Sommar i Paris

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 20:53

Vi har hyrt ett litet hus inne på en gård i Maraiskvarteren, Paris, hela sommaren. Eva ska skriva klart en ny bok och sitter hela dagarna på Nationalbiblioteket. Jag ska skriva lite, läsa mycket men mest av allt ha en lång semester (för första gången på flera år).

Jag älskar att köra genom Europa; timma efter timma, mil efter mil på de stora motorvägarna. När jag var barn reste familjen ofta bil i Sverige under den korta sommarsemestern. Som vuxen har jag gjort samma sak, men i Europa. 

På hotell i Danmark, i söndags kväll, läste jag en artikel om matlagning. Innan människorna lärde sig bränna skålar och krukor av lera innebar det säker svältdöd om man tappade sina tänder. Utan att kunna koka kött och soppa, i en lerkruka, var det omöjligt att äta utan tänder. Helt uppskakande. Upplysningen förföljde mig genom Tyskland och ända till Paris tränga stadsgator.

Under bilresan lyssnade jag på Lana del Rey. Jag kan inte låta bli hennes cd. Rösten. Attityden. Livsledan. Märkligt att ingen jämför henne med Bruce Springsteens sånger från sent 1970-tal och tidigt 1980-tal, innan han blev grå och likgiltig. Han dyker upp i en av hennes sånger och skivan heter ju "Born to Die", i stället för "Born to Run".

The Bling Ring

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-14 19:21

Jag såg Sofia Coppolas nya film i dag, The Bling Ring. Efter en del svala recensioner hade jag skruvat ner mina förväntningar. Det skulle jag inte gjort. Den påminner om Marie Antoinette men öveträffar den. Visserligen saknar den Versaillesfilmens explosiva slutbild (jag antar att ni minns den...oförglömlig) men är inte alls lika seg. The Bling Ring vilar på autentisk grund. Och den är gjord med dokumentärfilmsestetik: kallt registrerande, utan medkänsla, och skådespelarna agerar som om de vore amatörer. Musik och ljudläggning är enastående.

Under kravallerna i London för något år sedan snodde man de eftertraktade märkesvaror man inte hade råd med. The Bling Ring gör samma sak, men i olika kändisars hem. Konsumtions- och mediesamhället förvandlar filmens kamratgäng till tomheter: de lever genom tingen och bilderna.

I en artikel i Tji fick du (se förra bloginlägget) skriver Agneta Klingspor om sig själv: "Det är jag som är den testosteronstinna kvinnan. Jag är aktiv, jag tar för mig, jag är framåtblickande och tycker om att tänka i stora svep, jag är snabb i huvudet som en nyss avskjuten spermie, målinriktad och bestämd. Jag är helt fel." I min värld är Klingspor helt rätt, men i The Bling Rings naturligtvis en omöjlig kvinna. 

När jag skriver lyssnar jag på en gammal klasisk lp: The Cures Seventeen Seconds. Det är musik från en gråare tid än 2010-talets falska glitz, men den fångar samma känsla av blankhet som Coppolas nya film.

Dagboksläsning

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-13 15:27

De senaste tio dagarna har jag ägnat mig åt Agneta Klingspors sexliv 1962-92. Inte bara sex, men mycket. Alla har väl hört talas om hennes genombrottsbok Inte skära bara rispa som kom 1977. Men hur många har läst den? Inte lika många. Eller hur? Gör det nu då. Ta med den på semsterresan. Den finns i Atlas nya pocket Dagböckerna tillsammans med fortsättningen Nyckelroman. Jag lovar. Det är roligt. Hennes längtan efter att smälta samman med en annan slits med hennes behov av absolut frihet. Det fungerar illa, ungefär som anarkismen. Men blir en dagbok som kommer finna läsare, antagligen mest unga kvinnor, långt efter att både Klingspor och jag försvunnit från den här världen. Jag tänker då i första hand på Inte skära bara rispa. Hon började skriva dagboken när hon var sexton år; vilken brådmogen skribent och stilist!

Hon skriver under det radikala 1960-talet, hon är feminist och socialist, men hon fyller sin dagbok med det mest privata: sex, ångest, längtan. Politiken skymtar mest i förbigående.Och hennes pappa, visst påminner han om Karl Ove Knausgårds? Och han efterlämnar också liknande sår.

Samtidigt har Klingspor också satt samman olika artiklar från 1978 till i dag i Tji fick du. Ja, det är ingen vanlig klippbok. Hon har klippt och klistrat och skrivit om lite och helt enkelt gjort ett slags re-mix, ett kollage som får eget liv. Det är skitkul. Och intelligent. Hon lyckas verkligen få fram tiden som en cirkelrörelse, tiden är inte linjär hos Klingspor, den lagras snarare vertikalt än rör sig horisontellt. Jag läser hennes Stockholmstexter från 1970- och 80-talen och inser att de handlar om dagens stad.

Jag håller fortfarande på med Tji fick du och njuter helt av hennes infallsrika stil. Det kan hända vad som helst i texterna. Agneta Klingspors senaste böcker har över huvud taget varit speciella upplevelser. Hon fick enormt mycket orättvis skit för Inte skära bara rispa. Då skrev hon som ingen annan. Det gör hon nu också — men med en säkerhet (och trygghet) som verkar nyvunnen. Jag måste försöka hinna läsa alltsammans.

Yoram och digitaliseringen

BLOGGTEXT | Publicerad 2013-06-12 20:04

I dagens Expressen skriver Anita Goldman en fin nekrolog om den israeliska författaren Yoram Kaniuk som avled i helgen. Jag älskade hans roman Den siste juden när jag läste den för många år sedan. Där finns en underbar mening om den judiska koloniseringen av Palestina, ungefär (jag tar den på volley ur minnet): De förvandlade ett land av ädelstenar till ett Warszawa i kartong. Jag mötte honom en gång i Göteborg och minns honom som oerhört vänlig, men också temperamentsfull med kort stubin. Han var en författare man uppenbart skulle undvika att bli osams med.

Goldman berättar att hans sista strid handlade om att fåändra religion i sitt ID-kort från "jude" till "icke-troende". Han vann. 

I Expressen kan den som längtar efter kritik av dålig kulturpolitik läsa min artikel om (den nästan obefintliga) digitaliseringen av svenskt kulturarv. "I grunden handlar digitaliseringsfrågan om hur man ser på statens uppgift. Ska den aktivt bidra till ett digitalt nationalbibliotek där medborgarna har tillgång till dagstidningar, böcker, bilder, filmer och musik — ja, hela det svenska kulturarvet och det gemensamma minnet? I några europeiska länder har man börjat besvara frågan med ett ja. I Sverige är den ännu obesvarad."