Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2009 kom ett urval av hans artiklar i boken "Kosmopolitik nu!". I augusti 2010 ger Bonniers ut Per Wirténs nya bok "Där jag kommer från" om förorten och den fjärde stadsrevolutionen.
Skicka e-brev till Per Wirtén
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-06-10 08:36
Vallmon blommar utanför fönstret. Jag känner mig trött. Helt tömd. Har inte skött bloggen de senaste veckorna. Motståndet har känts tungt. Orden tagit slut.
I går skrev jag reportage från Amsterdam om nederländska valen i Expressen. Sedan tidigare finns också den längre rapporten Det populistiska laboratoriet.
Vänsterekonomen Will Hutton skrev träffsäkert i Observer nyligen om EU-motståndarna. Med anledning av Grekland och eurokrisen. En hård och rättvis passning till Flamman, Vänsterpartiet och andra i Sverige:
"The Eurosceptics will have got what they wanted – a Europe of independent nationstates looking after their own interests. But there is a dark side of Europe. What will be ushered in won´t be a joyful common market bound together by wealth-generating trade. What will emerge will be a Europe closer to the 1930s. Fearful, stagnant and prey to vicious racist and national ideologies."
Skrämsel? Javisst. Men jag är inte fast övertygad om Europatankens idé för att jag svärmar för kontinenten. Men för att den skrämmer mig. Såna som Geert Wilders och Franjo Tudjman har djup förankring.
Nu stänger jag min blogg för sommaren. Återkommer i augusti. Min energi är totalt slut. Måste få ny.
I somma ska jag läsa: Carina Rydberg (så mycket jag hinner), Tony Judts gamla tegelsten om Europas efterkrigshistoria och som alla somrar: Virginia Woolf. Men först Sofi Oksanen.
Och sen ska jag se fjärde säsongen av The Wire en gång till. Vi åker till Portugal i juli. Garanterad värme.
Har jag sagt att Bengt Göranssons Tankar om politik är ett politiskt testamente underbart att läsa? Den kommer finnas i min bokhylla många år. En liten klassiker, tror jag.
Nu ska jag läsa färdigt korret på min bok om förorterna. Sedan är det studentmottagning hos en bekant. Äntligen sommar.
Sverigedemokraterna i riksdagen?
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-06-03 13:05 2 kommentarer
I dagens DN skriver Carsten Jensen om Sverigedemokraterna. Det är en viktig artikel och jag är övertygad att han har rätt. "Ska Sverigedemokraterna hälsas välkomna i riksdagen? Det tror jag att de ska. Det kommer kanske se ut som en förlust av politisk oskuld för många uppriktigt demokratiskt tänkande människor i Sverige. Men det är i sådant fall en nödvändig förlust: Nosferatu dör först när han träffas av solens strålar, och i en demokrati är det debatten, kanaliseringen av konflikter och åsiktsbrytningar, inte tabuering, bojkott och tystnad som är solskenet." Läs. Den borde väcka debatt.
Jag har länge sagt att Sverigedemokraterna i riksdagen är trist, men ingen katastrof. Det viktiga är ju hur de andra partierna reagerar. Det är där katastrofen lurar. Om de gör som i Danmark och Nederländerna – anammar den rasistiska diskursen och börjar förvandla den till politik, med syfte att konkurrera ut det nya partiet – inträffar den verkliga katastrofen. I stället måste de stå upp för sina antirasistiska och demokratiska värderingar, inte vackla, inte låta Sverigedemokraterna bestämma debattens villkor utan helt enkelt ta strid för en annan politik: öppna gränser, mer invandring, korrekt asylpolitik och fortsätta den nödvändiga diskussionen om det mångkulturellas politiska principer.
Carsten Jensens text påminner om de analyser och tankar jag mötte i Nederländerna för två veckor sedan. Det var en ganska omtumlande resa. Jag kan inte riktigt släppa intrycken. Nästa vecka går landet till val och islamofobiska Geert Wilders Frihetsparti kan bli ett av de största partierna, kanske hamna i regering. Min rapport Det populistiska laboratoriet finns här.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-06-02 11:48
Här finns min ledare i dag på Dagens arena om att det nu inte längre räcker med att ta avstånd från Israels politik, utan nu också göra något, bland annat börja prata bojkotter.
