbara. I synnerhet om man har Foucault i ryggraden. Det kan leda till instängningar, slutenhet, att andra maktordningar och orättvisor får en frizon i den slutna gemenskapen. Fixering vid identitet leder lätt till att kultur och maktrelationer naturliggörs. Om det har många skrivit. Jag i boken "Kosmopolitik nu!". Nancy Fraser pratar om det i intervju i senaste Arena. Wendy Brown i den underbara lilla boken "Att vinna framtiden åter".  

Man kan alltså varken enkelt förkasta eller okritiskt anamma identitetspolitik. I ett sammanhang kan den vara livsnödvändig, i nästa  livsfarlig. Genom att plocka upp det gamla begreppet kosmopolitik har jag försökt vrida uppmärksamheten från identitet och kultur till rättigheter och politik.  

I dag finns nog inga vänsterröster i svensk debatt som driver identitetspolitik. Det fanns runt Massoud Kamalis integrationsutredning, Centrum mot rasism och Mana. Men de har skingrats. Inom feminismen finns Ebba Witt Brattström, knappast populär i kretsarna runt Arena och Bang. Inom hbt-rörelsen finns klar identitetsdriv. Men jag uppfattar queer som ett typiskt postmodernt sätt att undergräva den identitetspolitiken.

De som skäller vänstern för att driva identitetspolitik lyckas aldrig peka ut någon enskild person, eller peka på enskilda böcker. Det blir bara ett ytligt slagträ att svepa till med. Inte särskilt upplysande. Inte särskilt bra politik. 

PoMo 1

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-17 15:02   4 kommentarer

Det påstås ofta att postmodernism innebär avpolitisering. Senast hos Josefsson och Suhonen i AB. Gör det? Min erfarenhet är en annan – och jag tror inte jag är ensam.

I början av 1980-talet var jag dåtidens popvänster, fast vi sa rock, när jag arbetade på Schlager där jag slutade 1985. Att sedan läsa Michel Foucault var en politiseringschock. Ola Larsmo kallade det "Foucaulteffekten". Om Ebba Grön var steg ett, så blev "Övervakning och straff" nästa stora. På kultursidorna introducerade Horace Engdahl och Stig Larsson nåt slags elitistisk salongsborgerlig variant. Den blev bestämmande. Men vi var många som läste på annat sätt. Mikael Löfgrens och Anders Molanders antologi "Postmoderna tider" var en uppenbarelse. Plötsligt var politik, makt och förtryck förklarat på ett mer sofistikerat sätt än dåtidens fyrkantiga marxister gjorde – som mest bråkade om vem som tolkade Lenin och Marx rätt. 

Sedan kom Edward Said som med hjälp av Foucault förklarade hur rasism och kolonial underordning inte bara handlade om kanoner utan även berättelser. Den postkoloniala vågen öppnade också gamla böcker som Frantz Fanons och WEB du Bois. Det var en befrielse in i radikal politik som funkade.

Vad var det vi hittade som var så viktigt?

• En mer genomgripande förståelse av maktutövning, kontroll och dominans. Hur förtryckande system hölls på plats. I de här texterna hittade jag en relevans. De hjälpte mig ge ord för det jag såg när jag var på reportage i Sverige, Palestina eller Europa. Said gav mig orden.

• PoMo representerade trolöshet och radikalt tvivel: illojalitet mot ideologiska system och politiska/ekonomiska maktapparater.

• Idén om enhetlighet och homogenitet slogs sönder. Det fann ju inget på förhand givet "vi", eller ens "jag". Med hjälp av konstruktivism kunde kategorier som betraktats som naturgivna också falla sönder: ras, nation, natur, klass, kön, individ. Inget var längre heligt. Allt kunde ifrågasättas. Allt var nämligen politik.

• De stora "berättelserna" var inte heller givna, det vill säga förenklingar av stora historiska förlopp kunde man börja betrakta som "ideologi" och ett slags förfalskningar som placerats som slöjor mellan oss och den faktiska politiska verkligheten: våldet, tortyren, inlåsningen, disciplineringen, ofriheten.

