Vart ska Europa ta vägen?

Dagens arena 4/5 2012   Publicerad 2012-05-06

Den som trodde eurokrisen skulle sänka Europafrågan har nog misstagit sig. Aldrig har väl EU diskuterats så livligt — och så öppet. I helgen avgörs tre europeiska val: Grekland, Serbien och Frankrike. I alla tre spelar frågor om Europa huvudroller.

                I enstaka länder har EU-fientliga partier växt. I andra har impulser att återskapa gamla gränser och kontrollsystem fått medvind. Åternationalisering är en strävan på väg mot realpolitiskt allvar. Men den överlägset dominerande frågan är ändå: på vilka sätt bör eurokrisen göra EU starkare?

                Nyligen publicerade statsvetaren Andrew Moravcsik sina slutsatser i en artikel i Herald Tribune (plus en långversion i Foreign Affairs). Moravcsik har länge tillhört Europafrågans tungviktare. När han skriver läser många uppmärksamt.

                Hans artikel var störande optimistisk. Varje ord skickade grus i det apokalyptiska mediamaskineriet. Han menade till och med att den kortsiktiga krishanteringen varit en framgång. En lite märklig slutsats samma vecka nya mörka arbetslöshetssiffror landade i Madrid. Men när de sociala såren läkt — om de läker — och historien skrivs är det möjligt att han får rätt. Det avgörande är hur de djupare och mer långsiktiga svaren blir. Där sätter Moravcsik in sin kritiska stöt.

                Euron var ett högt spel. Förhoppningen var att den gemensamma valutan skulle innebära ekonomisk integration, att gapen mellan länderna skulle minska. Man trodde att institutionen (euron) av egen kraft skulle förändra verkligheten. Så blev det inte. Det är krisens strukturella problem.

                Moravcsiks naturliga fråga är hur man då ska åstadkomma en sådan ekonomisk integration — för utan den blir historieskrivningen om EU aldrig lycklig. Han är inte ensam om att undra.

                I den användbara boken EU:s drivkrafter beskriver Jacob Westberg det synsätt Moravcsik står för som en liberal och mellanstatlig förståelse av EU:s integration. Det är medlemsländerna som drivit på utvecklingen, inte kommissionen. Man kan nog säga att hans grundsyn alltid delats av Europas regeringar: Det är från medlemsländerna initiativen ska komma, inte från Bryssel.

                I sin nya kritik fullföljer han sitt gamla synsätt. Men försöker vända sjukdomsanalysen upp och ner. Det är inte längre det krischockade södra Europa som är problemet. Det är det rika norra Europa — och i synnerhet Tyskland — som ställer sig i vägen för den nödvändiga utjämningen. Tyskland behöver lägga om till en mer expansiv ekonomisk politik: lönerna höjas, offentliga investeringar öka, efterfrågan stimuleras. Först då kan EU återfå styrfart.

                Moravcsiks tilltro till politikens rationalitet är enorm. Han tror att Berlin kommer förstå beroendet mellan tyskt egenintresse och europeiskt allmänintresse — och därför lämna ensidig åtstramning. Ekonomisk-politisk utjämning blir det nödvändiga svaret på krisen. Den ligger i korten. Och den kan ske utan omvälvande institutionella förändringar. Hans optimism kan verka ensam, och lite gammeldags, men är just därför viktig att lyssna till.

                Men under vintern har ett politiskt mönster avslöjats som talar mot honom, och i förlängningen kan innebära att hela det mellanstatliga synsättet går i ålderspension.

                De konkreta förslag om gemensamt ansvarstagande — och därmed den utjämning Moravcsik efterlyser — har hela tiden kommit från Europaparlamentet och Kommissionen, det vill säga de institutioner som står fria från nationella egenintressen. De har bland annat föreslagit expansiv europeisk budgetpolitik, Tobinskatter och euroobligationer. Alla sådana förslag om gemensam tillväxtorienterad politik har sedan dödats av regeringscheferna. Det enda de kunnat enas om är fortsatta åtstramningar. Vilka slutsatser kan man dra av detta? Innebär det att den rationella vägen är en maktförskjutning från regeringscheferna i Rådet till det folkvalda Europaparlamentet?

                Ingen vet var Europa kommer ta vägen. Diskussionerna rasar som aldrig förr. Hela kontinenten är engagerad. Det vi ser kan vara tillblivelsen av en mer demokratisk union, eller europatankens epilog. Men det är också möjligt att Andrew Moravcsik får rätt; att det till synes rangliga systemet håller utan genomgripande förändringar: ”Oavsett vad krisen utmynnar i kommer EU fortsätta att utan konkurrens vara världshistoriens mest ambitiösa och framgångsrika exempel på frivilligt internationellt samarbete.”

                                                Per Wirtén