Intressant att höra hur P1 Morgon nu börjar byta fokus, från Israels övergrepp till att ifrågasätta Ship to Bosnia. Kommer att komma mer sånt. Israels propagandamaskineri var långsamt den här gången, men nu rullar det igång.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-06-01 10:11
Läs intervjun i israeliska Haaretz med Judith Butler från i februari om den akademiska och kulturella bojkottrörelsen av Israel – den så kallade BDS-rörelsen: Boycott, diversion and sanction. Det är en lång intervju, intressant på många vis, men diskussionen om bojkottens svåra principer ligger i intervjuns del 2. Jag läste tidigare i våras och beslöt att ansluta mig själv till dem. Det innebär för min del inga diskussioner, seminarier eller mediaframträdanden tillsammans med företrädare för Israels regering, representanter eller grupper finansierade av israeliska staten.
Nu är det dags att svenska kulturföreningar, universitet, kulturföretag och andra börjar föra samma diskussioner. Man kan börja med Butlers resonemang. Det är upp till oss – inte staten eller regeringen. När dokumentärfestivalen Tempo har sitt nästa styrelsemöte kommer jag ta upp frågan och föreslå att festivalen ansluter sig till BDS-rörelsen. Jag tycker ni som läser min blogg ska göra samma sak i alla de sammanhang där ni verkar.
Här kommer min kommentar i dagens Expressen:
Filmbilderna från skeppet Mavi Marmara är dramatiska. Människor har flytvästar. Man hör skottlossning. Tre svartklädda kommandosoldater sveper fram och tillbaka med sina vapen. Efter nio minuter tar sekvensen på YouTube slut.
Sedan inträdde den stora tystnaden. Hur många hade dödats? Vilka? Varför? Först vad som måste varit besinningslöst skjutande på ett skepp, med humanitär hjälp, på internationellt vatten. Sedan en lång mörkläggning. Arrogansen är hård som en örfil.
Suddiga israeliska bilder från helikoptrar påminner om förra månadens gatubataljer i Aten, men i version light. Rättfärdigar det dödandet?
Israel har vänt den demokratiska omvärlden ryggen. Budskapet är enkelt: vi delar inte era värderingar, vi respekterar inte era principer. Man har valt bort människors rätt. Man har valt våldet.
Rötan sprids från 43 år av ockupation. Men i synnerhet ringlar den ut från massakern i Gaza, januari 2009. Ouppklarade brott är som spöken; de lämnar ingen i fred. De återvänder vid gryningstimmen. Dödandet på Mavi Marmara kommer upprepas fler gånger, på andra platser, så länge orsaken lämnas utan åtgärd.
Budskapet från Ship to Gaza är enkelt: dags att återigen öppna Goldstonerapporten, inleda förundersökningar vid Internationella Brottsmålsdomstolen och väcka åtal mot de skyldiga. Israel verkar inte förstått globaliseringens konsekvens: att politiska brott inte längre kan ske i tysthet. Rättvisan har lämnat den nationella suveräniteten bakom sig. Den är fortfarande svag. Men den rör sig.
Israels armé har hamnat i en ohygglig spiral. Den drivs ner i mörkret av föreställningen att opposition och demokratisk aktivism kan elimineras med skarpa skott och träffsäkra bomber. Tidigare har de drabbat libaneser och palestinier – nu även medborgare i EU och Turkiet. Föreställningen snuddar galenskap. Den måste få ett slut nu.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-28 10:51
Om kungen ska leda Victoria och överlämna henne till Daniel har blivit största diskussionen. Det är ett friskhetstecken. Vad man pratar om är ju symbolisk genusordning. De flesta verkar invända – till och med kyrkan även om dom lindar in det som "försvara svensk tradition".
Att fadern överlämnar sin dotter – och därmed garanterar hennes oskuld – till en yngre man måste förstås som att man bekräftar gammal hederskultur. Eller har jag fel? En ordning som för det mesta tillskrivits "invandrarna" anammas nu helhjärtat av svenska kungahuset.