Marxisterna har aldrig kunnat förlåta att den postmoderna kuppen där marxismens monopol på "vänster" avskaffades. Plötsligt var en av de skarpaste kritikerna av den postkoloniala världens våld och imperialistiska maktutövning – Edward Said – inte marxist. Vänsterbegreppet vidgades. Nu är det ett helt oöverskådligt myller. Det var en intellektuell frihetsrörelse.

I dag är min första artikel om 2010-talets globalpolitiska frihetsrörelser i Expressen – om kvinnors rättigheter och hur männens globala krig mot kvinnorna dödar fler än alla "konventionella" krig tillsammans. 

Tea Party

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-15 18:47

Fick brev från polisen i morse att flera radhus haft inbrott senaste veckan. Jag ägnad dagen åt detaljputs på förortsboken. Mest delen om Skärholmen och Kungens kurva. Striden mellan Huddinge och Stockholm, förort och innerstad i början av 1960-talet. Om politisk makt. Kulminerade i ett möte i skogen vid dagens Vårby gård ungefär. Två kommunalpampar smälde igen bildörrarna och gick in mellan granarna, med måttband, för att göra upp en gång för alla.

 Såg inga misstänkta figurer smyga i barnens lekpark, som jag ser genom arbetsrummets fönster. Men det är så djup snö så vem vill gå där? Inte ens björktrastarna syntes till. Rönnbären är väl slut nu. De har ätit maniskt den senaste veckan.

Läste Göran Greider om Arena i DN. Inget nytt under den solen. När hände det senast?

Roligare med Håkan och Karolinas svar till D o D i Aftonbladet i dag.

Här kommer fler läslänkar:

DN:s ledarsida publicerade håglös text i dag av David Brooks om amerikanska teapartyrörelsen. "Men jag ser alldeles klart dess potential att utforma det årtionde som just har börjat." Om en månad har de sitt första nationella konvent i Nashville. Det kan bli hur intressant som helst. Sarah Palin ska tala - med arvode typ 700 000 kronor. Ska de bilda parti eller fortsätta som påtryckargrupp från höger, typ gamla Christian Coalition? Konsekvenserna kan bli de mest oväntade för amerikansk - och därmed även global - politik. På American Prospects site skriver Michelle Goldberg med helt annan nerv än Broder. Snart dags att skriva mer ordentligt om rörelsen.

Rimfrosten förvandlar världen. Jag visste inte den kunde vara så här vacker, så länge. Björkarna på andra sidan radhusen börjar svaja av vit tyngd. 

Köpta tangenter

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-13 18:59   4 kommentarer

I dag argumenterar Annika Nordgren Christensen för svensk Natoanslutning på SvD:s Brännpunkt. Men är det verkligen hon som skriver eller är hon bara budbärare?

För många år sedan intervjuade vi henne i Arena. Då var hon riksdagsledamot för MP. På väg uppåt i försvarsutskottet där hon såg sig själv som alltid i opposition och därför alltid bäst påläst. I SvD presenteras hon som f.d. riksdagsledamot.

Jag kollar och naturligtvis har hon PR-byrå. Den heter Tjädern. Och jag läser på siten att hon gärna skriver skarpa debattartiklar åt den som betalar rätt pris.

Fallet Annika Nordgren Christensen är ett växande problem. Vem talar genom hennes tangentbord? Vem har köpt hennes åsikt? Kanske ingen den här gången. Vem vet – och det är det som är problemet.

Redaktörer som Lena Karvik på SvD Brännpunkt borde veta bättre. Läsarna måste  åtminstone få veta om skribenten är PR-konsult till salu. För inte länge sedan såg jag en känd lobbyist (för kärnkraftsindustrin) som Niklas Nordström presenteras som fd SSU-are när han skrev debattinlägg (om kärnkraft). Det är en publicistisk flathet som inte kan fortsätta. Debattredaktörens grunduppgift måste väl vara att i varje fall FÖRSÖKA upprätthålla skillnaden mellan köpta debattörer och de som faktiskt drivs av egen övertygelse.

Krisens nya värld

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-13 13:13

I "Världens springnota" drar Stefan de Vylder slutsatsen att den globala finanshärdsmältan föder en ny värld. Makten vandrar söderut. Jag länkade till min recension i går.

