Vandrande i en mardröm

Expressen 23/6 2012   Publicerad 2012-07-11

Marie Ndiaye: Mitt instängda hjärta

Natur & kultur

Översättning: Ragna Essén

Nadia är en erfaren lärare som under några hastiga höstveckor förvandlas till en främling i samhället. Hon blir utesluten. Rösterna tystnar. Hennes man misshandlas. Det finns ingen hjälp någonstans. Ensam och handfallen trevar hon sig fram genom den täta dimma som rullar in över staden.

                Det är som att Marie Ndiaye återskapat 1930-talets Sovjet eller den radikala osäkerheten i Bosnien eller Elfenbenskusten mitt i Bordeaux. Effekten är stark och omedelbar. Stilen korthugget surrealistisk.

                Men sedan börjar berättelsen glida läsaren ur händerna. Den samhälleliga psykosen verkar övergå till Nadias privata. Hon passerar in i en mardröm där oklarheterna får världen på glid. Fascinerad noterar jag hur min egen osäkerhet hela tiden växer: vad är det jag egentligen läser? Jag får aldrig riktigt svar på den frågan.

                Förra året kom Ndiayes fina genombrottsroman med den sällsynt platta titeln Tre starka kvinnor på svenska. I Paris fick den Goncourtpriset. I Sverige fick den alldeles för lite uppmärksamhet, trots att den skärskådade relationerna mellan kön, klass och hudfärg. Mitt instängda hjärta är något år äldre, inte alls lika tillgänglig men skriven med samma auktoritet.

                Mitt instängda hjärta kan faktiskt göra vem som helst nervös. Paranoian är så konsekvent genomförd att Nadias främlingskap även blir läsarens. Berättelsen är raffinerat störande. De mytologiskt laddade inslagen är täta, men bidrar bara till känslan av växande vilsenhet: mat, djurhudar, masker, en kvinnlig kannibal, graviditetsskräck för ett möjligt monster i livmodern.

                Orsakerna till Nadias psykotiska tillstånd, till denna mardröm, blir aldrig riktigt klarlagda. Jag fångar upp små tecken på en kvinna som aldrig försonats med sina uppbrott: från föräldrar, man, barn och den egna klassresan. Hon har valt bort gemenskaperna för ett avskärmat liv, och så småningom stötts ut från samhället.

                Det där är mina gissningar. Jag misstänker nämligen att Marie Ndiaye inte själv vet svaret på Nadias gåta, även hon är en främling inför berättelsen.

                Det medvetet oförklarade verkar syfta till en klassisk civilisationskritik. Under vår hårt kontrollerade yta av språk och rutiner är all kontroll utsiktslös, där regerar utsatthet, tät dimma och latenta psykoser — det räcker med en liten knuff ut ur samhällets ”vi” för att ytan ska brista. Hennes psykos är den atomiserade människans.

                Boken blir som en klåda. Vad är det här för berättelse, för samhälle, för liv?

                                                                Per Wirtén