Rikedom som samhällsproblem

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 11:50

Det är intressant hur många känslosvallningar bussturen till Solsidan för att spana in överklassen satt i gång. I dag leder det Peter Wolodarski till ett (som vanligt i hans fall) vältempererat försvar av stora förmögenheter. Varje påpekande att de superrika är ett växande samhällsproblem framkallar reaktioner i Sverige. I resten av världen är rikedom nu ett självklart problemämne. Inte bara inom vänstern utan även bland ekonomer på IMF (det finns länkar i tidigare blogginlägg jag gjort) och föreläsare på World Economic Forum. I morse hade Godmorgon världen, i sin andra timme, ett bra sådant inslag med olika röster om kapitalismens kris – kallat Kapitalism 4.0.

Jag måste erkänna att jag lite glömt platsen där protesterna först tog fart. Nämligen Wisconsin, USA. Minns ni? När guvernören Scott Walker inskränkte de offentliganställdas fackliga rättigheter utbröt enorma demonstrationer. Han lyckades vinna sakfrågan. Men nu har oppositionen lyckats samla in en miljon namn – i en delstat som är två stora städer och resten gles glesbygd –som kräver omval av guvernören, en s k recall. Enligt delstatens regler räcker 500 000 namn. Så i höst blir det nyval. 

Upproret i Wisconsin var gnistan som tände 99%-rörelsen, som i sin tur tvingade in en rad samhällsfrågor i debatten. Utrymmet för vad som ansågs ok att säga, utan att anses som extremist, vidgades. Ojämlikhet är inte bara en fråga om individer utan om grupp, klass och struktur. 

Att fackliga och andra aktivister i Wisconsin lyckats samla in en miljon röster säger något om stämningen i landet. Men recall-processer är principiellt tveksamma. Liknande regler för folkomröstningar i t ex Kalifornien var från början redskap för att skydda vanligt folk från plutokratisk maktkoncentration. Men har de senaste åren vänts till motsatsen. Rika företagsintressen kan med anställda snabbt samla in tillräckligt med namnunderskrifter för att få folkomröstningar om gynnsamma ändringar i regelsystem. I dag växer därför kraven  att, med omsorg om demokratin och medborgares rättigheter, inskränka möjligheten till folkomröstningar.

De superrika vrider demokratin snett. Det extremt ojämlika skapar korruption. det handlar inte om elaka individer som spelar fult (dit Wolodarski vill ha debatten) men om kollektiva som handlar utifrån gemensamma och rationella gruppintressen. Det är en bland många orsaker till att de rika måste beskattas hårdare. Om bussresor kan utlösa sådana diskussioner även i den svenska ostkupan – och öppna den mot omvärldens diskussioner – är de bra.

Kontroll på rovdrift

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-31 14:18   3 kommentarer

I dag har Ella Niia, ordförande i Hotell- och restaurangfacket en urbra kritik på SvD Brännpunkt av reglerna för s k arbetskraftsinvandring. Att MP tillsammans med regeringen öppnade fönstret för invandring var naturligtvis bra. När resten av Europa gjorde allt för att stoppa den gick Sverige i motsatt riktning. Och i Niias artikel finns inte ens antydningar om att vrida tillbaka klockan. Men alla som läst dagstidningar eller lyssnat till reportage i SR:s Konflikt vet att reglerna var naiva. Människor har utsatts för rovdrift. Arbetsgivare är inte välgörare, bland dem finns massor av hänsynslösa profitjägare.

Niia sågar nu också de justeringar som beslutats. Hon sätter punkten på den avgörande frågan. Det räcker inte med hårdare tillståndsprövning. Man måste också ha kontroll. Därför föreslår hon att "Migrationsverket måste ha ett tydligt uppdrag att inte bara fatta beslut utan också att följa upp de beslut de fattar, ute i verkligheten."

Men borde inte fackförbunden dras in i kontrollarbetet – och få resurser att göra det? Det är ju där kunskapen finns.

Slutsats i euro 3

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-30 17:02

Jag har hittat en liten fin artikel om eurokrisen, sedd från oväntat håll, nämligen den brittiska valutaunionen. Pundet är också en union som håller samman de fyra länder som kallas Storbritannien. Wales är UK:s fattigaste del med en BNP per person lägre än Greklands. London är EU:s klart rikaste region. Skillnaderna är enorm.

