Färgfobier

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-02-20 18:12   1 kommentar

I helgen läste jag en liten märklig bok, bara 100 sidor, Chromofobia av David Batchelor. Jag var samtalsledare på ett seminarium under Arkitekturmässan i höstas där Batchelor föreläste. Det var en av de mest tankeväckande jag hört på ... länge. När jag kom hem beställde jag boken direkt. Sedan blev den liggande en tid. Men nu fick jag tid. Batchelor undervisar men är också konstnär, och gör helt underbara verk: starka färger, ofta "skräp" från bakgårdarna, typ plasthinkar och förpackningar, upplysta inifrån. Kolla.

I Chromophobia försöker han, framgångsrikt, visa hur färg genom västerlandets historia haft lägre status än vitt/svart/grått. "This loathing of colour, this fear of curruption through colour, needs a name: chromophobia." Färg har ofta tillskrivits "de andra": de fattiga, populasen, orientalerna, de koloniserade. Vithet är laddad med politik. Lyssna på det här från författaren Henri Michaux: "White without compromise, through exclusion, through total eradication of non-white. Insane, enraged white, screaming with whiteness."

Man kan naturligtvis inte dra enkla mekaniska slutsatser. Men efter föreläsningen kunde jag inte låta bli att fråga om den nyliberala epokens upptagenhet av vitt, svart och grått – tänk Fillippa K, vita café- och butiksinredningar, vita hem. Det hade han inga egentliga kommentarer till. Men med lite närhistorisk arkeologi upptäcker man hur starka färger dominerade de mer radikala 1960- och 70-talen. Nu säger trendspanare i min bekantskapskrets att det färgstarka är på väg tillbaka. Samtidigt som den nyliberala epoken kraschat. Batchelor noterade också hur starka färger återkommit i arkitekturen. Mitt i London ligger ett huskomplex med samma starka färger som Flemingsberg. I Högdalen finns ett nytt hus som lyser i olika färger när mörkret fallit – fantastiskt!

Men Batchelors bok är lite djupare än så. Färg bryter mot vår språk- och matematikbaserade kultur. Färg befinner sig bortom språket. Förmågan att beskriva färger är ytterst begränsad. Eftersom färg är odelbar och saknar yttre form går den inte att riktigt beskriva. Wittgenstein ställde frågan "How do I know this colour is red?" Han svarade: "Because I have learned English." Förekomsten av färg relativiserar alla påståenden.