Rumänien vinner Eurovisionsfestivalen i morgon. Solklart.
I Sydsvenskan skriver Per Svensson smart om överlämningsfrågan: "Kungligheterna har alltid levt i en klankultur, snarlikt den man fortfarande kan iaktta på vissa håll i Mellanöstern. Kvinnliga familjemedlemmar har tjänst som panter i affärsuppgörelser mellan klanhövdingar. Patriarker har överlåtit sina döttrar till andra patriarker i utbyte mot politiska eller ekonomiska gentjänster."
Jag tror att valet är kungens. Det är ett sätt att degradera Victoria. Kungen har aldrig gillat kvinnlig tronföljd. I rojalismens värld innebär ju det att blodet förtunnas.
I dagens Sydsvenska går det också att läsa min recension av Chimamanda Ngozi Adichies underbara debutroman Lila Hibiskus. Äntligen på svenska.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-24 20:01
Jag har varit i Amsterdam några dagar. Därför inget bloggande på en hel vecka. Ska skriva artikel för Expressen och rapport till Arenagruppen inför valet i Nederländerna 9 juni. Finns risk att Geert Wilders islamofobiska Frihetsparti blir regeringsparti. Frågan jag ställt till alla jag intervjuat är: Hur kunde det bli så här? Svaren gjorde mig förvånad. Återkommer.
I skuggan av Grekland har gamla osanningar om marknader och samhällsliv gjort comeback. Återigen framställs staten som problemet – inte de frisläppta finansmarknaderna. I Amsterdam verkar alla övertygade att det kommer påverka valet. Högern vinner på sammanbrottet i Aten.
I Guardian läste jag förra veckan: "There is some irony in financial markets now terrorising governments over budget deficits that have been allowed to deteriorate in order to save the financial markets."
Jag är fastkedjad vid tangentbordet för att skriva rapporten om Holland. Men blev tvungen att bryta för att läsa klart Chimamanda Ngozi Adichies debutroman Lila hibiskus som äntligen översatts. Vilken underbar bok! Det var hon som slog igenom med En halv gul sol om kriget i Biafra. Remember? Hon är både författare och berättare. Jag ska lämna recension till Sydsvenskan på onsdag.
Nu ska jag kolla nykokt rabarberkräm. Stjälkarna är feta i år. Tog in blommorna nu i kväll. Hellre mer stjälkar – och kräm – än stora blommor.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-12 20:28
Jag har ett tålamodsprövande förhållande med tidskriften Transition. Jag har nog prenumererat i femton år nu. Den anländer oregelbundet. Ibland kommer förnyelsekraven – "betala så missar du inte nästa nummer" – oftare än tidningen. Jag betalar alltid.
Första numret kom 1961. Då i Uganda. Jag har sett de första numrena på ett bibliotek i USA. De var skrivna på maskin och dragna i manuell kopieringsapparat. Häftade för hand. Sedan många år är den amerikansk – men fortfarande om svart politik och svart kultur. När postkolonial teori stod på topp var den enastående. Sedan tappade den sin sving.
Men nya numret är tillbaka i gammal fin form. En rad underbara texter, konstprojekt och bilder om ljus i afrikanska storstäder. Ytterligare några fina personliga essäer i klassisk litterär Transitionstil. Och så pågår ett samtal om mänskliga rättigheter mellan afrikanska filosofer. Nu Ajume Wingo som försöker visa att i Afrika funkar inte den sedvanliga uppfattningen om individuella friheter, utan en mer kommunitaristisk som har gruppen som förutsättning – inte av kulturella orsaker, inget sånt junk, men på grund av människors utsatta och otrygga livssituation. "I am because we are, and since we are, therefore, I am." Hans poäng är inte att en uppfattning om MR är rätt, men att det finns många olika och att i en sammanbunden värld måste de samtala med varandra.
Transition lägger bara ut enstaka texter på sin web. Men kolla den ändå. Transition är ett litet udda underverk; en skör tråd över kontinenter.
