Arena

Per Wirtén

Per Wirtén är författare och frilansskribent som skriver för bland andra Dagens arena samt kultursidorna på Expressen och Sydsvenskan. Han var chefredaktör för Arena fram till 1 januari 2010 och var också en av tidningens grundare. 2010 kom hans bok "Där jag kommer från — kriget mot förorten", en fotvandring genom förorternas idéhistoria och det förakt som riktas mot dem. Pers senaste bok är biografin "Herbert Tingstens sista dagar" från 2013.


Skicka e-brev till Per Wirtén
Blogg
Arkiv 2016
› Visa senaste 10
juni (10 st)
maj (7 st)
april (8 st)
mars (11 st)
februari (11 st)
januari (11 st)
Arkiv 2015
december (8 st)
november (13 st)
oktober (4 st)
september (13 st)
augusti (9 st)
juli (7 st)
juni (10 st)
maj (9 st)
april (7 st)
mars (13 st)
februari (12 st)
januari (10 st)
Arkiv 2014
december (13 st)
november (15 st)
oktober (16 st)
september (17 st)
augusti (16 st)
juli (12 st)
juni (9 st)
maj (12 st)
april (9 st)
mars (20 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2013
december (9 st)
november (7 st)
oktober (16 st)
september (13 st)
augusti (8 st)
juli (12 st)
juni (12 st)
maj (11 st)
april (11 st)
mars (17 st)
februari (13 st)
januari (12 st)
Arkiv 2012
december (5 st)
november (17 st)
oktober (15 st)
september (13 st)
april (1 st)
mars (14 st)
februari (13 st)
januari (13 st)
Arkiv 2011
december (11 st)
november (18 st)
oktober (14 st)
september (12 st)
augusti (15 st)
juli (18 st)
juni (11 st)
maj (8 st)
april (16 st)
mars (17 st)
februari (18 st)
januari (8 st)
Arkiv 2010
december (8 st)
november (15 st)
oktober (8 st)
september (10 st)
augusti (10 st)
juni (4 st)
maj (7 st)
april (11 st)
mars (18 st)
februari (22 st)
januari (24 st)
Arkiv 2009
december (3 st)

Bye Bye UK

BLOGGTEXT | Publicerad under det senaste dygnet 15:14   1 kommentar

Brexit? Jag tänker (och känner) samma sak som jag gjorde för några dagar sedan när jag skrev i Expressen:  "Varför plågas av panik för en Brexit? En känsla av lättnad är mer motiverad för Europatankens anhängare. Är det inte bäst för alla inblandade att Storbritannien tar konsekvenserna av sin egen motvilja mot unionen och lämnar den? De slipper sin beröringsångest med kontinenten. Och EU slipper schackrandet med London."

De gick med när samarbetet i stort sett bara var en frihandelszon med större ambitioner (EEC), men när ambitionerna började materialiseras och EEC blev EU blev de mer motsträviga. Inga brittiska regeringar har gillat EU:s färdriktning mot mer politik. Ja till Brexit är konsekvensen av ständig opposition sedan ungefär 1988 när Thatcher jöll sitt berömda tal i Brügge.

Jag har nästan skrivit färdigt stommen i min bok om EU och drömmen om Europas förenta stater. Brexit innebär inga stora förändringar. Jag gissar att de största konsekvenserna inte blir för EU, men för Storbritannien. Katolikerna i Nordirland kommer kräva anslutning till Irland (och EU), skottarna har redan börjat mullra om nya försök att lämna UK för att fortsätta vara med i EU. London kommer långsamtåtergå till att vara den rätt sömniga, insulära och grå storstad som den var fram till 1990-talets början. Men om det är så de vill ha det, så är det helt ok för mig. (Jag undrar om hatet mot London är större än det mot Bryssel?)