Nu läser jag artikel av Ashley Seager i brittiska Observer som bekräftar. Bric-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) kommer det nya året stå för hälften av all ökad konsumtion i världen. Där kommer människors inkomster fortsätta stiga. I Europa och USA väntar med usla realinkomstökningar, kanske sänkningar.

Under högkonjunkturen 2003 -07, den första globalt sammanhängande, stod låg- och medelinkomstländer för 70 procent av tillväxten. Nu för 100 procent.

De Vylder pekar också på den totala obalansen mellan Kina och USA som en orsak till härdsmältan. Kina bara sparar och exporterar. USA bara skuldsätter sig och importerar. I Observer instämmer ekonomen Roger Bootle. Kina måste nu skapa en inhemsk konsumtion. Medelklassen måste växa. Annars kommer omvärlden tvinga fram en sådan förändring med handelshinder.

Det är inte kapitalismen som rasar samman, det är västvärldens imperiella ordning som äntligen tar slut. Många kommer inte gilla det. 

Krig

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-12 14:06   8 kommentarer

I dag publicerar Aftonbladet kultur (schibstedts mediakoncern) en krigsförklaring mot Arenagruppen (independent). Den är skriven av Dan och Daniel, som bara ser sex när de läser Arena. Daniel är tjänsteman på SSU och Dan mest känd för att försökt sänka Ordfront magasin i folkmordsträsket och sedan skriva om sina kärleksproblem.

De argumenterar för politisk annonsbojkott. Syftet är inte kritisk debatt om Arena, utan att skada och helst sänka hela Arenagruppen. 

Dan, med kärleksproblemen, kom upp på redaktionen i augusti med dragvagn, trasig t-shirt och stirrig blick. Han ville köpa alla årgångar av Arena. Det fick han. Kul med kritisk granskning, tyckte jag. Men tyvärr läste han aldrig tidningarna. Sexton årgångar är förstås en hel del. Nu skriver han att jag som chefredaktör, fram till 1 januari i år, bidragit till att få facket på reträtt, försvaga socialdemokratin och få hela oppositionen att tappa självförtroendet. Jag trodde varken Arena eller Arenagruppen hade sådant inflytande. 

De har nåt fundamentalt problem med verklighetens proportioner. I senaste Arena förklarade Dan att kritiken av Arena var 2000-talets viktigaste debatt. Lars Linder i DN trodde det var en ironi.

Nu ska jag skriva klart min sista prolog till Arena – om Afghanistan. Det känns viktigare än Dan och Daniel. I morgon ska det bli ledare till Dagens arena om den kulturpolitiska skymningen i alliansens land.

I dag har Sydsvenskan min recension av Stefan de Vylders fantastiska bok om finanskrisen. 

Jag kommer fortsätta vara illojal, även sedan jag slutat på Arena. Nyfikenhet är viktigare än vänstersekteristers krav på rättning i leden. 

Svart snö

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-11 22:22

Det finns inga inga artiklar jag läst med så passionerad nyfikenhet och uppmärksamhet de senaste åren som samtidshistorikern Tony Judts. Men jag visste inte att han är sjuk. Sjuk utan återvändo. På väg hem till förorten med pendeln läste jag hans korta "Night" i senaste NY Review of Books. Jag började nästan gråta. Han skriver om sin ALS, hur kroppen långsamt upphör fungerar, en lem efter en annan. Nej, han har inte skrivit, men dikterat. Han kan inte längre röra sina armar. Alla dessa fantastiska artiklar jag läst. Det blir inga fler. Snön blev svart vid Älvsjö.

"I cannot scratch an itch, adjust my spectacles, remove foodparticles from my teeth, or anything else that – as a moment's reflection will confirm – we all do a dozens of times a day."

Hans text är mörk, vacker (jo, absolut) och smärtsam. Läs den.  

Snö

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-11 07:38

Den första riktiga arbetsdagen på egen hand. Men börjar morgonen med redaktionsmöte på Dagens arena.