I går hörde jag den franska vetenskapsteoretikern Bruno Latour. Låter det torrt? Inte alls. "Vi står nu i situationen när vi måste välja mellan politiken och naturen." Han väljer politiken och förklarar provokativt att naturen måste dö om demokratin ska överleva. Hela kosmos är nu indragen i en politik mycket större än bara " det mänskliga". Varje art, vare levande varelse har fått sin egen lobbyorganisation. Ren orörd natur har upphört existera. Det var skön pep-talk att höra honom.
Och i dag har Sydsvenskan min recension av den rödgröna antologin Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras. Läs här. Författarna hade behövt tillägna sig lite Bruno Latour. Alldeles för många börjar grunda sina vänsteråsikter på Gud eller "naturen".
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-09 11:12
Jag klär inte i hatt. Det gjorde däremot Spencer Tracy. Jag blir avundsjuk när jag ser honom. De satt som på ingen annan. Ofta med snygg nedåtböj fram på brättet. I alla filmer bär han alltid hatt. Just nu ser vi några av de nio han gjorde med Katherine Hepburn. Filmhistoriens fräckaste par. Adam´s Rib är en av de bästa filmer som gjorts. På den tiden skrev Hollywood dialog. Och så är det hattarna.
För någon vecka sedan träffade jag Per T Ohlson. Vi satt ute. Sen försommarkväll. Han drack latte, jag en Murphy´s. Det var några timmar kvar innan jag skulle hem. Efter ett år med Reinfeldt sade Per T i Arena att alliansregeringen var "dödsdömd". Nu drog han slutsatsen att det som kan rädda kvar den är att krisen i Grekland förvärras. Han har rätt. Om det blir sammanbrott i augusti – alla krisers stora månad – vinner Reinfeldt valet.
Det är nåt underligt i situationen att kris för kapitalismen gynnar moderaterna.
I Pierre Schoris bok Vägen ut ur Afghanistan finns ett förhållande som sällan nämns: att svensk militär inte längre finns i FN:s blå baskrar. I Afghanistan är det med Natosymbolen. I Kosovo under EU. Nästan alla blå baskrar kommer nu från länder i Syd: Pakistan, Bangladesh, Indien och Nigeria är störst.
"Sverige det land som under Dag Hammarsjöld "uppfann" de blå baskrarna har, med undantag för det svenska bidraget till insatsen i Liberia 2004-2006, sedan mitten av 1990-talet valt att inte bidra till FN-ledda insatser utan nästan uteslutande insatser ledda av Nato och EU."
Schori i Afghanistan, betong i Arbetaren
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-07 09:56 21 kommentarer
För två minuter sedan skickade jag måndagens ledare till Nisha på Dagens arena. Det gäller Afghanistan (igen) och nu utifrån Pierre Schoris nya bok Vägen ut ur Afghanistan (Leopard). Den kort, kärnfull och absolut läsning för den intresserade.
Man kan se hur en ny uppfattning nu klarnar om Afghanistan. Om att konflikten bara kan lösas med förhandling, politik och kompromiss. Schori vill att Sverige omedelbart tar hem sina trupper. Den (f.d.?) brittiska utrikesministern David Miliband vill att alla stannar. Men båda är ändå påfallande ense om vägen mot en lösning. Jag har bloggat tidigare om Milibands artikel i NY Review of Books.
Den pakistanska journalisten Ahmed Rashids förslag, som han presenterade tidigare i år (jag har bloggat även om det), har säreget inflytande. Schori refererar honom rakt av och Milibands artikel är uppenbart påverkad av hans artikel. Bra, förstås. Känns hundra mil i intelligens från både Carl Bildt, Urban Ahlin och de på andra sidan som utan minsta eftertanke kräver omedelbart tillbakadragande av allt och alla.
Jag läser långsamt Lars Jakobsons feta roman Vännerna. Jag är svårt beroende av hans ojämna böcker. Har läst alla. Ingen kan framkalla sådan schizofreni mellan fiktion och samhället utanför boken. Man vet aldrig vad som är sanning och lögn, dokumentärt och påhittat. Vännerna är mer infernalisk än nånsin.