I svensk debatt kommer man nu säga att EU misslyckats. Verkligen? Jag är oerhört kritisk mot hur EU fungerar. Men Brexit är inte EU:s fel. Det brittiska resultatet och EU representerar två sätt att uppfatta Europas framtid som inte är förenliga. Det är ingens "fel". Två idépolitiska värderingsbaserade komplex har kraschat. Invandring och fri rörlighet för människor (i synnerhet för fattiga och låginkomsttagare) blev en naturlig brännpunkt. Varken EU eller de brittiska nationalisterna kan kompromissa om den.

Kommer det bli fler folkomröstningar? Kanske. Man Brexit kommer bli en enormt stark varning till alla konservativa regeringschefer att inte leka med frågan.  Camerons öde kan bli deras.

I dag skriver jag om Bo Strömstedt i Expressen. Jag hoppas det blev fint, för det ville jag.

Ascherson om Brexit

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-21 19:47

Den brittiska folkomröstningen närmar sig. I helgen skrev Neal Ascherson läsvärt om läget i NY Times: "Cynics predict that Britain will spend five years trying to get out, and the next five trying to get back in." Kan bli så. Men då hoppas jag EU har ryggrad att säga nej till fortsatt brittisk utpressning och ger beskedet: nu är ni med fullt ut eller inte alls, inga fortsatta undantag, take it or stay out.

Min nya filmstjärna

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-21 00:10

Greta Gerwig är min nya skådespelare nummer ett. Jag vill se allt hon gör. Allt. För någon dag sedan såg vi nya "Maggies Plan" här i Philadelphia. Den är som de tidigare hon spelat huvudrollen i. Hoin kan nog bara spela ett slags roll, misstänker jag — sig själv. Och det är det som är poängen. Hon är som en kvinnlig Woody Allen för 2010-talet, och då tänker jag på de klassiska filmerna där han själv spelade huvudrollen som självupptagen neurotiker  i olika relationer i romantiserad storstad. Gerwig spelar samma typ. Underbart. "Maggies Plan" är regisserad av Rebecca Miller, som jag inte har nån koll på. Inte lika fingerfärdig och kvick som Noah Baumbachs filmer där Gerwig spelat huvudrollen, typ "Frances-Ha", men ändå gedigen i den där vardagligt sprirituella stilen som jag älskar: Francois Truffaut, Woody Allen och ja ni vet. Greta Gerwig känns som en riktigt människa på vita duken. Med andra ord: en återkomst för det jag kallar filmstjärna.

Brexit

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-19 18:20

I dag skrivar jag i Expressen om den omotiverade paniken över Brexit: "Varför plågas av panik för en Brexit? En känsla av lättnad är mer motiverad för Europatankens anhängare. Är det inte bäst för alla inblandade att Storbritannien tar konsekvenserna av sin egen motvilja mot unionen och lämnar den? De slipper sin beröringsångest med kontinenten. Och EU slipper schackrandet med London." Läs hela artikeln här.

 

Sommar med Baldwin

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-17 17:03

Ingen annan författare än Ja,es Baldwin får mig att längta efter sprit. Inte lätta snapsar eller dry martinis. Utan tung sprit som bourbon och mörk rom. Det finns alltid en flaska i närheten i hans romaner. Andra meningen i Giovanni's Room: "I have a drink in my hand, there is a bottle at my elbow". Men Baldwins gestalter är sällan alkoholiserade och han klarar inte att skildra fylla på samma sätt som kollegan William Styron kunde. Men det är nåt annat med slkoholen hos Baldwin. Det är som om hans romaner ofta beskriver samma nedåtfallande tyngd som spriten: en mörk och depressiv huvudvärk.

Jag läste hela Baldwins författarskap för snart 20 år sedan. Det var fantastiskt. Jag har alltid uppfattat honom som en underskattad romanförfattare och en överskattad essäist. Då tyckte jag minst om hans mest kända berättelse, Another Country från 1960. Det är svårt att förstå. De senaste dagarna här i Philly har jag läst om den. Tyngden och intensiteten i den är ju oemotståndligt drabbande. Han skriver grällt, med starka uttryck, på spänd nervlina — och är en mästare på just det. Så fort prosan slappnar av till mer normala tillstånd tappar den styrka. Hans språk är förtvivlams språk.

