Vänder det nu?

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-03 09:17

I morgontidningen står att gårdagens teveutfrågning av Fredrik Reinfeldt var den tuffaste hittills. Verkligen? Den av Mona Sahlin var minst lika hård. Skillnaden var att Reinfeldt inte hade några svar. De första 20 minuterna var en liten katastrof. Hans irritation steg. Det var "fel" frågor. Det rubbade hans konungsliga självsyn. Likheten med Göran Persson växer: ingen politik, inga idéer bara lita-på-mig-politik och jobben-kommer-förhoppningar. Vänder valrörelsen nu? Det ligger i luften.

American Prospect fyller 20 år. Det är USA:s klart bästa politiska magasin. Ligger på demokraternas vänsterkant. Jag har läst den under 15 av de där 20 åren. Ovärderlig.

Opinionsläget inför mellanårsvalen till amerikanska kongressen i november är mörkt. Men de "liberals" som skriver i American Prospect är ändå påfallande optimistiska. De ser att de har politiska svar på stora problem. Medan republikanernas arga höger inte har några svar, bara ideologiska slagord. Då vinner man i längden. Jag önskar man kunde säga samma sak i Europa.

Vem har inte tänkt på hur alla dagstidningar konsekvent framställer Mona Sahlin som förlorare och Fredrik Reinfeldt som statsman? Sveriges Radio, P1 Morgon, har gjort enkel undersökning. Så nu vet vi. Journalister som hatar en kvinna.

Olof Palme

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-01 11:43

I går fick jag sms från socialdemokraterna: "I dag kl 13.00 presenterar vi valmanifestet." Jag fick meddelandet kl 14.30. Det säger nåt om hur den rödgröna valrörelsen fungerar: alltid för sent.

Jag läser Henrik Berggrens nya biografi om Olof Palme. Ska recensera till Expressen. Den är 650 sidor i ganska stort format. Jag måste ha läst klart senast fredag för att hinna skriva. Varje gång blir jag lika förvånad över hur ansträngande det är att läsa hårt. Det går långsamt. Jag är ingen snabbläsare. Jag klarar 200 sidor på en dag. 70 sidor i stöten och sedan ordentlig paus för att få tillbaka skärpan. Så fort jag blir trött sviker uppmärksamheten. För att hålla skärpan brukar jag byta plats, från soffan i arbetsrummet, till balkongen, till fotöljen i vardagsrummet och sedan tillbaka till arbetsrummets röda bäddsoffa (under fin affisch från amerikanska facket SEIU: Justice for Janitors).

Naturligtvis antecknar jag. Sidhänvisningar, korta citat, egna tankar, summeringar av bokens innehåll. Allt sparas i små mappar. Jag började 1996. Nästan alla böcker, utom romaner, har fått sin vikta A4:a med noteringar.

Expressen har bestämt att recensionen ska vara lång. Det kommer ta två dagars arbete att få ordning på den. Skriva, slipa, stryka, skärpa. Måste också kolla Kjell Östbergs Palmebiografi och Berggrens förra bok, Är svensken människa?, som har betydelse för hur Palmeboken är skriven. Det är då mapparna med gamla noteringar är värt guld.

Jag har en gammal jordglob bredvid skrivbordet. Just nu står den lite ostadigt. När jag skriver börjar den gunga, och låter då som en klocka. Man kan få hybris för mindre: när jag skriver sätts världen i rörelse.

Nu lunch. Sedan läsning. Synkontroll hos optikern (måste ha nya glas, blir ruinerad) och sedan hem för att fortsätta läsa till jag slocknar. Jag är privilegierad. 

Sängkammarkultur

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-26 09:56

Den borgerliga sängkammarkulturen dominerar valrörelsen. Då förlorar de rödgröna. Här kan du läsa min kommentar till debattläget på Dagens arena.

Nån borde ge stort kulturpris till Elisabeth Grate. Hennes ihärdiga utgivning av (mest) franskspråkiga romaner är ett andningshål. Jag försöker läsa så många jag hinner. Senast Pierre Magnans Kyndelälskaren som är befriande tråkig och ihärdigt vacker. Ja, vad ska man säga? Det är gammal man som minns sin barndom i en sydfransk liten stad på 1920-talet. Men hur han gör det! Det är en minutiös lagerrensning av minnesbanken: dofter, synintryck, ljud, människor. Jag har vänner som avskyr Frankrike. De envisas med att det är ett snobbigt land. Naturligtvis har de aldrig rest utanför Paris innerstad. Magnans bok kommer från det folkliga Frankrike – en kultur som står urstark, men sällan uppmärksammas. 