Men pundet fungerar. Den monetära unionen har kombinerats med en fiskal och politisk + en fördelningspolitik där det varje år går mellan 15 och 20 miljader pund från det rika England till det fattiga Wales. 

Ska euron överleva krävs liknande fördelningspolitiska mekanismer även i EU. De som inte förstår det är eurons dödgrävare. Främst i ledet står Merkel, Reinfeldt och hela det svenska borgerliga opinionsbildaretablissemanget. Sorry, men er antipolitik riskerar sänka hela EU.

International Herald Tribune verkar inte lagt ut artikeln digitalt. Men man kan hitta den här.

Grand final

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-29 18:23

Jag har stått i bibliotekskö hela vintern för att läsa Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen. Förra veckan blev det min tur. Vilken tur att jag inte gav upp. Men den är svår. Man kan inte sluta läsa. Det blev sena kvällar och varje morgon var jag lika trött. Ekman skriver med intelligens och lätthet som ingen annan svensk författare. De maskerade memoarerna dansar fram. Samtidigt är jag säker på att en del avsnitt gjort ont att skriva. Poängen är att hon klyver sig själv: ett arbetarklassjag som producerar och ett borgerligt jag som representerar. Det yttre och det inre. Kanske dags att läsa hennes äldre böcker också, de från 1960-talet.

I går surfade jag omkring på Spotify och gjorde tre fynd. Två brittiska sångare: Naomi Bedford (första egna cd:n tror jag) och Leon Rosselson (gammal politisk sångaktivist). Och så den unga Laurel Halo från Brooklyn – henne ska jag definitivt fortsätta hålla koll på: ljusskimrande flytande electronica. De senaste veckorna har jag nog oftast skrivit in Michael Chapmans namn på Spotify: rasande bra, gammal, med akustisk gitarr mellan tradition och råslipad framkant. 

Sedan försökte jag ge Anna Ternheim en chans till. Men det går inte. Sverige håller på att drunkna i Filippa K-estetik.

Slutsats i euro 2

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-27 15:05

Jag har läst Björn Elmbrants nya bok Europas stålbad de senaste veckorna. Det är den svindlande berättelsen om eurokrisen. Svindlande är ordet. I synnerhet avsnittet om Irland.

Elmbrants böcker under 1990- och 2000-talet är en enastående prestation. Han har skrivits nutidshistoria om den nyliberala epoken — det galna kvartsseklet.

Den här gången har vi olika slutsatser. Europas stålbad slutar med en dyster dödsdom över hela europrojektet. Elmbrant drar samma slutsatser som Milton Friedman och Jonas Sjöstedt. Jag delar inte den slutsatsen. Min tilltro till de politiska systemen att klara krisen är större. 

Det finns ju möjliga vägar framåt. Elmbrant gör i näst sista kapitlet en uppmunrande genomgång av dem — innan han sågar allt med motiveringen att politikerna inte har tillräcklig handlingskraft.

Här är några av de förslag som finns och diskuteras, inte bara bland hopplösa idealister som jag utan även mellan regeringscheferna och i kommissionen: Tryck mer pengar och släpp rädslan för inflation (sker inte det redan?). Euroobligationer. Skuldavskrivning för Grekland (pågår men borde vara större, förstås). Skärpta regler för bankerna och kanske helt skilja mellan traditionell bank och finansiell casinoverksamhet. En europeisk tobinskatt på finansiella transaktioner där pengar går till att stabilisera läget. Men också till en "marshallhjälp" åt södra Europa för att jämna ut de ohållbara skillnaderna i eurozonen. Några av de här förslagen innebär en så kallad fiskal union, som förmodligen är helt nödvändig för att hålla samman den monetära.

Alla de här förslagen, och säkert ännu flera ligger fortfarande på förhandlingsborden eller är under fortsatt utredning. Jag känner enorm skepsis mot de styrandeeliterna i Europa. Men jag tror inte de är handlingsförlamade.

I ett intressant avsnitt skriver Elmbrant om Angela Merkel. Han beskriver henne som synnerligen pragmatisk, inte doktrinär och fastlåst. Hon ändrar sig efter läget. Den negativa tolkningen är att hon är opålitlig. Den positiva att hon är öppet prövande och flexibel. EU är i ett läge utan historisk motsvarighet. Ingen vet med säkerhet vad som är rätt. Elmbrants porträtt av Merkel tror jag är träffsäkert. Det gav mig ny optimism. Och det talar faktiskt mot hans pessimistiska slutsatser.