Ofta reduceras Another Country till en bok om USA och rasfrågan. Det är en otillåtlig förenkling. Det är i själva verket en mycket mer komplicerad berättelse om den omöjliga kärleken. Med Vivaldos ord en natt hos en annan man: "Eric. How's one going to get through it all? How can you live if you can't love? And how can you live if you do?" Han avromantiserar den sedvanliga berättelsen om unga med konstnärambitioner i Greenwich Village vid den tiden. Kvar är desperationen. De springer hela tiden någon meter framför en storm som kommer bakifrån och river upp all fast mark. Deras framtidsutsikter är dystra.

Det som står i vägen för kärleken är inte bara rasismen, det är också könsuppdelningen och den skarpa åtskillnaden mellan hetero och homo. I Baldwins roman upphävs gränserna. Erotiken och sexet vill befria sig från dem, men klarar det inte. Normerna, de andras blickar, de egna rädslorna står hela tiden i vägen. Inget är enkelt. De vill älska oberoende av hudfäreg, och ändå dras till varandra just på grund av hudfärgernas löften om makt, dominans och karriär.

Another Country var en modig roman. Nu kan man säga att den blivit mer mainstream, men ställer fortfarande besvärliga existentiella frågor. Jag tror aldrig den översattes till svenska. Det förvånar mig inte. 1960 var Sverige inte moget för den typen av osäkrat bisexuellt begär som präglar den. Alla har sex med alla — men långt från den senare berömda "svenska syndens" helvita heterosexuella kroppar.

Den är värd en renässans. Nu har jag börjat med Giovanni's Room och sedan väntar en intervjubok med författaren. Det verkar bli en sommar med Baldwin.

Orlando

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-12 23:41

Revolutionära islamister kommer fortsätta döda människor i Europa och Nordamerika. Att tro något annat avslöjar en brist på förståelse för situationens allvar. De har sedan lång tid hotat samhällsordningen i Mellanöstern och Nordafrika. Men brutaliteten och omfattningen av våldsdåden gör att de nu indirekt också hotar de demokratiska och fria samhällena i Europa och USA, genom att framkalla reaktioner från staten som inskränker fri- och rättigheter för att skydda människors liv. De närmaste åren kommer vi ställas inför frågor och dilemman som blir svåra. Hur skyddar man oskyldiga mot deras totalitärt motiverade våld?

Deras hat riktas mot minoriteter, hbtq-gemenskaper, kvinnor, migranter och alla uttryck för kosmopolitiska värderingar. Omar Mateen tillhör samma slags globala fascism som Anders Behring Breivik och Peter Mangs. Stödet för alla dessa emancipatoriska rörelser och värderingar får inte svikta.

För att de revolutionära islamisterna ska kunna besegras är det helt nödvändigt att alla andra konservativa muslimska rörelser, som t ex Muslimska Brödraskapet, väljer demokratins sida. Det är alla demokraters ansvar att bidra till det valet. Annars är striden förlorad, inte för Europa, men för folken i Mallnöstern och Nordafrika.

Precis när jag avslutar den här texten slår klockan sex här i Philadelphia. Det är nu en tyst minut för offren i Orlando. 

Den franska vänsterns självmord?

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-12 17:20

Jag läser att soporna samlas på gatorna i Paris. Även den beundransvärt minutiösa parisiska renhållningen har rubbats av strejkvågen. Tåg och flyg verkar gå hackigt på grund av andra strejker. De protesterar mot regeringens förslag till arbetsrättsliga förändringar. Det är möjligt att de  åtminstonei vissa avseenden har rätt i sak, men jag börjar tro att det som nu händer är den franska vänstervänsterns sista strid. Sedan tar den slut.

Sopor, översvämningar, strejker, hög arbetslöshet, låg tillväxt. Läget påminner om det när Margaret Thatcher och den hårda högern tog över Storbritannien, och vann stöd bland medborgarna. En känsla av apokalyps. Vad är det som kommer efter det här? Marine Le Pen? Jag tror CGT och det obetydliga kommunistpartiet begär ett ödesdigert misstag med att ta striden så långt som de gör nu.

