Sahlinhatet

BLOGGTEXT | Publicerad 2010-09-13 15:32   1 kommentar

Hatet mot Mona Sahlin börjar påminna om det mot Olof Palme. Expressens kampanj det senaste halvåret saknar motstycke. När inget finns att lägga på ettan, kan man köra ett varv till med den söndertröskade gamla Toblerone-affären. Aftonbladet ligger nära. Lena Mellin tar varje chans. Det är beklämmande – men också intressant.

Förklaringen är politisk. Expressen har varit som Fox News de senaste veckorna. En integrerad del av borgarnas kampanjmaskineri. Men det finns ännu en, nämligen pengar och upplaga. Mona Sahlin säljer lösnummer: alla vill läsa. Det är en kvalitet. Ett slags aura som ingen annan svensk politiker nuddar. Och negativa nyheter säljer alltid mer än glada. Politik och kommers i samma slag.

Det finns beröringspunkter med Olof Palme. Jag tänkte på det när jag läste Henrik Berggrens biografi. Båda betonar individens frigörelse och människans frihet och ser jämlikhet som förutsättning. Båda har starka liberala nervtrådar. Båda förargar den traditionella, fyrkantiga, vänstern. Båda har personligheter som, av helt olika orsaker, provocerar. 

Olof Palme fick borgerliga opinionsbildare att kvävas av egen ilska. När tevekamerorna riktas mot Mona Sahlin händer samma sak. De förlorar omdömet.

Hatet är oväntat. Jag har nog underskattat Mona Sahlins lyskraft. Nåt hos henne utlöser högerns rädsla. Det är en bidragande orsak till att jag omvärderat henne under valrörelsen. För varje ny löpsedel från Expressen växer hon några centimetrar.