I Guardian såg jag nyligen att människans hjärna är programmerad till optimism och hoppfullhet. Det är motvikt till den för människan unika kunskapen om den egna dödligheten. Kan det vara möjligt att jag blir lurad av min egen hjärna i eurofrågan?

Slutsats i euro 1

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-25 15:42   1 kommentar

Vad kan man egentligen dra för slutsatser av den stormiga eurokrisen? Jag är ingen ekonom. Min kunskap är sannerligen begränsad. Men nåt måste man ju ändå försöka förstå.

1. Ihållande underskott i statsbudgetar, som sträcker sig över konjunkturcyklarna, fungerar inte i en öppen ekonomi med fria kapitalrörelser, fri handel och öppna gränser. Sverige tvingades dra den slutsatsen under 1990-talskrisen och när Göran Persson tog över finansdepartementet. Många europeiska länder har ungefär som Frankrike haft minus varje år sedan typ 1974. Det finns säkert en massa ekonomer som nu slår mig på fingrarna, men min slutsats av alla dessa kriser är att det som funkade i mer skyddade nationella ekonomier inte längre håller. Därför finns det en stor poäng med den europakt som nu förhandlas fram.

2. Inget land kan ta sig ur en lågkonjunktur eller kris med ensidig besparingspolitik. Egentligen självklart. Men inte för konservativa politiker som Reinfeldt - Borg. Däremot ser jag i tidningarna att Merkel nu äntligen verkat insett detta. Som det ser ut en del europeiska länder nu gäller dett på ett smart sätt kombinera 1 och 2. 

3. Statsvetaren Sverker Gustavsson sade redan för flera år sedan att euron innebär antingen sönderfall eller en gemensam fiskal politik. Jag har alltid trott han hade rätt och har citerat honom många gånger. Euron kommer tvinga fram någon form av gemensam ekonomisk politik i euroområdet. Hur den kommer se ut vet ingen. Men den kommer leda till mer överstatlighet. Vilket i sin tur leder till den klassiska demokratifrågan: var ska besluten fattas? För en demokrat är svaret självklart att makt nu måste flyttas från regeringschefernas toppmöten till det folkvalda Europaparlamentet.

Kommer det gå åt helvete? Kanske. Men jag håller mig till envis kritik och uthållig optimism.

Exit Juholt

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-22 13:09

I dag skriver jag om Juholts avgång på Expressens kultursida. Ni kan läsa här.

Guldålder

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-19 15:25

I dag recenserar flera tidningar Magnus Lintons nya reportagebok De hatade, den första i tre böcker från Atlas om läget i Europa. Med sina tre avsnitt om Ungern, Nederländerna och Utöya ringar han in den rasistiska högern. På de tre platserna har de nationella pekat ut tre olika fiender: romerna i Ungern (cancern som växer inifrån), muslimerna i Nederländerna (viruset som kommer utifrån) samt kulturmarxisterna, EU-vännerna och mångkulturalisterna i massaken på Utöya (de som förråder den vita nationella kroppen). Det är naturligtvis en suverän bok, helt i Lintons vanliga klass.

Vi befinner oss i en guldålder för debattböcker. De diskussioner och viktiga inlägg eller utspel som tidigare återfanns på kultursidorna har utvandrat till böckerna. Listan med de man helt enkelt måste läsa är lång. Så har det nog inte varit sedan pocketexplosionen för 40-45 år sedan. 

Några exempel: Jag har just lämnat min recension till Sydsvenskan om David Jonstads Kollaps. En bok jag verkligen inte vill ha oläst, trots mängder av invändningar. Förra året kom viktiga böcker av till exempel Isobel Hadley Kamptz och Lisa Bjurwald. Jag läste pocketutgåvan av Kristina Matssons Landet utanför om glesbygden. Och vem missade Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans bok om Nordkorea? Så där kan man fortsätta. Mattias Gardell, Andreas Malm, Bengt Göransson, Kajsa Ekis Ekman och så vidare.

Ingen av författarna tjänar egentligen några pengar på sina böcker. De skrivs för att de måste.

