Roland Zuiderveld: Fallet Wilders (Timbro)

Vad har hänt i Nederländerna? Vågor av främlingsfientlighet, antiliberala liberaler, tvehågsna socialdemokrater och utbredd islamofobi. Journalisten Roland Zuiderveld har skrivit ett reportage med islamätaren Geert Wilders i frågans brännpunkt.

Man kan bara dra en enkel slutsats: att inget är enkelt.

Ta bara Wilders minutiösa strävan att frigöra sig från inringningen som rasist. Han upprepar att han är mot islam, inte muslimer, och i frontlinjen för en civilisatorisk strid mot en totalitär religion. Han säger sig avsky rasister. Samtidigt riktar sig hans politik mot – muslimer. Islamofobin får liknande mobiliserande lockelse som antisemitismen på 1930-talet. Den brottning Zuiderveld fångar är en fascinerande och viktig iaktagelse: En postmodern rasism blir bara trovärdig om den markerar flykt från den klassiska modernitetens rasismer.

Som inblick i hur nederländsk politik gått i baklås är Fallet Wilders upplysande. Men Zuiderveld har också ett politiskt ärende. Min första tanke är att det försvagar hans analys av läget i Amsterdam.

Den gamla pluralistiska idén – att samhällen bör baseras på åtskilda kulturella gemenskaper som små mosaikbitar – kallar han försåtligt ”mångkulturalism”. I Nederländerna har pluralismen historisk förankring i systemets hjärta. I Sverige hade den inflytande under 1970- och 80-talen. 2010 har den få företrädare. Mångkultur vilar i dag på andra, men ofta oklara, principer.

Men enligt Zuiderveld har denna idé orsakat allt ont utan undantag: segregering, kriminalitet, dåliga skolor och arbetslöshet. Strukturell rasdiskriminering? Orättvisor? Nej, inte i den här boken. En resa till Paris kanske? Frankrike som är allergiskt mot ”mångkulturalismen” brottas med ännu större problem. Kanada som är pluralismens stolta hemort har däremot ingen Geert Wilders.

Att vara kritisk mot pluralismen är självklart. Men Zuiderveld tappar alla perspektiv. I synnerhet som han sedan skyller den hårt på ”vänstern”, trots att Nederländerna är ett gediget borgerligt land med vänsterregering bara några år på 1970-talet.

Efter hand inser jag att han fastnat i Wilders fälla. Beskrivningen förenklas. Utvägarna täpps till. När Roland Zuiderveld ska ge råd till svenska politiker återstår bara två dåliga alternativ: att tiga ihjäl främlingsfientligheten eller att ”ta över frågorna” efter dansk och holländsk modell. Att man faktiskt kan ge helt andra svar – försvara invandring, tolerans, formulera egen mångkulturell politik – faller utanför det möjligas ramar. Rummet för det möjliga har krympts. Fallet Wilders förklarar den holländska sjukan genom att drabbas av den. Zuidervelds ärende blir oavsiktligt svar på bokens fråga.
 Per Wirtén