Radhusgatan har blivit en stig. På sidorna växer snöbergen. I mörkret blir de självlysande. Man gå i ett landskap, inbäddad i skottad snö. Det är främmande och tyst. Från balkongerna lyser diodmattorna. Bilarna har stannat. Människoprna sitter i köken bakom istappar. 

I dag börjar Europaparlamentet förhöra kommissionärer. I SvD skriver Teresa Küchler att det borde gå snabbt och utan trassel. Men demokratin mår bra av granskning. Utfrågningarna är som ett slags snöröjning. Bort med skitsnacket. Fram med det som döljs.

Mårten Blomqvist förklarar "A Serious Man" i DN. Jag såg filmen i går och kände mig klart förvirrad. Jag tänkte att det var en film om bröderna Coens uppväxt i judiskt dominerad förort. Minoritetens kvävningsrisk - och trygghet. Den slår hål på antisemitismens tystnader, skriver Blomqvist.  

Jag kan inte länka till nån av artiklarna. De har inte lagts ut på nätet. Snö över allt. 

Välståndsraset

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-10 15:48

I dag oroar sig SvD:s Per Gudmundsson över den svenska välfärdspolitikens växande ihåligheter. Naturligtvis är allt socialdemokratins fel. Sverige rasar på OECD:s lista, skriver han. Gör vi? Senaste mätningen jag sett gick Sverige uppåt och ligger nu nia.

Det är långt från 1970-talets fjärdeplats och när jag fick lära mig i skolan att Sverige, Schweiz, Japan och USA var världens rikaste länder. För högerns glada inelligensreserver behöver jag kanske påminna om en detalj: Att det var mitt i socialdemokratins guldår. Långt innan Gösta Bohman flyttade in på finansdepartementet och sedan åkte ut (mobbarens öde). När jämlikheten stod på topp var Sverige en succéstory på OECD:s lista. Samma sak varje år. För varje skattehöjning gick det ännu bättre.

Sveriges fall kom med 1990-talskrisen, efter att regeringen Bildt sjunkit i politiskt haveri och när nyliberala idéer trängde långt in i socialdemokratin, fördelningspolitiken spårade ur, tillväxten sjönk och arbetslösheten normaliserades. Det var när idéer från SvD:s ledarsida började tas på allvar olyckorna ställde sig i kö.

Det finns en annan lista som mäter välfärd med andra parametrar. Det är FN:s utvecklingsorgan UNDP:s. På årets lista ligger Sverige sjua. Ett steg bakåt sedan förra året. Granskar man utvecklingen där är det densamma. Landets problems börjar med 1990- och 2000-talets ojämlikhetspolitik.

För att Sverige ska återta gamla positioner krävs Gudmundsons mardröm: Mer av frihet och jämlikhet.  

Annonsförbud

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-08 13:20

Jag hoppade till när jag såg polska Solidaritets annons i SvD 30/12. En halvsida om fackets strid med vaktbolaget Solid. Annonsen var riktad mot Ikea som anlitar antifackliga Solid. Jag läste. Blev inte förvånad. Svenska företag son HM och Ikea har dåligt rykte utomlands.

Annonsen fanns inte i Dagens nyheter. Nya Flamman avslöjar varför. DN:s nya chefredaktör Gunilla Herlitz förbjöd den. Bonniers ville skydda Ikea från kritik som var "osaklig". Men det polska fackets strid är inte suspekt. De har stöd från både Transport och Handels i Sverige.

Morgontidningen Dagens nyheter har nu anslutit sig till den antifackliga internationalen. De tog avstånd från Aftonbladets beslut att soppa annonser från Sverigedemokrater.

I Dagens nyheter kan vi räkna med annonser från Sverigedemokraterna. Men inte från polska Solidarnosc. Frihetens gräns går vid utlänska fackförbund.

Jag skrev om Gunilla Herlitz oroväckande dåliga gehör som publicist i Expressen i höstas. Beslutet att skydda Ikea bekräftar alla farhågor. DN har fått en vd men saknar chefredaktör.

Det pågår solidaritetsaktioner mot Ikea och Solid i 13 länder. DN har valt sida i konflikten. 

