Gideon Levy: Gaza, mitt älskade. En krönika 2006-2011.

Översättning: Björn Kumm och Gideon Avraham.

Karneval.

Joe Sacco: Gaza, fotnoter till ett krig.

Översättning: Mikael Weichbrodt.

Galago.

Palestinsk politik är utspridd. Den saknar fast centrum. Under konfliktens alla decennier – hur många: sex, åtta, nio? – har den internationella uppmärksamheten flackat från plats till plats, som ett sökljus över natthimlen. De senaste åren har Gazaremsan på så vis förvandlats från bortglömd städskrubb till konfliktens symboliska centrum.

Man kan säga att Gazas palestinier nu utsätts för ett outhärdligt tryck, både utifrån och inifrån, men samtidigt också återupprättas genom att deras öde, deras historia, deras minnen äntligen värdesätts.

Nu kommer helt enkelt böckerna. Tidigare i år Nathan Shachars Gaza om den långa historien. Nu ytterligare två: Joe Saccos unika seriebok Gaza, fotnoter till ett krig och den israeliska journalisten Gideon Levys Gaza, mitt älskade där han kritiska dunder träffar klimax under Israels anfall veckorna runt nyår 2008-09.

Ingenstans har de israeliska övergreppen, i synnerhet själva dödandet, en så lång och kontinuerlig historia som i Gaza. I förordet till sin bok konstaterar Levy: ”För Israel är i princip allting tillåtet”. Det har alla Gazabor redan lärt sig; alla generationer under alla dessa år.

Joe Sacco granskar våldets historia. Han är amerikansk serietecknare som illustrerar Levys desillusionerade slutsats. Under ett besök blev han fascinerad, så småningom besatt, av två bortglömda massakrer från kriget 1956. Under den korta israeliska ockupationen dödades, enligt FN-rapporter, sannolikt 275 palestinier i Khan Younis och möjligen 111 i Rafah vid två olika tillfällen, den tredje respektive tolfte november. Vad hände egentligen?

Mödosamt letade han upp åldrade ögonvittnen och överlevare. Kritiskt pusslade han samman deras, ofta oklara, berättelser till en hållbar redogörelse. Han gjorde historisk grundforskning. Vi får följa hans arbete i den 400-sidiga serieboken, se hur bitarna faller på plats och de israeliska massakrerna äntligen blir dokumenterade. Khan Younis är den mest brutala. Där radades palestinska män upp mot murar och mejades ner av smattrande automateld. Men det är den i Rafah som mest fångar Saccos intresse, där männen samlades på skolgården och sorterades, kropparna dumpades utanför staden och sedan hastigt begravdes av livrädda släktingar. ”Jag kände en lukt, och jag märkte att det var blodet från de omkring mig som luktade,” minns en av de som överlevde.

Saccos bok är inte enkel. Den är sammansatt av både egen ambivalens, självreflektion och de historiska sammanhangen. Tiden flyter mellan minnen och det politiska nu Sacco arbetade i, nämligen våren 2003. Runt honom dödades fortfarande palestinier; en del var avsiktliga måltavlor, andra offer för slumpmässigt israeliskt skjutande. Det var dödande förvandlat till rutin. Många äldre han intervjuade blandade samman övergreppen: 1948, 1956, 1967, i går. Deras minnen är som vävar av våld. Unga irriterades av hans upptagenhet av gammal historia: vad betyder den, skriv om dagens plågor i stället! Ibland tvivlade han, men fortsatte.

Under arbetet uppenbarades också frågor om motståndets villkor. Bokens mest oförglömliga gestalt är Khaled, en kallhamrad motståndsman Sacco lärde känna, dödsmärkt av Israel, på daglig flykt, trött men omöjlig för den nya palestinska eliten – den korrupta i limousin – att muta och kontrollera: ”Att döda är ingen stor grej”. Är han en hjälte, en brottsling eller en enkel människa? Jag tror jag vet vad Sacco svarade i sin lägenhet i Rafah när han låg vaken under nattliga israeliska räder: Det är skillnad på våld som maskineri och mänsklig handling – eller är det inte? Sacco grubblade över samma olösta gåta som Albert Camus gjorde i Människans revolt.

Om man ser varje enskild serieruta isolerad är Joe Sacco måttlig som tecknare, men när de fogas samman förvandlas de till en av de bästa berättelserna någonsin om palestinsk historia. Även den som redan har kunskap lär sig nytt – och blir berörd. Fantastiskt.

Gideon Levys kolumner från israeliska Ha’aretz – under en period skrev han även för svenska Arena – är något helt annat. Han är inte kylig som Sacco. Han är en vulkan. Samlade i bok blir texterna övermäktiga, men lästa i dagstidning på café är de den dagliga demokratins livsnerv.

Levy är en krävande politisk moralist. Kompromisslöst läxar han upp sitt land, sin militär, sin regering – och sitt folk för att de passivt accepterar våldet och blockaden. Han skriver för att ingen israel efteråt ska kunna säga att de inte visste. ”Vilket sorts Israel har vi framför oss?”.

Han tillhör en stor tradition av modiga sanningssägare med daglig deadline. Envist hävdar han att palestinier ska betraktas och mätas med samma mått som israeler. Och lika envist påpekar han de skeva proportionerna: att israelernas dödande är massivt kontinuerligt och palestiniernas återkommande nålstick. Hans ord är provokationer i både Israel och de globala nyhetsfabrikerna.

Gideon Levy och Joe Sacco skulle ha mycket att tala om. Jag tror de först skulle gorma och skratta. Sedan supa sig berusade. För vad annat kan man göra för att undkomma sin förtvivlan?

Men nästa dag, varje vecka, dags för en ny kolumn, som den 8/1 2009: ”Därför åligger det oss att göra oss hörda, med en annorlunda röst, en ”hallucinatorisk” röst för de förhärdades öron, en röst som är ”landsförrädisk”, ”låg”, ”judehatande”, ”föraktlig” – och annorlunda. Det är inte bara vår rätt, det är vår viktigaste plikt gentemot den stat vi är så bundna till, vi patriotiska missdådare”.

Jag tror Gaza är Israels vändpunkt. Men vem vet på vilket sätt och åt vilket håll? För palestinierna är Gaza ingen som helst vändpunkt, bara en symbol för tilltagande instängning och växande ensamhet. Hela världen stirrar på Gaza, men vad hjälper det?

Per Wirtén