Vårdentreprenörer låter åldringar svälta i övergivna i heta lägenheter. Polisen jagar papperslösa migranter i en förort dominerad av en jättebyggnad i form av Per-Albin Hanssons huvud. Därinne ryms ett multinationellt bolag startat av folkhemsnostalgisk företagare typ Ingvar Kamprad. Kontrollsamhället är helt genomfört. Staten i upplösning. Vad är en människa? Finns individen?
Så här:
"I en ideologilös värld handlar det inte längre om vad man ska uppnå, utan om skräcken för att mista. Inte främlingsrädsla, främlingen kommer över tid att bli igenkänd och identifierad. Rädslan är för det främmande som begrepp, det som hela tiden lurar under horisonten. Bortom kontroll. Därför skall alla med. Alla skall bli till vi. Ingen och ingenting skall lämnas utanför. I utanför dväljs monstren och alla monster skall förstöras."
Lars Jakobson är en postmodern Peter Weiss.
I dag skriver Sverker Lenas om hur Arbetaren nu sänks av sina ägare. I helgen kommer ett samlat angrepp mot utvecklingen från en rad tidigare redaktörer, reportrar och medarbetare att publiceras. Jag är en av dom. Att Arbetaren försvinner som fri och oberoende röst är ett förfärligt bakslag för svensk vänsteroffentlighet. Jag har läst den i 33 år. Först sporadiskt. Men sedan nånstans runt 1987 varje nummer varje vecka. Den har räddat mig från fördumning. Det var oförglömligt att få skriva för den och vara inblandad i att utveckla kultursidorna under några roliga år.
BLOGGTEXT | Publicerad 2010-05-04 21:17
Jag stekte fiskburgare – gott om man blandar i hackad röd chilifrukt och en hel del torkade smulade limeblad – när Thomas Hammarbergs lugna stämma dök upp i Studio ett. Om Obamas problem med internationell rätt. Det var befriande att höra hur Hammarberg kallade de "prickbombningar" mot enskilda militanter Obama introducerat på allvar för "utomrättsliga avrättningar". Det är ju precis vad det handlar om.
Jag minns fortfarande den internationella indignationen som svepte fram efter Bushadministrationens första utomrättsliga avrättning i Jemen, bör ha varit 2002. I ett samtal i Arena kunde Anna Lindh knappt hålla orden på diplomatisk nivå när jag frågade henne. När Israel började med liknande avrättningar på Västbanken kom också protester.
När jag skrev ledare på Dagens arena efter två år med Obama och nämnde den dramatiska ökningen av utomrättsliga avrättningar fick jag mail från en socialdemokratisk tjänsteman som undrade vad jag egentligen menade. Avrättningarna, som är ett klart brott mot internationell rätt, har blivit normaliserat. Ingen protesterar. Ingen rapporterar. Ingen ens tänker på dem.
Varför är inte Thomas Hammarberg given utrikesminister i en rödgrön regering?
I Foreign Affairs listade Kenneth Roth, executive director för Human Rights Watch, nyligen Obamas problem med MR-frågor. Det är en ganska diger lista. Retoriken har förändrats till det bättre. Men politiken lever fortfarande kvar i skuggan från Bush.
Roth noterar syrligt att bara två länder fortsätter undvika att skriva under FN:s konvention för barns rättigheter: USA och Somalia. Samt att USA är ett av sex länder – bland dem Iran, Sudan och Somalia – som fortfarande inte vill ansluta sig till konventionen för kvinnors rättigheter.
"The challenge remains to translate poetic speeches into prosaic policy." Men mest av allt visar detta hur ohyggligt svårt det är att rulla tillbaka dålig politik när den hunnit bita sig fast i institutioner.
I mars hade NY Times en intressant artikel på samma tema av Charlie Savage.
Jag har börjat titta på teveserien Damages igen. Med Glenn Close som hal stjärnadvokat, alltid på den lilla människans sida mot de starka företagen – eller kanske inte. Har köpt en box med andra säsongen. Det är verkligen vansinnigt spännande. Och Glenn Close är perfekt.
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
bild
bild
