Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras
(Leopard)

Att läsa antologier från vänster med programmatiska texter har under flera år varit en prövning. Två lägen har dominerat: antingen nervöst slätstrukna eller bittert tillbakablickande över förlorade slagfält.  

Jag började alltså läsa Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras med förhärdat hjärta. 28 texter om rödgrön förändring. De flesta ganska korta, nästan som appeller i en valrörelse. Men redan efter trettio minuter märkte jag att jag läste med hunger. Ja, jag njöt av energin; och att inläggen inte längre präglades av nederlag utan av hopp.

Under hela 1990-talet var det nyliberala skribenter och aktivister (på nattliga svartbarer i centrala Stockholm) som lyckades fånga den politiska fantasin. Från dem kom uppmaningar att vi måste befria oss från det rådande tungsinnet. Alla skulle glida som måsar under klarblå vårhimmel.

Redan efter valsegern 1982 började Olof Palme och socialdemokratin backa in i framtiden. Långsamt slets självförtroendet ner. Fenomenet var europeiskt: samma läge i alla länder. Vänster blev efter hand liktydigt med att försvara redan gjorda framsteg. En i längden ohållbar position som framkallade konservativa attityder till liv, samhälle, teori, forskning.

Den nu orättvist utskällda Tredje vägen blev tillfällig räddning, en svajig pontonbro till bättre tider. Utan den hade de socialdemokratiska partierna förmodligen förvandlats till dvärgar cirka 1999. Men i Sverige valde Göran Persson inte bara bort Tredje vägens ursprungligen livliga diskussioner utan hela idén om politik som reformer. Hans lösning på vänsterns tillbakarullning var ett slags icke-politik – det Klas Gustavsson, redan 2004, i sin briljanta bok Socialismens liv efter döden beskrev som ett postpolitiskt tillstånd.

Men nu verkar något annat vara i rörelse. Jag är inte alls övertygad att Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras helt fångar det möjligt nya. Den rymmer inget färdigt politiskt projekt och den är laddad av inre konflikt men den tecknar en färdriktning – inte som återställare men som en framställan. Och den har den där svårfångade känslan att rymma modernitetens anda, att ha tiden på sin sida. Det är i detta skenbart lilla som den stora förändringen återfinns. Klimatkrisen, finanskollapsen och globaliseringen har inneburit att både frågor och svar (om våra gemensamma livs egentliga mening) börjat formuleras på nytt sätt.

De som skriver är födda på 1970- och 80-talen. Alla är uppenbarligen inte bekväma i en rödgrön allians. Men de ser potentialen i själva dynamiken. Diskrepansen till de rödgröna partiernas faktiska politik är stor, men färdriktningen ungefär den samma. I boken återfinns kretsar som ”vill mer”.

America Vera Zavala skriver träffande om den underutvecklade deltagardemokratin. Aron Etzler om jämlikhet som avgörande skillnad mellan höger och vänster. Maria Ferm om människors rättigheter. Gustav Fridolin om den svåra men nödvändiga tillväxtkritiken. David Jonstad om konkret grön omställning. Där ligger orienteringspunkterna i försöket att återerövra den politiska fantasin. De lyckas över förväntan. Nu är det från deras kant otåligheten tränger på: ropen om befrielse från tungsinnet.

Samtidigt är läget motsägelsefullt. Europas socialdemokrater ligger lika utslagna nu som före Tredje vägens genombrott. Valnederlagen radar upp sig. För de som är lojala med socialdemokratiska partier gäller nog antidepressiva tabletter för resten av livet. Men i land efter land växer nya möjliga koalitioner fram: röda, gröna, feminister, rättighetsliberaler, pirater, antirasister. Där kan hända samma sak som i den här boken: att reformismens idéer återfår sitt skimmer, sin angelägenhet, sin modernitet.

I antologins öppningskapitel drar Magnus Wennerhag tidslinjen till 1968. Det ger perspektiv. Han menar att de olika frihetsprojekt och sociala rörelser som då sparkades igång först nu, i sina andra eller tredje generationer, nått fram till arbetarrörelsen genom olika rödgröna samarbeten som inte bara är tillfälliga utan där erfarenheter faktiskt börjar smälta samman. Den kritik av hierarkier och statligt förmynderi som den franska sociologen Luc Boltanski kallat ”den artistiska kritiken” står inte längre i absolut opposition till arbetarrörelsens ”sociala kritik”.

Men antologin avslöjar att det inte är riktigt så enkelt. I det roligaste bidraget ger Moa Elf Karlén och Johanna Palmström en hård passning rakt in i konflikten när de beskt noterar ”att konservativa från höger och vänster förenas i sin heteronormsidentitetspolitik”  Feminismerna, hbt-rörelserna, queerperspektiven, den postkoloniala antirasismen, de liberalt färgade rörelserna för integritet och hela den intersektionella ansatsen där olika former av exploatering och maktutövning tänks samman har haft enorm betydelse att befria vänstern. Men plötsligt är de återigen ”mindre viktiga frågor”. Deras roll i boken är begränsad eller obefintlig. För några inskränkta kretsar är det en programmatisk utestängning av rörelser som fortfarande anses störa och splittra drömmen att alla värderingar lojalt ska delas av alla.

Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras lider också av en besvärande brist på kosmopolitiska perspektiv. Det internationella är avlägset, migration en liten fråga och i Europapolitiken fortsätter de traditionen från 1982: att backa in i framtiden med pålitligt idisslande av den egna fantasilösheten.

Den rödgröna färdriktningen borde få vara ännu bredare, bråkigare och färgstarkare, egentligen mer befriande än antologin vågar. Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras mycket mer än så här.
 Per Wirtén