Att dagstidningarnas ägare utarmat kultursidorna på resurser (och därmed även status) har inte fått samhällsdebatten att tystna. Rösterna har bara flyttat sig. Påståendet att debatten kortats ner och omlokaliserats till den digitala offentligheten är bara en halvsanning. Den har i huvudsak blivit längre och flyttat in i böckerna.

Dags att byta jobb

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-17 16:03   6 kommentarer

Har Socialdemokraterna kvar någon självbevarelsedrift? Håkan Juholt har haft lång julsemester. När han kom tillbaka började han i bekant stil: säga skarpa saker som han omedelbart tvingades justera eller släta över. Hur långt tålamod har SAP:s kommunalråd ute i landet? Är det inte dags att säga ifrån?

När han blev vald till partiledare tänkte jag som de flesta: det här kommer bli skakigt i början. Han var oerfaren, oprövad och hade aldrig haft ledarpositionen i något sammanhang. Men alla kan växa med uppgiften. Vem minns inte Göran Perssons första tid som statsminister? Jag ger honom tolv månader, innan dess ska jag inte säga något generellt om honom, tänkte jag. Han var en stark talare med goda intentioner, bra början tänkte jag.

Sedan kom Juholtaffären. Jag blev lika arg som alla andra, sade det och skrev det. Hans omdöme var slirigt som snömodd i februari. Men jag bestämde mig att hålla fast vid de där tolv månaderna. Inga generella omdömen. Men sedan har det bara fortsatt. Han har tomrum och håligheter där avgörande samhällsfrågor ligger övergivna. Han är okunnig. Han pratar ditt och datt utan trovärdighet. Han slirar med sanningen, med trasslet runt SAP:s oppositionsbudget som mest besvärande exempel.

Socialdemokraterna har under vintern förlorat sin roll som ledande oppositionsparti. När Studio ett eller P1 Morgon ordnar debatt mellan statsråd och opposition är det allt mer sällan en socialdemokrat finns i studion. Bara två socialdemokrater hörs regelbundet: Ylva Johansson och Morgan Johansson – den senare därför att han i likhet med SD vädrar åsikter om att nya medborgarskap ska kunna dras in. Oppositionen företräds numera mest av V eller MP. Och ärligt talat: vem bryr sig längre om vad Socialdemokraterna tycker om viktiga aktuella stridsfrågor?

Oppositionen har inte länge en trovärdig statsministerkandidat. Och inte heller en trovärdig kandidat som finansminister. Jag tycker inte heller de är trovärdiga. Jag skulle inte rösta på dem. Det finns andra röd-gröna partier.

Hur länge ska det här tillåtas fortsätta? Jag tror inte längre på de där tolv månaderna. Håkan Juholt och Tommy Waidelich måste tvingas avgå. Hur det ska gå till vet jag inte. Men jag tror att starka kommunalråd utanför de tre stora städerna kan göra det.

Jag vet att Socialdemokraternas problem är politiskt och mycket djupare än partiledaren. Men Juholt och Waidelich gör inget bättre. Allt blir ju bara värre. Tiden går. 

Svensson i Malmö

BLOGGTEXT | Publicerad 2012-01-15 10:52

I dag skriver Per Svensson fantastiskt bra om Malmö och kriminaliteten i Sydsvenskan. Läs det. Han påpekar att Malmö som stad blivit förklaring till våldet, medan liknande våldsdåd i andra städer få specifika förklaringar: krogtäthet, kriminella kretsar eller annat. Men i våldet i Malmö förklaras med "Malmö". 

Så här skriver han: "Varför denna särställning? Jag tror att det beror på att "Malmö" används som ett kodord för "invandrare". Det är därför Sverigedemokrater och deras likasinnade med sådan vällust frossar i skräckrapporter från "gangsterstaden". Ju värre desto bättre."

Föreställningar att våldet ökar har blivit ett närmast religiöst mantra. För många har det blivit ett existentiellt tillstånd, en orubblig utgångspunkt. Det är Sverigedemokraternas hemmaplan. Men verkligheten är inte så enkel. Även i Malmö verkar våldsbrotten under 2000-talet ha minskat. Per Svensson påpekar också att känslan av trygghet i Malmö är väldigt olika från stadsdel till stadsdel. "Trygghetssegregering. Det är ett bra ord. Vad det säger är att de människor som i den SD-färgade retoriken pekas ut som det stora kriminella hotet mot Sverige, de människor som bor i invandrardominerade problemområden, i själva verket är brottslighetens primära offer."