Jag såg protesterna i Paris i våras. Bland annat en av de "stora" protestdemonstrationerna spm drog genom stan en lördag. Jag blev inte imponerad. Demonstranterna var många. Men inte i närheten av hur de har varit vid tidigare liknande protester. Det fanns nämligen inte minsta känsla av folklig mobilisering. Det var bara aktiva i CGT och andra rörelser från den radikala vänstern som deltog. Och det var gelst bland de som stod längs gatorna för att titta på. Det jag såg var en sammanbitet sammansvetsad men isolerad planet. 

Att ekonomiminister Macron, sompersonifierar reformerna, har högre popularitet än president Hollande säger också en del om var opinionen i just den här frågan befinner sig. Vänsterfacken har nog mer av folket emot sig än med sig.

Men det avgörande misstaget är nog ett annat. Frankrike och i synnerhet Paris befinner sig i en känsla av hot efter terrordåden. Det finns ett uppenbart behov av samling för att komma ver chocken, läka såren och skapa bättre skydd mot nya mord. Att i just det läget skapa en så tillspetsad strid är dömt på förhand. Utan starkt folkligt stöd kommer yttersta vänstern uppfattas som ett slags "förrädare" som sätter sina egna fackliga intressen före allmänhetens. Det spelar mindre roll om det är sant eller inte. Effekten blir densamma. Vänstern öppnar nu porten för Marine Le Pens entré.

Trumps chans

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-10 19:32

I dag har opinionsmätarnörden Nate Cohn en oroande artikel i NY Times. Den visar det jag fruktat, att den politiska demografin erbjuder Donald Trump en möjlig, om än smal, väg till Vita huset. Cohn anser sig kunna visa att gruppen vita lågutbildade äldre väljare är fler än man allmänt trott — Obamas seger 2012 kan helt enkelt förklaras av att fler bland dem (i mellanvästern) röstade på honom än man antagit. Och det här är Trumps grupp — ja, hans chans att bli president. Cohn menar att man överskattat "the latino votes" betydelse 2012.

I amerikansk politik talar man om demografi och grupper på ett helt annat sätt än i den svenska. Det kan kännas främmande. Men är en viktig nyckel till att förstå hur amerikansk politik fungerar, hur kandidater positionerar sig och väljer kampanjstrategier. Den andra nyckeln är att ett presidentval utspelas i olika delstater. Vissa är redan avgjorda och lämnas helt åt sitt öde. I New York kommer ingen presidentvalrörelse ens förekomma. Inte i Alabama heller. Det gäller ju att vinna de där läget är jömnt ålus att det parti som är på offensiven försöker dra in nya stater i den zonen. I höst tror jag till exempel att demokraterna kommer förvåna genom att lägga pengar och tid på Texas, en tidigare garanterad republikansk stat, men den stora latinobefolkningen kan med sin avsky för Trump ändra läget i just Texas. Alltså demografi + geografi.

Om sina upptäckter skriver Cohn, som är en stor men ofta omstridd auktoritet, att: "This is good news for Trump. There's more eoom for him to make gains among white working class voter than many assumed — enough to win without making gains among non-white college educated white voters." Men än så länge ligger han i underläge eftersom han faktiskt tappar i de grupper som han skulle behöva hålla kvar jämfört med Romney 2012 men alltså inte behöver öka. Krångligt? Solklart.

Hillary Clinton for President!!

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-08 03:36

MSNBC har just pekat ut Hillary Clinton som vinnare i New Jersey, med 25% räknade röster har hon 60%. Det innebär att hon definitivt är klar som presidenthamdidat. En historisk kväll. Om en stund ska hon tala i Brooklyn.