Magnan älskar sin egen barndom, men i slutet av 300 täta sidor kommer kallduschen: "Tanken att någon som härstammar från mig och som har blivit till på grund av min vilja ska stå och klamra sig fast vid barnsängens spjälor, skräckslagen inför den oförklarliga värld han har kastats ut i utan att ha bett om det, är outhärdlig för mig och gör mig upprorisk: jag vill inte bli far."

Jag blir trött på alla radikala män som försvarar Julian Assange. Klart han ska a) förhöras b) åtalas om anklagelserna verkar hålla c) fällas om han är skyldig till sexuellt ofredande. Manlig solidaritet med hjältar och "stora män" är motbjudande.

Jag läste Magnans bok i helgen, i en sommarstuga i skogen vid en spegelblank insjö. Efteråt kände jag: nu kan hösten börja.  

Wilders och borgerligheten

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-25 13:43

Inför valet i Nederländerna skrev jag en rapport om vänsterns vägval med olika röster från Amsterdam. Den finns att ladda ner här. Valet utföll i osäkert läge. Men nu verkar regeringsförhandlingarna närma sig en lösning. Kristdemokraterna och högerliberalerna kommer bilda en svag minoritetsregering med stöd från Geert Wilders islamofobiska Frihetsparti. Just nu vrider sig Kristdemokraterna i inre plågor. Delar av partier säger helt enkelt nej till Wilders. Minimikravet är att de båda blivande regeringspartier tar skriftligt avstånd från Wilders rasism, samtidigt som de förhandlar budget och annat med honom.

För högerliberalerna, som gjorde ett fantastiskt val och är landets största parti, verkar Wilders inte vara nåt stort problem. Liberalernas avliberalisering är en sevärd process – a work in progress. Björklunds Folkparti lär sig från Nederländerna. I synnerhet gäller det Nyamko Sabuni.

Jag fascineras av hur liberala skribenter samtidigt lyckas framställa de nationalistiska och rasistiska partiernas starka ställning i Europa som i första hand ett socialdemokratiskt problem. Senast i raden var Roland Zuidervelds bok Fallet Wilders från i våras.  Jag tycker det verkar vara ett primärt  borgerligt problem.

I Nederländerna är det ingen diskussion att Arbetarpartiet kan samarbeta med Wilders. I Sverige har de rödgröna tagit avstånd från ens passivt stöd från SD i riksdagen. Jag kan inte påminna mig någonstans i Europa där rödgröna partier samarbetar med de nya nationalisterna. Men många där liberaler och konservativa kompromissar fint.

Kolla den här artikeln i brittiska Observer om Sveriges underbelly. Om Göran Lindberg, Stieg Larsson, Kurt Wallander, Littorinaffären, Palmemordet och annat. En del prilligheter, men blicken utifrån är alltid nödvändig. 

Onda stenar

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-08-23 13:52

I går körde jag hem från Blekinge. Blev så deprimerad av nya sifo-undersökningen att jag inte orkade lyssna på nyheterna. Sju procent efter. Slog av vid varje heltimma. Och sedan tillbaka igen för att lyssna på P3 Dokumentär. 

Milena Agus roman Onda stenar är bara 98 sidor. Skriven med stor list. Den börjar stelbent. Men öppnar sig sedan långsamt för att avslutningsvis överrumpla läsaren. Agus bor på Sardinien där boken också utspelas. En ung kvinna vill veta mer om sin hemliga farmor – och sina egna föräldrar. Stenhus, havet, kvinnors liv, fattiga som utvandrar till sina drömmars städer i Norditalien.

Agus trick är gammalt: hon berättar en historia som visar sig vara en helt annan. Men hon gör det med stor finess. Hela det engagemang man bygger upp för farmodern fövandlas i slutkapitlet till något helt annat. Det fina är att Agus lyckas med illussionen att även hon själv, författaren, blir överrumplad av sin egen berättelse. Jag blev tvungen att tänka genom hela boken – som att repetera den för att förstå den berättelse som låg dold bakom det till synes uppenbara. 

Jag älskar den korta stilen. Inget onödigt. Men människor som blir (just därför?) sammansatta och öppna olösta gåtor. Man tror man förstår, men vet bara en bråkdel. Boken är utgiven av Elisabeth Grates Bokförlag.