Det är beklämmande att läsa Fredrik Ekelunds artiklar om mångkultur, invandring och SD. Först i Sydsvenskan för något år sedan och nu i DN. Jag tyckte Magnus Lintons angrepp var klockrent. I dag försvarar sig Ekelund.

En utgångspunkt han har är att Socialdemokraterna och vänstern förlorat striden mot SD. Har dom? Jag tycker precis tvärtom. Den har varit framgångsrik. SD är fortfarande ett svagt och litet parti. Det sitter visserligen i Riksdagen, men saknar ändå stark röst i opinionsbildningen. SD är ett tyst parti. De är helt isolerade. Även de borgerliga partierna vägrar samarbeta.

Undersökningar visar att medborgarnas attityder till flyktingar och invandring blivit mer positiva. I nya Expo finns siffror om att de mest radikala rasistgruppena tappar mark. Sverige har för första gången sedan 1970-talet öppnat dörren för invandring. Kontrasten till många andra länder är enorm: Danmark, Nederländerna, Frankrike, Italien, Österrike, Ungern – i de länderna kan man verkligen säga att socialdemokratin och vänstern förlorat. Men i Sverige? Knappast. Här är läget trots allt ljusare. Den antirasistiska kampen har inte varit förgäves och verkar ha nått djupt.

Ekelund använder "upplysningen" som en fetisch, som tröst i ensamheten – som metafysik, skulle den verkliga upplysningsförsvararen Herbert Tingsten fnyst. På samma vis använder han "relativism" och "postmodernism" som hot. Inget av detta goda respektive onda förklaras närmare eller diskuteras av honom. Foucault gjorde misstaget att uttrycka sig hoppfullt, en kort tid, om Khomeini. Ekelunds självutnämnda upplysningsförsvarare på balkongen i Malmö försvarade, under många år, Lenin och Stalin. De där förenklingarna håller inte.

Jag har många gånger försökt förklara att jag är både värde- och kunskapsrelativist. Men jag inbillar mig att mina artiklar om mänskliga rättigheter och demokrati ändå – eller kanske just därför? – är ganska fläckfria. (Kulturrelativist hade jag varit för 100 år sedan när radikala antropologer formulerade den som antirasism, men i dag har globaliseringen gjort den helt irrelevant).

Det är denna brist på empiri, på förankring i debatten och samhällslivet, som gör Ekelund så obehaglig – som gör honom till nyttig idiot i SD:s kulturkamp. Är Magnus Linton opålitlig om mänskliga rättigheter för att han bejakar olika postmoderna idéströmningar och använder det utmärkta begreppet relationism om villkoren i en komplicerad öppen värld? Visa då det. Ta fram citaten.

Ekelund påstår att den så kallat kulturrelativistiska vänstern accepterar hederskultur och manschauvinistisk islamism. I sin tidigare artikeln pekade han ut Mona Sahlin för att hon haft huvudduk under ett moskébesök. Men var det inte Sahlin som först såg till att kampen mot hederskulturerna fick stöd och pengar? Har någon svensk politiker tagit så tydlig ställning mot rasismen? Är någon så hatad av SD? Bland många unga kvinnor i t ex Rinkeby och Tensta är hon fortfarande symbol för den starka rättighetsgrundade politiken. Var finns "den kulturrelativistiska vänster" som accepterar mäns våld mot kvinnor? Kan jag få citaten och artiklarna? Peka ut personerna. Javisst, Jan Guillou förnekade länge att det existerade hederskulturer – men han tillhör ju knappast "de postmoderna", utan hör väl mest hemma på Ekelunds balkong.

Arena var länge en symbol för den "pomo-vänster" som ger Ekelund ångest. Men var är artiklarna, som publicerades under mina år som chefred, där vi lade oss platt för den radikala totalitära islamismen, bortförklarade hederskulturer, var undanglidande om mänskliga rättigheter eller flörtade med nationell rasism? Den enda vänstertidning som verkligen svek var Ordfront magasin (allt annat än postmodern) när den svajade svårt om folkmordspolitiken i Bosnien.

Fredrik Ekelund påminner om Per Bauhn och Dilsa Demirbag Sten i deras bok Till frihetens försvar. Frihetens fiender finns överallt. Men när de ska leta hittar de inga alls – eftersom de letar på fel ställe.

Alla dagar litar jag mer på Magnus Linton i alla slags demokratifrågor, än på den konservativa vänster Ekelund tillhör. Den slutsatsen är baserad på erfarenhet.