Sedan jag kom hit har spekulationerna om vem on väljer som vicekandidat varit många. De flesta jag hört pekar mot kandidater till vänster om henne, typ Sherrod Brown från Ohio. Då upprepar hom Obamas mönster från 2008. Det säger något viktigt om amerikansk politik. 1. Den har rört sig vänsterut. 2012 var första presidentvalet när demokraternas väljare stod till vänster om sin presidentkandidat på säkert decennier. 2. Tidigare valde man en medkandidat för att locka mittenväljare, så kallade swingvoters, men sådana finns inte längre i amerikansk politik eftersom den blivit så oerhört polariserad. Under höstens kampanjer är nyckeln imnte längre att vinna de i mitten (eftersom de är så få) men att mobilisera sina kärnväljare så att de går och röster i stället för att ligga kvar på soffan. Det är en väldig förändring somsvept fram under de senaste femton åren. När Bill Clinton var president var mönstren annorlunda.

I dag när jag pratade med mannen bakom fiskdisken — länge, han var så där typiskt amerikanskt pratglad — kom en trettioårig överviktig man fram, pekade på mig och sa åt mig att jag borde köpa en pistol "You're in Ameriva now".

Och tidigare i veckan har jag sett klipp där Donald Trump — som haft enorma problem med sitt parti i dag — sagt om Hillary Clinton att "She should be in jail".

Crazy country.

I Philly

BLOGGTEXT | Publicerad 2016-06-03 17:16

Jag har tagit min dator och mina anteckningar och åkt till Philadelphia. Ska vara här två månader och fortsätta skriva boken. Rätt stad för en bok om Europas förenta stater. Min fru är här på jobb så jag har helt enkelt följt med. Vi hyr ett enkelt townhouse i Phillys Southside. Det är härligt att vara tillbaka i USA. Jag avskyr politiken, men älskar landet och de som bor här.

I går var första dan här. Jag gick till kvarterets livsmedelshall. Underbart. Jag vet inte vad det är men amerikanska mataffärer ger mig rysningar — och då tänker jag inte på snobbiga Whole Foods utan de vanliga där folk hasar omkring i shorts och tofflor. Grönsakerna, frukte, köttet och allt annat. De gränslösa hyllorna med frukostflingor och inlagd gurka och olika soppa. Jag skulle bara handla lite enkel lunchmat. Det blev mycket mer. Jag kunde inte hejda mig. Mat är så förknippat med minnen, och efter att ha bott här både långa och korta perioder är de starka.

Nu väntar jag på att FedEx ska komma med mitt bagage som SAS lyckades slarva bort på flyget. Under tiden läser jag en gammal favoritförfattare, James Baldwin. Och i morgon fortsätter Stanle Cup-finalen mellan Pittsburgh och San José. Piyysburgh spelar bättre än nånsin. Dom kommer vinna. 
Böcker
Herbert Tingstens sista dagar
Herbert Tingstens sista dagar — Berättelsen om ett liv. (Bonniers 2013).
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Där jag kommer från – Kriget mot förorten
Kosmopolitik nu! – Demokratin måste korsa gränsen
Kosmopolitik nu! (Tankekraft förlag, 2009)
The Crazy Swede, en sann historia
The Crazy Swede, en sann historia (Norstedts, 2007)
Karl Lärka, fotograf
Kråk Ulof i Bäck å ana rikti fok Fotografier av Karl Lärka 1916-1934 (Modernista, 2004)
Europas ansikte
Europas ansikte Rasdiskriminering eller mångkultur (Norstedts, 2002)
Fattigdom
Tidigare ansåg de flesta av oss att fattigdomen var förlagd till den tredje världen. Fattigdom kopplades till bilder på svältande afrikaner, utblottade indier och misären i de ändlösa kåkstäderna runt den fattiga världens storstäder. I dag är bilden mer komplicerad.
Populisterna
Populisterna En berättelse om folkets århundrade (Norstedts, 2000)
Ingen
bild
Etnisk boendesegregering
Etnisk boendesegregering – ett reportage (Boinstitutet, 1998)
Hellre fattig än arbetslös?
Hellre fattig än arbetslös? (Norstedts, 1997)
Berättelserna
Berättelserna. Mellanöstern efter kolonialismen. (Norstedts, 1996)
Ingen
bild
Resa på helig mark
Resa på helig mark Tillsammans med Göran Gunner (Verbum, 1990)