När bomberna faller

BLOGGTEXT | Publicerad 2011-03-21 08:42   1 kommentar

I dag har jag ledare i Dagens arena om Libyen. Inget märkvärdigt. Bara det som nu är nödvändigt att säga. FN-resolutionen var rätt. Den enda möjligheten som återstod. Passivitet inför Kaddafis dödande var inte möjligt.

Jag hör på SR nu på morgonen de förhoppningar ingripandet väcker bland libyer, både där och här i exil. Jag hoppas de inte sviks.

Men jag har onda aningar. När människor riskerade livet för demokrati och frihet i Tunisien och Egypten var Europas politiska eliter tysta. De förstod uppenbarligen inte vad som hände. De saknade demokratiska reflexer. Min tilltro till dem förändrades för alltid – det gäller även Reinfeldt och Bildt. Varför ska jag lita på dem? Varför ska libyerna lita på dem? 

När det plötsligt handlar om bomber och stridsplan blir de pigga och angelägna. Jag undrar vad detta avslöjar om europeisk politisk kultur 2011.

Förra veckan läste jag Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans reportagebok från Nordkorea Alla monster måste dö. Gud, vad imponerad jag blev. De skriver stramt, torrt och sammanhållet. Effekten är stark. De reser med hårt hållen turistgrupp genom Nordkorea, men får egentligen inte se någonting, inte röra sig fritt, inte prata med nordkoreaner. Till sist föds misstanken att allt bara är kulisser. Egentligen har de skrivit en lysande bok om hur ett totalitärt system hålls samman med estetik – inte bara med våld och stora fångläger, utan även med ritualer, skådespel och berättelser. Det är diktaturen som teater. Ja, som ett slags Hello Kitty-kitsch.Förtryck som gullighet.

Nordkorea framstår här i första hand som ett rasfilosofiskt kastsystem. Ett slags nazityskland men i helt annan kontext. Marxism-leninismen är inte längre aktuell.

Man skrattar ibland. Fäller skämtsamma cynismer om Nordkorea. Jag kommer aldrig mer göra det. Det bor ju människor i Nordkorea, som dagligen disciplineras av systemet, jag tänkte ofta på det när jag läste. Kan någon förklara vad det innebär att leva där?