Konservativ svångremspolitik, decennier av växande ojämlikhet, en regeringschef som korrumperats av det stora mediaimperiet och en lika korrupt poliskår — är någon förvånad att London brinner?

Plundrarna verkar präglas av samma hänsynslösa girighet som finansfirmornas spekulanter. 

Ralph Ellisons klassiska roman Invisible Man från 1947 slutar med liknande plundringar en natt i Harlem efter att en ung man dödats av polisen. Den namnlösa huvudpersonen gömmer sig i en källare, med ungefär samma brist på respekt för plundrarna som jag har för dem i London 2011. I källaren bestämmer han sig för att bli en "osynlig människa". Han gör ett existentiellt val.

Jag läste romanen för kanske 20 år sedan, men läste om den för några veckor sedan. Jag hade glömt hur kafkaesk den är. Huvudpersonen hamnar i en rad situationer, där han får viktiga roller men inte kan påverka dem. Det är som en serie mardrömmar. I den sista, före kravallerna, blir han stjärnaktivist i kommunistpartiet i New York, men fortfarande fånge i en pjäs där någon annan skrivit manus.

När den kom ut var Ellisons känsla av absurdism vanlig. Vänsterintellektuella var besvikna över kommunismens urartning och i Ellisons fall även över rasismens järnhårda band. Runt hörnet väntade det kalla kriget. Att välja "osynlighet" – att vägra ta ställning och delta i det absurda dödsspelet – blev en vanlig utväg. Men också en bekväm och ofarlig. 

Direkt efter Invisible Man läste jag Nicole Kraus bestseller The History of Love som kom för sex år sedan. Den handlar också om en osynlig man: Leo Gursky. Men en som förvandlades till osynlighet av historien och av att ha förlorat allt: sin familj, sin stora kärlek, sin son och sina bokmanus (som genom olyckliga omständigheter har publicerats av andra författare). Men Leo vill inte vara osynlig. Han gör allt för att bli synlig. 

Båda männen tillhör minoriteter som förföljts och diskriminerats. Ellisons namnlöse antihjälte är svart från Södern. Leo Gursky är jude från Polen/Vitryssland – dödens fält – och även han en antihjälte som brottas med det absurda som öde och villkor.

De båda romanerna utspelas i samma stad men skiljer sig extremt. Olika temperament. Olika tilltal. Texterna till och med känns annorluna på ytan; den ena sträv, den andra glansig. Men de kommunicerar ändå med varandra: om att leva som osynlig, utan erkännande från majoriteten där ute, som tillflykt eller ofrivilligt öde. Ellison skriver med uppgiven trotsighet – Krauss med kärleksfull uppgivenhet. Den ena invävd i politik – den andra utan politik, eftersom den inte längre betyder något för människors existentiella val. 1947 – 2006. 

I London har vänsteropposition ersatts av begäret att roffa åt sig flest snygga varumärken.