Överklassens politikerförakt

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-07 10:05

Kylan är förlamande. Kroppen låser sig. Att gå ut blir ett projekt som kräver två timmars mental uppladdning.

Men att vakna långsamt och höra skrapet från grannarnas snöskyfflar när de skottar garageuppfarterna är ett tröstande ljud. Jag har hört det hela livet, alla snöiga vinterdagar. Det är förortens ljud.

 I går lyssnade jag på Ekonomiekot om finanskrisen. Och blev nästan chockad över det politikerförakt finansmannen Mats Qviberg uttryckte. Marknaden läker såren bäst själv. Politiker ställer bara till problem. Det säger han efter att just hans yrkeskår svindlat bort miljarder. Kan man inte be om viss ödmjukhet? Utan (i synnerhet den amerikanska) politikens effektiva agerande hösten och vintern 2008-09 hade hans yrkeskår knappast funnits kvar.

Nu är det vanliga medborgare som kommer få betala. I synnerhet det brittiska budgetunderskottet, som för 2009 beräknas bli 14 procent av BNP och därmed dubbelt så högt som euroländernas, kan ge mardrömmar. Storbritannien var redan före krisen ett outvecklat välfärdssamhälle med fattigdom, enorm ojämlikhet och bräckliga skyddsnät. Alla vet vem som kommer få betala räkningen. De närmaste tio åren blir brutala i hela Europe. I det läget sitter Qviberg och öser förakt över politiker på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna brukar göra.

Qviberghs vänner har också drabbats. Läste i World Wealth Report att antalet superrika i världen under 2008 sjönk med 25 procent och att försäljningen av privata jetplan nästan halverades. Men rapporten räknar också med snabb återhämtning på miljardärsfronten. Krisen kommer säkert få samma slutfacit som 1990-talskrisen: inte bara att fattiga blev fattigare utan att även rika blev rikare.

Jag träffade Mats Qviberg i en tevestudio för några år sedan. När kamerorna var av och programledaren sade nåt som inte passade honom blev han som en trilskande femåring. Vi andra bara gapade. Han var en levande illustration av begreppet borderline. 

I dag ska jag fortsätta läsa Susan Sontags dagböcker.

Inga framsteg

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-04 18:14

Första texten i Susan Sontags dagböcker, del ett publicerades förra året, är daterad 23/11 1947. Där listar hon vad hon tror:

That there is no personal god or life after death

That the most desirable thing in the world is freedom to be true to oneself, i.e., Honesty

That the only difference between human beings is intelligence

That the only criterion of an action is its ultimate effect on making the individual happy or unhappy

That it is wrong to deprive any man of life

I believe, furthermore, that an ideal state should be a strong centralized one with government control of public utilities, banks, mines + transportation and subsidy of the arts, a comfortable minimum wage, support of disabled and aged. State care of pregnant women with no distinction such as legitimate + illegitimate children.

63 år senare känns detta fortfarande modernt. Föreställningen om historien som ständiga framsteg är en civilisationslögn. 

Ny start

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-01-03 20:14   1 kommentar

Första januari slutade jag som chefredaktör för Arena. Jag har inget jobb längre! Jag ska försörja mig som förr – alldeles på egen hand. Natten mellan nyårsafton och nyårsdagen kunde jag inte sova.

Men jag har slutat för att jag vill. För att kunna skriva mer, göra nya saker, se världen och bli vuxen. Det som skrämmer mig mest är rädslan för frihet. Jag ser för mycket sån rädsla i Europa i dag. Nu har i varje fall jag valt friheten. 

Dags alltså att skriva blogg igen. Jag slutade för två eller kanske tre år sedan. Nu kommer jag antagligen ha mer tid.

Håller på att lämna tre stora artiklar till Expressens kultursida. Om 2010-talets tre viktigaste globalpolitiska frihetsfrågor. De om männens globala krig mot kvinnorna och om att befria migrationen är klara. Nu ska den tredje om jämlikhet skrivas. Nina Lekander mailade från tidningen att den om kvinnors rättigheter var "fantastiskt bra". Hur många tusen artiklar jag än skrivit sedan 1981 så behöver jag alltid höra sånt. Behovet av självbekräftelse är ändlöst.